Första gången jag såg insidan av en domstol blev jag besviken. Jag var på studiebesök med klassen och det är klart att jag hade fattat att domare inte är krokiga gubbar i krullperuk och slängkappa och att den åtalade inte skulle vara en orangeklädd galning med fradga om munnen och kedjor kring vristerna, men ändå. Stället liknade något mittemellan vårdcentral och konferensanläggning. Vi åkte dit med en hyrbuss som luktade bubbelgum och fotsvett. Den åtalade hade mjäll och pressveck och påstods ha fuskat med skatten. Förutom vår klass (och Christer förstås) var det bara fyra andra personer där för att lyssna. Men det fanns så få platser att Christer fick hämta en extrastol från korridoren utanför för att ha något att sitta på.
I dag är det annorlunda. Vi är i Sveriges största rättegångssal. Här sitter domarna på mörka mahognystolar med höga sammetsklädda ryggar. Mittenstolens ryggstöd sträcker sig högre upp än de andra. Det är chefsdomarens plats. Han kallas ordförande. På bordet framför honom ligger en klubba med skinnklätt handtag. Smala mikrofoner sticker upp vid varje plats. Väggpanelerna verkar vara av ek och flera hundra år gamla, gamla på det bra sättet. På golvet mellan sittplatserna ligger en mörkröd matta.
Publik är inte min grej. Jag har aldrig velat vara lucia eller ställa upp i talangtävlingar. Men härinne är det fullsatt. Och alla är här för min skull, jag är attraktionen.
Bredvid mig sitter mina advokater från Sander & Laestadius. Jag vet att Sander & Laestadius låter som ett antikvariat där två svettiga bögar med sidenrock och monokel hasar omkring med fotogenlampor och dammar av mögliga böcker och uppstoppade djur, men det är Sveriges bästa advokatbyrå specialiserad på brottmål. Vanliga brottslingar har en ensam och trött offentlig försvarare, min offentliga försvarare har sällskap av en hel stab upphetsade wannabekostymer. De jobbar till småtimmarna på ett jättetjusigt kontor vid Skeppsbron, har minst två mobiltelefoner var och alla utom Sander själv tror att de är med i en amerikansk tv-serie där man äter kinamat ur pappkartonger på ett jag-är-så-upptagen-och-viktig-vis. Ingen av de sammanlagt tjugotvå anställda på Sander & Laestadius heter Laestadius. Han som hette så dog, i hjärtattack antagligen, på ett jag-är-så-upptagen-ochviktig-vis.
Tre av mina advokater är här i dag: Peder Sander, kändisen, och två av hans medarbetare. Den yngsta är en brud med fulklippt hår och hål i näsan som hon inte har någon ring i. Antagligen får hon inte ha ring i näsan för Sander (”bort med det där skrotet omedelbart”). Jag kallar henne Ferdinand. Ferdinand tycker att liberal är en svordom och kärnkraft livsfarligt. Hon har gräsliga glasögon för hon tror att det visar att hon har fått kläm på könsmaktsordningen och hon avskyr mig eftersom hon anser att kapitalismen är mitt fel. De första gångerna jag träffade henne behandlade hon mig som om jag vore en galen modebloggare med en osäkrad handgranat i ett flygplan. Visst-visst! sa hon, utan att våga titta på mig, visst-visst! Oroa-dig-inte-vi-är-här-för-att-hjälpa-dig. Som om jag hotade att spränga alla i luften om jag inte fick min biodynamiska tomatjuice utan isbitar.
Den andra medhjälparadvokaten är en kille i fyrtioårsåldern med degmage, pannkaksrunt ansikte och ett leende som säger ”jag har filmer hemma, jag förvarar dem i alfabetisk ordning i ett låst skåp”. Pannkakan är snaggad. Pappa brukar säga att det är omöjligt att lita på någon utan frisyr. Men pappa har säkerligen inte hittat på det själv, antagligen har han snott det från en film. Min pappa vill gärna leverera one-liners.
Första gången jag träffade Pannkakan placerade han blicken strax under mitt nyckelben, tvingade tillbaka sin tjocka tunga i munnen och väste förtjust flicka lilla, hur ska det här gå, du ser mycket äldre ut än sjutton. Hade inte Sander varit där hade han väl flåsat. Eller dreglat, kanske. Låtit saliven droppa från munnen ner på den för trånga kostymvästen. Jag orkade inte påpeka att jag var arton.
I dag sitter Pannkakan på min vänstra sida. Med sig hit hade han sin portfölj och en väska på hjul proppfull med pärmar och papper. Väskan har han tömt och nu står pärmarna på bordet framför honom. Det enda han lät ligga kvar var en bok (Make Your Case – Winning is the Only Option) och en tandborste som sticker upp ur ett av småfacken. Bakom mig, på första raden av åhörare, sitter mamma och pappa.
När jag var på det där studiebesöket för två år och en evighet sedan hade vår klass fått en genomgång innan, för att vi skulle ”förstå allvaret” och ”kunna följa med”. Jag tvivlar på att det hjälpte. Men vi ”skötte oss”, sa Christer när vi gick därifrån. Han hade varit orolig, trott att vi skulle ha svårt att inte börja fnissa och plocka upp våra mobiltelefoner. Att vi tänkte sitta där och spela spel och sova med hakan på kragen som uttråkade riksdagsmän.
Jag minns Christers gravallvarliga röst när han förklarade (”hörrni, lyssna nu!”) att en rättegång är ingenting man flamsar bort, folks liv står på spel. Man är oskyldig till dess att domstolen har sagt att man är skyldig. Så sa han, flera gånger. Samir lutade sig tillbaka när Christer pratade, vägde lite på stolen och nickade på det där viset som gjorde att alla lärare älskade honom. Nickar som sa att jag-förstår-precis, vi-är-på-exakt-samma-våglängd och jag-har-ingenting-att-tilläggaför-allt-du-säger-är-så-smart.
Man är oskyldig till dess att domstolen har sagt att man är skyldig. Vad är det för märkligt påstående? Antingen är man oskyldig hela tiden eller så har man gjort det, redan från början. Domstolen ska väl ta reda på hur det är, inte bestämma vad som är sant? Att polisen och åklagaren och domarna inte var där och vet exakt vem som gjorde vad betyder knappast att domstolen i efterhand kan hitta på det.
Jag kommer ihåg att jag sa det till Christer. Att domstolar gör fel hela tiden. Våldtäktsmän blir jämt frisläppta. Det är inte ens någon idé att anmäla ett sexuellt övergrepp för även om man blir tvångsknullad av en halv flyktinganläggning och får en hel back tomglas uppkörd mellan benen så tror de aldrig på tjejen. Och det betyder inte att det inte hände och att våldtäktsmannen inte gjorde det han gjorde.
”Det är inte så enkelt”, sa Christer.
Ett typiskt lärarsvar: ”En mycket bra fråga …” ”Jag hör vad du säger …” ”Det är inte svart eller vitt …” ”Det är inte så enkelt …” Alla sådana svar betyder samma sak: de har inte en aning om vad de pratar om.
Men, okej. Om det är svårt att veta vad som är sant och vem som ljuger, om man inte vet säkert, vad gör man då?
Jag läste någonstans att ”sanning är det vi väljer att tro på”. Det låter om möjligt ännu mer rubbat. Att man ska kunna bestämma vad som är sant och vad som är falskt? Att saker kan vara både sanna och påhittade beroende på vem du frågar? Och att om någon vi litar på säger något, ja, då kan vi bestämma att det är på det viset, då kan vi ”välja att det är sant”. Hur kan man ens komma på något så idiotiskt? Om en person skulle säga till mig att han ”väljer att tro på mig”, då skulle jag fatta på en gång att han egentligen är övertygad om att allt är lögn men att han går med på att låtsas motsatsen.
Min advokat Sander verkar mest likgiltig inför hela grejen. ”Jag är på din sida”, säger han bara och ser ut som en tumnagel i ansiktet. Sander är liksom inte den upphetsade typen. Allt med honom är avslappnat och kontrollerat. Inga utbrott. Inga känslor. Inga gapskratt. Antagligen skrek han inte ens när han föddes.
Sander är motsatsen till min pappa. Pappa är långt ifrån den ”coola kille” (hans egna ord) han önskar att han vore. Han gnisslar tänder när han sover och står upp när han tittar på landslagsmatcher i fotboll. Min pappa blir arg, förbannad på pedantiska kommungubbar, när grannen parkerar fel för fjärde gången samma vecka, på obegripliga elavtal eller telefonförsäljare. Datorn, passkontrollanter, farfar, grillen, myggen, oskottad trottoarsnö, tyskar i liftköer och franska kypare. Allt hetsar upp honom, får honom att gapa och skrika, slå i dörrar och be folk att dra åt helvete. Sander däremot, det tydligaste tecknet på att han är skitförbannad, arg på gränsen till vansinnig, är att han rynkar pannan och gör ett klickande ljud med tungan. Då blir alla hans kollegor skräckslagna och börjar stamma och leta efter papper och böcker och annat som de tror ska få honom på bättre humör. Lite som mamma håller på med pappa om han någon gång inte är irriterad utan alldeles tyst och lugn.
Sander har aldrig blivit arg på mig. Aldrig blivit upprörd över det jag har berättat eller sur för det jag inte sagt, eller när jag har ljugit och han har fattat det.
”Jag är på din sida, Maja.” Ibland låter han tröttare än vanligt, men det är allt. ”Sanningen” är inget vi pratar om.
För det mesta tycker jag att det är skönt att Sander bara bryr sig om vad polisen och åklagaren har bevisat. Jag slipper oroa mig för om han tänker göra ett bra jobb eller bara låtsas att han ska göra det. Han har liksom plockat alla döda och all skuld och all ångest och omvandlat det till siffror och om inte ekvationerna går ihop så vinner han.
Det kanske är så man ska göra. Ett plus ett kan inte bli tre. Nästa fråga, tack.
Men det hjälper inte mig, förstås. För antingen har något hänt, eller så har det inte gjort det. Det är som det är. Allt annat kringelikrokande runtomkring är bara sådant som filosofer håller på med, och (uppenbarligen) en och annan jurist. Konstruktioner. ”Det är inte så enkelt …”
Men Christer, jag minns hur han insisterade inför det där domstolsbesöket, verkligen gjorde allt för att få oss att lyssna. Man är oskyldig till dess att domstolen förklarat att man är skyldig. Han skrev det på tavlan: Grundläggande rättsprincip. (Samir nickade igen.) Christer bad oss att anteckna. Skriva av. (Samir antecknade. Trots att han knappast behövde.)
Christer älskade allt som var kort nog för att lära sig utantill och gick att göra om till en fråga. Rätt svar gav två poäng på provet vi fick två veckor senare. Varför inte ett poäng? För att Christer tyckte att det fanns gråskalor i utantilläxor, att man kunde ha nästan rätt. Ett plus ett blir visserligen inte tre, men jag ger dig ett halvt rätt för att du svarade med en siffra.
Det är alltså drygt två år sedan vi gjorde det där besöket på domstolen tillsammans med Christer. Sebastian var inte med, han gick inte i vår klass förrän sista året, det han fick gå om. Jag trivdes ganska bra i skolan då, med mina klasskompisar och lärarna som vi hade haft i olika versioner sedan lågstadiet: kemiläraren Jonas som pratade för lågt, aldrig kom ihåg vad någon hette och väntade på bussen med ryggsäcken på magen. Franskläraren Mari-Louise med glasögon och maskroshår, hon sög alltid på en minimal rest av en svart halstablett så intensivt att munnen blev liten som ett smultron. Kortklippta Friggan Gymnastik såg ut som ett nylackat trädäck, med oklar könsidentitet, visselpipa runt halsen, renrakade, blanka, breda vader och ständigt omgiven av en lukt av sockiplast och någon annans svett. Tankspridda Malin, vår blonderade mattelärare, missnöjd och försenad, sjukskriven i snitt två dagar per vecka och med ett fotografi av sig själv tjugo kilo yngre iförd trekantsbikini som profilbild på Facebook.
Och Christer Svensson. Engagerad på låt-oss-träffas-på-Mariatorget-och-ta-ställning-viset; ordinär på fläskkotlett-mosa-potatiseni-gräddsås-viset. Han trodde att rockkonserter kan rädda världen från krig, svält och sjukdom och pratade med den där överentusiastiska lärarrösten som borde vara förbjuden när den inte används för att få en hund att vifta på svansen.
Varje dag hade Christer med sig en termos hembryggt snutkaffe till skolan med så mycket socker och mjölk i att det liknade flytande underlagskräm. Kaffet hällde han i en egen mugg (”Världens bästa pappa”), muggen tog han med sig till klassrummet och fyllde på under lektionerna. Christer älskade rutiner, samma-sak-varje-dag, favoritlåten-på-repeat. Antagligen hade han ätit samma frukost sedan han var fjorton, någon sorts långfärdskidgrej, typ havregrynsgröt med lingonsylt och fetmjölk (”frukosten är dagens viktigaste måltid!”), säkert drack han öl och nubbe varje gång han träffade sina vänner (”polare”), åt tacos med familjen på fredagarna och gick på kvarterspizzerian (en med ritpapper och kritor åt barnen) och delade på en flaska husets röda med ”frugan” när han ville fira något stort och viktigt. Christer hade ingen fantasi, han åkte på charter, skulle aldrig använda koriander i maten eller steka i något annat än smör.
Christer blev vår lärare redan i första ring och han klagade minst en gång i veckan på att vädret blivit så konstigt (”det finns inte några årstider längre”) och varje höst på att julskyltningen bara kom tidigare och tidigare (”snart står det väl en dekorerad julgran på Skeppsbron redan innan sommarfärjorna slutar gå”).
Han klagade på kvällstidningarna (”varför läser folk sån skit?”) och Let’s Dance, melodifestivalen och Paradise Hotel (”varför tittar folk på sån skit?”). Allra värst tyckte han om våra mobiltelefoner. (”Är ni kossor? De där chattarna som plingar och bjällrar hela tiden, ni kunde lika gärna ha haft en klocka runt halsen … Varför håller ni på med sån skit?”). Varje gång han klagade såg han nöjd ut, han tyckte att han var ungdomlig och ”cool” (inte bara pappas ord) och att det var ett bevis för hur nära han stod sina elever att han kunde säga ”jävla skit” till oss.
Christer bökade in en dos portionssnus under överläppen efter varje kopp kaffe och la prillorna i en pappersservett innan han slängde dem i papperskorgen. Christer gillade ordning och reda, även på snusket.
Och efteråt, när rättegången mot skattefuskaren var över och vi åkte hem till skolan igen, då var han nöjd. Han tyckte att vi klarat oss ”bra”. Christer var alltid ”nöjd” eller ”bekymrad”, aldrig överlycklig eller skitförbannad. Christer ville alltid ge åtminstone ett halvt poäng på utantillfrågorna.
Christer låg ner när han dog. Med armarna om huvudet och knäna uppdragna, ungefär som min lillasyster Lina när hon sover som djupast. Han förblödde redan innan ambulansen kommit fram och jag undrar om hans fru och hans ungar tycker att saker och ting inte är så enkla i verkligheten och att jag är oskyldig eftersom ingen domstol ännu har sagt att jag är skyldig.