Susse från häktet väntar på mig i garaget när vi är klara för dagen. Hon har någon sorts uniform på sig och hon ler, grinar bredare än hon borde kunna, hennes tänder är så vita att de ser ljusblåa ut. De verkar felplacerade i hennes duschsolbrända ansikte, de väntar bara på rätt tillfälle att sticka därifrån. Susse frågar hur det har gått, jag orkar inte svara, går bara in i bilen och pressar ihop ögonen.
Jag har fått ta med mig mitt block. Det håller jag fortfarande i handen. Inte ett ord har jag skrivit, bara ritat istället. Runda cirklar, i varandra, på varandra, bredvid varandra, små, stora, runt-runt-runt.
Susse sätter sig i baksätet, bredvid mig. Jag känner hur hon tittar på mig från sidan, men utan att säga något mer. Hon låter mig vara.
Hur gick det?
När Sander pratade om klassrummet lyssnade jag inte så noga. Men jag märkte när han började prata om mig. ”Maja.” Han var noggrann med att säga för och efternamn på alla inblandade varje gång han pratade om dem, men mig kallade han Maja. Bara Maja, inget efternamn, hela tiden Maja, trots att jag faktiskt är döpt till Maria. En Maria kan vara politiker, författare eller läkare. Mördare. Maja däremot, hon är gullig och harmlös: Pelle Svanslös vita kattflickvän. Åklagaren sa ”den tilltalade”, någon gång Maria Norberg. Aldrig Maja, trots att hon alltid kallade mig det när hon satt med vid mina förhör.
”Det är viktigt”, har Sander förklarat, mycket är viktigt i Sanders värld, ”att rätten får lära känna Maja.”
Jag vet inte hur Sanders idéer ska kunna leda till något annat än det vi alla förväntar oss, alla inklusive Sander själv, men i sin korta sammanfattning, bestående i huvudsak av juridisk lingo, hann han ändå nämna mamma och pappa, skolan; att vuxenvärlden svek mig, att jag haft det jobbigt sedan Sebastian kom in i mitt liv, att jag hamnade i en situation jag inte klarade av att ta mig ur, och att jag bara var arton år när det hände, ”nyss fyllda”.
Sander sa att jag är ”brådmogen” och ”intelligent”, men ”osäker” och ”lättmanipulerad”. Sander har gjort intelligenstest på mig, låtit mig prata med två olika psykologer. Han har en massa utlåtanden om vem jag är och varför jag gjorde det jag gjorde och inte gjorde en massa annat som jag enligt åklagaren borde ha gjort.
När vi kommer ut på motorvägen tar Susse min hand och jag lutar mig mot hennes axel. Jag är duktig i skolan. På det där självklara sättet som får lärare att småle när man räcker upp handen, men aldrig ger en frågan eftersom man inte längre behöver bevisa något. Elever som jag omges av en speciell aura. Sedan första klass har jag haft den där utstrålningen. Ända sedan första dagen när jag fick alla rätt på rättstavningsprovet vi fick utan att fröken berättat för oss att det skulle bli prov. Ända sedan jag lärde mig skrivstil trots att vi inte behövde det. Ända sedan första gången jag bad att få fler svarspapper till provet än dem som fröken delade ut. Ingen annan än jag använde fler papper än de vi fått.
Jag är duktig och alla lärare vill tro att det är deras förtjänst. Jag är det lärare påstår att de ”lever för” eftersom det knappast kan vara lönen.
Eller, förlåt. Jag ”var” en sådan elev. Jag är det inte längre. Nu är jag det yttersta beviset på skolans slutgiltiga sönderfall. Och Sander kan prata till nästa vecka om hur ”duktig” jag är, men han kommer inte att kunna ändra på den saken. Jag kommer inte att få A på det här.
Och att vara ”duktig” är dubbelt, åtminstone om man hävdar att man bara råkat hamna i ett klassrum fullt med döda människor och att ingenting av det man gjorde var ens eget fel. När Sander berättade för mig om resultatet på intelligenstestet hade han något beklagande i rösten. Som om jag inte redan visste att det var dåliga nyheter. Som om jag inte redan i åratal har gjort vad jag har kunnat för att låtsas som ingenting.
Jag har gjort som alla tjejer, klagat på allt som har med mig själv att göra, låtsats vara nervös inför prov och låtsats vara besviken när provtiden är över. ”Åh, guuud, jag hann inte klart sista frågan. Jag bara skrev något, det gick säkert jättedåligt.” Jag har spelat naiv för både lärare och kompisar, killar och andra vuxna, låtsats vara dummare än jag är, allt för att försöka undvika att verka jävligt nöjd, hon-tror-att-hon-är-nån. Jag är tillräckligt smart för att begripa hur meningslöst det är att vara smart, hur lite det betyder och att det är ett problem.
Under genomgången i dag sa Sander inte ett ljud om intelligenstestet. Istället pratade han om hur jag manipulerades, vad jag ”utsattes för”, hur det ”påverkade” mig, att ”det var omöjligt för Maja att förutse konsekvenserna” och att det ”är avgörande att lägga ansvaret på dem som verkligen är ansvariga” och att det var ännu viktigare att minnas att ”vi nu diskuterar rättsligt ansvar”. Mot slutet lät han rösten sakta ner, sänkte volymen för att få folk att lyssna.
”Låt er inte luras”, sa han. Hans röst vajade lite för advokat Peder Sander ville visa hela rättssalen hur emotionellt engagerad han var i det här. Att det han sagt till journalister om att det här skulle bli ”hans sista och också viktigaste mål” var sant och inte påhittat. Jag är inte vilken klient som helst för Sander, sa den darrande rösten. Jag är Maja. Oskyldigt anklagad. Sedan höjde Sander rösten och lät nästan arg. Äcklad. ”Sebastian Fagerman”, loskade han ur sig ”bär ensam det rättsliga ansvaret.”
Och sedan gjorde han en paus och la handen på min axel, lät den ligga där medan han väntade på att alla domarna skulle titta på oss. Jag kan fortfarande, här i bilen bredvid Susse, känna hur tung hans hand var. Sedan sa han det:
”Vi vill ha någon att ställa till svars för denna tragedi. Det är mänskligt att leta efter förklaringar. Men det saknas grund för att åtala Maja. Den ansvarige är Sebastian Fagerman. Han är död.”
Och pappa harklade sig igen. Mamma grät. Jag drog efter andan. Mamma, pappa och jag skötte vår dramaturgiska tajming perfekt, och Sander pratade bara om det som får plats i en paragraf.
När vi svänger in framför häktesbyggnaden och bilen saktar in för att Susse ska kunna visa sitt passerkort har min huvudvärk krafsat sig upp mot pannan. Jag sväljer och sätter mig upp, rätar på ryggen. Öppnar ögonen.
”Det gick bra”, säger jag till Susse medan vi kör in genom grindarna till häktet. ”Det gick bra.”