Den japanske författaren Haruki Murakami är oerhört framgångsrik och hans böcker säljer i mångmiljonupplagor världen över. Han kan rada upp en lång rad prestigefyllda litteraturpriser och är en av författarna som ständigt nämns som kandidat till Nobelpriset i litteratur. Den som undrar var Murakami hämtar sin inspiration behöver inte gå längre än till titeln för hans självbiografiska bok Vad jag pratar om när jag pratar om löpning från 2008. I boken beskriver Murakami sin kreativa process i detalj. Under skrivandeperioder går han upp klockan fyra på morgonen och skriver fram till tio, för att efter lunch springa tio kilometer och sedan simma. Resten av eftermiddagen ägnar han åt att lyssna på musik och läsa. Lägger sig gör han vid nio. Så håller det på med samma schema sju dagar i veckan under sex månader tills boken är klar. För att orka krävs den fysiska styrka som Murakami får av träningen och som han tycker är lika viktig i skrivandeprocessen som den konstnärliga känsligheten.
Murakami är långt ifrån ensam om att ha upptäckt att träning kan ha en fantastisk effekt på skaparkraften. Det finns en lång rad författare, musiker, skådespelare, konstnärer, forskare och entreprenörer som har vittnat om hur de använder träning för att bli mer kreativa.
Effekten på just kreativiteten är också en av anledningarna till att jag själv blev intresserad av hur hjärnan påverkas av att man rör på sig. Jag fick ofta bra idéer efter att ha varit ute och sprungit eller spelat tennis. Först trodde jag att det var en slump eller att det berodde på att jag blev piggare. Men det upprepades gång på gång och effekten var så påtaglig just timmarna efteråt att jag började fundera på om träningen faktiskt gjorde mig mer kreativ. När jag satte mig in i forskningen bakom kreativitet och fysisk aktivitet visade det sig att det jag hade upplevt inte bara berodde på att jag hade blivit lite piggare och gladare.
Det finns en lång rad extremt kreativa personer som har vittnat om hur motion och träning har gjort underverk för deras skaparförmåga. Albert Einstein sägs ha upptäckt relativitetsteorin under en cykeltur. Beethoven, en av tidernas största musikaliska genier, blev döv i 40-årsåldern men lyckades ändå komponera tre kompletta symfonier. Han avbröt ofta arbetsdagen för att ta en lång promenad för att få inspiration. Charles Darwin tog dagliga timslånga promenader kring sitt hem Down House – en runda som han kallade »my thinking path«. Det var under en period med långpromenader som Darwin utvecklade sin banbrytande teori om arternas uppkomst, den kanske viktigaste naturvetenskapliga teorin någonsin.
Ett nutida exempel är Apples numera avlidne vd Steve Jobs som höll regelbundna promenadmöten för att det gav betydligt mer inspiration än att sitta runt ett bord. Han verkar dessutom ha fått stora delar av eliten i Silicon Valley att följa exemplet för att boosta kreativiteten och inspirationen, däribland Facebooks grundare Mark Zuckerberg och Twitters Jack Dorsey.
Som anekdoter över hur träning kan påverka vår kreativitet är de här historierna onekligen målande, men som vetenskapliga bevis räcker de inte långt. Så innan man kan svara på om fysisk aktivitet kan lyfta ditt tänkande ut ur »boxen« – och hur du bäst åstadkommer det – måste man fråga sig vad kreativitet egentligen är och hur man testar den.
För att något ska betraktas som kreativt ska det vara både nyskapande och meningsfullt. Att bara plagiera någon annan är inte särskilt kreativt. Dessutom ska det som skapas ha någon typ av poäng eller funktion, en uppfinning utan mening är ju inte heller särskilt kreativ.
Inom kreativitetsforskningen skiljer man ofta mellan två olika typer av kreativitet: divergent och konvergent tänkande. Det divergenta tänkandet är klassisk brainstorming: att komma på många olika lösningar till ett problem genom att tänka brett och associationsrikt. Ett klassiskt test för divergent tänkande går under namnet Alternative uses test och bygger på att du får ett ord, till exempel »mursten«, och därefter ska du under tidspress komma på många olika sätt som stenen kan användas på. Att bygga en mur eller ett hus, till att fungera som vikt på en hög med papper och som dörrstopp. Det är inte bara antalet svar som räknas utan hur detaljerade de är och hur mycket de skiljer sig från varandra. Svaren ska helst vara unika och inte sådant som andra som har gjort testet redan har kommit på. Helt orealistiska svar, som att stenen kan användas för att bygga en rymdraket, ger inga poäng.
Testet kan låta banalt, men faktum är att det har visat sig spegla en persons kreativitet på ett bra sätt – jag kan intyga att det inte är helt enkelt när man gör det under tidspress. Testet har en stor fördel genom att det mäter just kreativitet och inte iq – personer med hög iq presterar inte bättre på testet utan brukar i stället ofta bli låsta när de gör det.
Det konvergenta tänkandet är närmast en motsats till det divergenta. Här gäller det inte att brainstorma fram en rad olika förslag utan att snabbt hitta ett enda förslag som är rätt. Ofta rör det sig om en gemensam nämnare. Ett exempel är att du får tre ord och snabbt ska komma fram till vad de har gemensamt. För »Vasamuseet«, »Gröna Lund« och »Stadshuset« är den gemensamma nämnaren förslagsvis att alla är turistattraktioner i Stockholm. Det finns med andra ord ett eller ett fåtal rätta svar. Resten är fel. Konvergent tänkande betonar snabbhet och logik i högre utsträckning än divergent och det är mer kontrollkrävande för hjärnan. Icke desto mindre är det konvergenta tänkandet viktigt för kreativiteten och för både konstnärligt och vetenskapligt skapande.
Med hjälp av dessa tester har vi under senare tid fått vetenskapliga bevis på att fysisk aktivitet verkligen stärker kreativiteten. Ett av de mest välgjorda försöken gjordes av forskare vid Stanford-universitetet där man lät 176 försökspersoner göra en rad olika kreativitetstester. Vissa fick göra testerna efter att ha promenerat på universitetsområdet, andra efter att ha vilat.
Det räcker med att se på titeln till studien Give your ideas some legs: the positive effects of walking on creative thinking för att förstå resultatet. Fler än fyra av fem deltagare presterade nämligen bättre på kreativitetstesterna när de gjorde dem samtidigt som de var i rörelse. Och det var inga små skillnader. I genomsnitt förbättrades resultatet med hela 60 procent hos de som promenerade när de testades. Framför allt var det förmågan att brainstorma och generera nya idéer som förbättrades. Det konvergenta tänkandet, förmågan att hitta ett »rätt« svar och en gemensam nämnare, förbättrades däremot inte. Forskaren Marily Oppezzo kommenterade resultaten så här: »Vi påstår inte att promenader kan göra dig till en ny Michelangelo, men i det inledande stadiet av en kreativ process kan det hjälpa dig att komma igång.«
|
Promenader gör dig kanske inte till en ny Michelangelo, men i det inledande stadiet av en kreativ process kan det hjälpa dig att komma igång. |
|
Miljöombyte sägs kunna stimulera oss till att tänka i nya banor. Det kan det naturligtvis ligga något i, men i Stanford-studien såg man att kreativiteten förbättrades oavsett var man hade promenerat. Vissa gick utomhus på universitetsområdet medan andra gick på ett löpband inomhus där de bara hade en grå vägg att stirra in i. Trots det förbättrades kreativiteten både bland de som gick utomhus och de som gick på bandet.
För att vara säker på att det verkligen var promenaden i sig som gav effekt och inte miljöombytet rullades en grupp deltagare till och med runt i rullstol på promenadvägen på campus. De upplevde med andra ord exakt samma miljö som de som hade promenerat utomhus, men utan att vara fysiskt aktiva. Resultatet? Det var inte miljön som hade gett effekt, för kreativiteten ökade nämligen betydligt mer i gruppen som hade promenerat samma väg än hos de som rullades runt i rullstol. Ett eventuellt miljöombyte verkar inte ge störst effekt på kreativiteten. Det viktiga är att man går eller springer, inte var man gör det.
Humöret då? Eftersom det förbättras efter att man har rört på sig skulle den ökade kreativiteten kunna förklaras av att den som har tränat mår bättre. Men så verkar det faktiskt inte vara. Kreativitetstester som har gjorts efter träning har visat att även de som inte har mått bättre presterar bättre på testerna efter träningen. Den förbättrade kreativiteten beror inte på att man mår bättre. Att vi får nya idéer har med andra ord med den fysiska aktiviteten i sig att göra och kan inte bortförklaras av omständigheter som miljöombyte eller humör.
Deltagarna i försöket promenerade runt på Stanford-universitetet, men vad är egentligen bäst om man vill bli kreativ: att springa eller att promenera? Även om det inte med hundraprocentig säkerhet går att säga att löpning – eller motsvarande aktivitet med samma intensitet – är bättre än promenader verkar det ändå vara så. Lite mer ansträngning verkar alltså löna sig. Och för full effekt bör man hålla på i minst 30 minuter. Den förbättrade kreativiteten uppstår framför allt efter träningen och det är onekligen praktiskt. Visserligen går det att brainstorma när man promenerar, men det är inte särskilt praktiskt att göra det medan man springer.
Hur länge blir man då mer kreativ om man rör på sig? Sitter det i resten av livet? Tyvärr inte. Effekten är nämligen ganska kortvarig och kreativiteten ökar i en eller ett par timmar för att därefter klinga av. Vill man få en ny dos är det bara att ge sig ut och gå eller springa igen, precis som Haruki Murakami tar sina dagliga löprundor. Men ur kreativitetssynpunkt bör man undvika att ta ut sig totalt, så att man är fullständigt utpumpad, för då förbättras inte kreativiteten. Tester har till och med visat att människor som tar ut sig fullständigt presterar något sämre på kreativitetstester efter träningen.
Varför effekten är kortvarig och försvinner om man tar ut sig vet vi inte ännu. En möjlig förklaring kan vara att blodflödet i hjärnan ökar när man rör på sig. Att hjärnan får mer blod gör att den fungerar bättre och att de tankemässiga förmågorna – däribland kreativiteten – förbättras. Men anstränger man sig så pass mycket att man blir totalt utpumpad minskar i stället blodflödet i hjärnan. Då dirigeras blodet nämligen om från hjärnan till musklerna där det behövs när man ska prestera maximalt.
Att hjärnan får mindre blod verkar leda till att den fungerar lite sämre. Kanske har du själv känt någon gång hur svårt det är att tänka klart efter att ha tagit ut dig fullständigt. Det är emellertid viktigt att poängtera att den eventuella försämring av kreativiteten som följer av att man tar ut sig är övergående. Ingenting tyder på att kreativiteten skulle försämras på sikt av hårdträning.
Blir alla som tränar verkligen mer kreativa eller finns det någon hake? Det gör det och den är att du måste vara i hyfsad form för att få riktigt bra effekt. Vältränade personer presterar nämligen bättre på kreativitetstester om de görs i samband med fysisk aktivitet. För de som är helt otränade förbättras kreativiteten inte alls utan verkar till och med försämras något timmarna efter träningen, i alla fall om träningspasset är intensivt. Förmodligen hänger det ihop med att blodflödet till hjärnan minskar om man tar ut sig helt – för en riktigt otränad person kan även en kort löprunda i makligt tempo innebära att ta ut sig helt.
Den som vill boosta sin kreativitet med träning bör alltså se till att vara i ganska god form för att få den positiva effekten. Om man inte är det men ändå vill stärka kreativiteten med träning är det bästa att gå eller jogga lugnt så att man inte tar ut sig.
I ett bevarat brev förklarar Mozart hur han komponerar sin musik. Processen verkar fullständigt magisk. Den legendariske tonsättaren beskriver hur han skapar musikaliska verk utan att ens närma sig ett instrument. I stället hör han kompletta symfonier i huvudet som han enkelt skriver ner på papper eftersom de redan är färdigkomponerade. När de sedan spelas av en symfoniorkester låter de precis så fantastiskt som han har hört dem i sitt huvud.
Den här bilden av det konstnärliga geniets enorma skaparkraft är onekligen kittlande och den har ofta använts som exempel på att extremt kreativa människors hjärna fungerar på ett sätt som vi vanliga dödliga knappt kan föreställa oss. Problemet är bara att brevet är en förfalskning. Mozart skrev inte alls sina symfonier på det sättet. Det mesta tyder i stället på att han arbetade stenhårt och använde sig av både musikteori och andra etablerade metoder när han komponerade. Han lade ner ändlösa timmar på att förfina sina verk, arbeta om dem, ändra och arbeta om dem igen fram till dess att han till slut blev nöjd. Mozarts klassiska verk är snarare resultatet av hårt arbete än gudabenådade infall.
En liknande historia berättar att Newton kom på sin gravitationsteori helt apropå när han satt under ett träd och fick ett äpple i huvudet. Vad man inte berättar lika ofta är att han hade arbetat i decennier med matematisk och fysikalisk teori innan han fick idén, och att det tog över tjugo år från det att äpplet föll ner på honom tills han hade färdigställt sin teori.
Både Mozart och Newton kan naturligtvis ha haft sina ögonblick av eureka, men allt tyder på att snilleblixtarna inte kom av sig själva utan snarare var följden av hårt och tålmodigt arbete. Det här betyder givetvis inte att alla som anstränger sig kan skapa lika tidlös musik som Mozart eller göra samma vetenskapliga upptäckter som Newton, men det innebär att vi alla i allra högsta grad kan öva upp och förfina vår kreativa förmåga om vi anstränger oss.
Tillhör du dem som får många idéer när du brainstormar, som associerar hej vilt och kommer med det ena förslaget efter det andra? Eller hör du som jag till dem som bara ger ett fåtal förslag och hoppas att något ska vara tillräckligt bra? Faktum är att forskningen visar att den förstnämnda strategin, att komma med många idéer, är den som ger bäst resultat.
När man har undersökt hur personer presterar på kreativitetstester för divergent tänkande visar det sig nämligen att de som får många idéer också får fler bra idéer. Det kanske kan låta självklart, men det är värt att fundera på vad det innebär. Om du kommer med många idéer är chansen alltså stor att någon av dem är bra även om de flesta är dåliga. Det är inte lika vanligt att någon får bara en eller två genialiska idéer och sedan inte mer.
Att ha många idéer innebär för de flesta av oss att vi måste lägga ner mer arbete. Vikten av uthållighet bakom kreativitet är underskattad, det visar ju om inte annat Mozarts och Newtons fall. Det är i det här perspektivet man ska inse att träning inte bara är bra för divergent och konvergent tänkande utan också för orken att fortsätta. När man blir både fysiskt och mentalt starkare av träningen ökar orken att fortsätta arbeta och komma med nya idéer – precis som Haruki Murakami vittnar om under sina intensiva skrivperioder – och då kommer de bra idéerna förr eller senare.
Vår kunskap om vad som händer i hjärnan när vi är kreativa har utvecklats snabbt och i dag ser man inte längre på den kreativa processen som en »svart låda« som vi inte har en aning om hur den fungerar. Varför vissa människor är mer kreativa än andra har man nämligen börjat förstå. Kreativitetsforskarna har inte bara riktat sitt intresse mot områden i hjärnan som är säte för vårt högre tänkande, som frontalloben, utan spåren verkar i stället leda mot ett område djupt inne i hjärnan: thalamus.
I din hjärna bearbetas konstant enorma mängder information. Det du just nu ser och hör. Hur dina armar och ben är placerade. Om det är kallt eller varmt i rummet. Hur luften fyller dina lungor när du andas och hur snabbt ditt hjärta slår. Den informationen får din hjärna hela tiden, dygnet runt. En del information är du medveten om, annan inte alls. Du tänker normalt inte på din andning eller hur dina ben är placerade och så måste det vara för att du ska kunna fungera normalt. Om all information skulle nå medvetandet samtidigt skulle du inte kunna koncentrera dig på något annat än alla intryck.
Thalamus heter en del av hjärnan som fungerar som ett slags filter för att ditt medvetande inte ska dränkas i information. I hjärnan ligger thalamus belägen som navet på ett cykelhjul där alla ekrar strålar samman. Det är ingen slump att thalamus plats är så central. Från hjärnans olika delar, som centrumen för sinnesintryck, förs informationen samman i thalamus som väljer vilka signaler som ska släppas till medvetandet. Man kan se thalamus som en sekreterare som väljer ut vilka möten chefen – i det här fallet hjärnbarken och medvetandet – ska gå på och vilka hon eller han bör strunta i. Om thalamus fungerar dåligt finns risken att hjärnbarken blir överbelastad av information och inte kan fungera normalt. Som en chef med en sekreterare som inte kan välja utan sätter upp alla tänkbara möten så att chefen inte får något annat gjort än att springa på möten.
I dag tror man att en liknande överbelastning av information sker vid psykossjukdomen schizofreni, där den drabbade tappar verklighetsförankringen och får symptom som vanföreställningar och hallucinationer och hör röster som inte finns. Mycket tyder på att hjärnan hos en som är schizofren får för många starka intryck och att individen därför har svårt att hålla ihop sin världsbild. Överbelastningen gör att denne omedvetet skapar en alternativ bild av sin omvärld. Människor med schizofreni har ibland ett mycket bisarrt tänkande och jag har flera gånger träffat schizofrena patienter med så märkliga vanföreställningar att jag aldrig skulle kunna associera i sådana banor hur mycket jag än ansträngde mig.
Men myntet har alltid två sidor. Att ha en thalamus som släpper igenom mycket information är inte nödvändigtvis bara negativt och något som leder till psykisk sjukdom. Det verkar också vara kopplat till att man är kreativ. Att thalamus släpper igenom mycket information kan leda till att man får oväntade associationer och tänker utanför »boxen«. Om man får många signaler till hjärnbarken och medvetandet ökar chansen att man får unika idéer och ser saker ur ett perspektiv som de flesta andra inte gör.
Hur går det då till i din hjärna? För att filtret i thalamus ska fungera ordentligt behövs ämnet dopamin (ja, det spelar en viktig roll även i det här sammanhanget!). Inte för mycket och inte för lite dopamin utan lagom. Om dopaminnivåerna avviker verkar thalamus inte släppa igenom lagom många signaler och det kan leda till en informationsöverbelastning, något som kan vara både negativt och positivt.
Det borde med andra ord innebära att förändrade dopaminnivåer i thalamus kan kopplas till både ökad kreativitet och psykisk sjukdom. Precis så verkar det också vara. Efter försök av den svenske professorn Fredrik Ullén vid Karolinska Institutet vet vi att människor som presterar särskilt bra på kreativitetstester för divergent tänkande har färre mottagare för dopamin i thalamus och det kommer innebära att dopaminet inte kan fungera normalt. Man tror att följden av detta blir att thalamus släpper igenom fler signaler och att chanserna att tänka kreativt ökar.
Det intressanta är att man har sett samma sak hos schizofrena som hos de som presterar bra på kreativitetstester, även schizofrena verkar ha färre dopaminreceptorer i thalamus, men för dem blir följden psykoser i stället för kreativa infall. Så vad är det då som avgör om man blir psykiskt sjuk eller ett kreativt geni? Det vet vi inte säkert i dag, men kanske är det så att om man har en hjärna som fungerar bra i övrigt kan det ökade informationsflödet bli en tillgång i stället för en belastning. Hjärnan är stark nog att kunna hantera belastningen från det ökade informationsflödet utan att behöva bygga upp en alternativ världsbild. Man blir idérik och kreativ och associerar i ovanliga banor utan att bli psykotisk. Om hjärnan däremot fungerar sämre kan den inte hantera all information, man drabbas av en psykos och tappar verklighetsförankringen.
När det gäller hjärnan är det sällan »svart eller vitt« där man antingen har en egenskap eller inte har den alls. Oftast är det en gråzon där man kan ha drag av egenskaper men i olika utsträckning. Det är inte så att alla som har ett kraftigt informationsflöde genom thalamus antingen blir extremt kreativa eller psykotiska. Det finns en stor gråzon mellan kreativitet och psykisk sjukdom där vissa människor kan ligga någonstans mittemellan. Förmodligen har de ett stort flöde av information genom thalamus och en hjärna som befinner sig på gränsen för att kunna hantera det. Under perioder av livet kan de ha symptom som nästan är psykotiska och under andra perioder, då hjärnan i övrigt fungerar bra, kan de skapa sådant som vi andra bara kan drömma om.
Att kreativitet ligger nära galenskap har vi sett mängder av historiska exempel på. Två av de mer kända är målaren Vincent van Gogh och filosofen och författaren Friedrich Nietzsche som båda var extremt kreativa men som var psykiskt sjuka under delar av livet. Ett sentida exempel är Nobelpristagaren John Nash som kombinerade en exceptionell kreativ förmåga med svår psykisk sjukdom. Nash, som porträtterades av Russell Crowe i den Oscarbelönade filmen A beautiful mind, var en av värdens mest framstående matematiker men led också av schizofreni. Han hörde röster och hade psykotiska vanföreställningar om att vara förföljd och utsatt för konspirationer. Själv tyckte han att detta var både en tillgång och en förbannelse. »Jag skulle inte ha kunnat få så bra vetenskapliga idéer om jag hade tänkt normalt«, kommenterade han sin exceptionella kreativa förmåga.
Många oerhört kreativa människor är inte själva drabbade av psykisk sjukdom men har det i släkten. Ett av alla tiders största genier Albert Einstein hade en schizofren son. Universalgeniet Bertrand Russell, filosof, författare och politiker, hade många släktingar som hade schizofreni. David Bowie, en av 1900-talets största konstnärliga genier, hade en bror med schizofreni.
En möjlig förklaring är att både dessa kreativa människor och deras sjukdomsdrabbade släktingar haft ett ökat informationsflöde genom thalamus – alltså ett ökat tankeflöde – men att vissa av dem har haft en hjärna som kan hantera tankeflödet och kunnat dra nytta av det. Det har gjort dem till kreativa genier medan släktingar vars hjärna inte är lika stark har drabbats av psykisk sjukdom.
Frontalloben verkar alltså viktig för att vi ska kunna kanalisera idéflödet genom thalamus och göra något av det. Som du redan sett stärker träning frontalloben, på kort sikt genom att den får mer blod och därför fungerar bättre, på lång sikt genom andra mekanismer som du kan läsa mer om i kapitlet Bättre fokus. Det innebär förmodligen att motion och träning kan förbättra förutsättningarna för att använda det idéflöde du har och göra något konstruktivt av det.
Dessutom påverkar motion och träning inte bara förmågan att hantera idéflödet, det påverkar sannolikt också själva idéflödet. Exakt vilka mekanismer som ligger bakom det här vet man inte säkert, men en möjlighet är att träningen påverkar dopaminet som är så viktigt för »filtret« i thalamus. Med dopamin är det dock inte så enkelt att mer – eller mindre – alltid är bättre. De här systemen i hjärnan är oerhört komplicerade och bilden med för mycket eller för lite av det ena eller det andra är ofta alldeles för förenklad. Man ska i stället se det som att systemen kan vara mer eller mindre fininställda och allt tyder på att träning fininställer dopaminsystemet och påverkar både hur du mår och hur mycket information thalamus släpper igenom – och därigenom hur idérik du blir.
Vi föds alla med en mer eller mindre stor kreativ grundbegåvning och den kan vi inte ändra på. Vad vi sedan gör av den är däremot upp till oss själva. Naturligtvis finns det många olika saker som är viktiga för kreativiteten, men faktum är att träning är bland det absolut viktigaste. Har du kört fast i ett problem på jobbet? Har du svårt att få en riktigt bra idé till en bok du vill skriva eller ett företag du vill starta? Ut och spring! Om träning kan göra underverk för Haruki Murakami och gjorde det för Beethoven lär det kunna hjälpa även dig och mig!
|
Har du kört fast i ett problem på jobbet? Har du svårt att få en riktigt bra idé till en bok du vill skriva eller ett företag du vill starta? Ut och spring! |
|