Grunden till upptäckten att hjärnan kan tillverka ett gödningsmedel åt sig själv lades på 1930-talet av den italienska läkaren och forskaren Rita Levi-Montalcini. Som judinna förbjöds hon under Italiens fascistiska regim att bedriva forskning och förlorade sin forskartjänst vid Turins universitet. Flera gånger tvingades hon sedan att fly under andra världskriget men utan att ge upp sin forskning. Trots att hon varken hade forskartjänst eller laboratorium fortsatte hon att arbeta hemma i sovrummet med utrustning ur sitt syskrin som verktyg.
I sin forskning om nervsystemet använde hon sig av kycklingembryon. En dag upptäckte hon att i närvaro av tumörceller från möss hände någonting märkligt. Nervcellerna i kycklingembryot växte rekordsnabbt och på ställen där de absolut inte skulle finnas, som inne i blodkärlen. Den enda rimliga förklaringen var att tumörcellerna måste ha utsöndrat ett ämne som fick nervcellerna att växa ohejdat. Först på 1950-talet lyckades hon tillsammans med den tyske professorn Viktor Hamburger lösa gåtan med det lilla protein som tumörcellerna ger ifrån sig: Nerve Growth Factor (NGF).
Levi-Montalcini insåg snart att NGF inte fick alla typer av hjärnceller att växa och drog slutsatsen att det måste finnas fler liknande ämnen som kan påverka nervtillväxten. På 1980-talet upptäcktes ytterligare ett sådant ämne som visade sig vara närbesläktat med ngf. Det kom att få namnet BDNF – Brain-derived neurotrophic factor.
Den som vill ha snabb belöning för framsteg på jobbet bör inte syssla med forskning. Först på 1980-talet fick Levi-Montalcini sitt stora erkännande och tilldelades 1986 års Nobelpris i medicin. Rita Levi-Montalcini arbetade dagligen även när hon var i 90-årsåldern. Hon avled 2012, 103 år gammal, och var vid tiden för sin död den äldsta levande Nobelpristagaren någonsin.