KLOCKAN var tjugo över sju på morgonen fredagen den 28 januari när Bengt tog emot samtalet. Han svarade efter fem signaler och hörde direkt att det var ett inspelat meddelande.
”Hej pappa, det är Fabbe. I går försökte vi kontakta dig genom Stina och Lennart Eriksson, men det blev med en gång full polisjakt utan minsta hänsyn till vad som kan hända mig. Åk till Stora teatern …”
”Hallå?” försökte Bengt.
”… och gå rakt ut till parken till en rådjursstaty …”
”Hallå?” upprepade Bengt. Men det inspelade meddelandet bara fortsatte.
”… under den, kanske igensnöad, ligger ett brev med instruktioner …”
”Hallå?”
”Jag älskar dig. Fabbe.”
”Hallå? Hallå? Hallå?”
Samtalet bröts. Bengt bestämde sig för att genast göra som kidnapparna ville. Han satte sig i bilen och åkte mot centrala Göteborg. Några poliser följde diskret efter. Ingen i familjen Bengtsson gick en meter utanför villan i Hovås utan bevakning. På väg in mot stan tänkte Bengt att de som höll sonen fången säkert bevakade honom nu för att kontrollera vad han gjorde och försäkra sig om att det inte fanns några poliser i släptåg.
Bengt Bengtsson parkerade bilen vid Kungstorget och gick över bron mot Kungsparken. Han såg Stora teatern hundra meter bort och spårvagnarna som skramlade förbi på Avenyn. Hade han tittat lite längre bort hade han också sett restaurangen som Lirims farbror ägde. Bengt var spänd och gick långsamt längs gångvägarna mot rådjursstatyn. Biltrafiken i allén började tätna eftersom folk var på väg till sina jobb. Under ett lätt täcke av snö hittade han det han letade efter. Brevet låg vid foten av statyn och Bengt såg direkt att det var Fabians handstil.
Dem instruktionerna du läser är skrivna av Fabbe precis som allt annat du fick av oss.
1. Skaffa dig imorgon fredag en ny mobiltelefon och ett nytt nummer som bara du ska känna till INGEN ANNAN!
2. Samma dag (imorgon) ger du ut en annons i GP, under bilar köpes: CITROEN C3 KOMBI KÖPES, Någorlunda vårdad + Din nya HEMLIGA NUMRET som bara du känner till.
3. DEN TELEFONEN skall du använda en enda gång när vi ringer upp dig
4. ÖVERFÖRINGEN AV PENGARNA SKA DU SKÖTA PERSONLIGEN. D v s när vi ringer dig säger vi dig var någonstans du skall lämna pengarna. Vår ”bärare” skall vara en kille som inte har en aning om vad det hela handlar om, en utlänning som är ”specialbeställd”. Inte ens vi känner honom mer, poängen är att han är ”beprövad” d v s vi vet alla uppgifter om hans familj och bakgrund.
5. Vi ska bevaka vår ”bärare” nästan hela vägen till slutdestinationen både från nära och långt håll bl a med teleskop, samtidigt som vi också ska täcka han vid minst en ”känslig” överblick med prickskyttegevär. Vilka ögonblick det är behöver du inte veta, men jag lovar att det inte är ögonblicket där du är med i bilden.
JAG MISSTÄNKER STARKT ATT DU SPELAR EN FARLIG DUBBELSPEL, men samtidigt har jag också lite förhoppningar: Precis som du sa Fabbe är en fin kille. DÄR GJORDE JAG ETT STORT MISSTAG, NÄR JAG TOG HONOM, OCH DET ÄR JAG UPPRIKTIGT LEDSEN FÖR.
När jag ”kollade” upp han på gatan verkade han alltid ha den där ”JAG ÄGER HELA VÄRLDEN” ansiktsuttrycket. Han verkade AROGANT och SJÄLVUPPTAGEN. Så jag stoppade HAN I SAMMA KATEGOI MED SKANDIADIREKTÖRER ELLER PERCY BARNEVIK, och så hände det av alla skitstövlar med en masa stålar, så valde jag den människan som man mest ville ha som vän i livet. Så fel man kan ha!!! Mina förhoppningar går ut på att äpplet inte kunde ha fallit långt ifrån trädet och att du uppriktigt, först och främst tänker på Fabbes bästa och inte på pengarna.
Försöker du lura oss, så vet du vad som kan vara den slutgiltiga påföljden: FABBE…
Gör i stället allt som beskrivs här av oss och mycket mer än det: försäkra dig om att inte nån överambitiös kommissarie följer dig när du är på väg, prata med dina ”egna säkerhetsstyrkor”, om så behövs, gör vad du bara kan för att överföringen ska ske så smidigt som möjligt. Glöm inte att Fabbe är vår enda riktiga livförsäkring: VI SKALL LYCKAS!!!
För mig personligen gäller följande: JAG SKA HELLRE DÖ än att avtjäna livstidsstraff på nån exotisk ställe som heter CUMLA eller HALL, d v s JAG skall lyckas eller DÖ, vad det innebär för Fabbe kan du räkna ut själv!
NÄR VI HAR PENGARNA, KOMMER VI ATT SLÄPPA FABBE FRI INOM LOPPET AV 1-2 MAX 3 DAGAR.
Det är ett löfte – det enda jag kan ge dig. Å andra sidan, så håller jag alltid mina LÖFTEN. SOM TIDIGARE SAGT, SÅ ÄR JAG LEDSEN ATT VI TOG FABBE, MEN VI KAN INTE VÄNDA KLOCKAN TILLBAKA OCH GÖRA SAKER OGJORDA.
FÖR OSS GÄLLER DET NU ATT LYCKAS ELLER SPENDERA RUNT 100 ÅR PÅ KÅKEN PLUS NÅGRA LIV. FÖR DIG ÄR DET BARA PENGAR. GÖR DÄRFÖR ATT DET SLUTAR BRA. TÄNK POSITIVT: NÄR ALLT ÄR ÖVER, BLIR VI LYCKLIGA ALLIHOPA. KANSKE SIBA GÅR UPP, FOLK SKA KANSKE SYMPATIKÖPA I MASSOR JUST HOS ER I FLERA ÅR VEM VET?
Johnny
Varför dessa långa omständliga utläggningar om ”bärarna”? Varför hade kidnapparen dikterat ett långt avsnitt om vilken fin kille Fabian var? Det var nästan som om gärningsmannen försökte be om ursäkt och inför sig själv rättfärdiga kidnappningen. Och varför krånglade kidnapparna hela tiden till kontakterna med familjen?
Fabian hade också, precis som tidigare, skrivit ett personligt meddelande till familjen:
Jag älskar er över allt, var starka och så ses vi snart. Säg
till min älskade att jag är ledsen att jag inte kan fira
hennes födelsedag på lördag, men i mitt hjärta [oläsligt] med
henne.
Er för evigt lille Fabbe
När Bengt kom tillbaka hem till villan lästes breven igenom flera gånger. Alla var överens om att kraven var oacceptabla. Kidnapparna ville att lösensumman skulle betalas först och att Fabian sedan skulle släppas mellan en och tre dagar därefter. Det kunde familjen inte gå med på. Pengarna var Fabians livförsäkring och en direkt utväxling var en förutsättning för att de överhuvudtaget skulle diskutera någon lösensumma.
***
Darko hade varit ute tidigt på fredagsmorgonen. Tjugo över sju hade han ringt till Hovås och spelat upp Fabians meddelande om att det fanns ett brev att hämta vid rådjursstatyn. Fabian sov när Darko kom tillbaka och visste inte om han hade varit obevakad under tiden.
”Det verkar som om din pappa verkligen försöker agera själv. Det var han som hämtade brevet vid statyn. Jag hoppas inte snön har förstört det.”
Darko hade uppenbarligen befunnit sig i närheten när Bengt hämtade brevet.
***
Polisen och familjen ansåg att de snabbt var tvungna att göra något för att kunna ställa motkrav på kidnapparna och jämna ut maktbalansen. De bestämde sig för att använda Sibas hemsida för att lägga ut ett svar på brevet. Bengt och Martin ville inte vänta. De var oroliga att en framstöt i ett senare skede skulle störa kidnapparnas planering för mycket och göra dem stressade på ett sätt som kunde vara farligt för Fabian. Simon Hughes skrev även denna gång ett utkast som översattes och bearbetades. Strax efter klockan fem på eftermiddagen ringde Martin till Sibas informationsavdelning och dikterade ett meddelande som skulle läggas ut på sajten:
Ring mig omedelbart. Jag behöver tala med er. Detta kan inte vänta. Vi måste diskutera hur det skall gå till.
De meddelanden som publicerades på Sibas hemsida fick stor uppmärksamhet i medierna. Inget visste då att de dikterats av Simon Hughes från Scotland Yard.
Ni måste lita på mig.
/Bengt
Vid halv sex-tiden på kvällen fick Bengt ett samtal från en av de Securitasvakter som fanns utanför familjen Bengtssons villa. Han berättade att någon, som haft en ficklampa i handen, hade klättrat upp på ett berg i närheten. En annan vakt hade följt efter, men tappat bort personen. Bengt undrade om detta kunde ha något samband med det nya meddelandet på hemsidan. Han insåg dock snart att personen med ficklampan med största sannolikhet var en reporter eller fotograf. Journalisternas hänsynslösa beteende gjorde familjen alltmer irriterad. De bestämde sig för att vidta åtgärder för att kunna vara ifred i sitt eget hem. Samma kväll hängde de upp lakan för alla fönster i villan för att skydda huset från insyn och fotografering.
***
Under lördagen var bilannonsen om en Citroën publicerad i GP. Den skulle enligt brevet som hade lämnats vid rådjursstatyn bekräfta överlämningen av pengarna. Både Darko och Fabian letade i tidningen, men av ingen av dem kunde hitta annonsen trots att den fanns i tidningen. Vid det här laget hade Darko skickat flera kravbrev till familjen och breven hade innehållit tre skilda uppmaningar om helt olika bilannonser i GP. Kanske blandade Darko och Fabian ihop vilken annons de letade efter och vilken dag den skulle publiceras. Kidnapparen var mycket irriterad och undrade vad som hade hänt. Fabian menade att det kunde finnas flera orsaker till att annonsen inte fanns med.
”Det är mycket pengar som kan vara svårt att hantera och pappa kanske vill prata om överlämningen”, sa han.
”Om vi bara kunde få en telefon överlämnad till din pappa, en telefon som inte kan spåras. Då hade vi kunnat prata hur mycket som helst”, sa Darko.
Gick det att lösa? Det kanske kunde göras via en Sibabutik. Fabian hade en särskild butikschef i åtanke som han trodde skulle kunna hantera uppdraget utan att strula till situationen. Darko funderade också på om ett bildbevis på att Fabian levde skulle göra kontaktförsöken lättare. Bilden kunde sedan skickas tillsammans med den säkra telefonen. Han bestämde sig för att göra ett försök.
Darko sa åt Fabian att gå in i duschen där han hängt upp ett lakan för att inte ge några ledtrådar om var de befann sig. Han använde en engångskamera för att ta flera bilder där Fabian höll upp en GT från torsdagen den 27 januari med rubriken ”Mötet hölls i hemlighet”. Darko var maskerad och Fabian undvek att titta rakt på honom och riktade i stället blicken nedåt.
”Fan vad du ser nere ut”, sa Darko samtidigt som han tog bilderna.
Fabian kunde inte låta bli att le, men skärpte sig snabbt. Om han såg glad ut kunde de som fick bilderna kunna få för sig att han själv deltog i kidnappningen. Samtidigt ville Fabian skicka signaler om att han mådde bra.
Efter att ha funderat fram och tillbaka bestämde sig Darko till slut för att inte använda bilderna. Han insåg att det skulle bli svårt att framkalla dem utan att väcka några misstankar. Engångskameran blev därför liggande i lägenheten, invirad i en tidning.
Darko ville i stället att Fabian skulle spela in ett nytt meddelande till Bengt på diktafonen, den här gången med sex frågor som alla skulle besvaras med ja eller nej.
När inspelningen var klar lämnade Darko lägenheten och Fabian uppfattade det som att ”Biff à la Lindström” var tillbaka och vaktade honom. Han tyckte sig känna igen de tunga stegen och att volymen på radion precis som tidigare höjdes.
När Darko kom tillbaka till lägenheten någon timme senare var han mer andfådd än vanligt.
”Hur gick det?” frågade Fabian.
”Han blev skitförbannad, han bara skrek i telefonen ’ingen jävla inspelning, jag vill prata med Fabian’. Det gick inte att lugna honom, han var helt vansinnig”, sa Darko.
Men han verkade inte förvånad över eller påverkad av Bengts utbrott utan betraktade det som en naturlig stressreaktion. Fabian kände sig orolig över att de upprepade kontaktförsöken inte ledde någonstans och att situationen verkade låst.
***
Bengt klev upp redan klockan fem på morgonen lördagen den 29 januari. Tre timmar senare fick han sällskap av Martin, som inte heller hade ro att sova vidare. De hoppades att gärningsmännen äntligen skulle höra av sig eftersom annonsen var införd i GP precis som de krävt. Men timmarna gick. Skulle det här bli ytterligare en stor besvikelse? Klockan två ringde det på hemtelefonen. Bengt svarade, men möttes av tystnad.
Darko Sokacic fotograferade sitt offer med ett exemplar av den dagens GT. Polisen framkallade bilden efter dramats upplösning, och den skickades aldrig till familjen.
”Hallå? Fabian? Johnny?”
Inget svar. Sedan avslutades samtalet. Några timmar senare hände samma sak. Tjugo över fyra ringde telefonen igen. Bengt svarade i köket med Martin bredvid sig. Sonen tryckte sitt öra alldeles intill luren, men hörde ändå nästan ingenting av samtalet. Bengt kände igen Fabians röst i ytterligare ett inspelat meddelande:
”Hej pappa, det är Fabbe. Jag älskar dig. Du ska svara på följande frågor, ja eller nej …”
Polisen hade sagt åt Bengt att han den här gången skulle vara mer upprörd och ställa krav på kidnapparna om att få prata med Fabian. Men nu brast det för honom.
”Jag kan inte ta de här jävla inspelade meddelandena längre. Nu måste jag … nu måste jag få tala med någon där! Det går inte att hålla på så här, vi blir ju helt förstörda här! Jag måste tala med er nu! Jag måste tala med dig! Jag måste tala med er! Det går inte att hålla på med dessa inspelade meddelanden! Jag måste tala med dig! Hör ni vad jag säger? Jag måste tala med er! Jag måste tala med er!”
Fabians inspelade röst fortsatte att prata:
”… inte mer för att polisen …”
Men Bengt överröstade inspelningen:
”Jag måste tala med er! Ring upp mig! Jag måste tala med er!”
Bengt och Martin hade hela tiden trott att kidnapparna lyssnade samtidigt som de spelade upp meddelandena. Taktiken hade därför varit att om gärningsmännen sattes under press skulle de stänga av bandspelaren och i stället prata direkt med Bengt. Det visade sig vara fel. Samtalet bröts.
När spaningsledningen och Stefan Mellström lyssnade på det senaste samtalet blev de oroliga. Bengt hade under hela processen varit imponerande lugn, samlad och analytisk. Men den här gången fanns en desperation i rösten som de inte hört förut. Bengts upprörda stämma slog till och med ut Fabians röst på bandet. Poliserna undrade om Bengts tålamod började ta slut. Det var helt förståeligt, men kunde det i så fall sätta käppar i hjulet för samarbetet, som så här långt hade fungerat bra?
Sven Alhbin önskade att han hade kunnat ringa Bengt och säga något lugnande eller ge honom full insyn i utredningen så att han förstod vilka enorma resurser polisen satsade på att få sonen tillbaka. Men det gick inte att bedriva polisarbete på det sättet. För poliserna gällde det att tänka efter noggrant innan de gav familjen information om utredningen. Den gyllene regeln var att bara berätta vad man visste och aldrig komma med antaganden eller ge förhoppningar som inte kunde infrias. Det gjorde förstås Bengt, en man som var van att få sin vilja igenom, väldigt frustrerad. Kanske var det just det han precis gett uttryck för. Frågan var hur kidnapparna skulle reagera på utbrottet.
Simon Hughes delade inte riktigt kollegornas oro. När han hjälpte människor i kontakter med kidnappare var han noga med att säga till dem att inte undertrycka sina naturliga instinkter.
”Gråt om du känner för att gråta. Du ska vara dig själv så länge du får fram budskapet”, brukade han säga.
Målet var att kidnapparen skulle ha tagit emot och förstått budskapet när samtalet var avslutat. Att den som pressades på pengar visade känslor kunde då vara effektivt, i alla fall om det gällde den här typen av kidnappning. Handlade det om en terroristgrupp var saken annorlunda. Då kunde starka känsloyttringar få motsatt effekt eftersom de, på cyniskt polisspråk, bidrog till att öka gisslans värde. Det enda som irriterade Hughes var att Bengts utbrott slagit ut delar av det inspelade meddelandet och att viktiga instruktioner därmed hade gått förlorade.
***
För journalisterna rådde stiltje. Intresset för kidnappningen var fortfarande stort, men det fanns inte så mycket nya uppgifter att rapportera om eftersom ingen ville berätta något. Därför ryckte de i alla tänkbara uppslag och ledtrådar. Tidigare under lördagen hade Expressens reporter Niclas Rislund ringt till Assistanskåren i Kungälv, det företag som bärgat Fabians BMW till polishuset, för att försöka få fram nya uppgifter om bilen. Enligt den person på Assistanskåren som tog emot samtalet hade han frågat Rislund om denne var polis och fått ett jakande svar.
En dryg vecka senare, den 7 och 8 februari, fick en norsk polis som jobbade på Nordiska sambandskontoret i London ett samtal från Niclas Rislund där denne utgav sig för att vara polis från Göteborg som ville ha information om Fabian Bengtsson-utredningen. Norrmannen bad kollegan skicka ett mejl eller fax för att styrka sin identitet. Det skedde aldrig.
Att felaktigt utge sig för att vara polis är olagligt och kallas föregivande av allmän ställning. Niclas Rislund åtalades senare för detta brott. Polisen i London menade att journalisten sagt att han var en ”colleague from Gothenburg” (kollega från Göteborg) medan Rislund hävdade att han sagt ”calling from Gothenburg” (ringer från Göteborg). Han dömdes hösten 2006 till dagsböter.
***
Söndagen den 30 januari hjälpte Lirim till med att vakta Fabian medan Darko var borta några timmar mitt på dagen. När Fabian bad om att få gå på toaletten ville Lirim att han skulle vänta tills Darko kom tillbaka. Han ville ha så lite kontakt som möjligt med offret och höll sig helst i köket, så långt från lådan som möjligt. Den här gången vågade Lirim ändå ge Fabian en kopp te. Fabian la märke till att Lirim var så nervös att han nästan glömde bort att hälla i varmt vatten. Han kom inte heller ihåg honung eller de två tepåsar som Fabian brukade få.
Darko kom tillbaka och berättade för Fabian att kidnapparna hade haft ett möte för att bestämma var pengarna skulle överlämnas. Darko var noga med att framställa den påhittade kidnappningsgruppen som en väl sammansvetsad grupp.
Men på kvällen var han tystare än vanligt. Fabian hörde Darko städa duschen och undrade om han nu skulle flyttas till en annan plats. Det skulle göra det svårare för polisen att hitta honom. När Darko öppnade lådan senare på kvällen verkade han väldigt tagen.
”Jag har spytt och tror att jag blivit matförgiftad.”
Under kvällen blev Darko sämre och orkade inte ordna någon mat till Fabian. I stället fick han några bananer att äta till middag. Fabian hörde hur Darko kräktes hela natten och var rädd för att själv bli sjuk. Kidnapparen sökte sympati hos Fabian, som hela tiden tröstade honom och sa att han skulle krya på sig och försöka att dricka mycket.
Samtidigt funderade Fabian på om han skulle försöka ta sig ut ur lådan nu när Darko verkade utslagen av maginfluensa. Men han var rädd för att det skulle finnas någon mer person i lägenheten. Fabian sparkade i luften för att se om han kunde åstadkomma tillräckligt med kraft för att få upp dörren. Han tvekade och bestämde sig till slut för att låta bli eftersom det kändes för riskabelt.
***
Kidnapparna hade på söndagen fortfarande inte hört av sig till familjen. Detta trots att de den senaste tiden hade verkat så ivriga att få till stånd en dialog. Bengt och Martin hade hela tiden kontakt med polisen för att diskutera hur de skulle gå vidare. På måndagen hade Fabian varit försvunnen i två veckor. Det var lång tid att hålla någon fången. De oroade sig för att kidnapparna skulle känna sig så pressade att Fabian skulle råka illa ut. Det var därför angeläget att få direktkontakt med kidnapparna. Bengt och Martin bestämde sig för att lägga ut ett nytt meddelande på Sibas hemsida.
Det publicerades under kvällen:
Jag ber er besvara vår vädjan, vi lider så mycket, snälla låt oss tala med Fabbe så att vi kan lugna honom och lugna oss själva. Snälla tala med oss, så att vi kan diskutera hur vi skall göra för att få Fabbe fri.
Vi har tillgång till det ni vill ha – och ni till det vi vill ha – vår käre Fabbe.
Vi försäkrar er att vi verkligen vill betala för att få Fabbe fri, men vi måste diskutera hur det skall gå till på ett säkert sätt.
Det måste väl ändå vara det bästa?
Telefonen fungerar. Ring nu, så att vi kan komma överens om hur vi skall göra.
Familjen Bengtsson
Meddelandet var som vanligt baserat på ett utkast av Simon Hughes. Telefonen de hänvisade till hade det nummer som funnits i den senaste annonsen. Syftet med meddelandena hade hela tiden varit att förstärka bilden av att familjen agerade på egen hand, och att de var människor. Om kidnapparna inte var psykopater, helt oförmögna att känna empati, skulle familjens utsträckta mänskliga hand kanske påverka gärningsmännen. Simon Hughes brukade referera till en händelse som inträffade i Nederländerna 1977. Det hade handlat om en situation där kidnappare höll ett femtiotal personer som gisslan på ett tåg. När en av männen förstod att han skulle skjutas sa han:
”Berätta för min fru och mina barn att jag älskar dem.”
Kidnapparna lät honom då leva, tog en annan man och sköt honom innan han hunnit säga något. I Simon Hughes ögon var detta ett bevis på hur mycket svårare det var för kidnappare att skada någon som i deras ögon blivit till kött och blod. Han hoppades nu att den mentala pressen skulle göra att kidnapparna kontaktade familjen Bengtsson för att inleda förhandlingar. Men något samtal kom aldrig. Till slut gick Bengt och Martin och la sig. Nästa dag dominerade deras vädjan på hemsidan hela GP:s förstasida där den kallades för ”desperat”.
***
”Jag är mycket sjuk, orkar ingenting. Försök att inte störa mig för mycket för jag har inte sovit en blund utan bara spytt”, sa Darko på måndagsmorgonen.
Fabian blev glad. De tänkte alltså inte flytta honom. Han fick som vanligt flingor och yoghurt till frukost, men tvekade att äta eftersom han var rädd att bli smittad av Darko. Till slut åt han ändå. Sedan skulle han duscha. Det hade blivit till en rutin efter de veckor som gått. Han fick örngottet över huvudet och blev ledsagad av Darko till duschen. Vid det här laget hade Fabian lärt sig hur han skulle göra för att åtminstone kunna se sina fötter. Han tittade ner på golvet och såg silvertejpen som satt över trösklar och skarvar för att Darko inte ville ha några spår efter Fabian. Väl inne i duschen tänkte Fabian på att han faktiskt skulle kunna göra något nu när Darko var så sjuk och svag. Men han visste fortfarande inte var han befann sig eller hur det såg ut utanför lägenheten. Dessutom undrade han hur långt han skulle komma helt naken mitt i vintern. Han beslutade sig för att fortsätta ligga lågt.
Nästa dag berättade Darko att han ”aldrig varit så dålig i hela sitt liv” men nu var på bättringsvägen. Samtidigt mådde Fabian allt sämre. Känslorna började göra sig påminda igen och han började gråta. Darko hörde honom och kom in i lådan.
”Vad är det?” undrade han.
”Det är inget speciellt, jag är bara ledsen, det börjar bli lite jobbigt nu”, sa Fabian.
Darko erbjöd honom återigen de lugnande tabletterna men Fabian ville inte ta dem.
På tisdagskvällen fick han mat från McDonald’s. Han tänkte på Helene och lovade sig själv att hålla ut och vara lugn. Men det var svårt att somna. Fabian tittade på tv och la upp täcket så att Darko inte skulle kunna se från dörren om han sov eller inte.
Darko funderade över situationen. Han tyckte själv att han behandlat sin fånge väl. Fabian hade inte fått prata med sin familj, men annars hade Darko gått med på det mesta. Darko hade till och med tvättat hans kläder, köpt magmedicin och snus. Kidnapparen hoppades att han snart skulle hitta rätt sätt att kommunicera med Bengt Bengtsson. Det var något som både han och Fabian ville. Det kändes faktiskt som om Fabian hade delat hans glädje när de hade fått respons på sina brev och hittat annonserna i tidningen. Darko uppfattade att det fanns en gemenskap mellan dem. Vi kanske till och med skulle kunna bli vänner när det här är över, tänkte han.
Genom Fabian hade Darkos liv fått en ny mening. Kidnapparen hade någon att ta hand om och prata med, en person som fyllde ett hål av ensamhet. Att allt var på Darkos villkor gjorde det också enklare än andra mänskliga relationer. Den kidnappade var helt beroende av honom och gjorde hela tiden som han blev tillsagd. Fabian hade å sin sida hittat en fungerande överlevnadsstrategi. Hans tålamod och ovilja att ta risker var till hans fördel. Darko fick aldrig anledning att känna sig hotad och lurades att tro att han hade även det intellektuella övertaget.
På onsdagskvällen låtsades Fabian somna tidigt och stängde av tv:n för att lättare kunna höra vad som hände i lägenheten. Plötsligt knackade det på lägenhetsdörren. Det var inte den vanliga koden med två och sedan tre knackningar. Fabian fick sätta på sig hörlurarna medan Darko försvann. Darko förklarade sedan att det var en granne.
Egentligen var det Robert, mannen som Darko hyrde lägenheten av. Kidnapparen hade först inte hört att det knackade på dörren och när han öppnade hade det varit tomt utanför. Darko hade gått efter mannen ut på gatan och sagt att han hade en tjej i lägenheten. Darko kände på sig att mannen hade blivit misstänksam. Kunde det vara så att han förstod vad som försiggick inne i lägenheten? Det var i så fall ytterligare en motgång.
Trots att han hade planerat det här noggrant verkade inget gå som han hade tänkt sig. Han fick inte kontakt med Bengt Bengtsson och lyckades inte reda ut hur han skulle få någon lösensumma för Fabian. Även om Fabian hade skött sig exemplariskt hade det varit mer än ett heltidsjobb att ta hand om honom. Darko orkade snart inte mer. Matförgiftningen var antagligen en gammal magkatarr som hade kommit tillbaka. Han hade tidigare känt av den i pressade situationer, som under Balkankriget. Darko funderade på något som för bara några dagar sedan varit otänkbart: Borde de släppa Fabian?
Lirim gick i samma tankar. Han hade besökt lägenheten flera gånger. Även om han inte var lika involverad som Darko, var situationen mycket påfrestande för honom också. I mer än två veckor hade Lirim försökt förtränga det som pågick och leva sitt liv som han brukade: träffa kompisar, umgås med Sofie och hitta på olika aktiviteter. Men det hade blivit för mycket för honom. Jag kan inte, jag klarar inte mer, det här går inte, tänkte han.
Det var midnatt när Lirim promenerade från restaurangen till Darkos lägenhet. Darko låg och sov när han knackade på dörren. Lirim berättade att han inte ville fortsätta. Han kände sig fortfarande chockad av Bengt och Evas vädjan för att få sin son tillbaka. Den hade träffat Lirim rakt i hjärtat.
”Vi måste släppa honom. Det här kommer att gå fel”, sa han.
De pratade i köket i över en timme. Darko stretade emot, trots att han var trött och själv hade funderat på om det bästa inte vore att släppa Fabian. Men det tog emot. Allt i hans liv hade misslyckats och kidnappningen var sista chansen att få startkapital för att börja ett nytt liv. För Lirim var det annorlunda. Han hade en rik familj i ryggen, Darko hade ingenting. Vid ett tillfälle blev Darko så upprörd att han satte pistolen mot huvudet och sa att han hellre skulle skjuta sig än låta sig gripas av polisen. Lirim fortsatte att pressa honom och till slut sa Darko:
”Vi gör det, vi släpper honom, men du måste hjälpa mig.”