12. GRIPANDEN

TROTS att Fabian hade hittats vid liv i Slottsskogen fortsatte de hotfulla sms:en att komma till Bengt Bengtssons mobiltelefon. Klockan 10.27 den 3 februari skickade mannen som kallade sig för Johan en ny varning:

”Glöm inte att du skall betala oss för annars har du ett nytt problem pa halsen inte bara du utan hela familjen ni kommer inte kunna ta ett steg.”

Fyra minuter senare:

”Inga poliser i hela vida världen kommer kunna hjälpa er familj om du inte spelar dina kort rätt idag”

Det var uppenbart att Johan var otålig, kanske desperat.

Klockan 10.43:

”VI HOPPAS ATT NI ÄR MEDVETNA OM RISKERNA NI TAR OM NI INTE HALLER ER DEL AV AVTALET!!DU SKA VARA PA PLATS IDAG MED SUMMAN VI SAGT TA OSS INTE FÖR NAGRA AMATÖRER BARA FÖR ATT NI F HEMMA BETALAR NI INTE SKA NI KÄNNA PÅ RIKTIG SMÄRTA TA DITT FLYG”

Polisen i Wien hade fortsatt spaning på mobiltelefonen som sms:en kom ifrån. Den hade stängts av halv elva kvällen innan, men nu var den påslagen igen. Mätningarna fortsatte direkt. Den österrikiska polisen såg att telefonen rörde sig mellan olika platser i Wien. I Göteborg bevakade polisen sms:en som fortsatte att komma till Bengt Bengtssons mobiltelefon. Men Bengt la ingen kraft på det längre. Glädjen över att Fabian hade släppts vid liv hade ersatt allt annat och var det enda han ville fokusera på nu.

Klockan 11.24 skrev Johan:

”Vi har en känsla av att du inte kommer halla din del av avtalet B mycket dalig ide tro oss”

Tjugo minuter senare hade polisen i Wien lyckats spåra telefonen. Vid Schwedenplatz upptäckte spanarna en man som gick och bar på en blå Nokiatelefon av samma märke som de letade efter. Efter en stund tog mannen också fram en annan telefon, silverröd men av okänt märke. Mannen var cirka 30 år gammal, kraftigt byggd och hade slätrakat huvud. Han var klädd i en beige parkas med huva och pälskant, ljusgrå tröja, blå urtvättade jeans och svarta vinterskor. Polisen följde efter honom. När klockan var 11.48 gick han mot en hållplats i närheten där han tog spårvagnen i riktning mot Friedrich-Engels-Platz. Mannen uppträdde nervöst och fingrade hela tiden på sina två mobiltelefoner. Under färden såg spanarna att han skrev flera sms. Mannen stoppade sin blå Nokiatelefon i fickan, men plockade flera gånger upp den igen och tittade på displayen. Efter några minuter hoppade han av vid hållplatsen Obere Augartenstrasse-Taborstrasse, promenerade en kort sträcka och gick sedan in på krogen Bricks. Spanarna jämförde hur mannen hade rört sig genom stan med de mätningar som samtidigt gjordes av den misstänkta mobilens aktivitet. Mönstren stämde överens. Allt pekade därmed på att mannen i den beige parkasen var samme person som hade skickat, och fortfarande skickade, hotfulla sms till Bengt Bengtsson i Sverige.

Strax efter klockan tolv såg de österrikiska spanarna att mannen klev ut på gatan igen med en av sina telefoner i handen. Han ringde ett samtal, men gick snart tillbaka in på krogen igen. De österrikiska spanarna noterade 20 minuter senare att mannen återigen stod utanför krogen, nu med två mobiler framme. Det såg ut som om han väntade på någon. Två minuter senare gick han in i en affär en bit bort. Han gick sedan tillbaka till krogen igen.

En kort stund senare klev han ut på gatan igen, den här gången i sällskap med en annan man. De två männen hjälptes åt att lasta av drickabackar ur en personbil, vilken spanarna snabbt tog reda på tillhörde krogen. Därefter försvann de två in på krogen igen. Men poliserna behövde inte vänta länge. Klockan 13.11 gick den misstänkte mannen till ett internetcafé i närheten. Han satte sig vid en av datorerna. Exakt vad han gjorde därinne kunde de inte se, men de fortsatte att bevaka honom.

Efter drygt 20 minuter, klockan 13.33, begav han sig därifrån. Han gjorde ett kort uppehåll i en lägenhet i närheten, och fortsatte sedan i riktning mot den svenskregistrerade bil som väckt spanarnas misstankar dagen innan och som stod parkerad på Taborstrasse. Nu ansåg polisen att de hade sett tillräckligt, och de bestämde sig för att slå till mot mannen som visade sig vara Sinisa Markovic.

***

Bengt Bengtsson hade samma dag som Fabian hittats vid liv i Slottsskogen fått sju hotfulla sms från de falska kidnapparna. Men nu hade mannen som skickat dem gripits av polisen i Wien. Sinisa Markovics försök att pressa familjen Bengtsson på pengar var över.

I samband med att polisen i Wien slog till mot Sinisa grep de också hans syster Maria och hennes pojkvän. Båda förhördes samma dag. Systern var chockad över det brutala sätt som polisen hade behandlat hennes bror på. Hon hade stämt träff med honom för att han skulle ge henne några nycklar, då det utan förvarning rusat fram flera män som hade kastat sig över brodern. Hela gatan hade spärrats av och hon hade trott att de var ute efter att döda Sinisa. Hon uppfattade det som om brodern under tumultet fick ett slag i ansiktet som krossade hans näsa. Men Maria blev ännu mer chockad när hon under förhöret fick veta vad saken handlade om.

”Jag kan inte fatta varför min bror har gjort det. Jag har aldrig i livet begått något lagbrott och vill börja ett nytt liv här i Österrike med min bror”, sa hon.

Maria berättade att hon och Sinisa i stort sett klippt alla band med Sverige. Ingen förutom några poliser hade vetat var de befann sig.

”Jag visste ingenting om det här. Jag är också övertygad om att min fästman inte heller har med saken att göra”, sa hon.

Marias pojkvän nekade i förhören till att ha varit inblandad. Däremot berättade pojkvännen att han och Sinisa vid ett tillfälle i förbifarten hade pratat om kidnappningen av Fabian Bengtsson. De hade varit på ett internetcafé, och Sinisa hade visat en artikel från Aftonbladet och berättat vad som hänt.

”Men senare har vi inte diskuterat kidnappningen”, sa han.

När det var Sinisas tur att förhöras erkände han försök till utpressning. Han återkom flera gånger till att varken systern eller hennes pojkvän haft med saken att göra. Sinisa verkade uppriktigt ledsen över det han gjort.

”Jag kan inte förklara för mig själv hur idén kunde fastna i mitt huvud. Det var egentligen bara idioti”, berättade han för polisen i Wien.

Han var extra ledsen över att ha ställt till det för Maria.

”Min syster hatar kriminella och kommer aldrig att förlåta mig för den här historien.”

***

Sven Alhbin var övertygad om att Sinisa inte haft någonting med kidnappningen att göra. Förhör och vidare utredning skulle visa om det trots allt fanns någon koppling. Nu när Fabian Bengtsson var återfunnen vid liv och de hotfulla sms:en från Wien hade upphört kunde polischefen och hans kollegor lägga all kraft på att hitta de verkliga kidnapparna. Där hade de hittills inte varit framgångsrika. De visste inte mycket mer nu än när utredningen startade för över två veckor sedan. Alhbin hoppades att Mats Antonssons förhör skulle ge några viktiga ledtrådar så att de kunde komma vidare.

Men samarbetet mellan Sverige och Österrike knakade i fogarna. I inledande förhör hävdade Sinisa Markovic, systern Maria och hennes pojkvän att de alla tre ingick i ett svenskt vittnesskyddsprogram och därmed stod under den svenska polisens beskydd. Maria ville inte gå in på orsaken – men brodern var mer talför. Sinisa sa till polisen att han i Sverige varit medlem i ett kriminellt gäng.

”Det blev regelrätt krig med ett annat gäng och jag spärrades in på grund av vapeninnehav. Jag lärde då känna en polisman och hjälpte till att få slut på detta gängkrig”, sa han till den österrikiska polisen.

Österrikarna blev rasande när de hörde vad Sinisa berättade. De ifrågasatte varför de svenska kollegorna inte hade berättat att de placerat skyddade vittnen och en polisinformatör i Wien. De hade ju haft kontakt med Göteborgspolisen i flera dygn, och ändå inte fått reda på bakgrunden till att Sinisa och Maria befann sig i Österrike. Polisen i Wien kände sig lurade och undrade om den svenska polisen hade försökt blåsa dem. Varför hade Sinisa placerats just i Österrike? Fanns det någon baktanke med det? Ilskan mot den svenska polisen blev ännu större när Sinisa dessutom hävdade att han diskuterat kidnappningen av Fabian Bengtsson med sin kontaktperson på Göteborgspolisen.

”Jag blev uppmanad att höra mig för i kriminella kretsar, vilket jag också lovade. Visst hörde jag många rykten, som jag förmedlade vidare, men några säkra besked fick jag aldrig”, sa han.

Ju mer Sinisa berättade, desto argare blev österrikarna. Den här 27-åringen hade en kontaktperson hos Göteborgspolisen som bad honom snoka runt bland kriminella kontakter. Österrikarna hade lagt stora resurser på att spåra telefonen som skickat sms till Bengt Bengtsson, hitta Sinisa och sedan gripa honom. Tacken för detta var att svenskarna lurade dem genom att hålla inne med viktig information. Beteendet var oacceptabelt, ansåg poliserna i Wien, och det lät de sina kollegor i Göteborg förstå.

Polisen och åklagaren Peter Larsson försvarade sig så gott de kunde. Man var inte alls förvånade över att österrikarna hade svalt Sinisas historia med hull och hår. I sina bästa stunder kunde Sinisa sälja sand i öknen. Nu var svenskarna tvungna att anlägga moteld genom att berätta den verkliga bakgrunden till att syskonen hamnat i Wien. De fick också förklara att varken Sinisa, Maria eller pojkvännen ingick i något svenskt vittnesskyddsprogram. De redogjorde också för de kontakter som Sinisa haft med Göteborgspolisen de senaste två veckorna och hur dessa hade hanterats. Österrikarna lät sig inte omedelbart övertygas. Två åklagare och några poliser från Göteborg flög till Wien och var på plats redan den 5 februari.

Efterhand lugnade poliserna i Wien ner sig, även om kontakten med svenskarna fortsatte att vara frostig. Irritation fanns också i andra riktningen eftersom Peter Larsson tyckte att framför allt en åklagare i Wien pratade alldeles för mycket med svenska journalister och befarade att informationen kunde skada utredningen.

Misstron fanns också internt, inne i polishuset i Göteborg där långt ifrån alla litade på spaningsledningen. När Sinisas inblandning blev känd dröjde det inte länge förrän skvallret drog i gång i korridorerna. Några var övertygade om att han hade placerats i Wien för att på något sätt fungera som en ”under cover”-agent i utredningen. Det fanns en ganska stor skepsis mot informatörer. Det berodde bland annat på historien om Olle Liljegren, en kommissarie vid länskriminalen i Stockholm, som året innan hade dömts i tingsrätten för att på ett olagligt sätt ha använt sig av informatörer. Liljegren anklagades bland annat för att ha försett sina informatörer med vapen och för att ha ägnat sig åt olaglig brottsprovokation. Uppmärksamheten hade bidragit till en offentlig debatt om hur polisen jobbar med källor i den undre världen och var de suddiga gränserna gick.

Sven Alhbin rannsakade sig själv. Hade de skött det här på bästa möjliga sätt? Ja, det tyckte han faktiskt. Men polischefen förstod att fler misstankar och konspirationsteorier var att vänta. Den 11 februari satte han sig därför framför datorn i tjänsterummet och skrev ett ”PM avseende händelser i relation till källuppgifter från Wien i samband med kidnappningen av Fabian Bengtsson”. Han redogjorde där för händelseförloppet och avslutade med meningen:

Enligt mitt sätt att se det har denna delen av
kidnappningsärendet hanterats enligt de legala och etiska regler,
som omger modern källhantering.

***

I Wien fortsatte förhören med Sinisa Markovic. När han greps hade han två mobiltelefoner på sig. I ena jackfickan fanns dessutom två sidor från ett anteckningsblock. Längst ner i hörnet på en av sidorna fanns två mobiltelefonnummer. Det ena gick till Bengt Bengtsson och det andra till Johanna Eurén på Siba. Polisen hade dessutom gjort husrannsakan i lägenheten där Sinisa, Maria och hennes pojkvän bodde.

Riktigt intressant blev det först när de undersökte lägenheten som ägdes av pojkvännens släkting, dit Sinisa hade gått strax innan han greps. I bostaden hittades inget av värde för utredningen, men en observant polis upptäckte att det på bottenvåningen, i förlängningen till ingångshallen, fanns ett olåst utrymme där det bland annat fanns en sopcontainer. Bredvid stod fyra bildäck staplade på hög. Kanske hade Sinisa dumpat något här i samband med att han var på toaletten. Polisen lyste med sin ficklampa i däckhögen och hittade då, inuti det tredje däcket uppifrån, en Nokiatelefon. Batteri och sim-kort var borta. Men med hjälp av IMEI-numret kunde polisen ändå slå fast att just denna telefon hade använts för att ringa till Bengt Bengtsson. Sinisa berättade i förhör att han redan på väg till lägenheten hade upptäckt att civilklädda poliser skuggade honom. Han var osäker på om de var ute efter honom, men bestämde sig ändå för att ta det säkra före det osäkra och snabbt göra sig av med mobiltelefonen. Han lämnade den därför i bildäcket på bottenvåningen. Batteriet kastade han iväg någonstans utomhus.

”Sim-kortet knäckte jag i munnen och spottade sedan ut utan att poliserna märkte något”, berättade han i förhören.

Sinisa var tillmötesgående och framstod som väldigt ångerfull. Det var framför allt två saker som han själv återkom till. Det första var att systern Maria och hennes pojkvän inte hade haft med saken att göra. Till en början var de anhållna av polisen, misstänkta för delaktighet, men de släpptes när det stod klart att utpressningsförsöket skett utan deras vetskap. Det andra som Sinisa upprepade var hur mycket han ångrade sig och att det som hänt var en ”idiotgrej” – ett uttryck han upprepade gång på gång – som skett utan större eftertanke. Men när poliserna började pressa honom på detaljerna blev det snårigt.

Enligt hanteraren på Göteborgspolisen hade Sinisa själv tagit initiativ till att göra vissa efterforskningar i kriminella kretsar. Sinisas version var en annan. Han berättade att han den 18 januari, dagen efter att Fabian Bengtsson försvunnit, hade blivit kontaktad av polismannen i Göteborg. Denne hade berättat att Fabian var försvunnen, troligen kidnappad, och att det möjligen kunde vara jugoslaver som låg bakom. Polismannen hade därför bett sin gamla källa att höra sig för bland sina landsmän.

”Men ingen visste något och nästa dag kom hela saken i tidningen”, sa Sinisa i förhör.

När det gällde de hotfulla meddelandena till Bengt Bengtsson tog Sinisa på sig hela ansvaret.

”Jag skickade många sms och låtsades att jag tillhörde gruppen kidnappare och ställde också krav.”

Han kunde, utan hjälp från polisen, återge delar av innehållet. Sinisa mindes att han beordrat Bengt att åka till SAS Radisson i Wien, att han hotat skicka kroppsdelar till Göteborg och att Bengt försvårat för honom genom att be om ett lösenord som han inte visste om.

”Hade det kommit till ett överlämnande av pengar hade jag aldrig tagit emot dem”, hävdade han.

Polisen var extra intresserad av några sms som skickats den 2 februari och som inte hörde till de 22 meddelanden som samma dag hade skickats till Bengt Bengtsson. I stället gällde det kommunikationen mellan två av de telefoner som hade beslagtagits av Sinisa. Den 2 februari skickades ett sms från hans tyska nummer till det österrikiska nummer som användes för att ha kontakt med Bengt:

”Vad händer? Är allt ok?”

Svaret:

”Broder, var är du? Stäng inte av mobilen, gamlingen säger att han betalar i morgon. Om inte, behöver du göra någonting för oss så att de förstår att det är allvar”

Detta tydde enligt polisen på att Sinisa haft en medhjälpare. Men det ville han inte kännas vid. Enligt Sinisa var trafiken mellan telefonerna en del planen.

”Jag skickade sms till mig själv för att inbilla polisen, som säkert övervakade sms:en, att det fanns en gärningsmannagrupp.”

Förklaringen imponerade inte på utredarna. Maria bekräftade dock i förhör att brodern pratat om att han var övertygad om att polisen övervakade hans telefontrafik. Hon hade dock inte tagit det på allvar och därför inte frågat mer om saken.

När det gällde de samtal som ringts till Bengt Bengtsson började polisen med det som hade gjorts klockan 19.44 den 31 januari. En okänd man hade bett Bengt att skaffa ett nytt kontantkort. Samtalet hade spårats till Hegyeshalom, en av Ungerns viktigaste gränsstationer nära Österrike. Både Sinisa och Maria berättade att de denna dag hade tagit bilen från Wien till Parndorf, en designoutlet nära gränsen till Ungern. När de kom fram hade den dock hunnit stänga. Syskonen åkte då över gränsen till Ungern för att köpa billiga cigaretter, men åkte snart tillbaka när de fick besked om att det inte fanns några. Enligt Maria var det tveksamt om brodern var ensam så länge att han haft chansen att ringa till Sverige. Sinisa sa att han inte riktigt mindes eftersom de besökt outleten flera gånger på kort tid.

”Jag har funderat på detta. Jag har varit på outleten, men jag har inte ringt därifrån. Det är jag 99 procent säker på. Men kanske har jag lagt det långt i bakhuvudet, fått ett hjärnsläpp.”

Vid senare förhör ändrade han sig och mindes då att han faktiskt ringde Bengt Bengtsson från en myntautomat vid outleten.

Det andra samtalet, som kom från Frankfurt en halv timme senare, hade Sinisa däremot ingen förklaring till. Han hade inte varit i Tyskland och ingen hade hjälpt honom att ringa till Bengt Bengtsson. Dagen efter, på kvällen den 1 februari, fick Fabians pappa ett samtal som spårades till Schweiz. Inte heller detta sa sig Sinisa veta något om. Han berättade att alla samtal han ringt till Bengt och Johanna kom från telefonkiosker i Wien. Samtalen var Sinisas idé från början till slut, han hade ringt själv och inte haft hjälp av någon annan. Poliserna frågade gång på gång, men svaren blev i stort sett desamma.

Det fanns ytterligare en sak som utredarna inte riktigt fick ihop. Personen som pratade med Bengt Bengtsson och Johanna Eurén på de inspelade samtalen, mannen som kallade sig för Johan, lät inte alls om Sinisa. De var övertygade om att det i stället rörde sig om en annan person, en okänd medhjälpare. Men Sinisa stod fast vid att det var han och ingen annan som hade ringt.

***

Mats Antonsson träffade Fabian dagen efter frisläppandet för att fortsätta förhören. Fabian hade återförenats med familjen och fått sova ut. Antonsson hade bett honom att själv skriva ner sina minnen och redan nu fick han sex A4-sidor. Klockan var kvart över ett när de började det formella förhöret, som pågick i tre timmar. Antonsson upplevde att de hade etablerat ett ömsesidigt förtroende, men det var nära att spolieras när delar av Fabians berättelse läckte ut till Aftonbladet.

Lördagen den 5 februari kunde tidningen berätta att Fabian hade suttit fången i en ljudisolerad låda och tvingats ha ett örngott över huvudet när han gick på toaletten. Både Fabian och Bengt Bengtsson ringde Antonsson och var upprörda över läckan. Antonsson hade full förståelse för reaktionen. Han var också arg över att innehållet i förhören inte hade stannat i polishuset. Antonsson ringde till P O Johansson, biträdande chef på spaningsroteln, och förklarade att de kanske var tvungna att tänka om och se till att information från förhören nådde så få poliser som möjligt.

***

Medan Darko gömde sig i sin lägenhet och Lirim umgicks med familjen i Köpenhamn började polisen lägga ihop alla uppgifter och ledtrådar som Fabian samlat på sig. Två områden verkade stämma med den tid som Fabian hade hört Hemglassbilens signal: Gårda och Carlandersplatsen. Mycket talade för att den rätta platsen var Gårda, där Hemglassbilen stannade på Fabriksgatan 41. De diskuterade vilken fastighet det kunde handla om och jämförde med Fabians uppgifter om hur ljuset hade fallit in. De tog också kontakt med Göteborgs kommun som var fastighetsägare i området. Tisdagen den 8 februari, fem dagar efter att Fabian hade släppts i Slottsskogen, gjorde polisen en sammanställning över alla lägenheter och vilka som bodde där, och kände direkt igen ett av namnen. Hyresgästen som stod på kontraktet hade en bror som bland annat dömts för rån och grov stöld och drev en strippklubb. Hyreskontraktet hade undertecknats i januari 2001. Personen som stod på kontraktet hade hyrt ut lägenheten i andra hand till sin bror, som i sin tur hade hyrt ut den till en tredje person under hösten 2004. Den tredje personen skulle visa sig vara Darko, som han hade fått kontakt med via en restaurangägare vid Avenyn. Restaurangägaren var Lirims farbror.

När polisen pratade med mannen som Darko betalade hyran till berättade han om en märklig händelse. Någon av de första dagarna i februari hade han besökt lägenheten tillsammans med en kompis eftersom Darko inte hade betalat hyran.

”Vi knackade på rutan eftersom jag inte har några nycklar till uppgången. Darko svarade inte så då tog vi oss in på gården och knackade på rutan där. Inget svar. Så skulle vi gå därifrån. Då kom Darko ut. Han sa att han hade en tjej där inne så vi fick inte komma in till honom då men han skulle ge pengar om någon dag”, sa brodern.

Darko hade gjort ett märkligt intryck och de hade uppfattat hans förvirring och flackande blick som ett tecken på att han var påverkad av alkohol eller narkotika.

Göteborgs kommun kontaktade fastighetsskötarna i Gårda och frågade om de hade gjort några iakttagelser. En av dem drog sig till minnes att det varit något konstigt med en lägenhet. Det visade sig vara samma lägenhet som polisen redan hade uppmärksammat. Hösten 2004 hade Göteborgs kommun gjort en elbesiktning av sina lägenheter på Fabriksgatan, Gudmundsgatan och Tritongatan i Gårda. Det fanns inga huvudnycklar till lägenheterna och man hade fått meddela hyresgästerna genom anslag i trapphuset, lappar i brevlådorna och sedan hembesök. Vid ett tillfälle hade en av elektrikerna och fastighetsskötaren knackat på en lägenhetsdörr på Gudmundsgatan 13B. Det stod ett svenskt namn på dörren, men mannen som öppnade hade ett sydeuropeiskt utseende. De gissade att han kom från Balkanområdet. Mannen talade bra svenska och såg ut att vara 40–45 år. Han hade uppträtt reserverat och inte velat släppa in dem.

Lägenheten låg en halv trappa upp och bestod av ett rum och kök. I lägenheten fanns ytterligare en man med utländsk härkomst, han var yngre, smal, kanske 25 år. Han rökte och sa ingenting. Till slut hade elektrikern och fastighetsskötaren blivit insläppta för att göra besiktningen. De tyckte att lägenheten hade en märklig dörr. Innanför den vanliga dörren satt en hemmabyggd dörr gjord av spånplattor som var tejpade och isolerade med byggmaterial och någon sorts folie. Lägenheten hade köksfönster mot gården och det andra ut mot Fabriksgatan. När elektrikern bad om ett telefonnummer ville männen inte lämna något. Han hade sett dem tillsammans vid flera tillfällen utanför huset efter detta när han arbetade i de andra lägenheterna i huset. När arbetet sedan skulle utföras i slutet av november hade bara den äldre mannen befunnit sig i lägenheten. Han hade inte släppt elektrikerna med blicken under hela tiden de arbetade.

”Det kändes mycket konstigt att han höll ett så vakande öga på oss”, berättade en av elektrikerna för polisen.

Det hade inte funnits något ljusinsläpp i lägenheten och de hade fått arbeta med pannlampa hela dagen. Mannen hade kedjerökt och fört någon form av samtal med den ene elektrikern genom att läsa högt ur tidningen Illustrerad vetenskap.

Två dagar efter att polisen hört elektrikerna och fastighetsskötaren bestämde de sig för att slå till. Det var torsdagen den 10 februari och det hade gått en vecka sedan Fabian släppts. På morgonen satt P O Johansson, och tittade på två tänkbara adresser i Gårda. Åklagaren hade hållit tillbaka deras tillslag någon dag extra för att allt skulle gå rätt till och för att de skulle ha tillräckligt med information om vad som eventuellt väntade.

Ska vi ta A eller ska vi ta B? tänkte han. Det var inget roligt beslut. Men det var trots allt Gudmundsgatan 13B som verkade stämma bäst när polisen jämförde med det Fabian hade berättat. Dessutom hade elektrikernas berättelse om den isolerade extradörren och den märklige mannen som knappt släppt in dem gjort intryck på polisen. Det verkade som om denne Darko Sokacic hade någonting att dölja. Några rutinerade spanare fick i uppgift att ta hand om gripandet. Sven Alhbin, P O Johansson och de andra som jobbat med utredningen väntade otåligt i polishuset samtidigt som spanarna knackade på dörren.

Darko Sokacic greps i sin lägenhet. Han gjorde inget motstånd, utan verkade ha väntat polisen.

Gripandet gick lugnt tillväga. Darko öppnade obeväpnad och gav upp direkt utan protester. ”Jaså, nu kommer ni”, sa han bara och lät sig beläggas med handfängsel utan att göra minsta motstånd.

Darko var förvånad över att poliserna inte gav honom en hårdare behandling. P O Johansson fick strax efteråt ett samtal från en av spanarna, känd för att vara fåordig.

”Det är rätt, det här”, sa han.

”Vadå rätt?” frågade P O Johansson otåligt.

”Det är rätt person”, konstaterade spanaren.

Det hela var något av ett antiklimax. Polisen hade helt odramatiskt gripit Darko och slagit fast att det var rätt lägenhet, efter flera veckors intensivt polisarbete i jakten på kidnapparna. Spaningsledningen stirrade på det nytagna polisfotot av Darko, som stod med händerna bakom ryggen i handfängsel. Det här är alltså den fruktade kidnapparen som har hållit halva Sveriges polisväsende sysselsatt i nästan en månad, tänkte P O Johansson skeptiskt.

Han och många poliser med honom var förvånade, men mest av allt var de nöjda med att ha hittat rätt lägenhet och gärningsman. Nu började det stora arbetet med att hålla förhör och samla bevismaterial till rättegången. Delar av den isolerade lådan fanns kvar i lägenheten, och Fabians röda Siba-slipover och slips låg i tvättkorgen.

Kvart över fyra samma eftermiddag inleddes det första förhöret med Darko. Då hade lägenheten varit ockuperad av polisens tekniker i flera timmar. Där hade man hittat flera mobiltelefoner, sim-kort och en ram till ett sim-kort. Ett av sim-korten hade använts för att ringa flera samtal till Lirim. Polisen kunde koppla ihop samtalen med en av de telefoner som var registrerad på Lirims gamla bostadsadress på Karl Johansgatan 47.

Två dagar senare hade polisen plockat fram en kopia av Lirims körkort och den 13 februari bad utredarna om uppgifter och foton om Lirims bil hade passerat Öresundsbron. Det visade sig att den hade gjort det den 3 februari klockan 12.50. Den hade inte kommit tillbaka till Sverige över bron. Bilen stämde med den beskrivning som polisen fått av ett vittne som sett Fabian och de två kidnapparna i Slottsskogen. Han arbetade på ett äldreboende i närheten och hade jobbat natt och var på väg hem när han såg de tre männen. Han hade lagt märke till dem eftersom det var ovanligt att folk befann sig där så tidigt på morgonen. När han närmade sig parkeringsplatsen såg han två av dem stiga in i en röd bussliknande bil med runda former. Han hade tittat noga eftersom han hade trott att de skulle stjäla den där den stod ensam på den i övrigt helt öde parkeringsplatsen. Han hade inte kunnat se hur de såg ut eftersom det var mörkt och dålig belysning. Polisen hade tagit med vittnet till en bilfirma på Mölndalsvägen där han identifierade bilen som en röd Volkswagen Sharan.

***

Den 14 februari hade Lirim, hans pappa och bror varit hos en affärsbekant i Vordingsborg på södra Själland, cirka tio mil söder om Köpenhamn. Där hade den röda Sharanen parkerats i en stor lada. Bilen skulle stå där ett par månader innan den kördes vidare till Makedonien. Pappans bekant skjutsade sedan pappan, Lirim och brodern tillbaka till Köpenhamn.

Den 16 februari, sex dagar efter att polisen hade hittat Darko, greps Lirim av dansk polis i Köpenhamn hos sina föräldrar. Även pappan, mamman och hans lillebror fick följa med till polisen, men släpptes senare på kvällen. De var alla chockade över det Lirim misstänktes för.

När den danska polisen kom till ladan den 17 februari så var den röda Sharanen borta. Det visade sig att Lirims pappa hade hämtat tillbaka bilen på natten mellan den 16 och 17 februari och parkerat den på en sidogata en bit från bostaden i Köpenhamn. Han hade kontaktat polisen nästa dag om bilen. Lirim överfördes till Göteborg den 17 februari.

Dagen efter hämtade den svenska polisen bilen och hittade bland annat en parkeringsbiljett från den 17 januari. Den röda Sharanen hade stått på en parkeringsplats vid Valhallabadet några hundra meter från Darkos lägenhet och avgiften var betald mellan klockan 11.02 och 21.02. Biljetten låg i facket i den högra framdörren och hade tydligen blivit kvar efter att Lirim och hans flickvän hade städat bilen dagen efter kidnappningen.

I Göteborg hade polisen hämtat Lirims flickvän Sofie på kvällen den 16 februari. Hon hade varit ensam hemma i lägenheten när det ringde på dörren. Utanför stod två civilklädda poliser som ville komma in och prata med henne om Lirim. Visste hon om han hade något brottsligt för sig? Hon blev lite chockad men ville vara hjälpsam. Det enda hon kunde komma på var en gammal haschpipa som hon sett någonstans. Hon tyckte att poliserna flinade överlägset åt henne samtidigt som de fortsatte att försöka småprata. De uppträdde konstigt och hon fick intrycket av att de väntade på något. Efter att den ena polisen fått ett telefonsamtal insåg hon att de skulle gripa henne och leta igenom lägenheten. De tog med henne ner till gatan där det stod en väntande bil som skulle ta henne till polishuset. På gatan möttes hon av ännu fler poliser och det kändes som att hela bilen var full av folk. Hon hade ingen aning om vad som pågick och fick heller ingen information.

Lirim Seferi greps i Köpenhamn av tungt beväpnad polis. Den första tiden i polisens förvar verkade han oberörd, nästan road.

***

Simon Hughes var tillbaka på Scotland Yard i London, men hade haft fortlöpande kontakt med både Sven Alhbin och Stefan Mellström. När de berättade att Darko och Lirim gripits blev han inte förvånad. I hans ögon hade det hela tiden varit uppenbart att det inte var kriminella gäng som låg bakom. Simon Hughes hade i stället tänkt att det förmodligen handlade om ett litet antal personer som av ren desperation såg en chans att få pengar för att ändra sina liv. Det krävdes nästan någon som levde i en fantasivärld för att komma på tanken att genomföra en sådan kidnappning. Engelsmannen reflekterade också över att Fabian Bengtsson trots allt haft en kolossal tur. Eftersom det inte fanns någon personlig koppling mellan honom och kidnapparna kunde de ha sopat igen spåren efter sig genom att döda honom. Hade gärningsmännen sedan gjort sig av med kroppen på ett sätt som gjorde att polisen aldrig hittade den hade det varit nästan omöjligt att hitta kidnapparna. Det var tur att varken Darko eller Lirim var tillräckligt hänsynslösa och kallhamrade, tänkte Simon Hughes.