ONSDAGEN den 10 februari hade Mats Antonsson tagit ledigt för att gå på begravning. Han kom tillbaka till Göteborg på kvällen och hade fortfarande kostymen på sig när chefen Ronald Bagge ringde. Han berättade att Darko Sokacic hade gripits, misstänkt för att ha kidnappat Fabian Bengtsson. Ingen av dem hade hört talas om Darko förut. Bagge hade själv hållit det första förhöret men nästa dag skulle Antonsson ta över, helt enligt planen. Bagge berättade att Darko hade erkänt direkt, men varit sparsam med detaljerna. Möjligen på grund av att han verkade må väldigt dåligt. Darko hade dock glimtat till vid ett tillfälle under förhöret när Darko berättat att han hade spelat frågespel med Fabian.
”Sådana där Trivial Pursuit-tävlingar, liksom. Jag vann.”
”Jaså”, sa Bagge.
Kommentaren störde Darko.
”Det vet du väl, sa han inte det?”
”Jo, det tror jag nog.”
”Erkände han att jag vann?” undrade Darko.
”Ja, jag tror att han har sagt det i något sammanhang”, sa Bagge.
***
Dagen efter, torsdagen den 11 februari, åkte Antonsson tidigt till jobbet. Han tog hissen till häktet och hämtade Darko från cellen. Antonsson hade avstått från att läsa utskriften av gårdagens förhör och visste inte mer än det Bagge berättat för honom. Det var ett medvetet val. Han ville gå in i deras första möte med ett så öppet sinne som möjligt.
Antonsson tog med sig Darko till sitt arbetsrum, platsen där han helst höll sina förhör. Ibland, när de misstänkta var alltför stökiga, var han tvungen att av säkerhetsskäl förhöra dem på häktet. Men det var sällsynt. Antonsson kunde ofta använda humor för att lugna folk.
”Oj, är det dig jag ska höra nu. Då är det bäst att jag tar av mig brillorna så att jag inte åker på en tjuvsmäll”, kunde han säga och demonstrativt ta av sig glasögonen.
När de som förhördes trots allt brusade upp hade Antonsson för vana att peka på en lapp på väggen där det stod: ”Alla besökare bereder mig glädje, en del genom att komma, en del genom att gå.” Då brukade de skratta och sätta sig ner i stolen igen.
Visst hade det hänt att misstänkta hade försökt ge sig på Antonsson, men som gammal idrottsman litade han på sin förmåga att snabbt kunna flytta på sig. Hittills hade det gått bra.
Darko slog sig nu ner, nästan sjönk ihop, i besöksstolen på andra sidan skrivbordet. Han gjorde ett undergivet och nästan apatiskt intryck. Bakom ryggen på den misstänkte satt en annan av Antonssons många lappar: ”Problem är förklädda lösningar.”
På en tredje lapp stod några rader som en tjej med drogproblem hade skrivit och gett till honom: ”Det är värt vilket pris som helst att få se en slocknad blick lysa upp igen och se ett ljus tändas hos den som glömt att le, hos den som inte längre trodde någon eller något.”
Antonsson hoppades att de olika budskapen skulle förmedla att detta var en plats där man kunde tala fritt. Frågan var nu om Darko Sokacic var mottaglig för visdomsorden och den trygga miljö som erbjöds. Antonsson började med att presentera sig och berättade att misstankarna kvarstod. Han bad sedan Darko att återigen berätta hur han planerat och genomfört kidnappningen.
”Jag har förstått att du inte varit ensam om det här”, sa Antonsson.
”Nej, det var en medhjälpare, en enda medhjälpare, men jag vill inte prata om det. Jag hoppas att han kommer undan, att han klarar sig. För det är jag som är den skyldige”, sa Darko.
Han kunde i alla fall sträcka sig så långt som att kalla medhjälparen för Elliot, men bara för att ha ett namn att använda där historien så krävde. Elliot var det namn som Lirim hade använt när Fabian varit närvarande och hört vad som sades. Vid sådana tillfällen hade Darko kallats för Johnny.
Antonsson frågade oskyldigt vilken bil de hade bytt till efter att Fabians BMW hade lämnats i Majorna. Men en så enkel fint gick Darko inte på.
”Säger jag det så är det samma sak som att säga namnet på medhjälparen. Det vill jag inte göra. Sorry, det får ni lista ut själva.”
Darko var noga med att betona att han trots allt hade tagit väl hand om Fabian. Han berömde också sitt offer för att hela tiden ha lytt order.
”Han följde husreglerna”, konstaterade Darko.
Precis som i det första förhöret ville Darko gärna framhäva sig själv. Han beskrev ingående hur lådan varit isolerad och han var övertygad om att Fabian inte hade kunnat höra några yttre ljud.
”Han hade ingen aning om var han befann sig, så bra var den gjord. Det var ett gott hantverk. Två, tre dagar – sedan var den klar. Men den funkade för jävla bra, alltså. Efter några dagar blev Fabian nästan förtjust i den.”
Darko var också stolt över sitt hemmagjorda skjutvapen.
”Den där pistolen som ni hittade därinne i lägenheten, den var mitt eget hantverk. Något sådant har ni aldrig sett tidigare.”
Darko återkom till att han hade spelat frågespel med Fabian.
”Vi hade sådana där Trivial Pursuit-tävlingar som jag vann. Hörde ni?”
Antonsson förstod genast att det här var viktigt för Darko.
”Du var duktig på det?”
”Jag vann.”
En sak tyckte Antonsson var märklig. Gärningsmännen hade på många sätt varit oerhört noga med att inte lämna spår efter sig. Ändå var lägenheten på Gudmundsgatan full av bevis när polisen slog till. Eftersom det gått sju dagar mellan Fabians frisläppande och Darkos gripande hade kidnapparen haft gott om tid att sopa igen spåren efter sig. Så varför hade han inte gjort det?
”Jag vågade inte göra mig av med några bevis, för då kanske någon oskyldig skulle bli misstänkt. Lägenhetsinnehavaren, till exempel. Jag ville inte att någon oskyldig skulle råka illa ut på grund av det här.”
Efter en och en halv timme kände Antonsson att han inte kom längre för dagen. Darko fick besked om att det var Antonsson som även i fortsättningen skulle fråga ut honom.
”Då kommer jag att testa din logik, kanske din schackförmåga också”, sa Antonsson som fått höra att Darko gillade att spela schack.
***
Kvinnan som skulle skriva ut förhören med Darko hade ingen lätt uppgift. Den misstänkte pratade så lågt att hon hade svårt att höra vad han sa och hon tvingades spola kassettbandet fram och tillbaka för att lyssna om på vissa partier. Därför bestämdes att nästa förhör skulle hållas i polisens inspelningsrum där den som svarar på frågor har en mikrofon fäst på kläderna för att ljudet ska bli så bra som möjligt. Mats Antonsson och Darko träffades på nytt den 15 februari. Darko sa återigen att han vägrade säga någonting om Elliot, det vill säga Lirim.
”Jag vill helst inte ens höra de frågorna, om du förstår vad jag menar. För man blir bara less på personen på andra sidan bordet.”
Antonsson försökte en annan väg. Han berättade att han hade hållit flera förhör med Fabian Bengtsson och därför var väl insatt i hur offret hade upplevt fångenskapen. Han återgav att Fabian tyckte att Darko hade ”behandlat honom relativt hyggligt”. Darko störde sig genast på ordet ”relativt”.
”Sa han så?”
”Ja, vad ska man säga? Du har ju ändå rövat bort honom med våld från garaget.”
”Javisst”, sa Darko som verkade inse att komplimanger från Fabian kanske var för mycket att hoppas på. Han berättade att han försökt se kidnappningen som en arbetsuppgift.
”Jag är en gammal krigare, har varit med om vissa strider och så. Hela kriget såg jag som ett slags jobb, förstår du. Det var ett jobb som måste göras.”
Men han hade inte räknat med att han skulle tycka om Fabian.
”Då blev man liksom förbannad på sig själv, att man gjorde så mot en sån fin människa.”
Darko menade, precis som vid tidigare förhör, att han hade tagit väl hand om Fabian.
”Han hade det ganska fint därinne. Det var bara det att han inte kunde stå upp, sträcka sig och sådant.”
När Antonsson ställde kontrollfrågor om saker som polisen redan visste blev Darko irriterad. Han undrade varför det inte räckte med det han själv berättade och de bevis som fanns i lägenheten.
”Det är ju inte säkert att vi vet allt”, sa Antonsson.
”Det hoppas jag verkligen inte att ni gör. Ni har ju den rätta killen och det bör ni nöja er med, tycker jag. För rättvisans skull.”
”Rättvisa är väl kanske svårt att prata om i det här läget. Då måste man ju faktiskt titta på vilka som har varit inblandade”, sa Antonsson i ett försök att återigen styra in samtalet på medhjälparen.
Darko tog inte betet.
”Jag har redan ställt in mig på att de närmaste … vem vet … tio åren kanske ska spenderas i ett svenskt fängelse. För jag älskar det här landet, faktiskt. Hur löjligt det än kan låta: Jag älskar det här landet och jag vill inte att någon annan ska ställas till svars, speciellt med tanke på att det här brottet är så pass allvarligt. Det var bara jag som visste om det från början. Alright?”
Antonsson förklarade en gång till att det inte räckte med ett erkännande. Polisen skulle behöva göra mängder av kontroller för att se om Darkos historia verkligen stämde.
”Det är ju en ordentlig polisutredning och det tror jag att du har förståelse för. Håller du inte med om det?” sa Antonsson.
”Nej, det håller jag inte med om. Jag trodde att ni litade på vad jag sa. Det finns ju bara två personer inblandade.”
”Men ju mer du vill att vi ska lita på dig, desto viktigare är det att du lämnar detaljer. Det är så det funkar.”
”Det är bara snack, ni ska ju göra ert jobb. Jag blir nästan ledsen att jag från början inte sa att det var 25 killar inblandade, bara för att vilseleda er.”
När Antonsson tog upp frisläppandet visade Darko för första gången ett visst missnöje med Fabian.
”Jag fattar fortfarande inte varför han irrade där i parken. Kände han inte igen Slottsskogen? Han bor ju så nära. Han hade kunnat gå hem. Varför gjorde han inte det? Kan du svara mig?”
Antonsson förklarade att det är naturligt att någon som suttit instängd i en låda i 17 dygn blir aningen förvirrad i samband med ett oväntat frisläppande – som dessutom sker under vapenhot. Darko förstod inte.
”Varför gick han inte hem ändå? Först när jag läste i tidningarna att han irrade runt i parken så funderade jag över om han varit riktigt chockad. Det är jag ledsen för i så fall.”
Antonsson frågade om Darko hade något att tillägga innan de avslutade förhöret.
”Jag är ledsen för familjens skull. Att de fick lida, alltså.”
”Familjen Bengtsson?”
”Det slår mig allt oftare … just när jag hörde hans farsa, hur tagen jag blev av att höra honom skrika. När han sa ’vi lider så mycket här’ och så. Det är bara det jag spontant vill säga.”
Darko lät också Antonsson förstå att han ville byta förhörsledare. Han tyckte inte att personkemin fungerade.
***
Klockan halv nio på kvällen den 16 februari inleddes förhöret med Lirims flickvän Sofie på polishuset. Hon var svårt chockad. På andra sidan bordet satt en manlig polis tillsammans med en åklagare. Han ställde frågor kring var Lirim hade befunnit sig de senaste veckorna.
”Han åkte till Danmark den 11 eller 12 januari och jag tror han kom hem den 24 januari”, hasplade hon ur sig. Hon hade fortfarande ingen vetskap om vad förhöret egentligen handlade om.
Sofie råkade med detta uttalande ge Lirim alibi för den 17 januari då Fabian Bengtsson hade kidnappats. Förhörsledaren och åklagaren visste naturligtvis att det inte stämde, men de höll masken. Frågorna de ville ha svar på var om Sofie skyddade Lirim av kärlek och om hon själv var inblandad. De tog en kort paus. Sofie kände sig förvirrad. Vad handlade det här om? Vad hade Lirim gjort?
En kvart senare fortsatte förhöret med nya frågor om Lirims resa till Köpenhamn. Sofie stod på sig. Han hade varit i Danmark ungefär mellan den 11 och 24 januari.
”Vad säger du om det här?” frågade förhörsledaren och visade Sofie en lapp som hittats i hennes och Lirims lägenhet. Där stod det ”Darko” och ett telefonnummer. Sofie tyckte att det såg ut som Lirims handstil.
”Han är vän till Lirims farbror. Jag har hälsat på honom någon gång på restaurangen. Jag tror att Lirim känner honom också, men inte så väl. Han har nämnt honom någon gång, men på ett negativt sätt.”
Situationen blev alltmer obehaglig. Sofie tyckte att polismannen som förhörde henne var otrevlig och aggressiv. Tjugo i elva på kvällen avslutades förhöret, men det återupptogs knappt två timmar senare.
”Du delges misstanke om skyddande av brottsling. Du är anhållen och får stanna kvar i häktet över natten”, meddelade polismannen.
Sofie fick panik och upprepade flera gånger att hon var oskyldig. Polismannen fortsatte att pressa henne på vilka datum Lirim varit i Danmark. Sofie erkände att det hon sagt tidigare inte stämde, men hon var för uppriven för att kunna prata och lämna mer korrekta besked.
”Ja, ja, jag erkänner skyddande av brottsling, jag gör vad som helst, bara ni låter mig vara ifred!” skrek hon till slut.
Förhöret avslutades tjugo i ett på natten, drygt fyra timmar efter att det påbörjats. I protokollet antecknade förhörsledaren: ”Sofie varken erkänner eller förnekar brottsmisstanken.”
Sofie fördes till en cell på häktet där hon låstes in, det kändes som en befrielse. Äntligen fick hon lite lugn och ro och kunde samla tankarna. Varför hade hon ljugit? Hon förstod det inte riktigt själv. Sofie insåg att Lirim på något sätt ställt till det för sig, men varför hade hon varit så dum att hon felaktigt påstått att han hade varit i Danmark under en period när han i själva verket befunnit sig i Göteborg? Sofie fattade ett viktigt beslut. Hennes enda utväg var att från och med nu tala sanning. Hon bestämde sig för att lita på det svenska rättsväsendet och säga som det var. Det fick bära eller brista.
***
Dagen efter, den 17 februari, var det exakt en månad sedan Fabian Bengtsson kidnappades. Nu skulle Sofie, som fortfarande satt inlåst, höras på nytt. Den här gången av Mats Antonsson. Han gick rakt på sak.
”Du har berättat en del saker som jag skulle vilja påstå absolut inte stämmer. Jag jobbar med utredningen om människorov.”
”Människorov?”
Sofie visste inte vad hon skulle säga. Antonsson bad henne att försöka samla sig. Han berättade att Lirim gripits i Danmark och nu var på väg till Göteborg. Sofie sa att de datum hon nämnt dagen innan inte stämde. Lirim hade varit hemma hos släkten i Danmark över jul och nyår och därefter hade han varit i Sverige.
”Varför sa du inte det i går?” undrade Antonsson.
”Jag blev chockad och förstod inte vad som hände. Jag hade svårt att tro att han skulle ha gjort något kriminellt, så därför trodde jag att jag skulle kunna hjälpa honom genom att ljuga, vilket var korkat eftersom ni naturligtvis kunde ta reda på hur det egentligen var.”
Sofie berättade att hon under den aktuella perioden ibland blivit lite misstänksam över att Lirim bara försvunnit i flera timmar, men han hade alltid haft rimliga förklaringar. Dessutom hade deras förhållande varit skakigt och den senaste tiden hade de i stort sett levt parallella liv i väntan på hans flytt till Danmark.
”Kanske ringde en liten varningsklocka någonstans. Det låter ju löjligt, men jag är väldigt svartsjuk, så då har det mer handlat om att han kanske var otrogen.”
”Nu får det inte förekomma en endaste liten lögn”, varnade Antonsson.
”Jag förstår det.”
Sofie ansträngde sig för att minnas så mycket som möjligt, även små detaljer. Antonsson var hård, men inte otrevlig som den första förhörsledaren. Det var lättare att prata nu och Sofie berättade om sitt liv med Lirim.
”Hur lång tid kommer det här att ta? Jag har en katt hemma”, frågade hon efter en stund.
”Jag vet inte, det är många detaljer som ska gås igenom”, svarade Antonsson svävande.
Han berättade sedan att det brott Lirim misstänktes för var kidnappningen av Fabian Bengtsson. Sofie började då gråta hejdlöst.
”Hur fan kunde han undanhålla det här för mig?” snyftade hon.
Hon hade läst artiklarna och sett tv-inslagen om kidnappningen, och det kändes helt overkligt att hennes sambo nu var misstänkt.
”Vi satt ju och såg det här på nyheterna. Han uttryckte empati och sa att det var en hemsk verklighetsföljetong eller något i den stilen. Jag tror jag sa ’folk har verkligen gottat sig i det här, ungefär som det skulle vara en häftig tv-serie eller någonting’ och han höll med.”
”Är du inblandad i detta?” frågade Antonsson.
”Nej, det är jag verkligen inte. Jag skulle aldrig göra något sådant. Jag skulle inte ens komma på tanken”, sa Sofie medan tårarna rann.
Antonsson ställde frågor kring Sofies telefon. Telefonlistorna visade att någon hade ringt från hennes telefonnummer till Darkos nummer. Hon förnekade att hon någonsin hade pratat med honom på telefon. Däremot berättade Sofie att hon några gånger lånat ut sin telefon till Lirim, då han glömt sin på restaurangen eller haft slut på batterier. Hon försökte förgäves minnas vilka datum det handlade om.
”Du har inte misstänkt din pojkvän för något kriminellt och när du hörs av polis så är det första du gör att ljuga”, påminde Antonsson henne.
”Ja.”
”Varför?”
”Det var ren dumhet. Jag vet inte hur jag ska förklara det på annat sätt, för jag är egentligen väldigt dålig på att ljuga. Men jag gjorde det ändå.”
Efter en paus fortsatte förhöret. Sofie sa att hon kände sig lurad av Lirim. Antonsson fortsatte att rota i lögnerna om datumen i det första förhöret. Han undrade varför Sofie valt det datum som gav Lirim alibi för den 17 januari, den dag då Fabian Bengtson kidnappades.
”Jag vet inte, jag kopplade aldrig till Fabian”, sa Sofie.
Antonsson köpte inte resonemanget. Varför hade hon valt just dessa datum? Kunde det vara en osannolik slump? Sofie vidhöll att hon dragit till med några datum utifrån saker hon mindes som hade hänt strax före och efter den 11 och den 24 januari, som att de varit på restaurang och firat fem år som par den 10 januari.
Efter drygt tre timmar var det över. Sofie kände sig helt utmattad. Antonsson följde henne tillbaka till cellen.
”Du om någon borde väl veta vad bikt betyder”, sa han och syftade på det faktum att Sofies pappa var präst och hennes farfar varit biskop.
”Det där var under bältet!” fräste hon.
Sin värdighet tänkte hon i alla fall behålla.
***
Efter gripandet i Danmark kördes Lirim Seferi till gränsen där svenska polisen tog över. Lirim låstes in på häktet i Göteborg och Mats Antonsson höll det första förhöret med honom torsdagen den 17 februari klockan halv nio på kvällen. De befann sig i ett av förhörsrummen och kom överens om att frågorna skulle ställas på svenska, men att svaren kunde ges på engelska. Lirim verkade ganska oberörd, nästan lite nyfiken. Han framstod varken som rädd eller stressad. Antonsson berättade för den unge mannen framför honom att han var misstänkt för människorov. Lirim tittade på Antonsson, lade huvudet på sned och sa:
”This is of course a delicate case, so I would like to have lawyer to get some advice.”
Mycket mer blev inte sagt den kvällen.
Dagen efter träffades de igen, då med advokaten Leif Almquist närvarande. Lirim upprepade att han var oskyldig och frågade om han kunde få börja med en presentation av sig själv.
”Visst”, sa Antonsson som bestämt sig för att låta den misstänkte prata ganska fritt under de första förhören.
Lirim berättade att han arbetade på sin farbrors restaurang i Göteborg, att han växt upp främst i Australien och kom från en välbärgad familj.
”Med tiden kommer jag att ärva förmögenheten. Jag tror att det handlar om tre miljoner euro. Det finns ingen anledning för mig att begå ett sådant här brott eftersom jag förr eller senare, du vet, kommer att bli en rik och lycklig människa.”
Eftersom Lirims farbror inte hade några barn räknade han med att ärva pengar också från honom. Han skulle dock dela med sin bror. De äldre systrarna hade redan fått sin respektive del av arvet i samband med att de gifte sig.
Antonsson undrade vad Lirim hade gjort den 17 januari, dagen då Fabian överfölls i garaget, och fick svaret att han varit i Göteborg. Nästa fråga handlade om den 3 februari, dagen då Fabian släpptes.
”Då var jag i Köpenhamn eftersom det är min mammas födelsedag.”
Antonsson betade av viktiga punkter i utredningen och märkte direkt att Lirim kom med svar som var väldigt svävande eller med största sannolikhet osanna. Han frågade sedan hur Lirim kände Darko.
”Namnet verkar bekant, men jag ser inget ansikte framför mig”, svarade Lirim.
Han berättade sedan att jobbet som restaurangchef innebar kontakt med så många människor att det var svårt för honom att skilja dem åt.
”Några av gästerna är väldigt kända här i Göteborg”, sa han och tog en lokalpolitiker som exempel.
Antonsson tog fram ett nytaget foto på Darko.
”Känner du denne man?”
”Han ser bekant ut.”
”Hur menar du?”
”Kan vara någon jag träffat, men jag kan inte placera honom.”
Antonsson upprepade sitt påstående om att Lirim var inblandad i kidnappningen.
”Det är vad du tror, men jag vet vad jag vet.”
Förhörsledaren avslutade med en varning.
”Din bil är på väg till Sverige för teknisk undersökning. Du bör noggrant tänka igenom din situation.”
***
Den 18 februari gick Mats Antonsson till häktet för att hälsa på Darko i cell 731. Han berättade att de planerade förhören hade skjutits upp till nästa vecka på grund av att Lirim Seferi gripits i Danmark.
”Jag håller också förhör med hans flickvän.”
Darko blängde på honom.
”Hans flickvän? Ni är tuffa”, sa han bara.
***
Senare samma dag förhördes Sofie på nytt. Hon hade nu suttit inlåst i ett par dygn och haft möjlighet att tänka efter. Hon berättade att hon mindes att Darko faktiskt varit hemma hos henne och Lirim. Det var för ungefär två år sedan. Han hade hjälpt dem att installera en dimmer. När Sofie grävt vidare i minnet hade hon dessutom erinrat sig en händelse som i efterhand tedde sig lite märklig, nämligen att Lirim bett henne om hjälp med att tvätta bilen.
”När jag tänkte tillbaka på det här slog det mig som ett knytnävsslag i magen när jag insåg att det förmodligen var för att undanröja bevis.”
Antonsson undrade om Sofie och Lirims släkt i Danmark hade pratat ihop sig om att ge pojkvännen ett alibi. GT hade nämligen intervjuat brodern, som intygat att Lirim varit i Köpenhamn de senaste veckorna. Sofie förnekade att så var fallet. Efter en stund växlade Antonsson spår och frågade om Sofie sett någon papp- eller tv-kartong i bilen. En sådan hade Fabian berättat att han legat i under en del av bilfärden mot Gudmundsgatan, men det höll Antonsson nu tyst om.
”Han tog med sig lådan någon gång … jag hjälpte honom till och med att lägga in den i bilen”, sa Sofie.
”När var det?”
”Det var inte så länge sedan, efter nyår någon gång. Jag tror att han sa att han skulle hjälpa en kompis att flytta grejer men …”
Sofie tystnade. Eftersom Antonsson ställde så många frågor om tv-kartongen förstod hon att Lirim inte alls hade hjälpt en kompis att flytta.
***
Utredarna var ganska övertygade om att Darko Sokacic och Lirim Seferi inte hade någon som helst koppling till Sinisa Markovic. Men det gick inte att utesluta. Inte än. När poliserna gick igenom Sofies beslagtagna almanacka hajade de till. Den 27 december 2004 hade hon skrivit ”Wien”.
”Här har vi kopplingen!” skrek en av poliserna upphetsat.
Kunde det trots allt finnas ett band mellan Darko, Lirim och Sinisa? Det var i så fall en mycket udda trio, tre personer som det var svårt att föreställa sig samarbeta. Men konstigare saker än så hade hänt, och Mats Antonsson fick i uppdrag att fråga Sofie. Det visade sig att hennes pappa hade för vana att varje år åka till Österrike. Utredarnas upphetsning la sig snabbt.
***
Hade Sofie hjälpt Darko och Lirim med kidnappningen? Det var den stora frågan som polis och åklagare hade att ta ställning till. Hennes telefon hade använts för att ringa till Darko, hon hade varit med och burit ut tv-lådan från källarförrådet och dessutom hjälpt till att noggrant städa Lirims bil. Åklagaren kände sig tveksam och lutade åt att släppa henne. Det fanns inget konkret att ta på, tyckte han. Lögnen i det första förhöret var besvärande, men inget bevis för att hon var inblandad. Antonsson höll inte med. Trots att Sofie hela tiden bedyrade att hon skulle lägga alla korten på bordet kom det nya uppgifter i varje förhör.
”Nu ser ni skillnad på person och person, ni ser skillnad på kön. Lyssna på uppgifterna, lyssna på vad hon har gjort. Det är något som inte stämmer. Vi måste gå till botten med det här och tömma henne på all information”, sa Antonsson och fick till slut som han ville.
Den 18 februari gick Antonsson till Sofies cell igen. Han satte sig ner bredvid henne på britsen och berättade att hon nu var misstänkt för medhjälp till människorov. Sofie började gråta.
”Jag har ju inte gjort någonting”, sa hon.
”Det gäller att samla sig och orka berätta allt”, sa Antonsson.
När de träffades dagen efter, den 19 februari, hade Sofie samlat sig.
”Det är mycket känslor, mycket ilska, mycket besvikelse. Jag börjar känna mig paranoid. Med tanke på vad Lirim är kapabel till kanske han medvetet sett till att jag har varit med på vissa saker. Jag har tvingats omvärdera hans person. Han är inte alls den jag trodde.”
Sofie uppgav att Lirim under någon natt den senaste tiden hade sovit hos en kompis. Hon hade svårt att minns datumet, men med hjälp av Antonsson la hon pussel i minnet och kom fram till att Lirim inte dykt upp hemma natten till den 3 februari, samma dag som Fabian Bengtsson släpptes tidigt på morgonen.
”Har du haft någon vetskap om att det funnits en brottsplan att kidnappa Fabian Bengtsson?” frågade Antonsson.
”Nej, det har jag inte.”
”Är du helt ärlig nu.”
”Jag är helt ärlig nu. Men jag vill bara säga att även om jag just nu känner mig mentalt och känslomässigt urlakad, så känner jag mig ändå övertygad om att det bara är en tidsfråga innan jag kommer att bli friad eller släppt. Jag sätter min tilltro till det svenska rättssamhället. Jag försöker minnas så mycket som möjligt för att det här ska kunna lösas så fort som möjligt. Jag känner att jag vill ha det sagt.”
***
Efter tre dagar släpptes Sofie. Misstankarna kvarstod, men åklagarna ansåg att det inte fanns bevis nog för att begära henne häktad. Hon förstod direkt att inte var någon idé att åka hem till lägenheten eftersom den var belägrad av journalister. GT hade redan skrivit artiklar där hon kallades ”den 27-åriga prästdottern från överklassen” som blev ”kär i den 24-årige servitören”. Sofies mamma hade dessutom uttalat sig i artikeln och sagt att det var ”fruktansvärt” om Lirim hade ”dragit in min dotter i det här”. Sofie åkte hem till sin pappa och gömde sig där. Journalisterna hittade dit, men gavs ingen möjlighet att träffa Sofie och snart hittade de något annat som var mer intressant.
Ytterligare två förhör hölls med Sofie, men utan att något nytt framkom. Mats Antonsson hade först känt sig ganska övertygad om att Sofie varit inblandad, eller åtminstone vetat mer än det hon berättade, men med tiden drog han slutsatsen att hon faktiskt inte haft en aning om vad Lirim gjort. Åklagaren höll med och avskrev alla misstankar mot Sofie.
***
Det hade nu gått fem dagar sedan Mats Antonsson hälsat på Darko i cellen. Onsdagen den 23 februari träffades de återigen i förhörsrummet. Darko berättade att han kände sig deprimerad och att han försökte ställa in sig på att tillbringa de närmaste åren på anstalt.
Antonsson uppmanade Darko att i cellen skriva ner sina minnen. Det skulle skynda på utredningen och samtidigt kunna fungera som terapi.
”Det funkar inte så, Mats.”
”Du tror inte det?”
”Försök att kidnappa dig själv så ska du se hur du funkar efteråt när du åker fast”, sa Darko.
Darko fortsatte att vara missnöjd med Antonssons sätt att hålla förhör.
”Ibland verkar dina frågor nästan lite luriga. Hur ska jag kunna minnas det där? Tror du att jag hela tiden tänkte på vem som gjorde vad? Nej, det är klart att jag inte gjorde. Men det är bara jag som är fullt ansvarig för det och ingen annan.”
”Det är ju det vi måste granska.”
”Ja, ja, du har ett undvikande svar på allt. Det har jag redan märkt.”
”Om jag påstår att det är någon annan som har gett dig ett uppdrag …”
”Jaså?”
”Jag bara undrar. Det är ett rent påstående.”
”Vem skulle det vara?”
”Det är ju du som ska svara ärligt.”
”Det finns inga andra. Om du syftar på att Fabian själv skulle ha beställt jobbet så har han ingenting med saken att göra. Han var bara ett offer”, sa Darko.
***
Den 24 februari hölls det tredje förhöret med Lirim Seferi. Han gav inte intryck av att vara särskilt omskakad av situationen, trots misstankarna om ett allvarligt brott som kunde ge flera års fängelse. Den här gången föreföll Lirim tvärtom ivrig att få berätta något som han menade kunde vara viktigt för utredningen. Han berättade en lång historia om en man som han träffat i Makedonien. Mannen var alban och hade sedan dykt upp på restaurangen i Göteborg där Lirim jobbade. Där hade albanen börjat prata med Darko. Den 16 januari hade Lirim lånat ut sin bil till albanen som hade lämnat tillbaka den nästa dag. Ytterligare några dagar senare hade Lirim gett honom sin gamla mobiltelefon, och han hade senare även lånat ut sin bil igen.
”Jag vågar knappt berätta det här eftersom jag känner mig hotad. Jag vill inte ens säga vad han heter eftersom jag hört att han rör sig i farliga kretsar i Albanien”, sa Lirim till Antonsson.
Lirim erkände nu att han faktiskt kände Darko och att hans händige vän lovat att hjälpa till med renoveringen i Danmark. Han berättade också att han någon gång under augusti eller september förra året hade hjälpt Darko att köpa virke. Lirim förnekade att han vetat vad det skulle användas till.
”Varför sa du inte redan i går att du kände Darko?”
”Jag blev så överraskad, chockad och hade inte hunnit prata med min advokat.”
Antonsson undrade hur den farlige albanen såg ut. Lirim vågade inte ens berätta det.
”På restaurangen snackas det mycket om albaner, att de är farliga och riktiga hala”, sa Lirim trots att han själv hade albanskt ursprung.
Antonsson ifrågasatte inte historien särskilt mycket. I det här skedet var han främst ute efter att förstå berättelsen som Lirim just lämnat, även om hans spontana reaktion var att det inte fanns särskilt mycket sanning i den.
Nästa förhör hölls den 2 mars. Lirim höll sig till sin historia om albanen, men nu hade han mer att säga om sina kontakter med Darko. Han berättade att han brukade köra hem Darko från restaurangen och att han vid några tillfällen hade hjälpt sin vän att städa eftersom dennes lägenhet var så stökig och smutsig. Lirim hade då sett burkar med pepparspray och dessutom en elpistol. Han hade frågat Darko om saken, men mindes inte svaret. Lirim hade också följt med till mataffären och handlat frysta färdigrätter. Eftersom Lirim jobbade i restaurangbranschen ville Darko gärna ha råd om vilka som var godast. Lirim återkom också till albanen och hur farlig denne var. Nu vågade han berätta att mannen kallades Benny.
Mats Antonsson köpte inte historien för en sekund. I följande tre förhör – som hölls den 10, 16 och 22 mars – ställde han många detaljfrågor. Han var extra intresserad av natten till den 3 februari, dagen då Fabian släpptes.
”Jag kom hem efter midnatt och eftersom jag hade druckit alkohol sov jag på soffan. Min flickvän gillar inte när jag luktar alkohol.”
Till slut sa Antonsson:
”För mig framstår det här som en fantastisk historia.”
”Ja, jag märker det”, sa Lirim utan att ändra sig.
***
Den 8 mars förhördes Darko på nytt. Antonsson förklarade att det i hans ögon inte fanns någon som helst tvekan om att Elliot och Lirim Seferi var samme person. Darko vägrade att gå med på det.
”Jag ska ta mitt straff, bara jag blir lämnad ifred, okej? Jag vill inte bli uttråkad med några detaljer jag inte kommer ihåg. Var det tillräckligt?” sa han i ett försök att avsluta förhöret.
Antonsson förklarade att ju mer Darko berättade, desto snabbare skulle utredningen bli klar. Om alla fakta lades på bordet skulle det bli lättare.
”Lättare för vem?” undrade Darko argt.
Han gjorde som han brukade när han blev arg, sköt stolen till hörnet av det lilla rummet så att han kom så långt ifrån Antonsson som möjligt.
”Ja, det blir en snabbare utredning och det blir lättare för alla poliser som …”
”Lättare för dig också?
”Ja, det blir lättare och …”
”Det blir inte lättare för mig.”
”Ja, om du säger att du …”
”Kan man inte liksom vara lite omtänksam? Bara låta just sådana här detaljer som inte har någon betydelse alls …”
”Det går snabbare om du hjälper till i alla avseenden. Så är det ju.”
”Har du fler frågor?”
”Ja, det har jag egentligen, men anser du att du inte vill hjälpa till så är det ju inte mycket jag kan göra åt det just nu.”
När Antonsson dagen efter besökte Darko på häktet blev det tvärstopp. Han hade inte mer att säga och hade dessutom fått nog av sin förhörsledare. Darko vägrade att ens gå ur cellen. Antonsson gick tillbaka till sitt tjänsterum med alla obesvarade frågor. Vad skulle han göra nu?