”HAR DU hört att Fabian Bengtsson är kidnappad?” undrade reportern. Klockan var halv tre natten till onsdagen den 19 januari när Dick Malmlund fick frågan. Han var säkerhetschef på branschorganisationen Svensk Handel och känd bland journalisterna för att alltid vara tillgänglig. Fabian Bengtsson kidnappad? Det var nyheter för Malmlund. Han kände till familjen Bengtsson mycket väl och hade vid flera tillfällen träffat Bengt, och även hållit kurser där Fabian varit med. Han hade fått ett gott intryck av dem båda och uppfattat Fabian som en systematisk, analytisk och smart företagare. Och nu var Fabian tydligen spårlöst försvunnen. Trots att Malmlund väckts mitt i natten fann han sig snabbt och svarade på journalistens frågor. Han var van vid att lämna expertkommentarer inom sitt ämnesområde utan att behöva förbereda sig. När intervjun avslutats insåg Malmlund att han snart skulle få många fler samtal i samma ärende. Det här skulle bli stort i media. Frågorna skulle fortsätta i samma stil som dem han just svarat på. Hur ser en tänkbar gärningsman ut? Hur vanligt är det med allvarliga hot mot svenska företagare? Hur ofta inträffar kidnappningar där lösensumma betalas ut av familjen eller företaget utan att polis och medier får veta vad som hänt? Kan stora svenska företag försäkra sig mot kidnappningar? Malmlund kände sig dock lugn och ansåg sig ha både den kunskap och erfarenhet som krävdes för att tillgodose medias behov.
Dick Malmlund var en lång man med välansat skägg och spretig lugg. Vissa tyckte att han såg ut som en gammal polis – och det var han också. Malmlund blev säkerhetschef på Hennes & Mauritz 1974 och jobbade där fram till 1978, då han bytte bana och blev polis. Efter fem år återvände han till Hennes & Mauritz och var kvar där till 1990. Då fick Malmlund tjänsten som säkerhetschef på Svensk Handel, ett jobb han nu hade haft i 15 år. Han hade dock en överenskommelse med sin arbetsgivare som få kände till. Utåt sett var Malmlund säkerhetschef på heltid med eget rum på Svensk Handel, men i själva verket var han egen företagare och fakturerade organisationen 65 arbetstimmar i månaden. Parallellt bedrev han annan verksamhet, som att vara säkerhetskonsult åt stora företag som Indiska. Fastighetsägare var en annan kategori av uppdragsgivare. De vände sig till Malmlund när de fått problem med hyresgäster som vägrade flytta, eller ställde till problem på annat sätt. Malmlund var också ansvarig för personskyddet åt några av Sveriges rikaste familjer. Trots sina många olika roller hade Dick Malmlund aldrig upplevt någon intressekonflikt mellan sina uppdrag.
Tiden som polis gjorde sig starkt påmind ibland. Under åren i uniform hade Dick Malmlund alltid försökt behandla de kriminella med respekt, något som många av dem mindes. Därför hände det att personer som han burat in 25 år tidigare hälsade igenkännande när de av en slump möttes på gatan. Malmlunds fru sedan 30 år tillbaka hade fortfarande inte vant sig vid det. Hon hade däremot lärt sig acceptera hans mycket varierande arbetsuppgifter. Ibland gällde det att förhandla med bankerna om vem som skulle finansiera säkrare system för kortbetalningar, ibland om att ge Svensk Handels medlemsföretag råd om vilka larmsystem de borde köpa. Men det fanns också en helt annan typ av ärenden som hamnade på Malmlunds bord. I genomsnitt en gång i månaden hörde någon handlare av sig och berättade att han eller hon hade utsatts för utpressningsförsök. Det kunde hända att Malmlund blev djupt involverad i sådana ärenden.
Säkerhetschefen på Svensk Handel undrade nu på vilket sätt Fabian Bengtssons försvinnande skulle påverka hans vardag. Skulle han få ägna all sin tid åt att svara på frågor från journalister och ge råd till andra förmögna företagare som snart skulle börja ringa? Eller skulle familjen Bengtsson höra av sig och be honom spela en mer aktiv roll? Kort efter att Fabian Bengtsson-utredningen dragit i gång fick Dick Malmlund ett samtal från Lars-Eric Ericsson. Han var ordförande i Göteborgs Köpmannaförbund, en organisation för handelsföretag i regionen, och berättade att han i sin tur kontaktats av Fabian Bengtssons pappa.
”Bengt tycker att det händer för lite. Kan du komma till Göteborg för ett möte?” undrade Eriksson.
Dick Malmlund var inte nödbedd och heller inte förvånad över Bengt Bengtssons frustration. Som gammal polis hade Malmlund förståelse för att utredningar av grova brott både var tidsödande och komplicerade. Men Malmlund tyckte då som nu att polisen kunde vara provocerande ineffektiv. På väg ner till Göteborg ringde telefonen ideligen. Det skulle bli många samtal från journalister innan dagen var slut.
Mötet hölls i Köpmannaförbundets lokaler onsdagen den 19 januari. Dick Malmlund och Lars-Eric Ericsson var redan på plats när Bengt Bengtsson kom i sällskap med sonen Martin. Malmlund visste att Bengt kunde vara väldigt intensiv. Nu såg han trött ut, men var ändå oväntat strukturerad och samlad. Hade det gällt mig hade jag aldrig kunnat vara så lugn, tänkte Malmlund. Familjen Bengtsson ville ha någon som kunde komplettera polisens arbete och frågan var nu om Dick Malmlund kunde hjälpa till. Han deltog i mötet i sin egenskap av säkerhetschef på Svensk Handel, men erbjöd nu familjen att i stället anlita honom genom hans privata bolag. Bengt och Martin tyckte att det var en bra idé. Mötet fortsatte och handlade om vikten av att inte tjuvhålla på information.
”Hittar vi något måste vi ge det till polisen”, sa Malmlund.
Bengt höll med. De skakade hand och Malmlund satte sig i bilen för att åka hem till Stockholm. Tillbaka på kontoret berättade han för sina chefer att Bengt och Martin Bengtsson hade bett honom att hjälpa till som rådgivare. Svensk Handel hade inga synpunkter på uppdraget så länge Dick Malmlund skötte sina åtaganden som säkerhetschef. Nu återstod bara frågan vem han skulle anlita för att hjälpa till i jakten på Fabian Bengtssons kidnappare. Malmlund behövde inte fundera länge.
***
En del poliser går vilse i det byråkratiska systemet, utvecklar en oförmåga att tänka utanför ramarna och dräneras till slut på all energi. Tommy Lindström ansåg inte att han hörde till dessa. Med överkammad flint, valrossmustasch och svart skinnjacka hade han under sina 25 år som polis lyckats dela sina kollegor i två läger. Lindströms anhängare tyckte att han var en frisk fläkt medan kritikerna menade att Lindström hade förväxlat amerikanska tv-deckare med den svenska verkligheten. I poliskretsar gick det rykten om att han bar sin Smith & Wesson 38:a i skaftet på cowboystövlarna.
Tommy Lindström var i grunden jurist, men valde att byta bana och började jobba vid polisen i Stockholm 1971. Han trivdes direkt. Redan som barn identifierade sig Lindström med en annan ensamvarg som ständigt kämpade mot det onda – Fantomen. Precis som Den vandrande vålnaden blev han framgångsrik i jakten på brottslingarna. År 1981 blev Lindström chef för Rikskriminalpolisen, den gren av svenska polisen som utreder grova brott i hela landet och som även kopplas in när en lokal polismyndighet behöver hjälp vid stora utredningar. Där blev Lindström involverad i många uppmärksammade utredningar. Han jagade Olof Palmes mördare, satte stopp för Maskeradligan, fångade mästerrymmaren Ioan Ursut och letade efter ekobrottslingen Joachim Posener. En liknelse som Tommy Lindström gärna använde var att han, liksom Karl XII, tyckte om att gå i främsta ledet.
Lindström var redan tidigt i sin karriär en person som gärna pratade med journalister. Han gjorde ingen hemlighet av att han trivdes med uppmärksamheten och rollen som kändis. Men det fanns också sådant som polischefen gärna hade varit utan. Som när han dömdes för grovt bedrägeri och blev av med jobbet. Bakgrunden var att Lindström hade gått till Skandia och begärt pengar till en källa som tidigare hjälpt till att få tillbaka stulen konst som var försäkrad i Skandia. Försäkringsbolaget accepterade och Lindström fick en check på 115 000 kronor i handen. Vart pengarna sedan tog vägen blev aldrig helt klarlagt även om åklagare och domstolar menade att de använts till att betala en personalfest. Svea hovrätt roade sig med att syrligt påpeka att Lindström ”inte följt åtminstone de rutiner han själv säger sig ha infört” och att hans historia gav ”intryck av en konstruktion”.
I mitten på 90-talet tvingades Tommy Lindström lämna polisen, men han lät sig inte nedslås utan fortsatte ungefär som tidigare – men utan uniform, tjänstevapen och fin titel. I stället blev Lindström säkerhetskonsult och anlitades flitigt av både privatpersoner och bolag. Den nya yrkesrollen innebar att han kunde arbeta friare än polisen. Att fånga brottslingarna lämnade Lindström numera till sina före detta kollegor. Själv kunde han förhandla direkt med de kriminella. Han blev något av en specialist på ”art napping”, att köpa tillbaka stulen konst, men tog många typer av uppdrag där han hade nytta av sin erfarenhet.
När Dick Malmlund hörde av sig och frågade om Tommy Lindström ville rycka in och hjälpa familjen Bengtsson tackade den före detta polischefen ja utan att tveka. Den ekonomiska uppgörelsen var sådan att Lindström fakturerade Dick Malmlund som i sin tur skickade faktura till familjen Bengtsson.
Tommy Lindström behövde ingen startsträcka. Han satte i gång direkt och hörde av sig till sina gamla kontakter i den undre världen. Lindström trodde inte för ett ögonblick att något av mc-gängen låg bakom kidnappningen och det trodde ingen av dem han pratade med heller. De var smarta nog att hålla sig borta från den typen av brott. Några av Lindströms källor nämnde däremot den så kallade ”juggemaffian”. Kanske hade någon som ingick i den grupperingen kommit på idén att kidnappa Sibadirektören? En källa protesterade dock mot påståendet. Han hävdade att det hela var en intern grej som berodde på att far och son hade blivit osams. Möjligen kunde det hela också handla om en älskarinna i Stockholm. Källorna lovade att ändå höra sig för med sina bekanta i Göteborg. Lindström kände sig nöjd. Kanske var han redan kidnapparna på spåren.
***
Bengt Bengtsson spelade med öppna kort. Han berättade för Alhbin att familjen anlitat Dick Malmlund och Tommy Lindström. Bengt lovade att intressanta uppgifter som dök upp skulle lämnas direkt till polisen. Även Malmlund hörde av sig med samma löfte. Alhbin tackade för informationen, utan att försöka övertala någon av dem att avstå. Det här var spelets regler, resonerade han. Ville Bengt anlita privata konsulter var det hans fulla rätt att göra det. Så länge de höll sig inom lagens ramar och inte saboterade polisutredningen tänkte Alhbin inte protestera.
Att det handlade om just Tommy Lindström var förstås lite ironiskt. Alhbin hade nämligen vittnat i den rättegång som ledde till att den dåvarande chefen för Rikskriminalen fick sparken. Men det fanns inga personliga motsättningar mellan de två poliserna. Alhbin mindes dock hur han tidigt i karriären hade gått en utbildning i spaningsverksamt där Lindström pratat om vikten av att ”tolka lagstiftningen offensivt.”
Sven Alhbin hoppades att den filosofin inte skulle sätta några käppar i hjulet för Fabian Bengtsson-utredningen.