7. SPRICKAN

IPOLISHUSET i Göteborg började en viss rastlöshet sprida sig. Den tekniska undersökningen av Fabian Bengtssons bil hade inte lett till några nya bevis, breven till pappa Bengt och sambon Helene gav inga ledtrådar och nu hade också annonsen i GP publicerats enligt kidnapparnas instruktioner – utan resultat. Ingen hade tagit kontakt med familjen Bengtsson med krav om lösensumma. Poliserna diskuterade hur de skulle gå vidare. Några givna svar fanns inte. Resurser var däremot inget problem. De hade fått en oinskränkt fullmakt att rekvirera allt som de kunde tänkas behöva av både personal och material.

Förhandlingsexperten Stefan Mellström hade en kontaktperson på Metropolitan Police Service i London, en person som hållit kurser där han deltagit. Svensken var imponerad av sina brittiska kollegor. De var ytterst kompetenta, lämnade inget åt slumpen och använde genomtänkta och väl beprövade metoder. Mellström ringde därför sin kontaktperson och berättade om Fabian Bengtsson. Fanns det någon brittisk kollega som var rutinerad på området och kunde hjälpa till?

”Du ska prata med Simon Hughes.”

Hughes var en brittisk gentleman som hade varit polis sedan 1983. Han arbetade inte bara i Storbritannien, utan hjälpte också utländska kollegor som var ovana vid att utreda kidnappningar. De senaste åren hade han tillhört Kidnap & Specialist Investigation Unit, en del av Scotland Yards enhet för organiserad brottslighet. Hughes var förhandlingsexpert vid kidnappningar och gisslantagningar. Hans uppgift var att ge råd till den part som pressades på pengar. Ibland betydde det ett tätt samarbete under bara några timmar, i andra fall dygnet runt-jobb i en vecka. Hans arbete som ”red commander”, som det kallades för, skedde alltid i det fördolda. Gärningsmännen fick aldrig veta att polisen var involverad. Det kunde äventyra den kidnappades säkerhet.

Klas Friberg skickade en begäran till ledningen om att få disponera Simon Hughes. Engelsmannen befann sig i Scotland Yards högkvarter i London och var förvarnad. Men när Mellström berättade att kidnappningen läckt ut i medierna blev Hughes så chockad att han var tvungen att ta ett djupt andetag för att återhämta sig. Det var mycket dåliga nyheter. Det var inte så att han sympatiserade med gärningsmännen, men han hade lätt att tänka sig in i deras situation. Kidnappare som är ute efter lösensumma varnar i regel alltid de anhöriga från att gå till polisen eller kontakta medierna.

Dilemmat nu var hur de skulle våga ta kontakt med familjen, tänkte Hughes.

Han lovade att fungera som ett bollplank i utredningen och bad Mellström hålla honom uppdaterad så fort ny information nådde polisen. Hughes erbjöd sig också att komma till Göteborg.

***

Polisen ville nu locka fram kidnapparna och få dem att ta kontakt med familjen Bengtsson igen. Förhoppningen var att gärningsmännen då skulle göra någonting som avslöjade dem. Ett annat syfte var att familjen, i en förhandling om lösensumma, skulle kunna ställa motkrav, som att kräva ett livstecken från Fabian. Men hur skulle polisen lyckas med det? Diskussionen gick fram och tillbaka. Familjen borde på något sätt vädja till kidnapparna att höra av sig. Men hur? Ett öppet brev som tidningarna kunde publicera – om de nu skulle gå med på något sådant – eller ett meddelande på Sibas hemsida fick lätt en opersonlig prägel. Polisen ville åstadkomma något mer effektivt. Någon föreslog att familjen skulle spela in en video där de talade direkt till kidnapparna. Det var en kreativ idé. En video med någon eller några i familjen skulle få stor genomslagskraft och förhoppningsvis också krypa under skinnet på kidnapparna. Men beslutet var långt ifrån självklart. Tsunamikatastrofen hade inträffat bara några veckor tidigare och svenska folket var rejält omskakat av tragedin som tagit så många semestrande landsmäns liv. Ingen som sett bilderna av gråtande barn som förgäves letade efter sina föräldrar hade kunnat glömma dem. Med det i bakhuvudet: Hur skulle gemene man reagera på en videofilm där familjen Bengtsson vädjade om att få sonen tillbaka? Poliserna förvandlades till amatörpsykologer i sina försök att förutse vilka konsekvenser en videofilm med familjen Bengtsson skulle kunna få. De var oroliga för hur allmänheten skulle reagera, om det skulle kunna utlösa andra skadliga händelser eller om familjen eller polisen skulle riskera att utlösa en storm av kritik. Slutsatsen blev dock densamma. Det var värt att testa. Mellström pratade också med Simon Hughes och några av hans kollegor i London. Engelsmännen instämde i svenskarnas analys. En videofilm var bästa vägen framåt. Nu var frågan vilka som skulle vara med i filmen och vad som skulle sägas. Det mest effektiva var om Bengt och Eva Bengtsson talade direkt till kidnapparna och vädjade om att få sonen tillbaka.

Poliserna tog bilen och åkte till villan i Hovås. Det hade blivit dags att presentera idén för de anhöriga. De förklarade läget för familjen Bengtsson och berättade om idén med videofilmen. Ingen hade något att invända. Familjen var beredd att prova allt för att få sin Fabian tillbaka. De satte sig ner för att tillsammans med polisen skriva ett manus. Förutom att locka kidnapparna till att ta kontakt ville polisen också humanisera Fabian Bengtsson, visa att han var en människa, bidra till att kidnapparna fick sig en tankeställare och insåg att det fanns en mamma och pappa som längtade efter sin son och var beredda att göra nästan vad som helst för att få honom tillbaka. Eftersom ingen visste om kidnapparna pratade svenska bestämde de att meddelandet först skulle läsas på svenska och därefter upprepas på engelska.

Mellström tittade på Bengt, en man som närmade sig pensionsåldern.

”Känner du dig bekväm med att prata engelska?” frågade han försiktigt.

”Det tror jag att jag ska klara av”, svarade Bengt lugnt.

Kort därefter spelades videon in hemma hos familjen Bengtsson. Det krävdes inte många omtagningar. När Mellström såg resultatet skämdes han. Bengt pratade, med lätt Oxfordaccent, bättre engelska än vad han själv någonsin gjort. Trots att den rutinerade polisen deltagit i den taktiska diskussion som lett fram till videofilmen kände han sig känslomässigt tagen när han såg Bengt och Eva stå framför kameran. Oj, vad är det vi har satt i gång? tänkte Mellström.

Bengt och Eva framstod inte alls som de mångmiljonärer som kidnapparna antagligen sett framför sig, utan som trötta och desperata föräldrar. Det var väldigt starkt att se dem vädja för sonens liv. Filmen kändes dessutom lagom proffsig. Det som sades var genomtänkt samtidigt som den rent tekniskt hade en amatörmässig prägel. Det var precis vad polisen var ute efter. Bättre än så här gick inte att åstadkomma på så kort tid. Nu återstod den enklaste delen – att få medierna intresserade. Familjen bad en bekant agera ombud. På eftermiddagen överlämnades videokassetter till både SVT och TV4. Ansvariga chefer hamnade i ett svårt dilemma eftersom de inte ville bli aktörer i dramat. De fick därför prata i telefon med Bengt Bengtsson som intygade att innehållet var autentiskt och att det var familjens önskan att filmen skulle visas i tv. Först då fattade SVT och TV4 beslut om att visa Bengt och Eva Bengtssons känslosamma vädjan.

***

Samtidigt som videon spelades in i Hovås satte sig Simon Hughes på ett plan för att flyga till Göteborg. Byråkratin i Scotland Yard kunde ibland vara trög, men den här gången hade det gått snabbt. Bredvid honom i planet satt Steve Dann, en rutinerad kommissarie från Londonpolisen, vars uppgift skulle bli att stötta Sven Alhbin. Simon Hughes skulle arbeta nära Stefan Mellström och de andra som stod i tät kontakt med familjen Bengtsson.

Simon Hughes fick omedelbart ett gott intryck av Sven Alhbin. Han verkade, trots den pressade situationen, vara både lugn och professionell. Engelsmännen fick en föredragning av läget och svenskarna undrade vad de hade för rekommendationer om det vidare arbetet.

”Go covert”, sa Simon Hughes.

Med det menade han att polisen skulle dra sig undan. Rent konkret handlade det om att skapa illusionen av en spricka mellan familjen och polisen. Om kidnapparna trodde att samarbetet hade skurit sig skulle de lättare våga ta kontakt med familjen, resonerade Hughes. Men för att lyckas var manövern tvungen att genomföras på ett trovärdigt sätt.

”Så få som möjligt ska känna till det här. Det gäller även Fabians anhöriga”, förklarade Simon Hughes strategin.

De svenska poliserna var överens om att engelsmannens idé var värd att testa, men frågan var hur de skulle gå vidare.

”Det kanske räcker om Bengt är den enda i familjen som vet hur det egentligen ligger till”, sa Simon Hughes.

Efter en stunds diskussion kom de fram till att det skulle vara en alltför tung börda för Bengt att bära ensam. Han behövde stöd av någon.

”Bengt och Martin tillsammans då?” föreslog någon.

Det verkade vettigt. Men far och son skulle beläggas med munkavel och fick inte berätta för någon annan. Inte ens övriga i familjen. Kravet var egentligen helt orimligt. Skulle Bengt och Martin klara det i en så pressad situation? Mellström var en av dem som hade tillbringat mest tid med familjen. Han kände sig säker på att Bengt och Martin skulle klara det.

Det som nu diskuterades var en kontroversiell manöver. Ingen kunde dra sig till minnes att något liknande hade gjorts i Sverige. Hur skulle de till exempel hantera frågor från medierna? Polisen, en myndighet beroende av allmänhetens förtroende, får inte ljuga. Men de har heller ingen skyldighet att berätta allt. Eller säga något över huvud taget. De kom överens om att den bästa taktiken var att fortsätta lägga locket på och låta medierna dra sina egna slutsatser. Det var något som poliserna tyckte att journalisterna ändå ägnade sig åt i alltför hög utsträckning, men den här gången skulle de dra nytta av spekulationerna i stället för att ondgöra sig över dem.

”I morgon åker du och Stefan till Hovås och pratar med Bengt och Martin”, sa Alhbin till Simon Hughes.

Nästa morgon, lördagen den 22 januari, ringde Stefan Mellström och Simon Hughes på dörren hemma hos familjen Bengtsson. Svensken presenterade sin brittiska kollega för familjen Bengtsson. Sedan stängde Bengt och Martin in sig i arbetsrummet tillsammans med poliserna. Simon Hughes förklarade att kidnapparna sannolikt aldrig skulle våga ta kontakt med familjen så länge de trodde att det fanns ett samarbete med polisen. Därför borde alla poliser flytta ut från villan och olika steg skulle tas för att förstärka bilden av en spricka.

”Ni kan heller inte berätta det här för de andra i familjen”, sa Hughes.

Bengt och Martin verkade först förvånade och ställde många frågor. Engelsmannen förstod att poliserna i villan fungerade som en trygghet för familjen, men insisterade på att de var tvungna att flytta ut om planen skulle kunna fungera. Efter en stund kom de överens. Bengt och Martin skulle inför resten av familjen låtsas att samarbetet med polisen hade spruckit.

”När ni behöver prata med oss i telefon får ni gå in här i arbetsrummet så att de andra inte hör och låtsas att ni förbereder er inför kontakterna med kidnapparna”, sa Simon Hughes.

Han passade också på att tala klarspråk med Bengt Bengtsson.

”Nu när polisen åker härifrån har vi ingen koll på vad du gör. Vi kan inte tvinga dig att låta bli att betala lösensumman, men tänk på att om du gör det finns det ingen garanti för att Fabian kommer tillbaka. Dessutom är det farligt om du på din kant gör något vi inte känner till samtidigt som vi gör saker du inte vet. Då kan Fabian råka illa ut.”

***

Meddelandet från Fabians föräldrar visades den 22 januari i Aktuellts sändning klockan 18. Fabian såg inslaget, men sa först inget till Darko. Efter en stund gjorde han det ändå eftersom det kändes viktigt att hålla kidnapparen uppdaterad om det som hände. Förr eller senare skulle Darko få nys om Bengt och Evas vädjan och då var det bättre att Fabian själv berättade. Annars var han rädd att Darko skulle känna sig sviken och då sluta be honom om råd om kontakterna med Bengt. Att kidnapparen så ofta vände sig till sitt offer när han fick problem var förvånande, men något som Fabian kunde använda till sin fördel.

Tillsammans tittade de sedan på Rapports 19.30-sändning. Darko var beväpnad och maskerad när han kom in i lådan. Han tryckte upp Fabian i hörnet när det inspelade meddelandet från föräldrarna dök upp i tv-rutan.

Framför en vit vägg stod Eva och Bengt Bengtsson. Båda såg spända ut. Hon var klädd i vit tröja med en beige kavaj över. Ett litet smycke i silverkedja hängde runt halsen. Han bar svarta glasögonbågar, en ljus tröja med svart skjorta under. Bengt Bengtsson hade skäggstubb och ögonen var trötta. Båda tittade rakt in i kameran. Med lugn stämma och tydlig Göteborgsdialekt tog Bengt Bengtsson till orda. Då och då rörde sig blicken till vänster om kameran, där han uppenbarligen hade en fusklapp.

”Vi vädjar till er som vet var Fabian finns. Fabian är, som ni redan upptäckt, en oerhört sympatisk och snäll person. Omtyckt av alla. Situationen är mycket påfrestande för oss i familjen Bengtsson. Vi saknar Fabian, vår son. Vi behöver höra hans röst för att veta att han mår bra. Vi vädjar till er. Snälla, släpp Fabian fri eller ge oss information om vad vi ska göra för att få honom tillbaka till vår familj. Fabbe, vi tänker på dig. Tack.”

Sedan upprepade Bengt Bengtsson meddelandet på engelska. Därefter var det hustruns tur.

”Fabian, vi längtar efter dig hela tiden, vi vill att du ska komma hem.”

Bengt Bengtsson nickade, nästan bockade, och sa ”Thank you”. Efter en minut och 46 sekunder var filmen slut.

Darko var förbannad och sa att Fabians pappa spelade dubbelspel.

”De jävla poliserna, de tror att jag skulle ringa och att de skulle kunna spåra mig.”

Fabian kände att Darko började bli paranoid igen och de hamnade i en lång diskussion där Darko hävdade att han kunde se att Bengt spelade dubbelspel. ”Jag har faktiskt läst psykologi”, sa han. Fabian lät honom prata oemotsagd.

Darko märkte att Fabian blev ledsen efter att han sett föräldrarnas video. Han föreslog att de kunde spela in ett meddelande där Fabian berättade att han mådde bra och behandlades väl. Darko var bara tvungen att köpa en diktafon först. Allt kommer att bli bra, tänkte Darko. Men han var mer berörd av det han hade sett än han ville medge.

På kvällen kom Darko in i lådan och sa att han var tvungen att åka och hämta sin bil.

”Du kommer att vara en ensam under en kort period. Men jag har avlyssningsutrustning i lägenheten och den räcker minst tre kilometer bort. Om du skriker kommer det att höras och då blir jag inte glad”, sa han hotfullt.

Fabian tänkte inte rasera förtroendet som han byggt upp. Det hela kunde också vara ett test för att se om han gick att lita på. ”Men jag måste binda dig”, sa Darko. Fabian protesterade inte. Darko kom med stålrör med öglor i som han trädde över offrets fötter. Han satte på Fabian handbojorna och kopplade dessa till stålröret som han lagt över Fabians rygg.

Det gjorde ont, men gick att uthärda. Efter en halvtimme var Darko tillbaka och befriade Fabian, men han sa att han skulle behöva binda honom igen och vara borta ytterligare en stund eftersom han nu skulle hämta diktafonen. Denna gång var det annorlunda. Darko band Fabian hårdare och tog fram tejpbollen som han använt i bilen. Fabian kände ett våldsamt obehag, men fann sig snabbt innan Darko hann trycka in bollen i munnen på honom.

”Tänk om jag spyr? Kommer det ut genom näsan då? Det är väl ingen fara för mitt liv i så fall?”

Darko tvekade. Han hade inte tänkt på att Fabian kunde kvävas av bollen. Han tryckte snabbt in bollen i munnen på honom ändå och satte tejp över. Sedan stängde han lådan och lämnade lägenheten. Han skulle snart vara tillbaka.

De första minuterna var det inga problem för Fabian, men sedan började händerna värka. Han försökte vända sig men ju mer han rörde sig desto mer drog handbojorna åt. Fabian försökte i stället ligga så stilla som möjligt samtidigt som han kände att paniken kom smygande. Han vågade inte svälja på grund av risken för att få en hostattack. Plötsligt öppnades dörren till lådan och Darko störtade in och nästan slet av Fabian tejpen. Han hade varit borta i 40 minuter och klockan var nästan elva på kvällen.

”Fabbe lever du, Fabbe lever du?” frågade han upphetsat.

Löpsedel Aftonbladet 23-01-2005. Det var en kontroversiell manöver att skapa illusionen av en spricka mellan familjen Bengtsson och polisen. Men Aftonbladets löpsedel visar hur väl det lyckades.

Fabian ville få Darko ur fattning och överdrev genom att spela extremt utmattad och låta saliven rinna ur munnen. Men det var inte bara teater. Fabian var ordentligt medtagen och det kändes som om han inte skulle ha klarat av att hantera situationen länge till.

Någon diktafon verkade Darko märkligt nog inte ha hämtat. På kvällen hade Fabian svårt att somna. Han kunde inte sluta tänka på att han kunde ha dött där i lådan.

***

Söndagen den 23 januari gjorde Darko ett nytt försök att köpa en diktafon. Fabian tyckte sig höra en annan person i lägenheten. Det verkade inte vara den unge man som var med vid överfallet i garaget och som senare körde bilen, utan en tredje person. Fabian gav den okände mannen smeknamnet ”Biff à la Lindström” eftersom han hörde honom prata om just den maträtten. Fabian uppfattade det som om ”Biff à la Lindström” vaktade honom i ett par timmar. Radion var påslagen på hög volym och ovanligt tunga steg hördes i lägenheten, men i övrigt kunde han inte uppfatta vad som försiggick.

När Darko kom tillbaka hade han med sig en diktafon som den teknikkunnige Fabian visste var ganska dyr. Darko gav den till sitt offer tillsammans med bruksanvisningen. Efter en halvtimme fick Fabian visa honom hur den fungerade. Darko ville att Fabian skulle skriva ner vad han skulle säga innan de spelade in meddelandet till Bengt och Eva.

Men först ville Darko att Fabian skulle göra en lista över sina äldsta vänner. Han ville hitta någon som kunde förmedla ett budskap till Bengt. Fabian kände sig kluven till förslaget och ville helst inte göra någon lista. Han försökte komma undan genom att skylla på att hans bekantskapskrets var för liten. Darko insisterade och ville att det skulle vara någon som inte hörde till den närmsta kretsen. Han trodde att polisen bevakade dem och avlyssnade deras telefoner. Fabian fick spela in tre olika meddelanden med ungefär samma innehåll, eftersom Darko ville lämna dem till olika personer. Darko gav Fabian stödord och han ville att det skulle vara korta meddelanden, högst en minut långa. De gick i huvudsak ut på att mottagaren i sin tur skulle lämna ett meddelande till Bengt om att Darko trodde att han spelade dubbelspel och att polisen måste kopplas bort.

När Darko lämnade lägenheten för att ringa samtalen hade han med sig en papperslapp med namn och nummer till tre olika personer. Fabian hade valt personer som inte längre stod honom nära eftersom han trodde att de skulle bli mindre upprivna. När Darko kom tillbaka berättade han att den förste personen inte svarat. Det hade däremot nummer två på listan gjort. Han hade låtit mycket allvarlig och sagt att han förstått.

På kvällen gick Fabian med på att dricka lite whisky med Darko och spela frågesport. Han ville avhålla Darko från att se nyheterna på tv i fall det återigen skulle handla om föräldrarnas videomeddelande, det som Darko tidigare hade reagerat så starkt på.

***

Fredrik hade lärt känna Fabian på gymnasiet och de hade varit nära vänner, men sedan tappat kontakten. Omkring klockan sex på kvällen söndagen den 23 januari fick Fredrik ett samtal från en okänd person.

”Jag har ett meddelande till dig”, sa en mansröst som presenterade sig som Johnny.

Efter några sekunder hörde Fredrik att ett inspelat meddelande började rulla. Han kände direkt igen Fabians röst och skyndade sig in i tvättstugan och stängde dörren efter sig för att kunna höra bättre. Han satte sig på golvet och tryckte telefonen mot örat.

”Hej, det här är Fabbe. Du är en av mina allra bästa vänner. Jag har det bra här. I dag tittar jag på ’Doktor Quinn’ på TV4. Johnny, ledaren för dem som har mig, säger att polisen måste bort. De släpper mig om de betalar pengarna. När du är i Hovås, hälsa Helene att jag älskar henne.”

Sedan bröts samtalet. Fredrik tänkte att hans vän lät onaturlig och pratade långsamt. Han förstod att Fabian läste innantill. Fredrik undrade varför Fabian hade valt honom. De hade ju tappat kontakten.

Fredrik förstod inte heller vad Fabian menade med ”när du är i Hovås, hälsa Helene att jag älskar henne”. Han hade aldrig ens träffat Helene. Fanns där ett dolt meddelande? Om så var fallet kunde han inte förstå det. Fredrik uppfattade själva kärnan i meddelandet som att polisen till varje pris skulle hållas utanför och att han i stället skulle kontakta de anhöriga. Trots att det var länge sedan han ringde familjen Bengtsson i Hovås kom han ihåg numret. Bengt svarade direkt. Fredrik började stapplande och lite osammanhängande återge vad han mindes av meddelandet. Rösten höll inte riktigt. Det lät som om han skulle börja gråta. Bengt tappade ganska snart tålamodet och avbröt honom.

”Försök samla dig, för det är jätteviktigt det här, ser du.”

Fredrik tog ny sats och försökte sammanfatta innehållet.

”Polisen ska bort … och om ni betalar kommer han att släppas.”

”Ja.”

”Och han tittar på ’Doktor Quinn’ på fyran.”

Bengt förstod inte. Fredrik upprepade det som hade sagts om Fabians tv-vanor och berättade också att Fabian bett honom hälsa till sambon.

”Var det Fabian själv som ringde?” undrade Bengt.

”Nej, det var någon som ringde och spelade upp ett inspelat band. Det hördes att han läste innantill.”

”Du hörde utan tvekan att det var Fabian?”

”Ja, det var det … och han sa ’du är fortfarande en av mina bästa vänner’ … till mig då”.

Bengt Bengtsson hummade lite och antecknade. Det var som om han hade lagt känslorna åt sidan och i stället var helt koncentrerad på att lösa uppgiften.

”Jag har varken ringt till polisen eller någon annan. Det blev en chock”, sa Fredrik.

”Om de skulle höra av sig till dig igen så kan du väl säga att du har pratat med mig och att vi är villiga att betala”, sa Bengt.

”Ni vet att jag tänker på er.”

”Ja, men nu måste vi vara starka naturligtvis.”

Sedan sammanfattade Bengt Bengtsson det han fått veta och kontrollerade att allt stämde. Han frågade också när samtalet hade kommit.

”Det var för fem minuter sedan.”

”Fem minuter sedan, okej. Toppen. Jättebra. Försök att vara stark nu. Vi ska försöka allihop. Så kommer jag tillbaka till dig.”

Dagen efter förhördes Fredrik av polisen. I nästan två timmar redogjorde han för sin relation till Fabian och det korta telefonsamtalet dagen innan. Han hade haft ett drygt dygn på sig att fundera över innehållet och hade grubblat på om Fabian försökt skicka med något dolt budskap. Men hur han än vände och vred på saken kunde han inte hitta något. Det märkliga samtalet var inte längre än två minuter, men han skulle aldrig glömma det. Till polisen som förhörde honom sa han:

”När Fabian talade kändes det som en evighet.”

***

Måndagen passerade med ungefär samma rutiner som Fabian nu vant sig vid. På tisdagen var Darko inte kontaktbar på flera timmar under morgonen. Fabian visste inte riktigt vad han gjorde. Till sist kom kidnapparen och knackade.

”Jag har fått en ny idé”, sa Darko.

Han funderade på att skicka två brev till kvällstidningen Göteborgs-Tidningen, GT. Ett som skulle publiceras enligt hans instruktioner och ett annat som oöppnat skulle skickas vidare till Bengt. De diskuterade förslaget, men Fabian var tveksam eftersom han inte ville bli ännu mer exponerad i tidningarna.

”Det kan vara som att hälla bensin på eld”, försökte han förklara för Darko.

Men kidnapparen var säker på att han kunde få GT att göra som han ville.

”Men bryter de mot detta så blir det inga fler brev”, lovade Darko.

När Fabian märkte att Darko inte skulle ändra sig valde han att hålla med i stället för att ifrågasätta.

”Det kan vara en bra idé, framför allt för att komma fram till pappa utan att blanda in polisen”, sa han.

”Spelar din pappa dubbelspel?”

Darko hade frågat samma sak flera gånger tidigare.

”Jag tror inte det, han vill nog bara ha tillbaka sin son”, svarade Fabian.

Darko gav honom ett utkast till breven. Fabian läste det som kidnapparen hade skrivit med sin ålderdomliga handstil och fylldes av optimism. Darko idiotförklarade polisen och Fabian hoppades att det skulle motivera utredarna att arbeta ännu hårdare för att hitta honom. Fabian skrev av Darkos text och brevet skickades senare på kvällen.

***

Rastlösheten i polishuset hade inte försvunnit. Det var uppenbart att kidnapparna nu, om än på märkliga vägar, försökte komma i kontakt med familjen Bengtsson. Men Alhbin och hans kollegor var inte nöjda. Det hade gått en vecka sedan Fabian Bengtsson försvann och de ville till varje pris försöka skapa en direktkanal mellan familjen och kidnapparna. Det närmast hysteriska medietrycket, med bilder på poliser utanför familjen Bengtssons villa, hade skapat intrycket av ett nära samarbete. Polisen ville på något sätt göra så att kidnapparna skulle känna sig tryggare och våga ta direktkontakt med familjen. Nu var frågan vilket som rent konkret var det bästa sättet att förstärka bilden av den fejkade sprickan, den som hade inletts med familjens videomeddelande som polisen vägrat kommentera. De kom överens om att familjen skulle lägga ut ett meddelande till kidnapparna på Sibas hemsida. Simon Hughes skrev ett utkast på engelska som skickades till Bengt.

Tisdagen den 25 januari publicerades följande på Sibas hemsida:

Tack för tagen kontakt. Jag har gjort som ni bett.

Ta kontakt igen, så att vi kan prata.

/Bengt Bengtsson

De poliser som fanns på plats i villan i Hovås fick order om att åka därifrån och ersattes av vakter från Securitas. Simon Hughes bad också Bengt och Martin att förbereda sig genom att spela rollspel med varandra. På så sätt skulle det bli lättare för dem att säga rätt saker om kidnapparna hörde av sig.