Människorov, eller kidnappning, är ett ovanligt brott i Sverige. Att det framförs krav på lösensumma är ännu mer sällsynt. Det kan givetvis finnas ett mörkertal, men varken polisen eller privata säkerhetskonsulter tror att det är särskilt stort. Men kidnappningar förekommer trots allt då och då.
Fem år efter kidnappningen av Fabian Bengtsson, 2010, inträffade två spektakulära kidnappningar i Göteborg och i Stockholm med samma gärningsman. Uppmärksamheten blev aldrig lika stor som i Sibaärendet eftersom offren redan hade släppts fria när polisen väl kopplades in. Gärningsmannen hette Philip Holst-Cappelen, en norsk medborgare och ökänd bedragare, som använt sig av flera falska identiteter.
För det mesta var den muskulöse norrmannen mycket övertygande, och han var känd för sin förmåga att manipulera andra. Han hade i perioder haft mycket gott om pengar och i stort sett alltid åkt taxi eller limousin överallt, bott i sviter på dyra hotell och under en period i en lyxlägenhet i München tillsammans med sin pojkvän. Han saknade bankkonto och betalade alltid med kontanter.
I mars 2010 kidnappades affärsmannen John som bodde i Göte borg och hade byggt upp en förmögenhet genom aktiehandel och travhästar. John var också en pokerspelare som satsade och vann stora belopp. En morgon klädde en av Holst-Cappelens medhjälpare ut sig till hantverkare och lyckades på så sätt ta sig in i Johns bostad. Därefter kom Holst-Cappelen in i lägenheten. John fick hand- och fotfängsel. Han tejpades också runt huvudet och över munnen. Norrmannen tvingade John att skicka sms till några vänner och även prata med sin mamma. Syftet var att ingen skulle fatta misstankar. Holst-Cappelen tvingade sedan John att sälja aktier och flytta pengar till olika konton. Sammanlagt rörde det sig om drygt 3,6 miljoner kronor. Pengarna skulle sedan kunna hämtas ut på ett växlingskontor. Dit fick John själv ringa och förhandla fram en gynnsam växelkurs. Gärningsmännen lyckades också komma över cirka 1,3 miljoner kronor från Johns bankfack. På grund av sitt pokerspelande hade han stora belopp tillgängliga i kontanter. Banköverföringarna var mer komplicerade och gjorde att kidnappningen drog ut på tiden. Philip Holst-Cappelen stannade i lägenheten i sex dagar, och påminde hela tiden John om att han skulle begå självmord efter att först ha tagit livet av John, om polisen försökte storma lägenheten. Norrmannen sa också att han var beredd att klippa av Johns fingrar för att få sin vilja igenom. John fick mat och dryck, men var hela tiden belagd med hand- och fotfängsel. På kvällarna drogades han med sömntabletter.
Efter sex dagar var Philip Holst-Cappelen nöjd. Innan han lämnade lägenheten varnade han John för att gå till polisen. Han sa att det fanns ett kontrakt på affärsmannens mamma och att hon skulle dödas om polisen blandades in. När Holst-Cappelen försvann låg John kvar i sängen med hand- och fotbojor. Han var också tejpad över munnen och runt benen. Senare samma dag kunde en vän befria honom. John var lättad över att ha blivit befriad, men helt skräckslagen. Vännen försökte förgäves övertala honom att gå till polisen. Tre månader senare gick John däremot till en advokat och berättade vad som hade hänt. Syftet var att någon annan skulle känna till historien ifall affärsmannen eller hans mamma råkade ut för något. John hade i en sopsäck sparat allt som norrmannen lämnat efter sig i lägenheten och insåg att där fanns spår som sannolikt skulle kunna knyta gärningsmännen till brottet. Advokaten försökte övertala John att gå till polisen, men han vågade fortfarande inte. Först när John senare samma år kontaktades av polisen vågade han berätta. Då var Philip Holst-Cappelen misstänkt för ett liknande brott.
Fem månader efter händelsen i Göteborg hade Holst-Cappelen nämligen använt sig av samma upplägg igen. Den här gången rörde det sig om en förmögen ensamstående man som hette Peter och bodde i Stockholm. Han arbetade på ett riskkapitalbolag och hade figurerat i artiklar om framgångsrika personer i branschen. En augustimorgon när Peter var på väg ut från sin lägenhet attackerades han av Holst-Cappelen och en medbrottsling. Peter trycktes ner på golvet.
”Compose yourself. If you scream, your daugther is in danger”, sa en av dem.
Finansmannen belades med hand- och fotbojor. Medhjälparen försvann, men Philip Holst-Cappelen stannade kvar. Peter förhördes om sin ekonomi, och vågade inte annat än att tala sanning. Han berättade att han hade tillgångar på 16 miljoner kronor. Holst-Cappelen log brett och sa:
”Det räcker med tolv miljoner för mig.”
Peter tvingades, under hot, att ringa till sin före detta fru och berätta att han var sjuk och därför inte kunde hämta deras gemensamma dotter i skolan. Därefter påbörjades ett snårigt arbete för att få loss pengarna. Holst-Cappelen krävde att Peter själv skulle hitta på en lösning. De kom överens om att ringa banken och säga att tolv miljoner kronor skulle användas till en lägenhetsaffär. Finansmannen tvingades förfalska ett köpekontrakt för att pengarna sedan skulle kunna skickas vidare till ett växlingskontor. Holst-Cappelen var hela tiden hotfull. Norrmannen sa att han skulle bryta nacken av Peter eller se till att hans dotter råkade illa ut om situationen med pengarna inte löstes.
När dagen övergick i kväll beställdes mat från en dyr restaurang. Holst-Cappelen gick sedan och la sig i sängen. Peter fick, fortfarande med hand- och fotbojor på sig, tillbringa natten på en madrass. Dagen därpå var allt löst med banken och Holst-Cappelen gjorde sig redo att lämna lägenheten. Men först virade han tejp runt offrets huvud. Peter räknade till 17 varv. Han kunde inte andas och lyckades övertala norrmannen att peta bort tejpen från näsan. Innan Holst-Cappelen gick beordrade han Peter att se honom rakt i ögonen. Sedan berättade han att en alban hade kontrakterats för att skada eller döda Peters dotter om polisen kontaktades. Finansmannen befriades inte förrän nästa förmiddag. Då kom två personer som anlitats av ett vaktbolag för att kontrollera om något hade hänt. Peter var vettskrämd. Han vägrade först att gå till polisen på grund av hoten. Peter trodde att det fanns observatörer eller krypskyttar utanför. Till slut lät han sig övertalas och gjorde en polisanmälan.
Philip Holst-Cappelen greps i Spanien och utlämnades till Sverige. I juni 2011 dömdes han av Stockholms tingsrätt till 18 års fängelse för bland annat människorov och grovt rån. Trots det med svenska mått mätt oerhört långa fängelsestraffet valde norrmannen förvånande nog att inte överklaga. Tre män åtalades också för att på olika sätt ha hjälpt honom. Philip Holst-Cappelens pojkvän dömdes till två års fängelse för penninghäleri. Han menade dock att han aldrig förstått vidden av det som hänt. En kroppsbyggare från Göteborg, som uppgav att han lärt känna Holst-Cappelen när han sålt tillväxthormoner till honom, fick fyra års fängelse för människorov. Han hade deltagit i förberedelserna och hjälpt till att övermanna offren. Den tredje personen, en taxichaufför som bland annat hjälpt till med kartläggningar och förberedelser, friades dock. Tingsrätten ansåg att han blivit lurad av den erkänt manipulative Holst-Cappelen och inte förstått vad som pågick.
Under rättegången konstaterade åklagare Ulrika Lindsö att det funnits stora likheter mellan affärsmannen i Göteborg och finansmannen i Stockholm. Båda var omskrivna för sina framgångar och rikedomar. Båda bodde ensamma och var rutinmänniskor, vilket underlättade vid kidnapparnas planering.
Polisens utredning visade också att andra personer hade kartlagts. Kidnapparen hade tagit reda på deras adresser, inkomstuppgifter och portkoder. Bland de potentiella offren fanns till exempel den förmögne matematikern Stig Rosenlund och företagsledaren Percy Barneviks son.
”De här bovarna ringde mig den 16 augusti men då var jag på landet. Det kanske bara var rena turen att jag inte blev deras offer”, sa Stig Rosenlund senare till Aftonbladet.
Hade kidnapparna slagit till mot honom hade de dock stött på problem.
”Jag har gjort mina pengar oåtkomliga, jag måste personligen inställa mig på banken för att utföra sådana transaktioner”, förklarade Rosenlund.
Under rättegången framhöll åklagaren att brotten måste ses i ett större sammanhang. De senaste åren hade säkerhetstänkandet inom finansbranschen ökat. Det innebar att rån blivit allt svårare att utföra. Kriminella hade därför ändrat taktik och inriktat sig på personer som var förmögna eller hade en central position på framgångsrika bolag. Brotten brukade inledas med en kartläggning av tillgångar och rutiner. Därefter slog gärningsmännen till mot offren, som hölls fångna tills de fört över stora belopp till kidnapparna eller deras medhjälpare. Under rättegången framhöll åklagaren att den här typen av brottslighet fortfarande är ganska ny i Sverige, men relativt vanlig i andra delar av Europa.
Simon Hughes, som deltog i Sibaärendet, har i sin nya roll som säkerhetskonsult hållit många föreläsningar om det som han kallar för ”tiger kidnappings”, vilket innebär att gärningsmännen ger sig på personer som har tillgång till stora värden. Kidnapparna kan tillfångata en person och tvinga denne att stjäla pengar eller utföra transaktioner med sina egna eller andras tillgångar. En annan variant är att gärningsmännen håller anhöriga som gisslan medan brottet utförs. Genom att tvinga någon annan att utföra själva brottet kan brottslingarna komma runt säkerhetsåtgärderna, samtidigt som de slipper risken att lämna spår efter sig. Enligt Simon Hughes kommer denna typ av brottslighet att utgöra ett stort hot i framtiden.
Den före detta förhandlingsexperten Stefan Mellström, som också han är säkerhetskonsult i dag, brukar i sina föreläsningar påpeka det faktum att kriminaliteten kommer att hitta andra vägar i takt med att det kontantlösa samhället närmar sig. Men vilka? Kanske är de hänsynslösa kidnappningarna av affärsmannen i Göte borg och finansmannen i Stockholm ett tillvägagångssätt som man kommer att se mer av även i Sverige.
En annan kidnappning som hade vissa likheter med den Fabian Bengtsson utsattes för inträffade i Uppsala 2011. Då bestämde sig läkarstudenten Elias Vecalius och hans flickvän, psykologstudenten Parastou Namdar, att de skulle kidnappa studenten Anders som Parastou hade lärt känna. Anders kom från en välbärgad familj och var redan miljonär.
Våren 2011 inledde kidnapparna sin omfattande planering. Det första steget var att skaffa pengar. Det löstes genom att paret i stor omfattning stal cyklar som sedan såldes på Blocket. De sålde också en lägenhet som ägdes av Elias bror.
Men paret insåg tidigt att en medhjälpare behövdes. Elias kontaktade då sin gamla skolkamrat Magnus Dahlskog, och undrade om han ville hjälpa till. Han lovade sin vän en miljon euro i ersättning. Magnus hade ett neuropsykiatriskt funktionshinder som gjorde att han hade begränsad intellektuell och analytisk förmåga. Elias föraktade Magnus, och ansåg att han var perfekt att lägga skulden på om något skulle gå snett. Därför blev det Magnus som fick stå för köpet av en fastighet utanför Robertsfors där paret hade planerat att hålla Anders fången.
Den 28 december 2011 slog de till. Parastou åkte då hem till Anders. Hon hade berättat att hon skulle flytta till Boston och därför ville ta farväl av honom. Med sig hade Parastou en köttfärspaj som hon preparerat med sömnmedel och bjöd Anders på. Efter tio minuter kände han sig dåsig och tuppade av. När Anders somnat kom Elias och Magnus. Offret sattes i en rullstol och bands fast med silvertejp. Elias ville skrämma Anders och beordrade Magnus att hugga honom med en kniv. För att göra så liten skada som möjligt stack Magnus honom försiktigt i benet. Rullstolen bars sedan ut till en skåpbil utan att någon såg vad som hände. Parastou stannade kvar för att städa och undanröja alla spår. De andra åkte mot huset i Robertsfors. Elias körde och Magnus vaktade Anders i lastutrymmet. Eftersom det var dåligt väder och hastigheten för hög blev det en dramatisk färd. Vid ett tillfälle körde de av vägen, vilket gjorde att Anders kastades runt i lastutrymmet och slog sig i huvudet. Först när Elias fått hjälp av en bärgningsbil lyckades de komma loss. Skåpbilen körde också fast vid tre tillfällen och fick även då hjälp att komma loss. Vid ett tillfälle hörde en man som hjälpte dem att någon skrek ”Hjälp, släpp ut mig!”, men han trodde att det var någon som var full och bara skämtade med sina kompisar inne i skåpbilen. När de efter elva timmars resa kom fram till huset utanför Robertsfors bars Anders ner i källaren där han låstes in i ett litet rum.
”Du är på Kolahalvön. Din farbror har gjort en affär med en ryss som vill hämnas. En jägare med hund vaktar utanför huset. Försöker du fly slår vi till mot någon annan i din familj”, hotade Elias.
Efter några dagar åkte Elias söderut för att träffa Parastou och fortsätta enligt planerna. Någon kontakt med Anders familj hade ännu inte tagits. De anhöriga hade däremot förstått att något var fel. En av Anders kompisar ägnade sig åt privatspaning och kunde se att den försvunne vännens telefon rörde sig i centrala Stockholm. När polisen fick veta detta lyckades de till slut lokalisera signalerna till en Volvo som var på väg från Stockholm till Uppsala. Bilen stoppades och i den satt Elias och Parastou. Hon sa att Anders hade gett henne telefonen någon dag tidigare, men att hon inte hade någon aning om vart han hade tagit vägen. Den förklaringen köpte inte polisen som grep paret.
Under tiden var Anders och hans fångvaktare Magnus kvar i huset utanför Robertsfors. Där fanns ingen elektricitet och medeltemperaturen inomhus låg på mellan noll och sex grader. Efteråt konstaterade läkarna att fångenskapen gett Anders köldskador. Fångvaktaren Magnus försökte desperat få tag på Elias, som nu var gripen av polisen. Magnus saknade pengar, hade ingen bil och visste inte vad han skulle ta sig till, så han bestämde sig för att promenera till Robertsfors. Där greps han av polisen som senare befriade den kidnappade Anders.
Magnus Dahlskog erkände kidnappningen och samarbetade hela tiden med polisen. Elias Vecalius och Parastou Namdar valde en annan väg. De nekade båda till brottet, men dömdes till vardera tio års fängelse. Medhjälparen Magnus Dahlskog dömdes till sex års fängelse.
Något som väckte stor uppmärksamhet var när Elias gav sin version i Uppsala tingsrätt. Han förklarade att Anders själv hade beställt kidnappningen eftersom han varit inspirerad av det som hände Fabian Bengtsson 2005. Elias hävdade att Anders sagt att en kidnappning var ”bästa sättet att få gratis reklam och marknadsföra en människa”. Domstolen avfärdade berättelsen som ett rent påhitt.
***
Det finns en del forskning kring kidnappning och där brukar man dela in kidnappningar i sex kategorier.
Vanligtvis en man som rövar bort sin fru, sambo, partner eller barn. Gärningsmannen drivs ofta av kontrollbehov eller viljan att straffa offer eller anhöriga. När medierna skriver om den här typen av fall handlar det inte sällan om att en av föräldrarna har försvunnit utomlands med sitt barn. Rent juridiskt brukar detta i Sverige då rubriceras som egenmäktighet med barn – ett slags ingrepp i eller missbruk av vårdnaden – och inte människorov. Forskningen visar att det vid kidnappningar inom familjen, till skillnad från andra typer av människorov, kan vara farligt för polis och anhöriga att vända sig till medierna. Risken är att gärningsmannen känner sig isolerad eller missförstådd och tar ut sin frustration på offret.
Här finns två olika kategorier: det ena där offren är vuxna och det andra där offren inte är myndiga. Motivet är att ha sex med offret och kidnappningen är framför allt ett medel för att kunna förverkliga sina fantasier. Det kanske mest kända exemplet är Natascha Kampusch som 1998, bara tio år gammal, rövades bort av Wolfgang Priklopil. Natascha hölls fången i förövarens hus i Österrike och lyckades fly först efter åtta år. Wolfgang Priklopil begick självmord innan polisen hann gripa honom.
Offret väljs på grund av sin ekonomiska ställning, och i en majoritet av fallen har kidnappare och offer ingen tidigare relation. Däremot har gärningsmännen nästan alltid gjort en omfattande research kring hur mycket pengar som offret eller anhöriga har tillgång till. Forskning visar att den här typen av människorov nästan alltid begås av minst två gärningsmän. Det stämmer med kända svenska fall som kidnappningarna av Ann-Marie Engwall 1963 och Erik Westerberg 2002, men inte med den man som ensam höll Ulrika Bidegård fången 1993.
Historiens kanske mest kända fall är kidnappningen av svenskättade flygaren Charles Lindberghs tvåårige son Charles Augustus Jr. Han försvann från sin barnkammare en vårdag 1932. Kidnapparen hade använt en stege och lämnat ett brev med krav om lösensumma på 50 000 dollar efter sig. Lindbergh valde att betala, men sonen kom aldrig levande tillbaka till sina föräldrar. I maj hittades Charles Augustus Jr:s skändade kropp i ett skogsparti.
Först två år senare greps snickaren Bruno Hauptmann för brottet – och fälldes. Han avrättades 1936. Bevisningen mot honom har i efterhand, bland annat genom tidigare hemliga dokument som offentliggjordes under 1990-talet, ifrågasatts.
Bakgrunden brukar vara att gärningsmannen vill ge igen för en verklig eller inbillad oförrätt. Det kan handla om allt från svartsjuka till affärsuppgörelser som gått snett. De flesta offer släpps eller rymmer inom 24 timmar, enligt forskningen. Här finns också underkategorin ”bad on bad” – när kriminella kidnappar varandra. Då är orsaken ofta påhittade eller obetalda skulder. En annan variant är att en gängmedlem utsätts för våld och blir bortrövad av ett rivaliserande nätverk som hämnd för något som hänt tidigare eller för att exempel ska statueras. De brotten är ofta extremt svårutredda. De inblandade betraktar nästan alltid polisen som sin fiende och brukar därför hålla tyst eller ljuga i förhör. En sådan inställning har genom åren saboterat många utredningar som annars kunde ha lett till fällande domar och långa fängelsestraff.
Det vanligaste är att gärningsmannen hittar på att en kidnappning ägt rum för att dölja att han själv mördat offret. Men det handlar inte alltid om en man. Ett uppmärksammat exempel med en kvinna i huvudrollen ägde rum 1994 i den amerikanska delstaten South Carolina. Susan Smith berättade då att en okänd man hoppat in i hennes bil och rövat bort båda sönerna. Den äldre var tre år gammal, den yngre 14 månader. En stor polisutredning drog i gång. Moderns historia hade dock så många luckor att polisen genast misstänkte att hon ljög. Så var det också. Det visade sig att Smith själv dränkt sönerna. Det troliga motivet var att hennes pojkvän inte ville leva familjeliv med barn. Susan Smith dömdes till livstids fängelse.
Under 2000-talet dök det i USA också upp en bisarr underkategori av denna typ av kidnappningar – kvinnor som ville slippa gifta sig. Så var det till exempel med Jennifer Carol Wilbanks, som senare fick smeknamnet ”The Runaway Bride”. Fästmannen anmälde henne 2005 försvunnen efter att hon gått upp i rök i samband med en löprunda. Tre dagar senare ringde Jennifer och berättade att hon kidnappats och våldtagits av en man och en kvinna, men nu släppts.
Polisen insåg snart att historien var osann. Samma dag som bröllopet skulle ha hållits bröt Jennifer ihop och erkände att allt var en bluff. Förlovningen bröts och ”The Runaway Bride” dömdes till två års villkorligt fängelsestraff samt samhällstjänst, och tvingades dessutom att betala en del av kostnaden för polisutredningen. Hennes historia fortsatte dock att fascinera och blev 2008 musikal i den amerikanska delstaten Georgia.
I regel väljs offren ut för vad de representerar, inte vilka de är. Motivet kan vara att visa att staten inte kan skydda sina invånare, att få publicitet för det individen eller organisationen kämpar för, att skapa en allmän oro i samhället eller att kräva att fångar släpps. Den planerade kidnappningen av Anna-Greta Leijon är ett exempel på det sistnämnda.
Internationellt är gisslankrisen i Iran det kanske mest kända fallet. I slutet av 1979 stormade studenter den amerikanska ambassaden i Iran och tillfångatog personal där. Aktionen var en protest mot att president Jimmy Carter hade låtit landets avsatte ledare Shah Mohammed Reza Pahlavi landa i USA.
Två fritagningsförsök, där amerikanska soldater dog, misslyckades. Några fysiskt sjuka personer i gisslan släpptes tidigt. Men först i januari 1981, efter 444 dagars fångenskap, frigavs de övriga. Jimmy Carters sätt att hantera krisen anses ha bidragit till att han förlorade valet mot Ronald Reagan 1980.
Efter terrorattackerna i USA den 11 september 2001 har kidnappningar utförda av religiösa fundamentalister blivit ett hot mot främst amerikanska tjänstemän och medborgare. Många av dem har tillfångatagits i Irak. Ett vanligt sätt för kidnapparna att sprida sitt budskap eller sina krav är att filma offret och skicka filmen till medierna eller publicera den på nätet.
Ett spektakulärt fall som skiljer sig från mängden, och som fortfarande fascinerar journalister och filmskapare trots att det inträffade i februari 1974, är kidnappningen av då 19-åriga Patty Hearst, barnbarn till tidningsmagnaten William Randolph Hearst. Hon fördes med våld bort från sitt hem i Kalifornien av fyra maskerade medlemmar i SLA (Symbionese Liberation Army), en amerikansk terrorgrupp med vänsterradikala ideal. En lösensumma på 70 miljoner krävdes, men inte på traditionellt vis. SLA ville att Pattys anhöriga skulle köpa mat för pengarna och ge bort den till socialbidragstagare, krigsveteraner och andra fattiga i Kalifornien. Släktingarna var villiga att gå kidnapparna till mötes, men hann aldrig så långt.
Två månader efter kidnappningen inträffade ett bankrån i San Francisco som skakade hela USA. Inte för att det var SLA som låg bakom, utan för att övervakningsbilder visade att en beväpnad Patty Hearst deltog i rånet. Familjen menade att hon gjort det under hot, men bankpersonal vittnade om att Patty var lika delaktig som de andra.
Först i september 1975 grep polisen Patty Hearst. Hon erkände bankrånet, men hävdade att hon gjort detta under hot och att vapnet inte varit laddat. Hearst berättade också att hon blivit våldtagen, torterad och hjärntvättad av gruppen. SLA-medlemmarna förnekade detta bestämt. Patty Hearst dömdes till sju års fängelse, men blev villkorligt frigiven 1979 och senare benådad. Än i dag står hon fast vid sin historia.