JULEN firade han ensam. Medan andra samlade släkt och vänner för att dela ut julklappar hade Darko Sokacic suttit hemma med tv:n som enda sällskap. Darko var 43 år och de flesta i hans ålder hade ett jobb och en familj att komma hem till. Darko hade ingenting. Jag är en loser, någon som har misslyckats med allt, tänkte han.
Lägenheten bestod av ett rum och kök. En garderob hade gjorts om till duschutrymme med handfat. Det obefintliga fuktskyddet och den dåliga ventilationen hade gjort att fuktskador uppstått. Toaletten låg i trapphuset och delades med andra hyresgäster. Ettan låg en halv trappa upp i huset och det var lätt för den som passerade utanför på gatan att titta rakt in. Darko hade därför spikat fast stora tygstycken för fönstren.
När han flyttade in i september var det fortfarande sommarvarmt och dörren till trapphuset stod öppen för att det inte skulle bli hett som en bastu därinne. Men det medförde att det öronbedövande ljudet från Kungsbackaleden, som gick precis utanför bullerplanket som satts upp vid huset, dundrade rakt i lägenheten. Oväsendet höll på att driva Darko Sokacic till vansinne. Han byggde därför en extra innerdörr av plywood med isolering för att slippa bli störd av bilar och långtradare. Lägenheten hade en klaustrofobisk känsla över sig. Den förstärkte känslan av att Darko var fast. Och det var han på sätt och vis också.
Han vistades i Sverige illegalt, och sedan passet gått ut två år tidigare hade han inte kunnat resa utanför landets gränser. Men värst var ensamheten. I Göteborg fanns visserligen kusinerna som drev en restaurang, men Darko saknade nära vänner. Han träffade släktingarna ibland men hade sällan någon att umgås med.
Den här julen höll han sig för sig själv efter att ha missat en stor travvinst. Det hade börjat med att han vunnit 100 000 kronor på hästar men strax därefter förlorat alltihop på kortspel. Han var besviken och klandrade sig själv. Men han kände sig också lurad av de som spelade av honom pengarna. Några veckor senare, i slutet av oktober, hade han spelat på trav igen. I sista kurvan ledde hans häst och han hade chansen att vinna mer än en miljon kronor. Det skulle ha räddat honom, gett hans liv en nystart. Men hästen tappade på upploppet och Darko såg chansen försvinna.
Under julen fastnade han framför tv-rutan, intrasslad i sina egna mörka tankar. Han tänkte på sina söner, 11 och 21 år gamla. De bodde kvar hemma i Kroatien och hade växt upp tillsammans med sina mammor. Det var komplicerat, precis som Darkos relation till sina egna föräldrar. Pappan hade gått bort tidigare under året, bara 64 år gammal. Till slut hade reumatism, högt blodtryck och hjärtproblem tagit ut sin rätt. Men far och son hade ändå aldrig stått varandra nära. Pappan, som arbetat i tobaksbranschen, hade alltid varit hård och krävande. Sonen hade förgäves kämpat för att leva upp till förväntningarna och hade varit duktig i skolan. Mamman var fortfarande i livet, 71 år gammal. Men inte heller de hade någon nära relation. Han hade alltid uppfattat det som att hon bara tänkte på sig själv och upplevt ett påtagligt avstånd mellan dem. Med den tre år äldre systern var det annorlunda. Henne kunde Darko prata med. Även hon hade alltid gjort bra ifrån sig i skolan och jobbade numera som läkare i Kroatien. Trots att hans eget liv aldrig verkade ta fart kunde han alltid glädjas åt att hon hade det bättre. På senare tid hade systern dock drabbats av bröstcancer men tillfrisknat efter behandling. Darko hade lämnat oron bakom sig, övertygad om att sjukdomen var ett avslutat kapitel. Men när han för en tid sedan hade ringt systern hade hon berättat att cancern var tillbaka. Beskedet överrumplade honom fullständigt och han fick knappt fram ett ord.
”Men jag är okej”, hade hon sagt.
Darko Sokacic hade hört på rösten att systern var bekymrad och misstänkte att hon ljög för att inte oroa sin bror i onödan. Eftersom han befann sig så långt bort fanns det inget han kunde göra. Inte ens skicka pengar, han klarade knappt sin egen försörjning. Darko hade hamnat i en återvändsgränd och visste inte hur han skulle komma ut.
Känslan av uppgivenhet, att livet inte var värt att leva, var inte något nytt. Darko hade i över tio års tid dragits med återkommande depressioner. Han hade aldrig sökt professionell hjälp, men när han fortfarande bodde kvar i Kroatien hade han vänt sig till systern när det känts som värst. Hon hade då sett till att han fått antidepressiv medicin. Darko önskade att den möjligheten hade funnits nu. Det var värre än vanligt och det kändes som om mycket mer stod på spel. Tidigare hade Darko kunnat se framåt och hysa hopp om att det snart skulle bli bättre. Men nu hade han passerat 40 och insett att den där ljusningen i horisonten kanske aldrig skulle komma. Livet i Sverige, det som han hade hoppats så mycket på, hade blivit en besvikelse. En av många.
Darko drog på sig jackan, låste dörren, klev ut på Gudmundsgatan och tände en Prince. Han vandrade planlöst runt i Gårda, ett av Göteborgs äldsta bostadsområden. Här hade industriarbetarna trängts på 1940-talet då stadsdelen var full av liv. Då låg två av Göteborgs mest lönsamma industrier här: Gårda Fabriker och Apotekarnes läskedrycksfabrik. Husen hade träfasad och en hög stengrund som rymde det första våningsplanet. I de södra kvarteren, inklämda mellan Mölndalsån i väster och bullerplanket mot den hårt trafikerade Kungsbackaleden i öster, låg husen som ingen ville kännas vid. Det var här Darko bodde. Porten var tunn och solkig med en enkel glasruta. Stentrappan var så smal att det var svårt för två personer att mötas. På vart och ett av de tre våningsplanen fanns tre tunna, slitna, bruna trädörrar. Den i mitten gick till de gemensamma toaletterna och de andra två till de små lägenheterna.
Kvarteren beskrevs gärna i romantiska ordalag. Det pratades nostalgiskt om det välbevarade landshövdingehuskvarteret med dess dekorativa originalportar. Darko och de andra som bodde där hade svårt att se charmen i de smutsiga och trasiga fasaderna. Vissa hus saknade fönsterglas, i andra hängde de trasiga portarna knappt kvar på sina rostiga gångjärn. Gårda hade blivit ett område där hyresgästerna bestod av människor som aldrig kommit in på arbetsmarknaden, fattiga barnfamiljer, studenter, missbrukare – och illegala daglönare som Darko. Han hyrde, utan att själv veta om det, lägenheten i tredje hand. Själv trodde Darko att det var i andra hand och att Robert, som han betalade de två tusenlapparna i månadshyra till, var den som stod på kontraktet.
Lika ovetande var Darko om de andra som bodde i huset. När han flyttade in hade han bett en granne om att få låna nyckeln till toaletten i trapphuset eftersom Robert hade slarvat bort sin. En annan gång hade Darko bett om att få låna nyckeln till tvättstugan. Annars höll han sig för sig själv.
Ibland gick Darko och handlade mat i det närbelägna köpcentrumet. Där fanns Systembolaget, några klädaffärer och en stor välsorterad Ica-butik där man kunde köpa allt från iransk kaviar och hummer till välhängd oxfilé och franska ostar. Det var något bisarrt över placeringen. Det nedslitna södra Gårda låg som ett osynligt slumområde nära den välmående medelklassens Örgryte. I mataffären brukade Darko köpa frysta färdigrätter, Bravojuice och yoghurt. Han orkade sällan själv röra i kastrullerna och köpte nästan alltid färdiglagat. På Systembolaget brukade det bli en flaska Jim Beam-whisky, om han hade råd.
Köprundan fick ofta Darko att känna sig illa till mods. Han kände sig som en outsider bland de skrattande barnfamiljerna och de unga paren i märkesjeans och Henri Lloyd-jackor. Det var som om han i jämförelse med dem levde i en parallellvärld. När han lämnade affärerna befann han sig återigen på den smala trottoaren på den dåligt upplysta gatan – på väg hem till den dystra lägenheten för att göra ingenting. Det var bara att inse faktum. Han levde som en eremit, ensam i öknen.
Men det hade inte alltid varit så. Darko Sokacic föddes den 13 oktober 1961 och växte upp i Osijek, en stad i Kroatien med drygt 100 000 invånare som låg nära gränsen till Serbien och Ungern. Till en början gick det bra för både Darko och systern. Han gick en åttaårig grundskola, fick bra betyg och fortsatte sedan studierna med målet att bli veterinärassistent. Men Darko lyckades aldrig hitta något jobb. Efter 15 månaders militärtjänst studerade han under en period matematik och fysik på universitetet. Det hade han gärna fortsatt med, men han saknade pengar. I stället jobbade han på en fabrik under större delen av 1980-talet. Han hade flera samboförhållanden och var också gift under en period, men de två sönerna han fick hade hela tiden bott hos sina mammor.
Darko kunde ibland uppfattas som kompromisslös och delade gärna med sig av sina åsikter. Han hade kort stubin och lätt för att känna sig kränkt. Då kunde han dra sig undan i veckor. Det var som om livets motgångar hade urholkat hans självkänsla och att det därför fanns en påtaglig uppgivenhet hos honom.
Darko kom till Sverige första gången 1988. Den ekonomiska situationen i Kroatien var kärv och han hoppades därför att landet i norr skulle erbjuda bättre chanser till jobb. Han flyttade in hos en släkting och hankade sig fram genom olika svartjobb, oftast som hantverkare. Darko var händig och kompenserade sina 174 centimeter med att vara stark i armar och händer. I slutet på 1980- talet gick Sveriges ekonomi på högvarv och det fanns gott om påhugg för Darko. Men i början av 1990-talet körde den överhettade ekonomin rakt in i väggen och alla drog i nödbromsen. Många i Darkos situation drabbades hårt. Samtidigt bröt ett blodigt inbördeskrig ut i dåvarande Jugoslavien. I stället för att söka asyl i Sverige valde Darko att 1991 åka tillbaka till sitt hemland för att försvara den provins där han växt upp. Under sex månader var han plutonchef, för att sedan bli kommandosoldat i en frivillig kroatisk brigad. Striderna i hemstaden blev hårda och kallades i efterhand ”Slaget vid Osijek”. Kroaterna lyckades hålla ställningarna mot den jugoslaviska armén, en bedrift som räknades som de kroatiska styrkornas första stora vinst i inbördeskriget.
När Darko lämnade Sverige för att återvända till sitt hemland hade han aldrig kunnat föreställa sig vilka fasor som väntade. Det var en sak att sitta i trygga Sverige och fatta beslut om det moraliskt riktiga i att stå upp för sitt land, något helt annat att med egna ögon uppleva krigets bottenlösa hat där kvinnor våldtogs och barn sköts ihjäl. Vilka handlingar Darko själv hade utfört höll han tyst om. Bara vid enstaka tillfällen kunde några historier från kriget sippra ut. Darko överlevde med lättare fysiska skador, men kriget hade ändå satt sina spår. Senare skulle en utredning visa att Darko hade drabbats av posttraumatiskt stressyndrom med ångest, mardrömmar och otäcka flashbacks som följd. Han fick också problem med återkommande magkatarrer som utlöstes av stress.
Darko lämnade Kroatien och kriget 1992 och återvände till Sverige. Under en period jobbade han på en karosserifabrik i Jönköping, men blev uppsagd på grund av arbetsbrist. Han arbetade därefter mestadels svart, ofta inom byggbranschen eller med inredningsarbeten. Under 1990-talet åkte Darko flera gånger fram och tillbaka mellan Sverige och Kroatien. Våren 2001 återvände han till Göteborg för att stanna. Mycket hade hänt under åren som gått – men ändå var han kvar på ruta ett. Darko var tvungen att göra någonting åt sitt liv. Han ville starta om på nytt, göra något meningsfullt. Men vad? Han lät tankarna skena iväg, utan att bry sig om vad som var realistiskt. Han landade i drömmar om att segla jorden runt ensam. Eller kanske borde han göra en insats för alla dem som, precis som han själv, hade fastnat i en mörk återvändsgränd efter att ha upplevt ett krig. Jag borde starta ett soldathem, tänkte han.
Darko funderade vidare och kom fram till att det skulle behövas några miljoner kronor för att förverkliga drömmarna. Men hur skulle han få tag i pengarna? Hur skulle en illegal invandrare i Göte borg kunna dra in sådana summor? Darko slog bort tankarna, men de kom hela tiden tillbaka. Han kunde inte sluta grubbla på det. Det måste finnas en lösning. Och långsamt började den ta form.
***
Snart skulle Lirim Seferi göra pappa stolt. I somras hade de skakat hand på att sonen skulle flytta tillbaka till Köpenhamn för att komma närmare föräldrar och syskon. Men fadern hade ändå varit skeptisk. ”Ja, vi får se”, hade han svarat lite avvaktande.
Men det var allvar. Det var hög tid att växa upp, bli en del av familjeföretaget och tjäna pengar. Det var dags att låta entreprenören med de lönsamma idéerna blomma ut. Lirim var 24 år gammal. Många av hans jämnåriga hade skaffat en universitetsutbildning och redan startat sina yrkeskarriärer, medan Lirim jobbade på sin farbrors restaurang på Göteborgs paradgata Avenyn. Adressen var förträfflig när det gällde att locka turister. Menyn bjöd inte på några större överraskningar, men hade en del hyggliga pastarätter. De göteborgare som gick dit efter jobbet på after work var dock inte imponerade. När Göteborgs-Posten besökte restaurangen fick den bottenbetyg och kallades för en ”vägkrog mitt i stan”.
Lirim Seferi började som diskare, fortsatte som servitör och hade nu avancerat till restaurangchef. Det innebar bland annat att han skulle lära upp nyanställda. Stämningen var god bland personalen, men jobbet mestadels oglamouröst och slitigt. Lirim arbetade ibland sju dagar i veckan och den senaste tiden hade han känt sig utmattad. Det var inte som efter en rejäl influensa, utan på en helt annan nivå. Lirim kände att han hade svårt att hitta tillbaka till sin vanliga energi. Kanske höll han på att bli utbränd.
Hemma var det inte mycket bättre. Där fanns den två år äldre flickvännen Sofie som pluggade till lärare. Hennes studier och Lirims arbetstider var en dålig kombination. De gick ofta om varandra och det kändes som om de levde parallella liv. Lee, som flickvännen kallade honom, tog hem kompisar till deras gemensamma lägenhet när hon var borta. Sofie gjorde likadant när han jobbade. Lirim Seferis föräldrar hade aldrig träffat Sofie, trots att Köpenhamn bara var några timmars bilresa bort.
Men det var inte bara praktiska orsaker som gjort att paret glidit isär. Många av deras problem bottnade i ömsesidig svartsjuka. Ibland tänkte Sofie att bråken också berodde på kulturella skillnader, att hennes svenska uppfostran krockade med de värderingar som Lirim fått med sig hemifrån och som innebar att en bra karl reder sig själv. Men i grund och botten tyckte hon mycket om sin pojkvän. Det som oroade Sofie var Lirims alkoholkonsumtion. Sommaren 2002 hade han åkt fast för grovt rattfylleri och fått körkortet indraget. Göteborgs tingsrätt kunde ha dömt honom till en månads fängelse, men eftersom Lirim var tidigare ostraffad och levde under det som domstolar brukar kalla för ”ordnade förhållanden” klarade han sig undan med villkorlig dom med 50 timmars samhällstjänst. Den medförde dock att Lirim i flera månader tvingades lämna regelbundna urinprover för att bevisa att han var nykter. Svaren hade alltid varit godkända. Lirim hade dragit ner på drickandet rent allmänt, även om det fortfarande hände att han efter en sen kväll på krogen med kompisarna kom hem rejält berusad. Men då fick han sova på soffan.
Lirim och Sofies tvåa låg i Majorna på en tvärgata till Karl Johansgatan där spårvagnarna skramlade förbi varje kvart. Majorna låg nära både centrala Göteborg och Slottsskogen. Stadsdelen hade blivit populär bland unga vänstersympatisörer, ungefär som Möllevången i Malmö och delar av Södermalm i Stockholm. Politikerna framhöll gärna Majorna som exempel på en levande stadsdel. Det fanns fortfarande många hyresrätter där, vilket gjorde att inte bara de som kunde låna mycket pengar av banken kunde slå sig ner i området. För Lirim hade vägen till kvarteren med Palestina sjalar och Håkan Hellström-kopior varit krokig. Han hade växt upp i Melbourne i Australien tillsammans med sina föräldrar, två systrar och sin yngre bror. Familjen hade albanskt ursprung och bodde under en period i Italien, vilket gjort Lirim till italiensk medborgare. Pappan arbetade som mäklare och tjänade pengarna medan modern tog hand om hemmet och barnen. Lirim gick på privatskola, tjuvrökte och festade. Han hade lätt för att lära sig språk och åren i Australien gjorde att han pratade utmärkt engelska. Genom sina föräldrar lärde han sig albanska och efter en tid i Italien även italienska. Lirim pratade också hyfsad danska och svenska.
Familjen Seferis släkt var stor och fanns utspridd i Danmark, Italien och Sverige. För att lättare kunna träffa släkten flyttade Lirim, hans syskon och föräldrar 1996 till Köpenhamn. Där investerade pappan i fastigheter som snabbt ökade i värde. Hans framgångar gjorde att han byggde upp höga förväntningar på Lirim. Han ville att hans äldsta son skulle bli lika driftig. Lirim undrade hur han skulle kunna leva upp till förväntningarna. Ribban hade satts väldigt högt, inte minst ekonomiskt.
Lirim uppskattade att han och brodern en dag skulle dela på ett arv på omkring 35 miljoner kronor. Systrarna hade redan fått ut sin del. Men pappan själv beräknade sin förmögenhet till bara drygt åtta miljoner kronor. Det var inte det enda som far och son var oense om. De hade svårt att dra jämt. Planerna inför framtiden skapade alltfler konflikter mellan far och son. Till slut orkade Lirim inte med pressen längre, utan ringde sin farbror i Göteborg och frågade om han kunde få jobba hos honom.
Farbrodern svarade att han var välkommen att börja som diskare. Med det löftet i bagaget åkte Lirim Seferi 1999 till Göteborg. Han stod kväll efter kväll och slängde matrester, spolade rent tallrikar och plockade glas. Lirim tjänade ungefär 12 000 kronor i månaden, men klagade inte. Han var billig i drift och hade aldrig svårt att få pengarna att räcka till. Vid två tillfällen lämnade han farbroderns restaurang för att jobba några månader utomlands – en gång i Nederländerna, en annan gång i Italien – men återvände till Göteborg. Det var en stad där Lirim slapp konflikter och krav. Dessutom tyckte han mycket om sin farbror och dennes sambo. Den första tiden umgicks de intensivt. Sedan träffade Lirim Sofie och efter ett halvår flyttade de ihop.
Det hade nu gått några år och Lirim kände sig trött på restaurangbranschen, han saknade sin lillebror i Köpenhamn och förhållandet med Sofie gick utför. I oktober 2004 hade han berättat för henne att han tänkte flytta tillbaka till Danmark till julen. Han hade kommit överens med sin farbror om att den 23 december skulle bli den sista arbetsdagen på restaurangen. Trots att Lirim och Sofie varit ett par i fem år blev det varken tårar eller bråk. Långt därifrån. Sofie var väldigt fokuserad på sina studier och vad Lirim gjorde kändes inte längre lika viktigt för henne. Även hon kände att förhållandet var på upphällningen och insåg att det kanske var lika bra att de gick skilda vägar. Eller åtminstone var ifrån varandra ett tag. Lirim förberedde sig för att åka till Köpenhamn där han skulle hjälpa sin pappa med renovering av gamla fastigheter och sedan sälja dem med stor förtjänst. För att hålla sig flytande under tiden tänkte han jobba extra som bartender på någon av Köpenhamns många barer. När husen hade sålts var tanken att Lirim och pappan skulle fortsätta renovera och bygga hus i Makedonien där pappan redan hade köpt mark. En omstart i livet väntade runt hörnet. En revansch. För Lirim var det viktigt att nu vinna sin pappas respekt. Därför hade han en plan.
Lirim hade lärt känna en person som kunde hjälpa honom och pappan med renoveringarna, någon som skulle göra det bra och framför allt billigt. Det var Darko Sokacic, han brukade hänga på restaurangen och alla i personalen kände till honom. Darko kunde komma två till tre gånger i veckan för att sedan vara spårlöst försvunnen i längre perioder innan han dök upp igen. Han kom alltid ensam och kunde sitta och stirra framför sig med en kopp kaffe i flera timmar. Darko hade något tomt i blicken och Lirims farbror tyckte synd om honom. Han verkade alltid ha ont om pengar och fick därför maten till kompispris. Ibland behövde han inte ens betala. Farbrodern och Darko hade känt varandra sedan 1990-talet, då restaurangen hade legat på en annan adress. När kriget på Balkan bröt ut noterade Lirims farbror att Darko försvann. Först ett och ett halvt år senare dök han plötsligt upp på den nya restaurangen på Avenyn. Då var han förändrad. Darko, som aldrig varit någon pratglad eller kontaktsökande person, var nu ännu mer sluten. Han hade berättat att han varit i sitt hemland och krigat, men inte mer än så. Lirims farbror kände sig övertygad om att hans vän tagit mental skada under kriget.
”Skulle du vilja prata så är jag beredd att lyssna”, sa han.
Men erbjudandet fick motsatt effekt. Det gjorde Darko ännu mer inkapslad i sin egen värld. Ibland spelade han schack med en annan restauranggäst, annars satt han för sig själv. Han var fattig så farbrodern fortsatte att hjälpa honom, bland annat genom att ordna lägenhet i Gårda. Restaurangen hade blivit ett så välkänt tillhåll för Darko att det hände att hans kusiner ringde dit och frågade efter honom. Ibland förmedlades även hyrespengarna via restaurangen till Robert som hyrde ut lägenheten.
Farbrodern hade bett Lirim att vara lite extra snäll mot den märklige stamgästen Darko. Och det hade han varit. När Lirim hade tid brukade han växla några ord med den nära 20 år äldre mannen. Trots hans uppenbart skrala livssituation fanns det något respektingivande hos honom. Darko hade levt ett hårt liv, var en stark kroppsarbetare och någon som förmodligen hade dödat under kriget. Detta imponerade på den unge Lirim. Till en början träffades de bara på restaurangen och det hände att Lirim gav honom skjuts hem. Men med tiden började de umgås mer och även spela biljard tillsammans. Lirim berättade om faderns fastigheter i Köpenhamn. Han frågade om hans nye vän hade lust att följa med till Danmark för att hjälpa till att renovera lägenheter. Det ville han. Men några veckor före jul bad Darko att få prata med Lirim om något helt annat.
”Innan jag åker till Danmark … Det är en kille som är skyldig mig pengar, ganska mycket pengar. Jag undrar om du kan hjälpa mig att … ja, ta mina pengar tillbaka.”
Lirim förstod först ingenting. Men han tänkte efter en kort stund och drog slutsatsen att det knappast handlade om något allvarligt.
”Okej, jag kan hjälpa dig”, sa han
”Du kommer att få en stor rabatt om du hjälper mig. Jag kommer att ge dig ett jättebra pris på den där grejen i Danmark”, svarade Darko.
”Okej, det låter bra”, sa Lirim.
Ett jättebra pris var precis vad Lirim hade lovat sin pappa.
Nu började allt falla på plats, tänkte han.
***
Redan samma kväll hade Darko frågat Lirim om han hade en riktigt stor låda som han kunde få låna. Det hade han. I källarförrådet fanns nämligen en tv-kartong som hade stått där i flera år och som Sofie många gånger sagt att de borde göra sig av med. Han hämtade den stora kartongen i förrådet och lyfte in den i sin röda Volkswagen Sharan som hans pappa hade köpt till honom. Där låg den i flera veckor innan han till slut körde hem den till Darkos lägenhet i Gårda. Att besöka vännens bostad var nämligen någonting som Lirim drog sig för. Den lilla ettan var ett riktigt råtthål. Köksgolvet klibbade under fötterna och diskhon var full av tallrikar med gamla matrester. I rummet stod ölburkar och whiskyflaskor. Ena hörnet av soffan användes som avlastningsplats för kläder och gamla tidningar. Det var inte mycket bättre i trapphuset där tejpbitar och snus hade torkat fast på de flagnande väggarna. Den gemensamma toaletten var smutsig och någon hade sprayat ett graffitimönster på väggen. Det låg toalettrullar på golvet och någon hade lämnat Göteborgs-Postens kulturbilaga från månaden innan.
”Du borde städa”, sa han till Darko.
När ingenting hände tog Lirim själv tag i saken. Han slängde gamla tidningar och ölburkar, diskade tallrikar och dammsög så att det nästan ingrodda smutslagret och dammet tillfälligt försvann. Darko var tacksam, men Lirim hade inga större förhoppningar om att han skulle hålla rent tills nästa besök. Lirim förstod inte hur hans vän stod ut i smutsen. Han tyckte synd om honom. Det kändes bra att kunna hjälpa honom med jobb så att han skulle slippa sin miserabla tillvaro.
***
Efteråt kunde Darko inte minnas exakt när funderingarna övergick i konkreta planer. Kanske var det under hösten 2004, kanske dröjde det till vintern. Däremot mindes han tydligt hur skönt det var att få något att fokusera på. Han hade en idé om hur han skulle få pengar till sitt nya liv. Jag ska kolla de rika jävlarna, tänkte han.
Det fanns så många människor som levde i överflöd, och det var inte mer än rätt att de delade med sig lite till honom. Allt som krävdes var att Darko såg till att någon med ekonomiska resurser försvann, att personen skickade ett brev, att lösensumma betalades ut – och att offret sedan fick komma tillbaka hem oskadd. Han började, lite på måfå, studera några förmögna familjer i Göteborgstrakten. Sveriges offentlighetsprincip gjorde det enkelt att i det fördolda kartlägga en person. Så länge han eller hon inte hade skyddad identitet var kunskap om vart man skulle vända sig det enda som krävdes. Skatteverket kunde tala om var någon var mantalsskriven, Transportstyrelsen hade uppgifter om vem som ägde fordon och via Bolagsverket gick det att ta reda på omsättning och resultat i svenska företag.
Men Darko tvekade. Han hade visserligen varit soldat med skarpladdat vapen, men det var i ett krig där alla regler var satta ur spel. Det här var något helt annat. Darko var inte kriminell. Han gick knappt mot röd gubbe. Ändå satt han här och planerade ett grovt brott som kunde ge flera års fängelse. Skulle han verkligen ge sig in i det här? Själv hade han inget att förlora, men hur skulle hans gamla mamma reagera om han åkte fast? Systern, och inte minst sönerna? Hade han inte redan gjort dem tillräckligt besvikna? Darko stod på tröskeln till något som han inte riktigt kunde överblicka konsekvenserna av. I mitten av december hade han fortfarande inte bestämt sig. Darkos tvekan bidrog till att göra julhelgen extra ångestfylld. Förutom den vanliga tomheten drabbades han också av beslutsångest. Skulle han ta chansen eller inte? Hade han kapacitet att genomföra det här? Var det värt risken? Han funderade fram och tillbaka utan att kunna bestämma sig.
***
När det närmade sig jul fick Lirim mycket att göra. Han förberedde flytten till Köpenhamn och arbetade sin sista dag den 23 december. Han och Darko kom överens om att ses igen efter nyår. För Lirim väntade jul- och nyårsfirande med familjen. Han körde via Malmö och Öresundsbron till Köpenhamn. När Lirim kom fram möttes han av sin mamma. Hon kramade honom hårt och länge. Äntligen var han tillbaka. Han och pappan pratade om framtiden och om Darko som snart skulle komma och hjälpa dem. Det var länge sedan Lirim hade mått så bra. Snart skulle hans nya liv börja, det första steget mot ett eget företag i byggbranschen.
De senaste månaderna hade varit enormt slitsamma. När Lirim känt att han var på väg att gå in i väggen hade han dragit ner på arbetstimmarna på restaurangen. Men det medförde andra problem. Han tvingades då att leva på ett sparkapital av drickspengar. Det gjorde att han och Sofie inte längre kunde hjälpas åt med utgifterna på samma sätt som tidigare. När Lirim hade lämnat sitt vanliga jobb fick Sofie stå för både hyra och mat. Den här typen av ekonomiska problem tärde på Lirim, och han såg fram emot att snart slippa bry sig om sådant. Det var bara en sak Lirim var tvungen att göra först. Han skulle åka tillbaka till Göteborg för att hjälpa Darko att driva in den där skulden.
***
I Göteborg fortsatte Darko röka, dricka och grubbla. Var det här en enkel match eller var han just nu i färd med att begå sitt livs största misstag? Hans tankar pendlade fram och tillbaka mellan de två ytterligheterna. Annandag jul inträffade tsunamikatastrofen i Sydostasien och Darko blev som förhäxad av nyheten. Han kunde inte slita sig från tv-rutan utan följde nyhetsbevakningen närmast tvångsmässigt. I början var den förvirrande. Tusentals döda blev tiotusentals och sedan hundratusentals. Snabbt stod det klart att tusentals svenskar som befann sig i Thailand hade omkommit i den stora flodvågen. Darko kände sig mycket illa berörd av de skakiga tv-bilderna från den enorma flodvågen, livlösa kroppar som flöt runt bland bråte i vattnet och skräckslagna barn som förgäves letade efter sina föräldrar. Det var som om tragedin talade direkt till honom. Vad som helst kan hända. Jag måste göra någonting åt mitt liv. Och jag måste göra det nu. Jag kan inte fortsätta leva så här, tänkte han.
Darko tittade på nyårsdagens tv-gala som samlade in pengar till offren. Hemma i soffan blev han alltmer uppjagad. Samtidigt rullade reklaminslag med Sibas vd i röd slipover – men företaget saknades i uppräkningen över vilka bolag som hade skänkt pengar till tsunamins offer. De jävlarna, de kan inte ens skicka lite pengar till de stackarna som var nära att förlora livet. De snåla jävlarna, tänkte han.
Det tog inte lång tid för Darko att kolla upp Sibadirektören från reklamfilmen. Fabian Bengtsson hette han. Darko tog reda på att han bodde på Tredje Långgatan i Linnéstaden, körde en dyr BMW M3 och arbetade på företagets huvudkontor på Backaplan. Det var perfekt. Darko, som inte hade någon bil, kunde lätt ta sig till både bostaden och arbetsplatsen. Exakt hur mycket pengar Fabian Bengtsson hade var svårt att säga. Men han var mycket förmögen. Darko tänkte att om familjen sattes under press skulle den utan problem kunna skaka fram de 50 miljoner kronor som han behövde för att börja sitt nya liv.
Darko började bevaka Sibadirektörens bostad. Han tittade in genom porten och såg att det fanns en ”Bengtsson” på namntavlan. Han åkte också till Backaplan för att studera Sibas huvudkontor där Fabian Bengtsson jobbade. Vid flera tillfällen såg Darko sitt offer på morgonen. Han följde efter honom till ett garage på Djupedalsgatan och väntade utanför. Några minuter senare kom en BMW M3 med Fabian bakom ratten. Darko ville vara säker på att bilen stod där permanent och inte bara tillfälligt. Vid två tillfällen tog han sig därför in i garaget. Trots att en nyckelbricka behövdes var det enkelt att komma in. Det var bara att ställa sig utanför och vänta. Det syntes på långt avstånd när någon tog fram nycklarna och förberedde sig på att gå in i garaget. Darko låtsades då att han också var på väg till sin bil och smet in samtidigt. Han upptäckte också att porten tog lång tid på sig att slå igen och att man bara behövde hålla handen vid en censor för att den skulle öppnas igen. Snart hade Darko metodiskt kartlagt vardagsrutinerna som, med undantag för de dagar då direktören befann sig på resande fot, följde samma mönster.
Darko skaffade två sprayburkar med tårgas. I Sverige är det olagligt för privatpersoner att inneha sådana, men för den som ville var det inte svårt att hitta. Darko köpte dem i ett gatustånd på Avenyn. Han skaffade också ett par handbojor. De var visserligen inte lika kraftiga som dem som polisen använde, men verkade ändå vara av tillräckligt god kvalité. De hade till och med nycklar. Senare köpte han också en svart elpistol. En stöt från den var mycket smärtsam och gjorde att offret tillfälligt tappade kontrollen över musklerna och föll ihop. Darko tyckte också att han behövde ett skjutvapen för att skrämma Fabian Bengtsson. Han hade genom militärtjänstgöringen och erfarenheterna i kriget goda kunskaper om vapen. Därför var det inga större problem för den händige Darko att bygga en egen pistol. Han borrade upp två pipor så att de passade niomillimeterspatroner av den sort som hade han sparat sedan Balkankriget. Sedan svetsade han samman piporna och satte ihop dem med ett svängbart slutstycke. Till varje pipa fanns en spännbar hane. En rem, förstärkt med silvertejp, var fastsatt i ändarna. Syftet var att ge extra stadga när skotten avlossades. Pistolen såg märklig ut, som en slags prototyp eller resultatet av att någon hade plockat isär ett riktigt vapen för att närstudera anordningen och sen satt ihop den i fel ordning. När polisens tekniker långt senare provsköt hemmabygget fick de inte vapnet att fungera trots flera försök.
Men Darko ville egentligen inte skada Fabian Bengtsson. Det vore ett misslyckande. Planen var att få tag på pengarna utan mer våld än nödvändigt. För första gången på länge kände han sig inte övermannad av hopplöshet. Nu hade han något att koncentrera sig på. Darko kände sig alltmer övertygad om att kidnappningen av Fabian Bengtsson skulle lyckas. Han skulle bli rik utan att någon kom till skada. Polisen skulle givetvis sätta in stora resurser för att hitta direktören, men de hade inte en chans. Darko var smartare. Han såg det här som ett jobb precis som han hade gjort under kriget. Darko hade önskat att han skulle kunna genomföra kidnappningen själv. Att dra in ytterligare en person var riskabelt, men han var i absolut behov av en medhjälpare och Lirim var perfekt. För honom var Darko den erfarne krigsveteranen och kommandosoldaten. Lirim skulle inte våga annat än att lyda order.
Nu var det snart skarpt läge. Darko tände en cigarett och tänkte tillbaka på den händelse som fått honom att, efter allt sitt grubblande, bestämma sig för att kidnappa Fabian Bengtsson. Det var en morgon då han för andra gången stod i vinterkylan och väntade i närheten av Sibadirektörens bostad. Men det här hade varit första gången som de möttes öga mot öga. Fabian hade kommit gående emot honom lätt framåtlutad och med mobiltelefonen tätt tryckt mot örat. Den svarta dunjackan hade varit halvöppen, men han verkade oberörd av den iskalla vinden som svepte fram mellan husen. När de möttes hade Fabian inte tittat upp trots att de nästan snuddat vid varandra. Darko hade känt ilskan flamma upp inom sig. Det var väl det han hade vetat hela tiden, att Fabian var en stöddig jävel, en riktig skitstövel. Han såg ut som om han ägde världen, tänkte han.
Darko hade bestämt sig där och då. Den arrogante direktören skulle få lära sig en läxa. Darko uppskattade chansen att lyckas till 50 procent. Risken att misslyckas helt och hamna i fängelse var nog bara tio procent. Med tanke på att det fanns 50 miljoner kronor i potten betraktade han oddsen som goda. Det var värt att satsa allt på ett kort.