MATS ANTONSSON hade i timmar lyssnat till Lirim Seferis fantastiska albanberättelse och hört honom bedyra att han inte hade haft någonting alls med kidnappningen att göra. Men hans redogörelse och försvarstal hade många hål och motsägelser. Nu var det dags att konfrontera den misstänkte. Antonsson inledde med det faktum att Sofie var helt säker på att pojkvännen inte sov hemma i lägenheten natten till den 3 februari.
”Men jag är säker på att jag sov på soffan. I februari är det mörkt ute. Jag hade ett grått täcke och låg på soffan, så det är möjligt att hon inte såg mig”, sa Lirim.
”Men det här är sista natten ni spenderar innan du ska vara i Danmark en längre period”, sa Antonsson.
”Det är aldrig någon sista natt. Vi har ju hela livet framför oss.”
”Men du ska ju vara länge i Danmark.”
”Hon ska ju komma och hälsa på.”
Lirim konfronterades också med det faktum att polisen bland hans saker hittat en sim-kortshållare där det suttit ett kontantkort vars nummer använts för att ringa Vägverket vid samma tidpunkt som registren visade att någon gjort förfrågningar om Fabian Bengtssons bil.
”Jag har kollat upp lite bilar bara på skoj”, sa Lirim, och menade att det i så fall var en ren slump om någon av bilarna tillhört Sibadirektören.
Innan förhöret avslutades kom Antonsson med en uppmaning.
”Jag skulle vilja be dig att verkligen tänka igenom den här situationen. Jag anser att du bär på en mörk hemlighet.”
Mats Antonsson fortsatte på samma sätt i nästa förhör, den 20 april. Han ställde frågor om tv-kartongen och om huruvida den misstänkte sov hemma eller inte natten till den 3 februari. Antonsson tänkte inte låta Lirim komma undan med de uppgifter han hittills lämnat. Även om han aldrig visade nervositet på det sätt som obekväma lögnare gör, utan tvärtom lämnade uppgifter på ett till det yttre övertygande sätt, stämde hans uppgifter inte alls överens med det som i övrigt framkommit i utredningen. Antonsson berättade att det under kommande vecka skulle bli några intensiva förhör. Allvarsförhör, kallade han dem för. Det hade Lirim ingenting emot.
Den 26 april ändrade Mats Antonsson stil. Han hade lagt ner åtskilliga timmars arbete på att gå igenom sida upp och sida ner med telefonlistor från Darko, Lirim och Sofie. De slutsatser han dragit var att Lirim ringt Vägverket med förfrågningar om Fabians bil och att han lånat Sofies mobiltelefon för att ringa till Darko samma dag som kidnappningen ägt tum.
”Fabian Bengtsson kräver ibland bevakning. Fabian Bengtsson kräver ibland mat. Fabian Bengtsson kräver ibland tillhörigheter för att ha det drägligt. Darko, kidnapparen, har kontakter med dig. Du ringer honom, han ringer dig. Han ringer dig igen och du ringer honom”, sa Antonsson till Lirim.
Antonsson påpekade att Fabian vid tiden för många av samtalen mellan Lirim och Darko hade suttit fången i en låda i Darkos lägenhet. Därför var det uppenbart att de två hade talat om människorovet och inte gemensamma renoveringsprojekt i Danmark.
”Varför skulle Darko som nu har kidnappat Fabian Bengtsson ringa sina vänner och kallprata?”
”Ingen aning. Kanske är han lite koko i huvudet.”
”Han ringer dig och pratar i 80 sekunder. Är det om väder, vind och fotboll?”
”Som vänner.”
”Men vad vill han då?”
”Jag minns absolut inte.”
Antonsson påpekade att Lirims minnesförmåga var imponerande när det handlade om vilka datum och tider den mystiske albanen Benny hade lånat hans bil och mobiltelefon, men desto sämre vid andra tillfällen.
Dagen efter fortsatte Antonsson fråga om telefonsamtal, dagar, klockslag, telefonmaster och kopplade detta till vad Lirim tidigare hade berättat. Nu siktade han också in sig på bilen och Sofies berättelse om att hon noggrant hjälpt till att städa bilen dagen efter att Fabian kidnappats. Antonsson påpekade att Lirim vid något tillfälle hade tittat lite lurigt på sin förhörsledare och frågat om de hittat några spår i bilen. Detta i kombination med att kidnapparna överlag varit nästan besatta av att inte lämna spår efter sig var märkliga sammanträffanden, menade Antonsson.
Lirim erkände att hans Volkswagen Sharan hade rengjorts med hjälp av Sofie, som var ovetande om vad den hade använts till.
”Men vi städade bilen som vanligt. Jag vet inte vad som är din uppfattning om städning”, sa Lirim.
De fortsatte följande dag, och nu gick Antonsson ännu hårdare fram. Han menade att Lirim hela tiden garderade sig i förväg. Förhörsledaren hävdade att det inte var någon slump att Lirim tidigare berättat att han sett tårgassprayer hemma hos Darko eller hjälpt honom att köpa virke. Det var ett sätt för honom att gardera sig om polisen hittade hans fingeravtryck där. Likadant var det, sa Antonsson, med den mat Lirim påstod sig ha hjälpt Darko att köpa och de borrmaskiner han berättat hade legat framme i lägenheten när han hjälpt sin vän att städa. Lirim hummade till svar.
Antonsson berättade att hans kollegor kontrollerat Lirims uppgifter om den hotfulle albanen Benny. Ingen i vare sig polishuset eller i Göteborgs kriminella kretsar hade hört talas om någon sådan.
”Du är inte i min sits”, sa Lirim och upprepade att han kände sig hotad av Benny.
***
Mats Antonssons inställning var att förhörsledare hade en skyldighet att intressera sig för människan på andra sidan bordet. Det gav bättre resultat än att vara arg och hård. När han tidigare i karriären hade förhört Lars-Inge Svartenbrandt hade de till exempel kunnat mötas kring sitt intresse för litteratur. Den notoriske kåkfararen, känd för ett piggt intellekt som sällan använts till annat än kriminalitet, pratade länge om Vilhelm Moberg och Stig Dagerman och citerade långa stycken från deras romaner.
”Både Moberg och Dagerman tog livet av sig. Är det därför du läser dem?” hade Antonsson frågat Lars-Inge.
Frågan verkade ha träffat mitt i prick. Svartenbrandts ögon blev blanka. Med avstamp i litteraturdiskussionen lyckades Antonsson bygga upp ett förtroende som gjorde att den hårdhudade brottslingen, som redan då tillbringat 30 år bakom galler, öppnade sig och svarade på frågorna. Länspolismästaren hade efteråt på ett ironiskt sätt visat sin uppskattning:
”Fantastiskt att man skaffat en expert på Dagerman och Moberg för att höra Svartenbrandt. Vilka resurser polisen har.”
Nu funderade Mats Antonsson på vilka resurser han skulle använda för att få Darko Sokacic att öppna sig. Att dricka kaffe och prata om familjen, vilket var en effektiv dörröppnare med en del misstänkta, hade inte fungerat alls.
”Det där har du inte med att göra. Det där säger du bara för att du får betalt”, hade Darko svarat.
Förhören med Lirim och Sofie hade tagit mycket av Antonssons tid, men huvudmannen bakom kidnappningen fick inte tappas bort. Då fanns risken att han slöt sig ännu mer. Inte ens advokaten hade någon kontakt med honom. Antonsson funderade på vad han skulle göra, och drog sig till minnes att Darko hade lyst upp när han föreslagit att de skulle spela schack. Kanske kunde det vara ett sätt för dem att bygga en bättre relation? Antonsson visste att något liknande ägt rum åtminstone en gång tidigare i svensk kriminalhistoria. Han hade läst att den legendariske kriminalkommissarien Otto Danielsson på 1960-talet spelat schack med spionen Stig Wennerström. Han bestämde sig för att testa.
Darko hade låtit skägget växa långt och verkade ha gått djupare in i vad han själv hade beskrivit som en depression. Det märktes att tiden i häktet hade tärt på honom. Antonsson förde stegen mot det förhörsrum där extra besvärliga personer brukade höras. Där fanns galler för fönstren och allt var fastskruvat i golvet, även stolar och bord. Väggarna var klädda med filtar, och många som förhördes där misstänkte att fanns dold inspelningsutrustning i väggarna, vilket inte stämde. När Darko klev in i rummet stod ett schackbräde, som Antonsson förberett, på bordet. Darko sa ingenting, utan gick direkt och satte sig vid de vita pjäserna. Antonsson slog sig ner på andra sidan. Förhörsledaren brukade citera Hasse Alfredson: ”Jag älskar schack, men schacket älskar inte mig.” Han hade dock tävlingsspelat lite och tyckte om att för sig själv spela upp bra schackpartier som Kasparov eller någon av de andra mästarna åstadkommit. Hur bra Darko var hade Antonsson ingen aning om. En kvart senare visste han svaret – betydligt bättre. Darko hade krossat honom.
”Ska vi ta ett parti till?” frågade kidnapparen.
Det är kutym att turas om med de vita pjäserna, de som medför att man får göra första draget. Något sådant erbjudande kom dock inte från Darko. Han fortsatte spela vitt. Antonsson sneglade då och då på sin motståndare. Darko var djupt koncentrerad, gjorde snabba drag och tittade sällan på Antonsson. Efter en kort stund hade han vunnit igen. Nu hände något med Darko. Han rätade på sig, fick en annan lyster i blicken och verkade njuta av att ha vunnit två partier mot den man som under några veckor grillat honom i långa förhör.
”Jag tror aldrig jag har förlorat i schack så länge jag har bott i Göteborg”, sa Darko.
Han berättade att hans syster varit distriktsmästare hemma i Kroatien.
”Vinner du över mig kan jag tänka mig att prata i förhör igen”, sa Darko till Antonsson.
”Det kommer inte på fråga, det är inte så det går till.”
Men när de skildes åt kände Antonsson ändå att schackpartierna hade varit en bra idé. En dörr kanske hade öppnats för att lära känna Darko lite bättre. Då och då tog Mats Antonsson med honom till sitt rum och bjöd på en kopp kaffe. Förhörsledaren höll sig till sin taktik att försöka bygga upp ett förtroende. De pratade utan bandspelaren påslagen och samtalen rörde inte kidnappningen, vilket fick Darko att till slut slappna av lite. Han blev betydligt mer pratsam, och ibland fick Antonsson långa föreläsningar om Balkankriget där Darko backade ända tillbaka till det Ottomanska riket på 1200-talet. Utläggningarna gav förhörsledaren en inblick i den misstänktes världsbild, viktig information inför kommande förhör. Om det nu skulle bli några.
Ibland pratade Antonsson, precis som med Lars-Inge Svartenbrandt, om litteratur.
”Vad läser du nu?”
”Min gamla favorit Dostojevskij. Jag läste honom mycket som ung och tyckte då att han var den bästa av de ryska författarna”, sa Darko.
Särskilt förtjust var han i Idioten och, passande nog, Brott och straff.
Att Darko Sokacic var en egensinnig människa stod klart. Men med tiden fann Antonsson också en annan sida – ett intellektuellt djup. Darko var på sätt och vis en oförlöst tänkare som under andra omständigheter kunde ha blivit en framgångsrik yrkesman hemma i Kroatien i stället för en ensam svartarbetare och brottsling i Sverige. Med tiden insåg Antonsson att det framför allt var en sak som tärde på den misstänkte. Hur skulle sönerna hemma i Kroatien reagera när de fick veta vad pappan gjort sig skyldig till?
***
I början av maj började utredningen närma sig sitt slut. Darko hade dock inte förhörts sedan den 8 mars. Antonsson var dock fast besluten att göra ett sista försök att få ur Darko mer information. Det var viktigt eftersom det fortfarande fanns obesvarade frågor. Darko hade ju lovat att börja svara på frågor igen om förhörsledaren kunde vinna över honom i schack, men kidnapparen hade nog aldrig kunnat ana att polisen på andra sidan brädet skulle ta honom på orden. Antonsson gick hem och övade. Han hade spelat några schackturneringar och då slagit starkare spelare när han använt sig av franskt försvar. Det är en spelöppning som bygger på att man spelar med svarta pjäser, börjar lite defensivt och sedan går till motattack. Antonsson plockade nu fram sina schackböcker och testade olika franska varianter hemma på sitt bräde. Hittills hade Darko alltid gjort snabba drag och aldrig erbjudit Antonsson vita pjäser, vilket passade den här taktiken perfekt. Men om Darko den här gången ändrade sig och valde svarta pjäser skulle förhörsledaren tvingas tänka om – och sannolikt förlora.
Den 2 maj hämtade Antonsson schackbrädet och pjäserna på sitt rum och gick, med dem under armen, genom korridorerna. Han kände sig lite löjlig. Sibaärendet var ett av de största i Göteborgspolisens historia och här var han på väg mot förhörsrummet för att spela schack. Antonsson tampades med en känsla av att han just nu inte arbetade på riktigt. Han misstänkte att andra i polishuset skulle dela den uppfattningen och hade därför inte berättat vad han höll på med för varken sin chef eller åklagaren.
Antonsson hämtade Darko på häktet och de gick tillsammans till förhörsrummet. Där var schackbrädet uppställt. Darko verkade nöjd. Han satte sig precis som tidigare vid de vita pjäserna och gjorde det första draget. Första gången de spelade förlorade Antonsson efter en kvart. Nu drog partiet ut på tiden. En halvtimme passerade. Darko pressade på, men Antonsson stod emot. Darkos drag var som vanligt snabba, och han undvek ögonkontakt. En timme passerade, utan schack matt. Efter 70 minuter hade Antonsson vunnit. Han hade hållit sig till det franska försvaret och, precis som när han spelat turneringar, lyckats slå en starkare spelare. Nu var Darko, om han inte bröt överenskommelsen, tvungen att ställa upp på ett nytt förhör. Men kidnapparen försökte omedelbart komma undan.
”Bäst av tre?”
”Absolut inte”, sa Antonsson och började plocka ihop pjäserna. ”Jag räknar med att det är förhör i morgon.”
***
Dagen efter Antonssons seger hölls det första förhöret med Darko på nästan två månader. Många frågor kretsade kring den bil som Fabian förts in i efter att hans BMW lämnats. Nu berättade Antonsson att allt talade för att det handlade om Lirims Volkswagen Sharan. Vid tidigare förhör hade Darko sagt att han inte ville säga något om bilen eftersom ”den leder rakt till min medhjälpare”, något som Antonsson nu siktade in sig på.
”Är det på grund av den meningen som han sitter häktad?”, undrade Darko.
”Ja, delvis.”
”Försök inte ge mig samvetskval nu.”
”Men när man säger så i förhör …”
”Så på grund av den meningen har han gripits i Danmark och är nu häktad?”
”Inte bara på grund av det.”
”Ni har plockat hit honom och nu har han suttit här i tre, fyra månader på grund av den meningen?”
”Inte bara på grund av den meningen.”
”Alright, det får mig att må mycket bättre”, sa Darko syrligt.
Han upprepade att det inte var tal om att svara på några frågor om medhjälparen.
Dagen därpå träffades de igen. Då lyckades Antonsson komma lite längre. Efter en stunds ältande om olika detaljer erkände Darko att han haft tillgång till Lirims bil.
”Jag använde hans bil när jag kände för det, okej? Jag gjorde en kopia av nyckeln åt mig, så om jag behövde bilen kunde jag bara gå och hämta den.”
Enligt Darko kände Lirim inte till att någon kopia hade gjorts. Mer ville han inte berätta.
”Det säger jag under rättegången.”
Darko ville heller inte bekräfta att Elliot och Lirim Seferi var samme person. Däremot visade han fortfarande gärna sitt missnöje med förhörsledaren.
”Måste du bita på naglarna när du hör mig? Det gör inte jag.”
Fem dagar senare, den 9 maj, hälsade Antonsson på i cellen igen. Darko gav honom ett rutigt papper med en ritning av lådan. Där hade han märkt ut regelspärr, fläkt och luftkanal. Darko hade också noggrant antecknat olika mått. Extra nöjd verkade kidnapparen med isoleringen som, enligt en förklarande text, bland annat bestod av mjölkkartonger och skumplastfolie. Den händige kidnapparen sökte återigen bekräftelse för sin hantverksskicklighet.
***
Lirim Seferi hade varit inlåst i nästan tre månader. Att sitta häktad är ofta värre än att sitta på anstalt, i alla fall för den som har restriktioner som förbjuder familjebesök och tv-tittande. Den största delen av tiden tillbringas i cellen, och det är inte ovanligt att den som sitter inlåst mår psykiskt dåligt. Den 12 maj hölls ett nytt förhör med Lirim, och Mats Antonsson märkte att tiden i häktet nu börjat påverka honom. Den första tiden hade han verkat ganska oberörd, men nu kunde en spricka i fasaden anas. Antonsson hade också förstått att Lirim länge sökt bekräftelse från sin pappa, att det var något som var viktigt i hans liv. Kanske var det rädslan för vad fadern skulle säga som höll tillbaka ett erkännande och gjorde att Lirim i stället hittade alternativa förklaringar till allt som pekade mot hans skuld.
Antonsson undrade om Lirim verkligen hade sovit hemma natten till den 3 februari, om albanen Benny överhuvudtaget existerade och varför bilen städats så noggrant. Han saknade fortfarande vettiga svar.
”Gå upp till din cell och tänk över situationen. Det här är starka uppgifter, påstår jag. Jag sitter ju här och försöker få reda på sanningen. Du måste orka berätta. Du bär på en mörk hemlighet, Lirim. Du ska väl ändå ge dig själv en chans att berätta din version. Det är ett gott råd, Lirim. Okej?”
Förhöret avslutades efter en och en halv timme. När Lirim skulle gå ut från Mats Antonssons tjänsterum stannade han till och stirrade på en lapp som satt på dörrens insida. Där stod på latin:
”Du söker sanningen, då må du rentav tränga till helvetets port.”
Det var som om budskapet träffade Lirim mitt i bröstet. Utan förvarning slet han ner lappen från dörren och gick snabbt därifrån.
***
Den 18 maj var det dags för det fjortonde förhöret med Lirim Seferi. Mats Antonsson hade via advokaten fått veta att 25-åringen nu ville lägga alla korten på bordet.
”Jag ber om ursäkt om jag har besvärat er under den här tiden”, började Lirim.
Den starka längtan efter familjen hade gjort att Lirim inte orkat berätta sanningen. Han hade länge hoppats på att bli släppt så att han kunde åka till Danmark och sätta i gång med de planer han lovat sin pappa att genomföra. Tårarna rann nu ner för kinderna.
”Det gör ingenting att du är ledsen, Lirim.”
”Jag ville bara komma hem. Men det är nog dags att jag berättar vad som hände. Jag vill ta ansvar för vad jag har gjort, även om jag hamnar i fängelse och inte kommer hem.”
”Jag tror att du kommer hem så småningom”, tröstade Antonsson.
Lirim tog sats och sa:
”Nu ska jag börja berätta hur det egentligen gick till.”
Sedan började historien om hur Darko sagt att han skulle driva in en skuld, hur Lirim lånat ut en stor tv-kartong och hur de spanat på Fabian. Han fortsatte med hur de slagit till i garaget den 17 januari, hur Lirim tagit ut 14 000 kronor i bankomaten och hur Fabian till slut burits in i lägenheten på Gudmundsgatan.
”Dagen efter insåg jag hur allvarligt det var. Det var ju poliser överallt. Varje polis jag såg … jag blev paranoid. Jag försökte bara glömma bort det med mina dagliga rutiner.”
Till slut blev pressen för stor.
”Jag klarade inte mer. Jag är en person som står för frihet. Jag vill att alla ska ha möjlighet att vara ifred. Mitt namn betyder frihet.”
Lirim berättade att det var han som övertalade Darko att släppa Fabian. Han var också noga med att framhålla att han aldrig ens hade tagit i Fabian, än mindre utövat något våld.
Antonsson frågade om Lirim deltagit i kontakterna med familjen Bengtsson. Hade han postat brev eller ringt Bengt och spelat upp meddelanden från Fabian?
”Aldrig.”
”Finns det någon mer inblandad än du och Darko?”
”Inte som jag vet.”
Förhöret fortsatte dagen efter och började med en förmaning från Mats Antonsson.
”Din tidigare historia har i stora delar varit lögn. Nu får förhören inte avvika från sanningen, för då kan trovärdigheten hos dig anses vara i princip under noll.”
Lirim uppmanades därefter att berätta hela sin historia på nytt. Antonsson tyckte det var märkligt att han hade gått med på att hjälpa Darko att driva in en skuld utan att ha ställt frågor kring det. Lirim förklarade att han varit så ivrig att få med Darko till Köpenhamn för att kunna imponera på sin pappa att han varit beredd att gå med på nästan vad som helst. Det var uppenbart att Lirim försökte lägga större delen av skulden på Darko. Han återkom flera gånger till hur rädd han varit för den före detta legosoldaten och dennes hemmagjorda pistol.
Vid nästa förhör, den 24 maj, återgav Antonsson att Fabian Bengtsson berättat att det vid ett tillfälle blivit en hotfull stämning i lägenheten. Darko hade gett Fabian några böcker och sedan blivit orolig över att denne hade sett en dedikation som fanns i en av dem. Vid det tillfället hade den yngre av kidnapparna hållit i pistolen.
”Nej, nej, jag hade ingen pistol”, protesterade Lirim.
”Har du hållit i pistolen vid något annat tillfälle?”
”Nej.”
”Är det säkert det?”
”Ja, självklart.”
Senare berättade Antonsson också att det under några månaders tid hade suttit en tredje person, Sinisa Markovic, häktad i utredningen. Lirim hade aldrig hört talas om honom, och reagerade inte heller när han fick se en bild. Darko visade upp ett liknande beteende.
***
Sinisa Markovic förhördes parallellt med Darko och Lirim. Först i Österrike, men den 8 mars hade Sinisa utlämnats till Sverige och anlänt till Göteborg. Misstankarna mot honom hade stärkts, men det fanns fortfarande frågetecken. De svenska utredarna var övertygade om att Sinisa hade haft hjälp av minst en annan person. Anledningen var två telefonsamtal till Bengt Bengtsson, som hade gjorts med en och en halv timmes mellanrum, först från en gränsstation i Ungern och sedan från Frankfurt i Tyskland. Det var omöjligt för Sinisa att förflytta sig så långt på så kort tid. Möjligen hade teknisk utrustning använts som gjort att samtalen kastats runt i Europa innan de landade i Göteborg.
Men personen som hade pratat med Bengt Bengtsson och Johanna Eurén, mannen som kallade sig Johan, lät definitivt inte som Sinisa. Han hade nämligen en tydlig halländsk dialekt, medan personen i de inspelade samtalen talade svenska med någon form av brytning. Att Sinisa skulle ha förställt sin röst var en förklaring som utredarna inte köpte. Polisen lät därför röstexperter studera inspelningarna. De jämförde Sinias röst med den okände mannens. Resultatet blev en besvikelse för polisen, det gick inte att fastslå att det rörde sig om två olika personer.
I förhör efter förhör i polishuset i Göteborg stod Sinisa fast vid att det var han och ingen annan som pratat med Bengt och Johanna.
”Jag har ringt med mynt och jag erbjöd mig att visa telefonkioskerna både för österrikisk och svensk polis.”
Sinisa påstod också att han vid sidan av sitt utpressningsförsök faktiskt hade försökt hjälpa polisen. Han hade hört sig för i kriminella kretsar och fått vissa indikationer på att någon ”skulle sitta och hålla på en person”. Sinisa menade att hans kontakter med Bengt Bengtsson syftade till att försöka framkalla en reaktion från de jugoslaver som möjligen hade genomfört kidnappningen. Tanken var att landsmännen skulle få reda på att en ny spelare kontaktat familjen Bengtsson och då agera på något sätt, vilket skulle ge Sinisa information som han kunde skicka vidare till polisen i Göteborg. Logiken var snårig. Ännu svårare att förstå var varför Sinisa hade fortsatt skicka sms efter att han läst på nätet att Fabian Bengtsson släppts fri.
”På nätet stod att det inte betalats ut någon lösensumma och jag ville se om jag kunde få det bekräftat av Bengt Bengtsson eller den som satt och höll i telefonen.”
”Inser du inte att du genom din falska information vilseledde polisen och gjorde att resurser satsades på fel spår, vilket kunde innebära fara för Fabians liv?” frågade förhörsledaren.
”Nej, jag tänkte aldrig så långt.”
Förhören med Sinisa var slut, men de obesvarade frågorna fanns kvar.
***
Vissa av utredarna tyckte att det fanns frågor polisen borde gräva djupare i. Hade Darko och Lirim haft hjälp av en tredje person? Hade Lirim varit så styrd av Darko som han själv påstod? Hade Sinisa haft hjälp av någon? I en stor polisutredning är det inte ovanligt att det uppstår en dragkamp mellan åklagaren och poliserna som jobbar med ärendet. Så även denna gång. Åklagaren och förundersökningsledaren Peter Larsson menade att det fanns tillräckligt med bevis för att gå till domstol och där få Sinisa, Lirim och Darko fällda. Flera av poliserna som arbetade med ärendet ville fortsätta ett tag till. Åklagaren satte en deadline vid midsommar. Det var ett beslut som Mats Antonsson var tvungen att acceptera. Han tyckte att han hunnit ungefär två tredjedelar.
”Jag har bra sittfläsk. Jag skulle vilja köra Darko och Lirim mer mot varandra och sedan mot Markovic”, sa han men ingen lyssnade.
Antonsson gjorde i alla fall ett sista försök med Darko den 25 maj, men utan större framgång.
”Lirim kan skylla på mig, det är upp till honom.”
Darko berättade i alla fall att han ljugit mycket för sin medhjälpare. Ett exempel var att han först sagt till Lirim att lådan han snickrade på hemma i lägenheten var en översättningsbur, den typ av bås som tolkar brukar sitta i vid större arrangemang, som han fått en beställning på.
När Antonsson senare gick igenom alla beslag som gjorts i lägenheten på Gudmundsgatan stannade Darko till vid punkt 95, som rörde några A4-ark med handskriven text. Där fanns till exempel fragment som ”ska släppas fri” och ”hej pappa och familjen” – formuleringar som senare dök upp i breven som nådde Bengt Bengtsson.
”Hittade ni detta?”, sa Darko förvånat.
Sedan tillade han:
”Ja, det var en miss.”
***
I juni kom åtalet mot Darko, Lirim och Sinisa. I Darkos fall handlade det om människorov och försök till grov utpressning, Lirim åtalades även han för människorov och försök till grov utpressning medan Sinisa enbart åtalades för försök till grov utpressning.
När utredningen nästan var slut fick Mats Antonsson ett papper av Lirim.
Det här är en komplimang till dig som människa. Du fick
mig att inse att det bästa jag kunde göra var att lätta mitt
samvete.
I sin cell hade Lirim skrivit:
Till Mats Antonsson
Devils trip
It lurks in the deeps
feeds through your hips
runs up your spine
only to find
a distorted mind
full of disguises, fantasies
it bursts into flames of insanity
brought to shame of normality
of the path of whom was chosen
by the one that has arisen
from the deeps of hell
Satan I shall...
PS I’m glad there’s men like you around
Lirim