Jag hade aldrig satsat pengar på det, men chefsåklagare Lena Pärsson lyckas trots allt hinna klart med sin sakframställan före lunch. Efter lunch (Ferdinand sprang iväg och värmde maten innan vi åt den) är det dags för henne att börja presentera de skriftliga bevisen. Det är en miljard olika obduktionsprotokoll, handlingar och polisanteckningar och konstiga kartor och ännu fler protokoll, labbresultat, utdrag och utlåtanden och jag orkar inte hålla reda på allt, det blir lättare och lättare att inte lyssna, Lena Pärsson läser högt, Lena Pärsson läser innantill, Lena Pärssons röst är gnällig, mot slutet nästan lite hes, Lena Pärsson borde harkla sig, men gör inte det.
Själva stämningsansökan är alltså bara elva sidor, men åklagaren tjatar som om det borde ha varit elvatusen. Och hela materialet är också något i den storleksordningen, åtminstone om man räknar allt i utredningen.
Inte på hela dagen får jag säga ett ord, men jag får inte åka härifrån. Jag måste sitta med, härda ut. Jag försöker låta bli att lyssna på fula Lena.
Hon läser högt ur våra mess. Dem jag skickade till Amanda, till Sebastian och Samir. Dem jag fick av Sebastian och Amanda. Och Samir, förstås. Samtidigt visar hon våra messkonversationer på storbildsskärm så att alla kan läsa innantill. Hon är vansinnigt nöjd över hur hon får ihop det. Pedagogiken.
Jag kommer ihåg att Amanda visade mig ett brev som hennes mormor skrivit inför sin död. I brevet fanns instruktioner om hur hennes mormor ville vara klädd i kistan och vad de skulle spela för musik i kyrkan. Det var något klassiskt stycke som skulle sjungas av en speciell fyrmannakör. Amanda och jag hade inte hört talas om vare sig stycket eller kören. Men Amanda berättade att problemet var att mormoderns bästa väninna hade dött och på hennes begravning hade de spelat exakt samma låt, så nu var mormodern tvungen att komma på något nytt, för hon ville inte vara någon utan egna idéer. Mormodern skulle visserligen vara död när stycket spelades. Väninnan var också redan död. Ändå var det viktigt för Amandas mormor att inte framstå som en härmapa.
Det är obegripligt, det här att alla vill vara originella in i döden, unika. Man ska minsann inte spela Blott en dag som en simpel Ullaredsshoppare, det ska vara speciellt och oförglömligt. För att inte riskera att gå in i evigheten ackompanjerad av en banalitet ska därför någon stackare sjunga Tears in Heaven med klassiskt gitarrplinkeplonkkomp. Precis som på alla andra ”personliga” begravningar.
Folk är patetiska ända in i döden, inte unika.
Nu är Amanda död. Amanda, Sebastian, alla de andra. Ingen av begravningarna fick jag gå på. Att jag inte fick permission var inte det största hindret, förstås. Men jag ville ändå veta när de ägde rum och Sander berättade. Den enda han inte kunde säga något om var Sebastians för den organiserades i hemlighet.
Jag undrar om Sebastian berättade för någon hur han ville ha sin begravning. Antagligen inte. Han pratade bara om döden, aldrig om det som skulle komma efteråt. Amanda skulle däremot säkert kunnat ha en massa idéer om hur hennes avsked borde vara. Men varför skulle hon planera något sådant?
Det måste ha varit en utmaning att fixa begravning för Sebastian. De kunde inte gärna skicka ut inbjudningskort eller sätta in en annons i tidningen. Blommor undanbedes. Tänk gärna på Läkare utan gränser.
Men något måste de väl ha gjort? I tysthet, på den där ceremonin med bara de allra närmaste, vilka det nu kan ha varit eftersom varken jag eller hans pappa kunde komma. Jag undrar vad de spelade för musik. Spelade de någon av Sebastians pappas favoritlåtar? Det var dem han lyssnade mest på. Preacher takes the school. One boy breaks a rule. Silly boy blue, silly boy blue. Jag undrar hur de klädde honom. De andra fick väl ha ”sin favorit-T-shirt”, antar jag. Eftersom ”alla” döda ungdomar förväntas ha haft en favorit-T-shirt.
Jag tror de satte på Sebastian kostym. Majlis fick väl köpa den. En dyr, i en diskret färg, passande för att kremera en massmördare.
Om jag får gissa hade de en kyrkobegravning, med jordfästning direkt efteråt, eller så kanske Sebastians brorsa spred honom för vinden, över något hemligt hav, allt för att slippa ha en gravsten som skulle kunna vandaliseras och hamna i tidningen.
Jag undrar om Sebastians mamma var där, inringd från tablettkliniken i Schweiz eller välgörenhetsarbetet i Afrika, eller var hon nu kan tänkas ha hållit hus medan hennes son mådde allt sämre.
Jag kan se henne framför mig: gigantiska solglasögon, så rakad, vaxad och lasrad att hennes hud blivit blank och genomskinlig som en manet. Med en orangeröd pion till kistlocket, kanske? Aldrig att hon skulle ta med sig rosor, rosor på begravning är för banalt, brillor som får kärringar att likna spyflugor anses däremot märkligt nog classy.
När chefsåklagare Lena Pärsson visar bilder från klassrummet hör jag hur pappa vrider sig på sin plats, jag behöver inte se honom för att veta att det är han som har svårt att sitta still. Men när hon spelar upp övervakningsfilmerna från Sebastians uppfart, filmen där man ser hur jag bär en väska från hans hus till hans bil och sedan sätter mig bredvid Sebastian i bilens passagerarsäte fram, då är salen knäpptyst. Det ser ut som om jag tycker att väskan är tung. (Den var tung.) De hittade den i mitt skåp efteråt. Men bomben utlöstes aldrig, den var undermålig, enligt experterna som Lena Pärsson inte citerar, eftersom det inte passar in i hennes bild av oss som två monster med obegränsade resurser.
Jag sa aldrig hej då till Lina den där morgonen, när jag gick hemifrån för sista gången. Hon sov fortfarande. Antagligen hade hon sovmorgon. Jag önskar att jag hade gått in till henne och tittat på henne i alla fall, jag älskar att titta på Lina när hon sover (alltid på mage, med knutna nävar ovanför kudden). Jag har försökt komma ihåg när jag såg henne senast, vad vi pratade om, vad hon hade på sig, hur hon såg ut, men jag kan inte minnas det.
Pappa måste ha tagit ledigt från jobbet i tre veckor för att kunna vara med på rättegången, jag undrar om han får lämna ifrån sig sin mobiltelefon i säkerhetskontrollen och jag undrar vad Lina gör när de är här. Är hon hos morfar? Jag undrar vad morfar säger om det här. Pratar han med Lina, om var jag är? När mormor levde hade hon och morfar ett förhållande som gick ut på att morfar berättade saker och mormor ställde massor med uppföljningsfrågor för att låta morfar förklara hur det var. Inte för att hon ville eller behövde veta mer för att förstå, men för att morfar gillade att förklara saker. När mormor dog verkade morfar tappa taget, han blev förvirrad. Vi fortsatte att ställa onödiga frågor, men det blev aldrig samma sak. Han blev gammal när mormor dog, redan på begravningen hade det hänt något med hans hållning. Numera är han en gubbe (vattniga ögon och knän), han går aldrig på långpromenader med lössläppta hundar och pekar med hela handen mot växter man förväntas kunna artbestämma. Jag vet inte om morfar kan svara på saker om mig. Jag vet inte om Lina vågar fråga.
Mer än något annat längtar jag efter Lina. Jag drömmer att hon lägger sin lilla hand, lätt som ett björklöv, på min arm, tittar på mig och undrar varför. Jag vet inte, vill jag säga. Men det finns ingen fråga som Lina kan ställa som jag skulle kunna svara på. Jag vill aldrig träffa henne mer.
När kalla-mig-Lena Lena Pärsson pratar får jag kramp i nacken av att hålla huvudet upprätt. När hon säger vad vi skrev till varandra, jag och Sebastian, under den där natten då det kändes som om ett atomkrig just hade tagit slut, vill jag skrika rakt ut.
Ja! Jag hör vad du säger din pedagogiska jävla kärring. Håll käften.
Nu läser hon innantill igen.
”Åklagaren yrkar ansvar för brott enligt följande …” Och så börjar hon rabbla: ”anstiftan till mord …” blabla … ”mord alternativt dråp, alternativt vållande till annans död …” Blablabla. Blablabla. Hon rabblar upp allt jag ska straffas för i minst en kvart, så känns det i alla fall.
Jag tror att Sebastians begravning blev ganska ovanlig. På Amandas spelade de – med hundra procents säkerhet – Tears in Heaven.