När vi har ätit lunch och offrens advokater har tagit sig igenom sina sålunda och huruvida och skäligen och rimligen och oavsiktligen och uppsåtligen, är det exakt femtio minuter kvar innan det är dags för det utlovade fredagsmyset. Sander är mer uppretad än jag någonsin sett honom.
”Det är fullkomligt oacceptabelt”, säger han med sin allra syrligaste röst. ”Vi kan omöjligen inleda vår sakframställan nu.”
En kort stund tror jag att domaren i mitten tänker protestera. Men sedan gör han inte det. Han säger bara okej och avslutar. Åklagaren protesterar inte heller. Så vi samlar ihop våra pärmar och våra pennor och våra papper och väskor och går därifrån, tidigare än planerat eftersom vi är försenade.
Nu börjar väntan på måndagen. Men min skjuts från häktet har inte kommit ännu. Vi blir sittande i vårt rum, Sander och jag, Ferdinand och Pannkakan. Alla vill hem, men varken Ferdinand eller Pannkakan vågar be om att få gå därifrån. Sander vankar fram och tillbaka i rummet ett par längder innan han vänder sig mot Ferdinand.
”Jag vill att du kollar upp hur det går med förhandlingarna mellan Dennis Oryemas dödsbo och Fagermans advokater.”
Ferdinand nickar.
I klassrummet sköt Sebastian Dennis först. I tidningarna gjorde man en grej av att den svarta killen dog först. Men Sebastian var inte rasist, färgen var inte grejen med Dennis. Och även om ett par journalister försökte få det till att det här var en tragedi med rasistiska förtecken, att djursholmare inte klarar av dem som inte ser ut exakt som de själva så är det inte några föräldrar som har problem med att det går ungar från andra förorter i skolan. På sätt och vis är det till och med tvärtom. Lagom svarta killar och duktiga Samir passar lika bra på Djursholms allmänna gymnasiums Instagramkonto som ett färgglatt fotografi från en marknad i Marrakech passar i min mammas politisktillamående-korrekta flöde. Sådana elever är ett bevis (med eller utan filter) på skolans spännande program, på den toleranta och fördomsfria och mångfacetterade utbildningen.
Men Dennis var något annat. Han var ingen caffelattefärgad snygging från Söder, ingen produkt av ett kärleksförhållande mellan en fnissig blondin och en utbytesstudent från Västafrika. Han var inte döpt efter någon soulsångare och han var inte lagom ljus för att passa in i mallen för spännande. Dennis smackade när han åt, ställde konstiga frågor med för hög röst, skrattade åt fel saker. Om Dennis gick uppför en trappa blev han så andfådd att han inte kunde göra annat i flera minuter än att lägga sina platta handflator mot låren, luta sig snett framåt, dra upp axlarna och pipandas. Han hade kanske astma, men först och främst hade han usel kondis och livnärde sig på transfetter med ketchup. Dennis, tillsammans med minst tre polare från verkstadslinjen, kom alltid först till matsalen och gick alltid sist därifrån. Och verkstadslinjen var inget skolan skröt om, den utbildningen var förlagd till ett annex en bit ifrån byggnaden vi andra hade våra lektioner i. Den enda anledningen till att vi överhuvudtaget visste vad en av verkstadskillarna hette var att han alltid hade droger att sälja.
Sander har en bekymmersrynka i pannan. Den är så djup att den syns från sidan. Nu vänder han sig mot Pannkakan.
”Vi kommer också att behöva träffas en stund på söndag eftermiddag och diskutera hur vi ska göra rätten uppmärksam på de andra aspekterna av Oryemas liv.”
Åklagaren har gjort en stor affär av hur synd det var om Dennis. Hur han flydde ensam hela vägen från Afrika, bodde i familjehem och hotades av utvisning och allt det där. Jag tror att Sanders rynkade panna beror på att han inte har klart för sig hur han ska få domarna att förstå att vi tycker synd om Dennis (för vi är goda människor), att vi känner sympati för den döda, feta knarkhandlaren, men ändå påminna dem om vem han faktiskt var (nämligen Sebastians feta knarkhandlare) utan att det verkar som om vi är fördomsfulla.
Men egentligen har alla fördomar om Dennis. Varenda politiskt korrekt journalist, varenda nämndeman, alla jurister oavsett vem de företräder, vad de tänker om Dennis är så uppenbart att de kunde ha haft en svastika tatuerad i pannan. Dennis var ingen ”kompis” och han var inte ”cool” (inte ens Christer skulle kalla honom det). Dennis hade ”koncentrationssvårigheter” (lärarspråk för att förklara varför hans lärare var tvungna att hämta honom vid bussen på morgnarna för att han överhuvudtaget skulle ta sig till sina lektioner). Dennis svenska var ett skämt, ibland ett ganska roligt skämt. Han pratade aldrig med tjejer utan att flacka med blicken och han kunde inte dansa, bara Friskis & Svettis-sparka med benen. Dennis var inte ens charmigt musikalisk, antagligen hade han inte kunnat vara mer tondöv om han så vore döv på riktigt.
Dennis trodde att det var modernt med hårvax och sitt kladdiga hår klappade han lika kärleksfullt som han kliade sig i skrevet. Tjejerna Dennis hängde med (i Täby centrum eller på Centralen) hade löshår, lösnaglar, lösögonfransar och löst fett runt midjan som jäste över linningen på jeansen. Jeansen slet de i, hela tiden och förgäves, för att dölja sprickan bak. De hade obegripliga tatueringar i svanken och på skulderbladen och de luktade huvudvärksparfym, tuggade tuggummi med öppen mun och trodde att pommes frites var en grönsak. Antagligen bakade de in korv och snickers i frityrsmet och bjöd på när det var fest och de inte beställt tillräckligt stora kebabpizzor med bearnaisesås. Dennis ”systrar” (jodå, de kallade varandra ”systrar”) och ”bröder” sa ”hej mannen” och ”yo mannen” när de träffades. De formade pekfingret och tummen till en pistol och pekade på varandra av skäl som ingen begrep och skrattade våldsamt högt åt skämt utan poäng. Ingen inbillar sig att Dennis skulle ha blivit en välformulerad, lagom liberal politiker när han blev stor.
Det finns inte teknisk, eller annan bevisning, som binder mig till Dennis död. Jag dödade inte Dennis. Det kommer Sander att påpeka såklart. Han kommer också att göra sitt bästa för att få alla att förstå att jag inte hade någon anledning att vilja döda Dennis.
Med undantag för den sista kvällen gav Dennis mig aldrig vare sig kokain, hasch eller något annat. Sebastian gav mig det jag ville ha. Jag kände inte Dennis, ville inte lära känna honom, Dennis ville inte lära känna mig. Om han pratade med Sebastian när jag var med stod han och drog i sina kläder och försökte låta bli att titta på mina bröst. Men han pratade aldrig med mig, han pratade inte med ”någon annans brud”, han ansåg att ”brudar” krävde respekt endast i de fall då de var ihop med ”en snubbe” man var tvungen att respektera. Sista kvällen, när Claes slängde ut honom, då grät han runda vaxtårar, och snorade genomskinligt snor som han inte torkade bort utan bara lät rinna. Han grät för att han skulle bli av med knarket han tagit med sig för att sälja och det var inte hans knark, naturligtvis. Hade inte Sebastian hunnit döda honom några timmar senare hade Dennis leverantör säkert mördat honom istället.
Att påstå att jag ville att Sebastian skulle döda Dennis är absurt. Att påstå att jag behövde övertala Sebastian att döda Dennis är ännu mer absurt.
När polisen öppnade Dennis skåp efter skotten hittade de en oladdad pistol. Jag vet att Sander vill göra ett stort nummer av den där pistolen också. Han kan inte veta varför Dennis hade den, men han kommer att försöka använda den för att få alla att förstå att Dennis levde ett farligt liv. Nästan lika farligt som Sebastians eller betydligt farligare, beroende på hur man ser det.
Journalisterna påstår att vi behandlade Dennis som vårt husdjur. Men de låtsas inte om att det knappast var vi som var värst. Exempel: om någon hade satt på Dennis en Ralph Lauren-skjorta hade det tagit mindre än tjugo minuter för skolledningen att kräva att hans skåp skulle öppnas och gås igenom så att man kunde hitta resten av stöldgodset. Dessutom: Dennis tjänade massvis med pengar tack vare Sebastian. För varje vecka blev Dennis jeans dyrare och dyrare och bland valkarna runt halsen gömde sig fler och fler tjocka guldkedjor. Men det var ingen som orkade titta tillräckligt noga på Dennis för att lägga märke till det. Lärarna och de vuxna på stället där han bodde kanske trodde att hans smycken var oäkta, de kanske inte fattade hur dyra hans fula sneakers var. Men jag tror att de framför allt sket i hur han fick sina pengar, bara det inte var grejer han snott av de andra eleverna. För det var bara en fråga om några månader innan Dennis skulle vara tvungen att ”avvika” från hemmet där han bodde för att undvika utvisning, när hans påhittade födelsedatum gjorde att han blev arton år. Och då skulle de slippa honom och alla problem han drog med sig. Var lärarna upprörda över att Dennis skulle utvisas? Bara på låtsas. Egentligen tyckte de att det var skönt.
Ingen trodde att han skulle bli vuxen och ordna upp sin tillvaro. Dennis visste inte vad det betydde, han kunde inte ens stava till tillvaro och hans mobiltelefon med anonymt kontantkort hade inget rättstavningsprogram som kunde hjälpa honom med den saken.
Och åklagaren och alla hennes journalistpolare kan skrika sig hesa om att ingen borde behöva gå igenom det Dennis gick igenom, det var ändå ingen som tyckte tillräckligt synd om honom för att göra något åt det. Alla behandlade honom som en dödsdömd redan medan han levde. Sebastian gav honom åtminstone betalt.
Jag dödade inte Dennis, jag dömde honom inte ens mer än vad alla andra redan gjort. Allt det tror jag att Sander vill säga till domstolen, men han vet inte hur han ska göra det.
För någon dag sedan läste åklagar-Lena upp mess jag skrev till Amanda om Dennis. ”Han är galen, men han dör väl snart”, stod det i ett av dem. Ett annat, längre, som jag skrev till Sebastian innehöll raden ”han måste bort ur ditt liv”.
”Vi måste bemöta de där messen på ett tydligt sätt”, säger Sander nu. ”Jag vill också göra det utan att beröra de andra meddelandena. De har inte med varandra att göra. Det är vår huvudlinje. Håll dem isär.”
Sander vänder sig fortfarande inte till mig, bara till Ferdinand och Pannkakan. Jag antar att de brukar ha en genomgång av vad-har-hänt-och-vad-måste-göras varje dag efter avslutad förhandling, men att de normalt sett väntar tills jag har åkt till häktet. Ferdinand och Pannkakan verkar tycka att Sander tjatar.
”Vi borde inte ha några större problem med att bemöta messen om Dennis. Det är fullt begripligt att Maja inte vill att Sebastian ska umgås med honom”, säger Sander. Ferdinand nickar oengagerat. ”Ingen kan klandra Maja för att hon vill att Dennis ska försvinna ur Sebastians liv.” Pannkakan skakar på huvudet, lika halvhjärtat. De har hört det här tusen gånger förut. De har behövt lyssna på när Sander pratar med sig själv fler gånger än de kan hålla reda på.
Jag tror att Sander har rätt. Men ingen skulle erkänna att om bara Dennis dött hade jag aldrig ens blivit häktad. Ingen skulle heller erkänna att de hellre dödat Dennis själv än låtit honom bli kompis med deras barn, för de är rädda att verka rasistiska. Men jag tror inte att Dennis kände sig som ett husdjur. Han sket i hur vi behandlade honom, han ville bara tjäna så mycket pengar som möjligt innan han skulle bli tvungen att dra.
”Jag kommer att behöva inleda med tidsaxeln och i synnerhet vår inställning till händelserna under natten.” Sander pratar fortfarande med sig själv, Ferdinand och Pannkakan fortsätter att låtsas lyssna. ”Men när jag går igenom offren börjar jag med Dennis och Christer. Det är minst problematiskt.”
Mordet på Christer åker med det generella påståendet att jag hjälpte Sebastian att göra det han gjorde, tror man på det är jag medskyldig även till Christers död, tror man inte på det ska jag inte dömas.
Christers död var en ”slump”, kanske? Eller så förtjänade alla vuxna som försökte säga åt Sebastian hur han skulle leva sitt liv att dö? Sander har sagt till mig att han inte vill spekulera i vad Sebastian ville och inte ville. Åklagaren vet inte heller varför Sebastian dödade Christer. Han kanske bara befann sig på fel plats vid fel tidpunkt? Sebastian brydde sig kanske inte om vilka som dog, ju fler desto bättre kanske? Det de hittade i mitt skåp tyder på att han hade velat döda ännu fler. Eller, förlåt. Det bevisar enligt åklagaren att jag och Sebastian ville döda halva skolan.
Tidigare under veckan, när åklagaren pratade om Samir, grät jag. Jag ville inte gråta, för jag vet att det är vad Pannkakan vill att jag ska göra, men jag kunde inte hjälpa det. Jag ville säga något så att de slutade lyssna på åklagaren men eftersom jag bara får prata när det blir min tur att prata, grät jag istället.
Jag grät inte när åklagaren sa att även om inte Sebastian sa det till mig, även om jag inte såg Claes Fagermans döda kropp när jag var hemma hos honom, måste jag ha hunnit förstå att Claes var död under de där elva minuterna då jag var inne hos Sebastian, särskilt med hänsyn till vad jag skrivit för mess till Sebastian under natten och morgonen. När hon sa att Sebastian och jag planerade det och resten också tillsammans och att vi ville döda och vi ville dö, tillsammans, tittade jag bara rakt fram utan att reagera. Jag lyssnade när hon påstod att även om jag inte förstod att Sebastian menade allvar, även om jag var dum nog att inte fatta att det låg vapen och sprängmedel i väskorna, borde jag ha förstått och protesterat och eftersom jag inte protesterade är jag skyldig till medhjälp. Och morden jag begick, dem begick jag, det visar den tekniska bevisningen, sa åklagaren, hon sa teknisk bevisning gång på gång, hon älskar de orden, hennes röst blev så upphetsad av dem att den nästan sprack. Men jag höll mig lugn.
Och när hon pratade om Amanda la Ferdinand sin hand på min axel. Den var smal och tunn och nuddade mig knappt och jag bet mig i min egen hand för att inte skrika rakt ut.
Ingen tycker att det är en katastrof att jag dödade Sebastian. Jag borde ha gjort det tidigare, tycker de. Men att jag dödade Amanda går inte att bortförklara.
”Det var självförsvar”, kommer Sander att säga om skotten jag avlossade.
”Vårdslöshet.” ”Vållande.” ”Nödvärn.”
Han kommer att använda en massa ord för att förklara att det var ett misstag. Jag bör inte lastas för det, jag agerade för att avvärja en större fara.
Men djupt inom mig vet jag. Jag försökte inte försvara mig på något medvetet genomtänkt vis. Jag tänkte inte ”hjälp”, jag tänkte inte ”jag måste döda Sebastian, annars dödar han mig”. Den skräck jag kände går inte att förklara, det var något som hände med min kropp medan själen förberedde sig på att dö.
Jag har gråtit flera gånger under veckan. Men inte för att Pannkakan vill att jag ska göra det. Jag inbillar mig inte att det hjälper.
När vi äntligen får besked om att min bil från häktet är här erbjuder sig Pannkakan att följa med mig och säkerhetsvakten dit. När vi går från hissen till bilen i garaget väntar journalisterna på oss. Jag är trött, de tar foton med sina jättekameror, det där knatterljudet, maskingevär med ljuddämpare. Susse möter upp och ställer sig framför mig, lägger armen om mig, jag vänder ansiktet in mot hennes hals, hon är faktiskt längre än jag är, närmast groteskt lång är hon, så det kanske ser gulligt ut. Mammigt.
Pannkakan älskar säkert att de tar bilder på mig när jag blir mammad. Det får mig att se yngre och flickigare och ledsnare ut. Kanske har han till och med tipsat pressen om vilken väg vi skulle ta, var de kunde stå för att ta sina foton.
”Maja”, ropar en journalist. ”Hur tycker du att det gick i dag?”
Jag svarar inte och låter Susse baxa in mig i baksätet. Sätter mig så långt bort från kamerorna jag kan. Rutorna är mörka. Men jag ser att Pannkakan går fram till journalisten. Det är underligt att han följde med till bilen. Det brukar räcka med säkerhetsvakten. Han och jag hade inga pågående superspännande samtal att avsluta. Och han borde väl fortsätta debriefingen med Sander och prata om läget och, ja, hur det gått? Vad gör Pannkakan här? Antagligen vill han försäkra sig om att jag sköter mig. Och varför skulle han bekymra sig om hur jag sköter mig om han inte redan visste att det fanns journalister i det fuktiga garaget?
Pannkakan tjatar om att ”de” är intresserade av mig. Mitt jag. Det är viktigt att jag ”får” en ”personlighet”, att jag ”blir en människa”. Hela mitt försvar vilar enligt Pannkakan på det. Vem jag ”är”. Visst.
Så snart vi fick tillgång till förundersökningen inledde Sander en miljon olika egna undersökningar för att dubbelkolla slutsatserna som den tekniska analysen och utredningen har kommit fram till. Men Pannkakan verkar mest koncentrera sig på att få ”dem” att förstå mig. Vilka ”de” är verkar mer osäkert för jag tror inte att han menar domarna. I alla fall inte bara.
Susse klappar mig på armen. Jag låter henne ta min hand. Nu ser ingen mig längre. Dörren till förarsätet står visserligen på glänt, men fotograferna verkar inte ha märkt det. Jag hör hur Pannkakan pratar med journalisterna. Låg, men tydlig, röst.
”Vi kan inte prata nu, det får ni förstå. Det har varit en lång dag.” Han låter trött, mycket tröttare än han gjorde i hissen ner till garaget. ”Maja är ledsen. Det här är jobbigt för henne. Hon är så ung …” Nu sa han det igen. Jag undrar om journalisterna börjar tycka att det är tjatigt. ”… det tillhör inte vanligheterna att en flicka i hennes ålder behöver sitta inspärrad så länge. Hon har haft en exceptionellt lång och påfrestande häktningstid.”
Jag försöker somna i bilen. Jag är trött. Det är riktigt uppfattat av den empatiska Pannkakan. Men han har fel om det andra. Häktet är inte överdrivet jobbigt. Inte för att det är något trevligt ställe, för det är det inte. Inte för att maten är god, för det är den inte, men för allt jag slipper.
Varje dag på häktet är en klippa-klistra-version av dagen innan, i synnerhet sedan de slutade förhöra mig hela tiden. Det är sjukt skönt. Inga överraskningar. Inga nya människor. All mat smakar exakt likadant oavsett om det är köttbullar, torsk eller äggröra. Jag äter frukost, lunch och middag. En timma i rasten, en timma i gymmet (jag låtsas bara träna). Undervisning. Tio minuter i duschen. Jag ligger på min säng, jag ligger på mitt golv, jag går på min toalett, jag lyssnar på dem som går förbi, jag försöker läsa, jag lyssnar på musik, jag sover mer än jag någonsin gjort i hela mitt liv. De enda besök jag får är när Sander kommer. Men i helgen får jag vara i fred. Ingen ska prata med mig, överraska mig, tvinga mig att tänka.
Vi hann inte börja med sakframställan i dag, men när helgen är över är det dags för min sida av historien, om Sebastian och mig, och kärleken och hatet och om hur jag svek honom.