MÅNDAGEN den 31 januari väcktes Fabians sambo Helene av sin telefon. Hon svarade, men det var ingen där. Samtalet var bara ett i raden av märkliga påringningar som drabbat Fabians anhöriga. Helene berättade vad som hade hänt för sin svärfar. Bengt upplevde att de ständiga telefonsamtalen hade utvecklats till rena terrorn för familjen. Varje gång telefonen ringde rann adrenalinet till. Var det kidnapparna som hörde av sig? Eller kanske Fabian själv? Bengt och de övriga familjemedlemmarna var hela tiden på helspänn. Som rutinerad företagsledare var han visserligen van att hantera pressade situationer där mycket stod på spel. Men nu var Bengt bara en pappa som till varje pris ville ha tillbaka sin son levande. Trots pressen prioriterade han fortfarande att vara aktiv i jakten på kidnapparna. Därför hade han och Martin valt att själva hantera en del av tipssamtalen som kom till Siba eller direkt till dem.
Vid lunchtid samma måndag pratade Martin med en man som påstod att han visste var Fabian fanns.
”Men ska jag berätta det måste ni betala.”
”Är du i Sverige?” frågade Martin.
Mannen svarade inte, utan upprepade att han kunde tala om var Fabian fanns om familjen betalade tipspengar.
”Jag ringer snart tillbaka till dig”, sa Martin.
När samtalet avslutats kontrollerade han mannens telefonnummer. Det var som väntat ett nummer som inte fanns med i telefonregistret. Martin ringde sedan tillbaka till tipsaren, som den här gången var mer talför. Mannen berättade att det var hans bror som kidnappat Fabian och att ”ett gäng araber” också var inblandade.
”Jag vill ha 200 000 kronor på mitt konto”, sa tipsaren.
”Det går att lösa”, svarade Martin.
Innan mannen hunnit uppge sitt kontonummer avslutades samtalet. Martin undrade om tipsaren skulle ringa tillbaka. Tiden gick och han hörde inte av sig igen. Även Dick Malmlund pratade med samme tipsare, men inte heller han lyckades få veta något mer. Mannen verkade bara ha varit ännu en i raden av personer som utan att veta något om kidnappningen försökte tjäna pengar på familjen Bengtsson.
***
Tommy Lindström fortsatte enträget att bearbeta sina kontakter i den undre världen. Den person som han kontaktat två veckor tidigare och som lovat att efterforska om det var ”juggemaffian” som kidnappat Fabian hörde äntligen av sig. Han lämnade samma besked som tidigare. De hade nog med problem i sina egna led och hade inte tid med någon kidnappning. Att det tagit så lång tid för källan att få svar tolkade Lindström som att mannen hade varit noggrann och bett sina kontakter längre ner i organisationen att fråga runt.
Den före detta polischefen tog nu i stället kontakt med en annan person inom den jugoslaviska maffian. Mannen visade sig vara villig att hjälpa till, men bara om han kunde få betalt för att höra sig för bland sina kontakter. Efter att ha varit i kontakt med Martin fick Lindström klartecken – familjen Bengtsson var beredd att betala för en sådan tjänst. Källan fick därefter besked om att sätta i gång med efterforskningarna. Men han hörde senare av sig och tyckte att den ersättning han blivit erbjuden var för liten och han hade därför ingen lust att hjälpa till. För Lindströms del var det inget konstigt. Med åren hade han lärt sig att grovt kriminella personer nästan alltid låter pengarna styra, oavsett om det handlar om att planera nya brott eller hjälpa en familj på jakt efter sin son.
***
I polishuset jobbade man vidare i skift. Stabsrummet var bemannat dygnet runt och organisationen hade utvecklats till ett väloljat maskineri där alla hade hittat sina roller. Det hårda arbetet slet dock på personalen, som hade svårt att hinna vila ut mellan arbetspassen. Det var svårt att hålla sig från att ringa kollegorna hela tiden och fråga om det hade hänt något. Stefan Mellström var inget undantag. Han kände sig orolig över Bengts utbrott två dagar tidigare och hur kidnapparna hade reagerat på det. Det hade konstigt nog varit tyst från kidnapparna sedan dess och de två dygnen kändes nästan outhärdligt långa. Gårdagens känslosamma vädjan på Sibas hemsida verkade inte heller ha haft någon effekt. Tidigare hade poliserna haft en stark känsla av att de skulle lyckas få tillbaka Fabian levande. Nu hade en olustig stämning långsamt börjat sprida sig bland medarbetarna. Poliserna vände och vred på ärendet. Tänkte de rätt? Hade de missat någonting? Fanns det något i materialet som de tolkat helt fel? Tankarna gick också kring om kidnapparna kanske hade slängt nyckeln och stuckit. Kanske låg Fabian bunden och övergiven någonstans där det skulle ta dagar, veckor eller värsta fall månader att hitta honom? Om det slutade så illa att Fabian hittades död skulle det säkert leda till en utredning som skulle vända upp och ner på hela polismyndigheten och kritisera alla de strategiska och operativa val som hade gjorts. Det kunde bli Göteborgspolisens Palmemord, ett fiasko med fatala konsekvenser där ingen kom undan med hedern i behåll. Dessutom skulle de ansvariga och alla andra som varit involverade i ärendet ifrågasätta och älta sina egna insatser under resten av sina liv. Varför hade det gått snett? Vad kunde de ha gjort annorlunda? Men hur mycket polisledningen än begrundade detta tänkbara och riskabla utfall, kom de och övriga kollegor fram till att den strategi de arbetade utifrån var den rätta.
***
Klockan kvart i åtta på måndagskvällen ringde det på familjen Bengtssons hemtelefon. En okänd man försäkrade sig först om att det var Bengt Bengtsson han talade med, därefter frågade han om Bengt kunde ordna fram ett nytt kontantkort till mobiltelefonen. Samtalet var över på 30 sekunder. Tillsammans med Martin åkte Bengt och köpte några kontantkort och gav sedan de nya numren till polisen så att samtalen skulle kunna spelas in och spåras. Kvart över nio ringde hemtelefonen igen. Det lät som om det var samme man. Han undrade om Bengt hade skaffat ett nytt nummer.
”Ja. Vem … vad har du att säga? Har du så att jag vet att jag pratar med rätt person?” undrade Bengt med lugn och stadig röst. Han ville höra om mannen kunde kodorden ”livet är bräckligt”.
”Har du nytt eller inte?” frågade mannen igen.
Bengt upprepade att han ville veta att det var rätt person han talade med och att han ville höra koden.
”Det finns ingen kod. Du har pratat med fel personer”, sa mannen i telefonen. Han lät irriterad och strax därefter bröts samtalet.
Antingen hade mannen slängt på luren eller så hade täckningen försvunnit. Situationen var förvirrad. Varför hade mannen inte använt kodorden? Betydde det att personen som ringt försökte bluffa till sig pengar?
***
På morgonen tisdagen den 1 februari fick Johanna Eurén, informationsansvarig på Siba, ett samtal från en okänd man. Samtalet liknade det samtal som Bengt hade fått dagen innan.
”Vi har Fabian och vill att Bengt ska skaffa ett nytt kontantnummer som vi kan ringa till”, sa mannen.
Johanna fick två timmar på sig att ordna detta. Hon lovade att ta hand om saken. Märkliga samtal var numera en del av hennes vardag. En dag hade till exempel en kvinna ringt och sagt att hon hade information om Fabian. När kvinnan hörde av sig på nytt och började prata om att hon själv hade ett försvunnet barn och därför förstod hur Bengt och Eva kände sig blev det uppenbart att det rörde sig om en person med psykiska problem. Men det här samtalet verkade vara något annat. Mannen lät målmedveten och tonen var obehaglig. Johannas hjärta rusade. Det här kan vara allvar, tänkte hon.
”Jag skojar inte. Om Bengt vill ha bevis, så kan han få bevis. Jag kan skicka hela huvudet, om han vill”, hade mannen sagt.
Hon ringde direkt till Hovås och berättade allt utom hotet om huvudet. Hon fick Bengts nya kontantkortsnummer så att hon kunde ge det till mannen om han ringde tillbaka.
På eftermiddagen ringde samme man igen och frågade då efter det nya mobilnumret till Bengt. Men Johanna ville veta mer innan hon lämnade ut det.
”Men vem är du då?”
”Jag är den som håller honom.”
”Okej. Och du har något sätt att visa det också?”
Samtalet bröts utan att Johanna hunnit lämna Bengts nya telefonnummer. Mannen hade av någon anledning inte låtit lika hotfull den här gången. Johanna ringde till Bengt. De utgick från att mannen skulle höra av sig igen, och Bengt bad henne då att försöka hålla i gång samtalet så länge som möjligt.
En timme senare ringde mannen en tredje gång.
”Du Johanna, lyssna nu så att vi inte behöver dra det flera gånger”, började han.
Mannen verkade befinna sig i stadsmiljö eller i närheten av en motorväg. Tung trafik hördes som en dov ljudmatta i bakgrunden.
”I morgon ska han vara i Österrike, Wien. Hälften av pengarna ska han ha med sig ner”, sa mannen och syftade på Bengt.
Eftersom han inte hade nämnt tider, platser eller summor frågade Johanna om Bengt inte behövde tydligare instruktioner.
”Mera anvisningar? Ja, han tar flyg direkt till Wien. Från Wiens flygplats tar han sig in till centrum. Hotel Radisson SAS.”
Johanna fick känslan av att han hittade på ett hotellnamn i stunden.
”Menar du att han ska åka till Wien utan att prata med er först?”
”Han behöver inte … Vill han inte, då är det slut, alltså. Vi är inte några pajasar som de som har tagit kontakt med honom.”
”Okej.”
”Men i och med att de redan har dragit den summan … Han har gått ut i tidningarna och säger att han går med på det … Då får det vara den summan.”
Bengt hade visserligen vädjat till kidnapparna i en video och på Sibas hemsida, men han hade inte gått ut i tidningarna och pratat om några summor. Mannen verkade ha missförstått alltihop, tänkte Johanna. Hon försökte ta reda på om han verkligen var en av kidnapparna.
”Försäkringar får han i samma sekund som han mött upp oss. En av oss möter honom. Jag hoppas att han sedan inte gör något spektakel av det hela. Finns polisen eller någon i närheten så dumpar vi allting. Fabian kommer de kunna hämta i … strax utanför Göteborg. Och det är garanterat, alltså. Vi är inte några snorungar som håller på och jiddrar med folk”, sa han.
Mannen lovade att sms:a ett nytt mobilnummer till Bengt som han kunde nås på.
”Vi är trötta på detta för det är en massa annat folk som har blivit inblandade och vi tänkte att det drog ut på … antingen vill han eller så vill han inte.”
”Vad heter du?” frågade Johanna.
”Kalla mig Johan.”
”Ringer du härifrån Göteborg, eller?”
”Jag ringer från Österrike.”
”Vad ska han göra när han kommer till hotellet då?” frågade Johanna.
”Han kan sätta sig i lobbyn. Från det att han landar så har vi honom under kontroll så att vi ser att det inte är en massa bängen efter honom.”
Johanna hade hållit i gång samtalet så länge som möjligt, men efter sex minuter gick det inte längre. Märkligt nog kändes det som om det var upp till henne att avsluta samtalet.
”Okej, men ringer du upp Bengt nu då, eller?”
”Jag ringer honom om en stund.”
Johanna förvarnade Bengt om det kommande samtalet. Han och Martin överlade med polisen om hur de skulle hantera samtalet från mannen som kallade sig Johan. Bengt skulle be om ett livstecken från Fabian. För att ge kravet extra tyngd skulle han ljuga och berätta att fler hört av sig på liknande sätt och utgett sig för att vara kidnappare, vilket skulle tvinga Johan att bevisa att just han talade sanning. Bengt skulle också göra sitt bästa för att hålla samtalet i gång så länge som möjligt för att ge polisen större chans att kunna spåra det. Om mannen inte själv uppgav kodfrasen ”livet är bräckligt” skulle Bengt fråga efter den igen.
Klockan var halv tio på kvällen när samtalet äntligen kom. Bengt höll sig till taktiken. Martin satt bredvid och lyssnade.
”Får jag prata med Fabian?” frågade Bengt.
Johan vägrade.
”Men jag måste få något bevis på att han lever. Det är fem till som har ringt och alla säger att de har Fabian. Jag vet ju varken ut eller in. Jag vill ha hem min son till varje pris. Jag bryr mig inte om pengarna. Det är bara Fabian jag bryr mig om.”
Martin tyckte att hans pappa var mycket övertygande. Johan fortsatte ändå att prata om att Bengt skulle åka till Wien.
”Men vad är det för valuta du vill ha?”
”Ja, det är euro. Euro ska det vara”, sa Johan utan att precisera hur mycket pengar han krävde.
”Hur ska jag kunna ta mig förbi passpolisen på flygplatsen? De tar mig ju direkt om jag kommer med en stor väska där.”
”Du ska inte ha väska. Du ska ha pengarna på dig.”
”Så mycket går inte att stoppa på sig.”
Johan svarade inte på det utan berättade i stället att mellan åtta och tio personer var involverade i kidnappningen. Samtalet utvecklades till en kamp om vad de skulle tala om. Johan ville bara prata om att Bengt skulle resa till Österrike medan Bengt krävde bevis på att Fabian var i livet. Efter ett tag blev Johan misstänksam.
”Men du är ju polisen. Du är polis som sitter där och lyssnar.”
”Jag är bara en stackars gammal pappa som vill ha loss sin son. Du måste förstå detta: Det är fem stycken som har ringt. Pengarna är min enda livsförsäkring för att få tillbaka Fabian. Hur vet jag att ni är rätt gubbar?”
”Jo, vi är rätt gubbar. Vi har Fabian. Nu är det upp till dig.”
Bengt försökte vinna sympatier genom att prata om hur dåligt han mådde av kidnappningen. Han berättade att han fått problem med blodtrycket. Sedan spelade Bengt ut sitt triumfkort.
”Vad har du för kodord då?”
”Äh, det finns inget kodord. Jag ringer från Tyskland i morgon”, sa Johan och lade på.
Polisen spårade samtalet till Schweiz. Eftersom ett av samtalen till Johanna hade kommit från Österrike misstänkte polisen att det var frågan om någon slags teknisk manipulation. De visste att det gick att skicka runt mobilsamtal och få det att se ut som att samtalen kom från olika länder och platser.
Trots att Johan inte kunde lösenordet och därför troligen inte var den riktiga kidnapparen, skrämde han Bengt och Martin ordentligt. I breven som Fabian skrivit hade tonen varit mildare än vad den var i de nya telefonsamtalen med Johan. De ursprungliga breven och de inspelade meddelandena från Fabian hade ju plötsligt upphört sedan två dygn tillbaka. Bengt funderade på om det kunde vara så att kidnapparna i Göteborg efter ett tag hade insett att de tagit sig vatten över huvudet och hade sålt Fabian till mer råbarkade kriminella. Det var en hypotes som i varje fall inte kunde uteslutas, tyckte han.
***
Det första sms:et kom klockan 11.42. Det var skickat från ett österrikiskt mobilnummer, samma som den som kallade sig Johan hade använt för att ringa till både Johanna Eurén och Bengt Bengtsson.
”Vi har sagt till din son att pappa skall betala.betala idagannars. Du har flera avgangar Göteborg-Wien ta ett flyg idag!!”
Klockan 11.51:
”Vi har han och oss kan du lätt göra upp med idag.om du inte hör av dig idag fran Vien sa har du en del av din son med bud”
Klockan 11.59:
”Har du forstatt”
Klockan 12.17:
”Driver du med oss?Vi väntar på svar.”
Klockan 12.18 svarade Bengt:
”Ge oss kod så gör vi affär. Om glömt fråga f. Mvh b”
Klockan 12.22 fick han svar:
”Vi vet inte om du driver med oss eller om du leker med din sons liv.tro oss och ta oss på allvar vi kommer börja med att skära av han ett finger sen kan Ni fa resten i delar driv inte med oss”
Nu spred sig paniken hemma hos familjen Bengtsson. Sms:en var skrämmande. Från att ha pratat om att ”blåsa av hela saken” förekom nu hot om att skära av fingrar och skicka kroppsdelar.
Klockan 12.31 svarade Bengt:
”Vi behöver veta att ni är rätt gäng. Ge oss kod så gör vi affär. B”
Svaret kom 12.46:
”Vi ger dig inga koder.ta flyg ner med hälften av pengarna andra hälften ska din fru ha när hon tar imot F gör ni inte som vi säger är din son ett finger mindrd och vi kan hålla på länge han har ända tio fingrar men fragan är om han klarar sig utan fingrarna han blev glad när han hörde att pappa ska hämta hem honom”
En minut senare:
”Skicka oss bara ett svar när du är på väg ner med flyg till Vien själv”
Bengt och Martin kände sig alltmer pressade för varje sms som kom. Tonen i meddelandena blev mer och mer aggressiv. De hade hela tiden kontakt med polisen, som ordnat så att alla meddelanden även gick till dem. Simon Hughes gav råd om hur de skulle svara. Strategin var fortfarande att avvakta, ha tålamod och inte pressa på.
Bengt svarade klockan 12.53:
”Alternativt skicka en bild på f med dagens tidning synlig så gör vi affär. B”
Klockan 13.20 skickade Bengt ett sms där han bad Johan ringa till hans mobil. Mannen ringde inte. I stället hörde Johan av sig klockan 13.43 via sms:
”DU ÄR INTE I NAGON POSITION DÄR DU KAN SÄGA TILL OSS VAD VI SKA GÖRA OCH INTE GÖRA DU FAR INGA FOTON DU FAR INGET OM DU INTE GÖR SOM VI SAGER DU SKA BARA VARA GLAD ATT VI HAR TALAMOD DU SKA SÄTTA DIG PÅ FÖRSTA BÄSTA FLYG NER”
***
Sms:en gjorde även spaningsledningen orolig. Man var bekymrad över att Bengts lugna fasad nu skulle kunna spricka. Sven Alhbin hade full förståelse för det, trots att det fanns löjliga inslag i det Johan hade sagt och skrivit till Bengt och Johanna. För det första hade Johan antagit att tidningarnas spekulationer om tio miljoner kronor i lösensumma var korrekta. För det andra hade Johan sagt åt Bengt att han skulle ha med sig hälften, fem miljoner kronor, genom den österrikiska tullen och att han dessutom skulle bära dem på sig.
”Han skulle ju se ut som en Michelingubbe”, sa Alhbin ironiskt till kollegorna.
Polisen tvingades ändå utgå från att det var allvar. När meddelandena började handla om avskurna fingrar insåg Alhbin att man var tvungen att agera. Klockan 12.55 den 2 februari, två minuter efter att Bengt bett om en bild på Fabian tillsammans med dagens tidning, ringde Alhbin till Torbjörn Åhgren, ställföreträdande chef för tekniska roteln, som i sin tur kontaktade SKL i Linköping. Han sa som det var: Kroppsdelar av Fabian Bengtsson skulle eventuellt lämnas eller skickas till familjen i Göteborg. Om hoten blev verklighet ville polisen att SKL omedelbart skulle göra en dna-analys för att ta reda på om det som skickats kom från Fabian Bengtsson och om det fanns några andra spår i försändelsen. Göteborgspolisen fick en garanti om att medarbetarna på SKL skulle vara beredda dygnet runt och att svar skulle lämnas efter 24 timmar, den tid som det tar att köra ett prov genom systemet. Garantin innebar att alla andra beställda dna-analyser i hela Sverige skulle stoppas under den tid som Göteborgspolisen väntade på svar. Detta var en mycket ovanlig åtgärd. Två kriminaltekniker i Göteborg sattes också i beredskap för att dygnet runt vara beredda att åka till familjen Bengtsson och hämta eventuella kroppsdelar. För säkerhets skull kontaktade Åhgren också en överläkare på Rättmedicinalverket som lovade att rycka in med kort varsel om förstärkning behövdes.
***
Hoten fortsatte komma till Bengt Bengtssons mobiltelefon.
Klockan 14.40:
”Du har snart inte mycket mer tid”
Elva minuter senare:
”All denna väntetid gör bara att det tar längre tid för er att fa hem honom idag har du drivit med oss igen du skulle ha varit här och gjort saker med oss men du tar upp var tid i onödan och sätter er sons liv pa spel med en jaevla massa idiot fragor”
Klockan 15.12:
”Du har vart nummer vi ger dig nu en tidsfrist på max36h om du vill ha F tillbaka efter 36h finns inte detta nummer och därmed finns inte F heller vid liv.”
Tre minuter senare:
”Konsultera du med poliserna runt omkring dig dom ger dig garanterat en bra konsultation”
Klockan 16.40:
”Du kommer till fa flygtid ikväll om du vill se din son vid liv nagot mer sa tar du det flyget ner imorgon till Vien”
Klockan 17.22:
”6:45 har du flyg från Göteborg till Köpenhamn sen Köpenhamn-Vien du är inne i Vien centrum runt lunch missa inte flyget”
Bengt svarade klockan 18.04:
”Jag har inte pengarna hemma. Jag måste vänta tills banken öppnar imorgon. Jag behöver tid att lösa det. Mvh b”
Svaret kom i form av fyra sms som skickades inom loppet av en halvtimme:
”Du har da flyg imorgon från Göteborg kl 12:40 och är frame i Vien kl. 16:20 fran flygplatsen tar du dig in till Vien centrum Hotel Radisson SAS”
”Nagon av vara vänner kommer vara på flyget se till att du är själv inget följe av polisen eller nagon annan för den delen heller din fru ska om du håller din tid vara på plats i Varberg kl. 18 imorgon där hon far ta emot F och hon ska ha resten av pengarna hon ska också komma själv inga poliser i närheten vi har bättre koll på er”
”ÄR VI ÖVERENS OM MORGONDAGEN”
”Bengt har vi allt klart för oss vad som gäller imorgon”
Klockan 20.05 svarade Bengt:
”Mår riktigt dåligt nu. Hur är det med f måste få prata med honom. B”
Svaret kom efter en och en halv timme:
”Har pratat med var kille som passar F och han säger att F mar bra men inte har förstatt varför han inte har kommit hem idag sa han vet att det blir imorgonkvaell”
Klockan 21.33:
”Ni behöver bara göra som vi sagt sa händer inget honom och ni har han hemma imorgonkväll men förutsaettningen är att du följer var plan”
Ungefär en timme senare:
”B är vi på samma vaglangd vad det gäller i morgon”
Bengt svarade strax efter klockan elva på kvällen:
”Vi tänker på fabbe jag tänker på morgondagen ar helt utmattad mår dåligt. Måst sova. Ring imorgon b”
Efter 22 sms från Österrike upphörde kontakten för dagen. Bengt och Martin visste inte vad de skulle tro. Men någon resa till Wien var det inte tal om förrän de fått ett livstecken från Fabian.
***
Stefan Mellström lade mycket kraft på att försöka övertyga Bengt om att detta sannolikt rörde sig om någon som försökte bluffa sig till en lösensumma. Johan hade hittills inte sagt någonting som inte redan hade figurerat i media. Inte en enda detalj. Han kunde heller inte kodorden. Att Fabian skulle ha sålts till andra kriminella var en hypotes som Mellström inte köpte. Han kände inte till ett enda sådant fall i Europa. Det här är inte den riktiga kidnapparen, tänkte Mellström. Men Bengt Bengtsson var inte lika säker och blev alltmer uppjagad.
”Vill du att jag ska prata med Bengt?” frågade Simon Hughes.
Den svenska kollegan nickade. Hughes ringde till villan i Hovås. Han förstod att Bengt var pressad, men förklarade att allt pekade på att detta inte var de riktiga kidnapparna.
”Gör vi rätt nu?” frågade Bengt
”De som skickar sms måste ha förstått att enda sättet att få dig att betala är att antingen säga lösenorden eller ge dig ett livstecken från Fabian. Ändå gör de varken det ena eller det andra. Det talar starkt för att det här inte är de riktiga kidnapparna”, sa Simon Hughes.
Bengt var ändå inte helt övertygad.
”Jag hoppas att du vet vad du gör”, sa han.
***
Jakten på Johan var nu i full gång. Det första samtalet till Bengt hade spårats till gränsen mellan Ungern och Österrike. Det andra, som kom några timmar senare, spårades till Frankfurt. Det tredje kom från Schweiz.
Sven Alhbin insåg att utredningen behövde hjälp från utländska kollegor för att komma framåt. Åklagare Peter Larsson begärde rättshjälp från Österrike och polisen där började sitt arbete med att spåra det nummer som skickat de 22 hotfulla sms:en till Bengt.
Med hjälp av nätoperatören och tekniska mätningar kunde polisen slå fast att meddelandena skickats från en Nokia 3410. Under kvällen kunde den österrikiska polisen lokalisera telefonen i Wien, och visste till slut i vilken byggnad den fanns. Utanför stod något som fick de österrikiska poliserna att haja till: en svenskregistrad bil. Kanske var det bara en tillfällighet, men de kontrollerade vem den var registrerad på och rapporterade namnet till sina svenska kollegor.
Sven Alhbin och hans kollegor kände väl till namnet. Kvinnan som ägde bilen var syster till Sinisa Markovic, en kriminell 27-åring som genom åren hade fungerat som informatör för Göteborgspolisen, men som på grund av ett allvarligt hot hade tvingats lämna Sverige och gå under jorden. Nu började pusselbitarna falla på plats. Det redan krångliga Sibaärendet hade tagit en vändning som skulle göra det ännu mer komplicerat.
***
Sinisa Markovic föddes 1977 och hette då Nikolic i efternamn. Hans föräldrar och storasyster hade flyttat till Sverige i början av 1970-talet och Sinisa växte upp i Halmstad. Modern var sjukpensionär och pappan omkom i en olycka när Sinisa bara var tio år gammal. Redan under högstadiet började det gå snett. Han skolkade mycket, hotade lärare och anmäldes för diverse småbrott. Sommaren 1994 dömdes den då 15-årige Sinisa för första gången för brott efter att ha köpt stöldgods.
Sedan han hade stängts av från gymnasiet accelererade kriminaliteten. Alkohol och droger fanns nästan alltid med i bilden. Kamraterna kom liksom Sinisa från socialt belastade områden, kända för sin höga andel sjukskrivna, arbetslösa och missbrukare.
År 1995 dömdes Sinisa för ett narkotikabrott som genomförts under närmast komiska omständigheter. En av hans kompisar satt anhållen hos polisen. Sinisa ville göra något för att hjälpa sin vän och gick därför till polishusets reception och lämnade en present till sin kompis – ett bakverk. När polisen undersökte gåvan hittade de ett narkotikaklassat läkemedel inuti. Sinisa dömdes sedan på kort tid för brott som grov stöld och olaga innehav av kniv. Han började umgås med grovt kriminella personer, som i vissa fall hade kopplingar till Hells Angels. Sinisa dömdes bland annat för att ha misshandlat en värnpliktig med en tegelsten.
Efter moderns död 1999 fortsatte den nedåtgående spiralen. Sinisa dömdes för vapenbrott i samband med uppgörelser mellan kriminella gäng i Göteborg. Senare fick han också avtjäna ett fängelsestraff efter att ha hotat en man i Halmstad med pistol. Någon gång efter fängelsevistelsen började Sinisa samarbeta med polisen. Han tillhörde den typ av informatörer som inte var ute efter pengar, utan betraktades av polisen som en spänningssökande agentromantiker. I början av 2000-talet var Sinisa involverad i flera kriminella nätverk i Göteborg, inte minst på grund av sina goda vapenkontakter. Men när han spelade sina kort fel i en intern maktstrid hotades han till livet, och fick hjälp av polisen att flytta till hemlig adress. Hotbilden kvarstod och Sinisa insåg till slut att han och systern var tvungna att lämna landet. Hans syster Maria ville gärna flytta ihop med sin pojkvän och de bestämde sig för att alla tre flytta till Wien där pojkvännen hade släktingar. Syskonen hade vid det här laget skyddade personuppgifter och tog sig det nya efternamnet Markovic.
I november 2004 tog syskonen bilen från Sverige och åkte mot Wien. Bakpå fanns en släpkärra, betald av polisen, med alla deras saker. Men livet i Wien var kämpigt. Systern Maria levde på svensk sjukpenning och hennes pojkvän arbetade på en restaurang. Sinisa studerade en tid, men var främst inriktad på att hitta ett jobb. Systern drömde om en ny tillvaro för dem båda – utan kriminalitet. Men det blev inget nytt liv, i stället blev det en fortsättning på det gamla.
***
Allt talade för att Sinisa Markovic hade utgett sig för att vara Fabian Bengtssons kidnappare och genom sms och telefonsamtal försökt pressa familjen på pengar. Alhbin tänkte tillbaka på utredningens första dag. Sinisa hade då haft kontakt med en av Alhbins kollegor och sagt att han kanske kunde få fram information om kidnappningen via sina kontakter. Tre dagar senare hade Sinisa hört av sig till polisen igen. Trots att han inte längre formellt var en av polisens informatörer hade han gjort det till en vana att då och då höra av sig till sin gamla kontaktperson, ibland för att bara prata, ibland för att komma med tips. Nu berättade Sinisa att det gick rykten om att några personer från Balkanområdet hade kidnappat Fabian och att de hade tillgång till en lägenhet i Kungsbacka eller Varberg.
Sinisa hade tidigare visat upp en sällsynt förmåga att snappa upp information som polisen ibland inte kunde förstå hur han fått tag på. Kvaliteten var dock mycket varierande och tipsen tålde sällan en närmare detaljgranskning. Men den här gången visade sig informationen stämma, åtminstone delvis. En av polisens Balkanexperter undersökte saken och kom fram till att de personer Sinisa nämnt visserligen existerade och möjligen var på plats i Sverige, men det fanns inte något som tydde på att de var inblandade i kidnappningen.
Men Sinisa gav inte upp så lätt.
På måndagen den 31 januari, samma dag som Bengt Bengtsson fick två samtal från utlandet, kom nya uppgifter från Sinisa om de personer från Balkan som han tipsat om tidigare. Nu berättade han att samma personer var inblandade men att ”svenskar hade strulat till det”. Alhbin bad sin kollega att försöka få mer information från Sinisa. Den 2 februari, dagen då Bengt fick 22 sms från Österrike, pågick en tät sms-trafik mellan Sinisa och hans poliskontakt. Ibland var det bara minuter mellan de hotfulla sms som skickades till Bengt från ett österrikiskt mobilnummer och de tips som polismannen i Göteborg tog emot från Sinisa via sms. Sinisa antydde att han hade kontakt med kidnapparna och att de fanns i Wien. Polisen hade under de senaste två veckorna varit skeptisk till den flod av tips och antydningar som Sinisa kommit med. Det var något som inte stämde. Nu trodde Alhbin att han hade fått förklaringen. Det verkade som om Sinisa, parallellt med sina tips till polisen, hade försökt pressa Bengt Bengtsson på pengar.