3. POLISUTREDNINGEN

SVEN ALHBIN vaknade av att mobiltelefonen ringde. Det gällde jobbet. Klockan var tre på natten och han svarade sömndrucket. I den andra änden fanns den jourhavande kommissarien hos Göteborgspolisen. Hon berättade att de trodde att Sibas vd, Fabian Bengtsson, kunde ha utsatts för ett allvarligt brott. Pappan, Bengt Bengtsson, hade kommit till polishuset och anmält honom som försvunnen två timmar tidigare. Fabian hade då varit borta sedan måndag morgon. Den jourhavande kommissarien berättade för Sven Alhbin att de tidigare på natten tagit beslutet att skicka ut ett rikslarm efter Fabian Bengtsson. Det innebar att polismyndigheten i Västra Götaland hade gjort kollegor i hela landet uppmärksamma på att de behövde hjälp. Men ett rikslarm förde också med sig en störande sidoeffekt. Det bara var en tidsfråga innan någon journalist fick nys om saken, och då skulle telefonerna omedelbart börja ringa. Inte minst eftersom rikslarmet hade fått rubriken ”Människorov” – polis- och juristspråk för kidnappning.

Texten som skickats ut gick rakt på sak:

Fabian Bengtsson har troligen bortförts mot sin vilja. Han lämnade sin bostad på Tredje Långgatan i Göteborg kl 7.45 050117 och skulle då gå till garaget där hans fordon en mörkgrå BMW M3 står parkerad. Därifrån skulle han sedan åka till sin arbetsplats, Siba vid Backaplan i Göteborg, en resa på ca 10 min.

Fordonet är borta från garaget och kl 10.37 kommer ett meddelande på pappans mobiltelefon, som tyder på att Bengtsson inte frivilligt håller sig undan. Efter detta klockslag är Bengtssons mobiltelefoner avstängda och ingen kontakt med honom har kunnat upprättas.

Fabian Bengtsson är vd för Siba i Norden och hans pappa Bengt är koncernchef för Siba.

I rikslarmet fanns också registreringsnumret på Fabian Bengtssons bil och telefonnumret till Kriminaljouren i Göteborg. Den jourhavande kommissarien undrade nu hur chefen, som hon nyss väckt, ville att de skulle gå vidare. Informationen hade gjort Sven Alhbin klarvaken och han hade inga problem att samla tankarna. De vände och vred på situationen tillsammans men konstaterade att det just nu inte fanns mer för polisen att göra. Riktlinjerna skulle dras upp om några timmar, när natten övergått i tidig morgon. Alhbin avslutade samtalet och återvände till sängen. Han gjorde ett försök att somna om, men det gick inget vidare. Alhbins vana polishjärna arbetade för högtryck. Erfarenhet och magkänsla sa honom att detta var allvar.

Att en person i Fabian Bengtssons ställning försvann frivilligt på det här sättet var mycket ovanligt. Sven Alhbin kunde inte minnas ett enda exempel där en verkställande direktör på ett stort företag bara hade gått upp i rök och sedan hållit sig borta frivilligt. Någon eller några hade förmodligen kidnappat Fabian Bengtsson. Samtidigt hade Alhbin lärt sig att inte ta något för givet. Genom åren hade han funnit att många människor, även de som utåt sett hade de mest välputsade fasader, kunde bära på mörka hemligheter. Kanske fanns det en sådan förklaring till Sibadirektörens plötsliga försvinnande. Inget gick att utesluta i det här läget. Det var därför polisen ständigt upprepade uttrycket om att de ”arbetade brett” i början av stora utredningar.

Alhbin beslutade sig för att stiga upp. Han hoppade in i bilen och körde tidigt på morgonen mot ett öde Göteborg i riktning mot polishuset vid Nya Ullevi. Det här kunde bli en stor och uppmärksammad utredning.

Sven Alhbin kom ursprungligen från Höganäs i Skåne och hade redan i tonåren bestämt sig för att bli polis. Alhbin hade börjat på Polishögskolan i Solna i Stockholm 1969 och flyttat till Göteborg året därpå efter att ha fått anställning där. Då skulle han precis fylla 20 år. Det var 35 år sedan och i dag var Sven Alhbin nästan en inventarie i polishuset i Göteborg. Genom åren hade han klättrat i organisationen och var nu kriminalkommissarie och chef för Göteborgspolisens spaningsrotel. Han var sedan länge en del av den informella ledningsstrukturen, och ibland kunde kollegorna skönja resterna av en machoattityd som varit betydligt mer påtaglig i yngre år. Alhbin var en omtyckt och respekterad chef. Han uppskattade både den lojalitet och det helhjärtade engagemang som fanns hos medarbetarna. De kunde räkna med att chefen gav dem bra förutsättningar och höll dem om ryggen – även när det stormade. Sven Alhbin var mycket nöjd med de som ingick i hans team. När en riktigt stor utredning hamnade på polisledningens bord satsade han och poliserna runt honom all sin kraft på att lösa uppgiften. Och en sådan utredning verkade Göteborgspolisen ha framför sig nu, tänkte Alhbin när han parkerade bilen vid polishuset. När han steg in på sitt kontor var klockan sex på morgonen. Fabian Bengtsson hade fortfarande inte kommit till rätta. Det var fem timmar sedan Sibadirektören anmälts försvunnen och 22 timmar sedan han lämnade sin lägenhet i Linnéstaden.

Sven Alhbin såg sig omkring i arbetsrummet. Han misstänkte att det här skulle bli hans hem för en tid framöver och saknade plötsligt att ha ett stort tjänsterum att breda ut sig i. De oansenliga möblerna signalerade svensk myndighet och det fanns inte möjlighet att ha några större möten därinne. Fem personer räckte för att syret skulle ta slut. I ett försök att göra rummet lite mer personligt hade han hängt upp plaketter och diplom på väggen och även ställt fram några fotografier och sammetsaskar med öppna lock. En del var minnen från Alhbins tid i Asien där han hade arbetat som polisens sambandsman i tre år. Annat var souvenirer och kursbevis från utbildningar, konferenser och studiebesök utomlands.

Insatschefen Sven Alhbin var ett svårt intervjuobjekt för journalisterna.

Men nu gällde det att fokusera. Kollegorna hade tömt Bengt Bengtssons mobiltelefon och sparat meddelandena från Fabian. Eftersom de utgjorde de sista livstecknen från Sibadirektören bestämde sig Alhbin och hans medarbetare för att omedelbart lyssna på dem. Bengt Bengtsson hade, när han kommit till polisstationen på natten, sagt att Fabian lät rädd. Alhbin lyssnade uppmärksamt på det första samtalet. Det var mycket svårt att höra vad som sades.

Fabian: ”… tention …”

Kidnappare: ”… answer …?”

Fabian: ”… öh … it’s ans… öh … it’s answering machine …”

Kidnappare: ”Okey ... close him there.”

Sedan fortsatte Alhbin med det andra samtalet.

Fabian: ”… It’s that … öh … what do you call … answering machine again.”

Kidnappare: ”Again?”

Kidnappare: ”Alright.”

Fabian: (stammar)”… shall I try it another … more?”

Kidnappare: ”No.”

Fabian: ”Va?”

Kidnappare: ”No.”

Kidnappare: ”Alright then call him later.”

När rösterna tystnade hördes ljud som avslöjade att Fabian befann sig i en bil. Den ena kidnapparen sa något ohörbart som den andre svarade på med ”what” och ”yeah”. Sedan bröts samtalet.

Enligt den analys som poliskollegorna hade gjort tidigare lät Fabians röst stressad medan de andra två rösterna lät lugna. Det andra samtalet var längre eftersom kidnapparna förmodligen hade missat att det inte hade avslutats. Sven Alhbin drog samma slutsats. I synnerhet det andra meddelandet, där Fabian sa att det var telefonsvararen igen samtidigt som andra röster hördes i bakgrunden, gjorde intryck på Alhbin. Fabians tonfall signalerade att han var uppskakad. Han lät som en person som utan framgång kämpade för att låta lugn och samlad. Om Alhbin tidigare känt några tvivel så var de nu bortblåsta. Nu gällde det att låta det ibland frustrerande tröga polismaskineriet rulla i gång.

Länskriminalchefen Klas Friberg, som Alhbin hade ett bra samarbete med, beslutade omedelbart om att göra utredningen till en så kallad ”särskild händelse”. Det innebar att hela polismyndighetens resurser ställdes till förfogande och att i stort sett allt annat tillfälligt lades åt sidan. Ett sådant beslut tas bara när något extraordinärt inträffar, en händelse som kräver att utredningen rivstartar med alla tänkbara insatser. Jakt efter bankrånare är något som till exempel brukar leda till beslut om ”särskild händelse”. I det här läget innebar det också att polisen bildade något som på polisspråk kallas för ”stab”, en åtgärd som polisen tar till när det finns särskilda behov av att skapa överblick. Staben är ett stöd och ett slags nav för den operativa verksamheten. Syftet är att stödja och samordna arbetet. Den här gången handlade det mest om att sammanställa och registrera alla uppgifter om den förmodade kidnappningen. Inget skulle ramla mellan stolarna.

Åklagare Peter Larsson fick rollen som förundersökningsledare. Klas Friberg var kommenderingschef och den högst ansvarige för polisens utredning. Han hade under sig staben där Sven Alhbin var insatschef och ledde utredningen. I staben arbetade tio personer från bland annat underrättelsefunktionen och personalförsörjningen, samt informationsenheten. I utredningsarbetet fanns även resurser från underrättelsetjänsten, piketen, den nationella insatsstyrkan, länsordningspolisen och förhandlingsgruppen som hade kontakt med familjen.

Alhbin, Friberg och några av de andra högre polischeferna samlades i det så kallade stabsrummet, som tillfälligt hade placerats på spaningsroteln. Friberg greppade en röd spritpenna och skrev på den vita tavlan ett så kallat BIS, förkortningen för ”beslut i stort”:

Prio 1: Rädda livet på Fabian.

Prio 2: Gripa gärningsmännen.

Polisen skulle inte göra någonting som kunde riskera livet på Sibadirektören. Hamnade utredningen i ett vägskäl där valet stod mellan att rädda Fabian och gripa gärningsmännen skulle ingen behöva fundera ens en tiondels sekund över vad som gällde. Klas Friberg vände sig till Alhbin och utsåg honom till polisinsatschef. Alhbin hade redan denna roll, men nu fick han den även formellt.

Sven Alhbin satte i gång att organisera polisarbetet enligt regelboken. Det var viktigt att gå metodiskt tillväga. Alhbin reflekterade kort över att Palmeutredningen var ett skräckexempel på hur det kunde gå när de vanliga rutinerna frångicks. Det skulle inte hända nu. Alla förhör, registerutdrag, iakttagelser och tips skulle skrivas ner och katalogiseras. På så vis skulle Alhbin och kollegorna kunna gå tillbaka och kontrollera sådant som tillfälligt lagts åt sidan.

Men först och främst skulle timmarna innan Fabian försvann kartläggas in i minsta detalj. När lämnade han hemmet? Vart skulle han gå? Hade någon sett honom på väg till garaget? Det var också viktigt att kartlägga Fabians vanor. Vilken väg brukade han gå till garaget? Vilken väg körde han normalt sett till jobbet? Brukade han stanna för att köpa kaffe någonstans? Hur såg en vanlig dag och vecka ut? Vilka brukade han träffa i jobbet? Vilka umgicks han med på fritiden?

Några poliser fick i uppdrag att ta fram all information om Fabians mobiltelefon. När hade den använts senast och vilken telefonmast hade den då kopplat upp sig mot? Sådant kunde utredarna få fram genom att vända sig till mobiloperatören. Familj, vänner, kollegor och grannar skulle förhöras. Polisen visste att alla iakttagelser, även de som till en början verkade oviktiga eller rent av saknade verklighetsförankring, med tiden kunde visa sig ha en avgörande betydelse. De som skulle jobba med ärendet samlades och fick en kort dragning om den försvunne 32-åringen. Trots att Göteborgsfamiljen var mycket förmögen och ägde elektronikkedjan Siba var det många i gruppen som aldrig hade hört talas om Fabian Bengtsson. Till skillnad från en del andra rika näringslivsprofiler i 30-årsåldern var han ingen stamgäst på innekrogarna och umgicks inte i kändiskretsar. Tvärtom verkade Fabian vara en helt vanlig kille – med undantag för sin förmögenhet, sin vd-titel och att han körde en dyr bil.

Men var detta hela sanningen? Några av poliserna fick i uppdrag att gå till botten med om det kunde finnas något som förklarade försvinnandet. Spaningsledningen gick igenom de vanliga hypoteserna vid den här typen av utredningar: Kunde Fabian ha försvunnit med en älskarinna? Eller älskare? Kunde Fabian, som skulle gifta sig i sommar, ha rövats bort av sina kompisar och hamnat på en svensexa som spårat ur? Eller hade han dragit på sig spelskulder? Hade han problem med droger?

Poliserna funderade också kring sådant som hade med rollen som vd för Siba att göra. Fanns det någon som fått sparken och som därför hade ett horn i sidan till Fabian? Hade Siba nyligen varit involverad i en affär där någon av motparterna hade känt sig lurad? Fanns det ekonomiska tvister med andra bolag? Kunde det vara så att Siba i hemlighet hade köpt och sålt stöldgods och att vd:n på något sätt hamnat i klorna på kriminella? Kanske hade Fabian Bengtsson skaffat sig fiender inom den organiserade brottsligheten?

Även Göteborg hade sin beskärda del av kriminella gäng. Till viss del berodde det på stadens geografiska läge. I Danmark fanns stor tillgång till narkotika och i oljelandet Norge en påtaglig efterfrågan från köpstarka kunder. Mitt emellan låg Göteborg som en strategisk plats för de kriminella gängen. Det kanske mest kända mc-gänget Hells Angels drog främst in pengar på utpressning, svartjobb och bolagsplundring. Även rivaliserande Bandidos hade slagit sig ner i Göteborg. Deras specialitet hade blivit att vända sig till restaurangägare och småföretagare för att genom hot kräva beskyddarpengar. Men det fanns också kriminella gäng som var betydligt lösare i konturerna, och som till skillnad från mc-gängen saknade emblem, nedskrivna regler och en hierarkisk organisationsstruktur med titlar. Naserligan, som medierna tidigare kallade för Albanligan, var ett sådant gäng. Ett annat gäng som polisen haft mycket att göra med var Original Gangsters, OG. Killarna i OG körde en egen stil och hade gjort sig kända för att bete sig som kriminella kamikazepiloter. De kastade sig gärna huvudstupa in i den ena våldsamma uppgörelsen efter den andra, till synes helt slumpmässigt.

Kunde Fabian Bengtsson ha kidnappats av något gäng? Poliserna visste att om det fanns tillräckligt stora pengar att tjäna skydde gängen inga medel. Många som rörde sig i de kretsarna drog sig heller inte för att använda våld. Eller övervåld. Om Fabian Bengtsson hölls fången i den miljön fanns risken att han kunde råka riktigt illa ut. Å andra sidan verkade det ganska långsökt att yrkeskriminella skulle kidnappa en Sibadirektör. De var visserligen inte främmande för kidnappningar, men då handlade det nästan alltid om att någon från ett rivaliserande gäng slogs sönder och samman och slängdes i en bagagelucka eller i vattnet. Men att röva bort en rik direktör som Fabian Bengtsson var något helt annat. Det var ett mer komplicerat brott. Då var det enklare att smuggla in tio kilo heroin och sälja det vidare. Dessutom skulle en kidnappning av Fabian Bengtsson göra att polisen vände upp och ner på hela Göteborg. Och sådant var inte bra för affärerna. Men det var precis vad polisen avsåg att göra, och för att få fram information skulle tjallarna och informatörerna i den undre världen diskret kontaktas.

Poliserna gick också vidare med andra uppslag. De enades om att Sibas tv-reklam inte gick att bortse ifrån. Att en vd exponerades på det sättet var ovanligt i Sverige. Kunde det faktum att Fabian synts i tv ha med försvinnandet att göra?

Det fanns också en annan möjlighet. ”Han har säkert tröttnat och bara stuckit”, sa en av poliserna. Det var en hypotes som familjen Bengtsson sannolikt inte skulle uppskatta att få frågor om, men de måste ställas. Många som försvann spårlöst höll sig undan frivilligt. Poliserna diskuterade tänkbara scenarier: Kunde det vara så att Sibas kronprins hade dukat under för pressen? Att han känt sig tvingad i gå i far och farfars fotspår, trots att han egentligen aldrig velat bli vd på Siba? Hade de höga förväntningarna till slut tagit knäcken på Fabian? Det skulle i så fall varken vara första eller sista gången som konsekvenserna av dolda familjekonflikter hamnade på Göteborgspolisens bord.

Fabian Bengtssons familj behövde givetvis skyddas. Det kunde inte uteslutas att det fanns en hotbild även mot övriga familjemedlemmar om det var kidnappare i farten. Poliser från den enhet som bland annat arbetar med att skydda människor som hotats i samband med vittnesmål i rättegångar, åkte därför hem till familjen Bengtssons stora villa i det välbeställda området Hovås utanför Göteborg.

Det var viktigt att familjen kunde känna sig trygg. Sex poliser skulle jobba i skift så att det fanns någon hos familjen dygnet runt. Det var också viktigt att bygga upp ett förtroende så att familjen kände att de kunde lita på polisen och inte undanhöll information eller anlitade någon annan för att hitta en lösning. Risken var liten att de skulle välja andra vägar, men Alhbin och hans kollegor visste att det fanns internationella företag som hanterade kidnappningar utan att blanda in polisen. De var bara inriktade på att få tillbaka den kidnappade personen, oavsett vad det kostade, och struntade i om gärningsmännen åkte fast eller kom undan.

***

Samma dag, tisdagen den 18 januari 2005, ringde det på polisen Stefan Mellströms telefon i Stockholm. Hans hjälp behövdes i Fabian Bengtsson-utredningen. Mellström satte sig därför omedelbart i bilen och körde från Stockholm mot Göteborg. På vägen ner pratade han med Alhbin och några av de andra Göteborgspoliserna. Stefan Mellström var nationell förhandlingskoordinator och anställd på Rikskriminalpolisen. Journalisterna brukade kalla honom för ”förhandlingsexpert”. Mellströms specialkunskap var förhandlingar i krissituationer. Ofta handlade det om självmordsbenägna människor, som till exempel hade barrikaderat sig med ett hagelgevär i en sommarstuga eller stod på Västerbron i Stockholm och hotade att hoppa.

Stefan Mellström hade börjat som ordningspolis och sedan ingått i Nationella insatsstyrkan. Sedan tre år tillbaka hade han rollen som nationell förhandlingskoordinator och hade bland annat gått utbildningar hos amerikanska FBI. Han hade tidigt insett att det fanns en kunskapslucka i Sverige när det gällde kidnappningsfall med krav på lösensumma. Även om brottet var väldigt ovanligt var det bara en tidsfråga innan något skulle hända, resonerade Mellström. Han hämtade därför in kunskap från kollegor i andra länder, höll interna utbildningar och satte upp en organisation för hur arbetet skulle fungera.

Mellström fick tillfälle att testa sina kunskaper i skarpt läge 2002. Då försvann Erik Westerberg, och Mellström fick en central roll i utredningen. Han var en av dem som stöttade pappan, företagsledaren Lars Westerberg, i kontakten med kidnapparna. Den gyllene regeln var att signalera villighet att samverka, men utan att lova någonting. När Erik Westerberg återfanns levande samtidigt som gärningsmännen greps blev Mellström stärkt i sin uppfattning att han och kollegorna jobbade med rätt metoder. Hans kunskap i förhandlingsteknik i kombination med erfarenheten från Erik Westerberg-fallet gjorde att spaningsledningen i Göteborg ville få med honom i utredningsarbetet så snart som möjligt.

I bilen tänkte Mellström på att det var olyckligt att rikslarmet hade skickats ut. Kidnappare varnar i regel de anhöriga för att dra in polisen och ett rikslarm innebär alltid att medierna får nys om vad som hänt. I Erik Westerberg-fallet hade polisen lyckats hålla det inträffade hemligt. Nästan. Expressen hade visserligen fått nys om kidnappningen, men polisen hade snabbt gjort en överenskommelse med tidningen. Om journalisterna skrev riskerade de offrets liv. Om de däremot avstod från att rapportera skulle de, när Erik var återfunnen vid liv, få ensamrätt på hela historien. Så blev det också. Men nu var situationen annorlunda. Mellström hoppades att mediernas rapportering, som kunde dra i gång när som helst, inte skulle stressa kidnapparna och innebära en fara för Fabian Bengtsson.

Han kom fram till polishuset i Göteborg på eftermiddagen. Polisledningen gjorde sitt bästa för att snabbt sätta in sin kollega i ärendet och de lade tillsammans upp strategin inför det kommande arbetet. Stefan Mellströms roll blev att fungera som koordinator i den enhet som ansvarade för familjen Bengtssons säkerhet och som också hade förhandlingsansvaret.

Löpsedel Aftonbladet 19-01-2005. Fabian Bengtssons försvinnande fick en enorm uppmärksamhet i media. Siba omsatte visserligen stora summor, men Fabian Bengtsson var inte miljardär.

Poliserna pratade om medietrycket, som alla förstod skulle bli enormt. Mellström befarade att rapporteringen skulle göra att oseriösa personer hörde av sig till familjen Bengtsson för att försöka lura till sig pengar. Det hade han varit med om förut. Men det fanns inget polisen kunde göra åt den saken.

Stefan Mellströms första uppgift blev att åka till Hovås och träffa familjen Bengtsson. Han fick ett gott första intryck av familjen och tänkte att de verkade sammansvetsade. Trots att de var starkt påverkade av vad som hänt med Fabian var de ändå rationella i sina resonemang. Mellström hade lärt sig att det viktigaste i inledningsskedet är att få familjen att känna tillit gentemot polisen. Men det var en balansgång. Han var samtidigt noga med att signalera att han och de andra poliserna kunde jobbet och att det inte var familjen som skulle bestämma utredningens inriktning. När Mellström lämnade villan i Hovås hade det hunnit bli sen kväll och nyheten hade läckt ut i media.