Vi blev ihop sommaren före morden, Sebastian och jag. Stockholm hade fastnat i en så överjävlig hetta att efter tre veckor pratade folk inte ens om vädret längre. De klagade på trasig luftkonditionering, is som smakade gammal socka och kornig glass på 7-Eleven, men inte på värmen, den hade blivit ett tillstånd. Ingen kunde föreställa sig att det någonsin skulle bli annat väder än detta.
Jag sommarjobbade min sista natt i receptionen på ett hotell vid Stureplan när Sebastian dök upp. Från tio på kvällen till sju på morgonen i tre veckor hade jag svarat i telefon, bokat gäster, avbokat gäster, ringt in extrapersonal till frukosten och städningen, lyssnat på fulla finländare (”where are the nice girls?”), om de inte ville att jag skulle komma upp med sprit på rummet åt dem (”be a nice girl, will you, hehe”). Det fanns en larmknapp under disken, jag behövde aldrig använda den. Ibland spydde någon ner sig, oftast på rummet, men det slapp jag också ta hand om. En gång karvade en gubbe sig i handlederna. Han skickade en tweet om det till polisen i god tid innan han satte igång.
På väg till jobbet träffade jag trötta turister på väg till och från billiga restauranger, glosögda föräldrar med barn i bortvända vagnar, eller slöa tyskar med sandaler och skrynkliga kartor. Det var inget stressigt arbete, det var inte svårt, det var hyfsat välbetalt och det gav ”erfarenhet” (pappas ord). Pappa var ”för” att jag skulle jobba extra, det låg liksom ett väldoftande moln Kamprad och Ung Entreprenör över hela grejen, tyckte han. Mamma ville att jag skulle ta taxi hem varje morgon, men pappa kunde inte dra av det så hon tjatade inte.
Sebastian hade varit ute på en av klubbarna i närheten och kom in för att låna toaletten. Jag jobbade ensam, min kollega hade gått hem tidigare, det var något med sonens födelsedag.
Vi fick inte låna ut toaletten till några andra än våra gäster, men jag skulle aldrig ha sagt nej till Sebastian. Hur han visste att jag jobbade där just då, det fick jag aldrig veta, jag visste inte ens att han fortfarande hade koll på vem jag var. Det var länge sedan vi gått på samma dagis. Sebastian var ett år äldre än jag, om han inte hade blivit tvungen att gå om sista året skulle han redan ha tagit studenten. Men nu skulle vi snart börja i samma klass, jag visste det, alla visste att Sebastian skulle gå om, och nu klev han in i receptionen på precis det hotell där jag jobbade.
”Maja”, sa han, med sin självklara röst, han verkade inte alls förvånad över att se mig och mitt hjärta hoppade över ett slag, precis som när vi gick på dagis. Sedan stannade han kvar tills det blev dags för mig att gå hem. Vi promenerade, staden var tom och svalare än morgonen innan; vi gick bredvid varandra genom Humlegården, uppför Engelbrektsgatan till Östra station. Där tog vi tåget till Ösby. Han satte sig bredvid mig i vagnen, när vi kommit till universitet la han sig ner i mitt knä och somnade utan att kommentera det vidare. När tåget saktade in vid vår station strök jag honom över pannan för att väcka honom och han tittade på mig när han vaknade. Så lyfte han handen och drog tummen över min underläpp. Inget mer.
Redan samma eftermiddag åkte jag på semester med mamma, pappa och Lina. Mamma hade bestämt att vi skulle åka bil genom Europa, men först flög vi till Genève där vi hyrde bilen vi använde för att transportera oss mellan olika boutiquehotell som mamma valt på en sajt med ”hemliga” och ”unika” erbjudanden.
Pappa körde. Pappa kör alltid när både han och mamma är i bilen (utom när de har varit på fest). Mil efter mil, vi bytte radiostation när den började knastra. Vi lyssnade på samma musik i land efter land, kommentatorerna lät allesammans likadana, samma glättiga skratt och positiva sje-ljud (”shlabablasha Rihanna, shushushu Ariana Grande!”). Programledarna pratade olika språk förstås, och i Italien spelade de fler italienska låtar, i Frankrike fler franska, men på det stora hela lät det likadant överallt och jag var dessutom i ett sorts chocktillstånd. Sebastian hade exploderat i mitt huvud. Jag var på fel ställe, med fel människor, satt bredvid Lina och hennes spypåse i baksätet och letade. Jag sket i att mamma och pappa skulle klaga på mina roamingavgifter, jag kollade överallt, galensurfade, men hittade ingenting om var han var, vågade inte fråga någon han kände eller adda honom någonstans där han inte redan addat mig. Så jag satt i bilen och blev alltmer desperat och panikslagen för chansen hade glidit mig ur händerna, Sebastian hade legat i mitt knä, han hade tittat på mig och sedan hade jag åkt ifrån det. Hur dum får man bli?
Vi hade hunnit nio dagar in i vår semester och till Villefranchesur-Mer utanför Nice när han ringde. Mobilen surrade i min svettiga hand, han hade dolt nummer och hämtade mig med vespa. Pappa såg förvånad ut, mamma verkade närmast chockad. Sebastian mötte oss allesammans i lobbyn på vårt hotell och han bjöd in mamma och pappa ”och Lina såklart” (hur visste han vad hon hette?) till middag ”på båten” senare under kvällen. Hans pappas ”båt” låg förtöjd utanför hamnen i Nice och jag kunde se hur mamma började steppa på stället för att hon inte begrep hur hon skulle hinna köpa ny klänning och pappa jäste till dubbel storlek eftersom Sebastians pappa var betydligt mer än en ”potentiell kund”, Claes Fagerman var potentiellt ett nytt liv.
Sebastian låtsades inte märka något. Han tittade bara på mig.
Amanda hade berättat för Sebastian var vi var och Sebastian hade bestämt sig för att åka ner samma morgon. Allt var overkligt på gränsen till det surrealistiska. Jag åkte med honom därifrån, bakpå hans vespa, la armarna om hans midja och det var smala vägar längs med kusten och det var brant och varmt och jag låg med honom två gånger i hans ovala dubbelsäng på båten (under ett vitt lakan) innan mamma, pappa och Lina kom för att äta middag med oss och Sebastians pappa uppe på däck, rakt under en miljard stjärnor.
Båten var nästan sextio meter lång. Däcket var sidenmjukt och sirapsfärgat, allt var mässingbeslag och silverdetaljer, guld och vit marmor. När förrätten kom in hade solen redan gått ner. Vi satt högst upp på båten, den var upplyst nedtill längs med vattenlinjen och runt ovandäcket där matbordet stod, den sammetssvarta natten kröp ända in på skinnet och vi hade fler servitörer än jag kunde hålla reda på och mamma och pappa tittade på mig oftare än de brukade. Lina ville sitta i mitt knä.
”Jag hade gett upp hoppet om att få se Sebastian härnere”, sa Sebastians pappa till mina föräldrar och log brett. ”Jag antar att det är Majas förtjänst att han bestämde sig för att förära oss med ett besök.”
Jag kunde knappt sluta titta på Claes Fagerman den där första kvällen. Han var en fantastisk berättare, en magisk underhållare och han var till och med mer självlysande än i tidningen. Mamma fnittrade, förtjust som en undulat. Hon hade köpt en ny klänning och hade något i håret; det såg ut som en lagerkrans i falskt bladguld, men det var naturligtvis äkta, annars skulle hon aldrig våga ha på sig något som såg så billigt ut.
Sebastian la armen om mig och Claes Fagerman berättade historier om folk jag aldrig hört talas om, min pappa skrattade allt hetsigare. Sebastians pappa var annars bra på att få folk att slappna av, han blev aldrig rädd för de där sprickorna som uppstår när folk som inte känner varandra blir sammanfösta för att umgås, han blev inte stressad av tystnader eller harklingar eller ointressanta samtalsämnen. Han bara log och pratade på och hans skämt fick folk att skratta lättat. Den första kvällen såg jag inte igenom det där, jag anade inte vem han var egentligen. Mamma blev så pass berusad att hon åt upp sin dessert och Lina somnade på soffan, någon i personalen la en tunn filt över henne trots att luften var len och ljummen.
En gång sa Claes till mig: ”Jag är rik, förstår du”, och han sa det inte för att skryta, utan för att förklara varifrån han kom. Han var rik på ett vis som gjorde det till hans nationalitet. Han levde i ett eget land. Det hade inte med geografi att göra. För de riktigt rika svenskarna är mer lika de riktigt rika japanerna eller italienarna eller araberna än de påminner om någon annan svensk. Och pappa beundrade det eftersom Claes Fagerman hade skaffat sig den där nationaliteten på egen hand, inga ärvda pengar eller privilegier, eller åtminstone inte på något gods-i-Sörmland-skogar-i-Norrland-varv-i-Göteborg-och-medlem-i-kungens-jaktlag-vis.
Pappa avskydde ”fideikommissidioterna” och deras ”meningslösa hobbyinvesteringar”. Han kunde komma hem från jobbet och berätta om deras projekt. ”Vill du ha riskkapital för att utveckla en app som berättar vad en liter mjölk kostar så finns det tjogtals med tjugoåringar med nedgånget gods, uråldrig titel och nystartat investmentbolag som tror att vanligt folk behöver en app för att ta reda på det, eftersom pappas pojkar aldrig behövt lära sig att priset står på hyllan.” Fideikommissidioterna var dessutom inte ”rika på riktigt” och just den saken var det enda de åstadkommit på egen hand: att inte bli rika på riktigt.
”Det är bedrövligt”, brukade mamma svara. (Pappas ord, hon använder dem när hon pratar med honom.) ”Bedrövligt.”
Och mamma kunde i sin tur berätta att en kollega eller kompis till henne hade slutat jobba. ”Hennes man ska väl köpa inredningsbutik till henne”, sa hon, för precis lika illa som pappa tyckte om folk med ärvda pengar, avskydde mamma kvinnorna i hennes egen ålder som gjorde det hon drömde om: gav upp.
Mamma är bolagsjurist på ett börsnoterat företag och tjänar ungefär hälften så mycket som pappa. Hon gick ner i tid när Lina föddes, för att ”inte bryta ihop”, men sluta jobba vill hon inte. Hon låtsas att det går bra och att hon fortfarande har för mycket att göra. Ingen går på det, allra minst pappa.
”De borde spela bort pengarna på Lotto istället”, brukade pappa fortsätta. ”Större chans till utdelning.” (Han fortsätter jämt prata om sitt även om mamma pratar om något annat, deras bästa diskussioner ser alltid ut så.)
Men Claes Fagerman fick både mamma och pappa att bli stjärnögda pojkbandgroupies. I månader efter att Sebastian och jag blivit tillsammans pratade pappa om Claes Fagerman varje gång han fick mig på tu man hand. Han berättade om hur Claes Fagerman hade förvandlat den krisdrabbade koncern han hade ärvt till ”en av Sveriges tre största förmögenheter”. Det lyckades han med eftersom han ”inte nöjde sig med att skövla skog och vaska efter guld i någon norrländsk bäck” utan började investera i högteknologiska branscher (typ kabel och mikrochips, jag orkade aldrig riktigt sätta mig in i det). Pappa såg så mycket upp till Claes att han inte ens lyckades vara avundsjuk.
”Det enda som inte är världsunikt med Claes Fagerman”, sa pappa till mig en gång ”är att han gifte sig med en före detta trea i Fröken Sverige. Fagerman är en av de största Sverige någonsin haft. Han kommer att gå till historien.”
Och den där första kvällen på båten, då tyckte jag också om Claes. Han fick mig att känna att han tyckte att jag var speciell. När han skämtade kände jag mig rolig, bara genom att jag skrattade på rätt ställe.
När han pratade om Sebastians bror Lukas, vad han gjorde på Harvard och hur duktig han var, tyckte jag att det var gulligt att han var stolt. När han sa att det ”alltid varit uppenbart” att Lukas ”skulle gå långt” kände jag mig invigd i något privat, familjehemligheter, saker Claes bara berättade för några få. Jag trodde att en pappa som skryter om sin äldsta son, naturligtvis är stolt över den yngsta också. Jag såg inte att hans pappakärlek var villkorad, att man måste prestera för att inte bli föraktad av Claes Fagerman.
Sebastian och jag ursäktade oss vid midnatt.
”Vi tänkte ta ett kvällsdopp.”
”En promenad på stranden.”
Mamma tog mig om kinderna med båda händerna som om hon trodde att jag var oskuld och det här var min bröllopsnatt och pappa tittade på mig med något som faktiskt liknade stolthet.
”Min lilla flicka”, sa väl mamma.
”Uppför dig ordentligt”, sa kanske pappa. Och så flinade han mot Sebastian och sa ”gör inget jag skulle göra”, eftersom min pappa alltid envisas med att säga sådana saker.
”Om jag bara kunde begripa vad du ser hos honom”, sa Claes Fagerman. ”Han brås på sin mamma, ska du veta” och vi skrattade, allesammans, jag också eftersom det var innan jag förstod att Claes aldrig skojade när han sa elaka saker till Sebastian.
Utöver den där kommentaren så pratade vi inte om Fröken Sverigetrean, Sebastians mamma. Inte den kvällen och knappt någon gång senare. Hon hade inte ersatts med en yngre version av sig själv, hon var bara borta. Eller åtminstone utflyttad, inte närvarande, inte viktig. Hade hon lämnat Claes eller hade han slängt ut henne? Jag tror inte att jag någonsin fick veta det. Och vid sidan om Claes Fagerman var hon så oviktig att jag inte tänkte på henne, inte ens på att hon inte var där. Innan jag blev ihop med Sebastian hade jag haft fyra pojkvänner. Den första var Nils. Vi var tolv år, nästan tretton och blev tillsammans i mörkret på en fest som hans tvillingsyster bjudit mig på. Stereon spelade Christina Aguilera och han kysste mig snabbt och hårt och vi ramlade ner i en soffa och hånglade tills jag hade svullna läppar och genomblöta trosor. Han tog mig på brösten, det var det skönaste jag någonsin varit med om men vi låg aldrig med varandra, det var inte ens tal om det. Tre veckor senare tog det slut och det dröjde ytterligare två månader innan jag fattade det eftersom det blev sommarlov och i nio veckor tittade jag på hans fotografi och skrev vykort (”jag är på landet hos mormor och morfar, det regnar och jag har sett The Evil Dead”). Jag fick inga kort av honom. När skolan började igen hälsade han inte på mig och det var allt.
Min andra riktiga pojkvän fick jag drygt ett halvår senare och han var ett år äldre än jag (drygt fjorton och ett halvt!) och skrev på tidtabellen på busshållplatsen vid skolan att han tyckte att jag var söt. Det tog någonstans mellan sex och åtta minuter för det skvallret att nå mig och jag var inte dummare än att jag förstod att det var det största som hittills hade hänt mig. Nästan femtonåriga Anton hade tjocka läppar och blont lockigt hår. Vi var tillsammans i sju veckor, så länge att vi praktiskt taget betraktades som gifta. Men en fredagskväll på en skolfest i Fribergaskolan söp han sig full på en häxblandning han hade hällt i en gammal schampoflaska och deklarerade att ”du är för ung, Maja” och att ”vi måste gå skilda vägar” (jorå, hans ord). Jag skämdes på något bakvänt vis, men blev egentligen inte ledsen. Ingenting med det förhållandet engagerade mig, varken Anton, hans kyssar som blötte ner nederdelen av mitt ansikte eller den här vara-ihop-grejen.
Efter det hade jag en period då jag bara blev kär i betydligt äldre killar. De hade inte en aning om vem jag var, antingen för att vi aldrig hade träffats på riktigt eller för att de enda gånger vi träffades var när jag såg nacken på dem sex rader längre fram på bussen. Jag kommer inte ihåg vad en enda av dem hette. Och när jag var drygt femton träffade jag Markus.
Markus var sexton, rökte hasch, spelade bas, skrev poesi och hans mamma hade blivit fotad av Richard Avedon. Han gick på Östra Real och alla, precis alla, visste vem han var och när jag och Amanda klev in genom dörren till en lägenhet i två etage på en gata vid Karlaplan spelade Markus och hans band oigenkännliga coverlåtar på övervåningen. Festen var igång sedan några timmar tillbaka och vi fick varsin bit kladdig chokladkaka och en gräddig dryck som smakade vanilj av en kille med koppärr och lila nagellack. Jag dansade mig svettig i ett vardagsrum tömt på möbler utan att tänka en enda gång på hur fånigt det ser ut när folk kastar upp händerna i luften och skakar på huvudet. Sedan gick strömmen, brandkåren kom och förklarade att eltillförseln till hela Östermalm låg nere, ”det finns en anledning till att det krävs tillstånd för att organisera konserter”. Efter brandkåren klev två uniformerade poliser in genom dörren och så dags hade jag förstått att jag var hög för första gången i mitt liv. Amanda och jag låste in oss i ett av badrummen och försökte låta bli att skratta ihjäl oss. Om det var kakan eller vaniljdrycken eller både och som gjort oss höga hade vi ingen aning om. Vi satt där till polisen gått igen och Markus knackade på dörren. Han var naken och bar på en kandelaber med fem tända stearinljus. Han tappade upp ett bad och när han frågade klädde jag av mig och badade med honom medan Amanda somnade på en handduk på kakelgolvet.
Markus hade lång lugg som gjorde att han slapp se någon i ögonen och en eftermiddag senare samma vecka tog han min oskuld ovanpå sin pappas räfflade överkast. Det var inte dåligt, det gjorde inte ont och jag var otroligt lättad över att han inte märkte att jag aldrig gjort det förut. När jag ringde honom (jag ringde till hans hemtelefon eftersom han aldrig svarade på sin mobil och eftersom jag trodde på honom när han sa att han ”valde bort mobiltelefoner”) låtsades han att han inte var där. Jag hörde på hans mammas röst hur irriterad hon blev, men jag fortsatte att ringa, både till mobilen och till den fasta, det räckte inte att jag förstod att han inte gillade mig, jag kunde ändå inte låta bli. Markus och jag låg med varandra fyra gånger till på olika fester (det brukade börja med att vi badade i badkar tillsammans, han gjorde det på alla fester) och jag försökte låtsas att när han sa att han älskade mina bröst så betydde det att han älskade mig. Sista gången vi låg med varandra var på en annan bäddad säng (vi låg aldrig under några lakan), klockan var inte mer än strax före tio på kvällen och han vände sig om medan jag torkade mig på magen med min egen T-shirt och förklarade att han var ihop med Terese som kallades för Tessie. Vi kunde därför inte ”fortsätta så här”.
Två och en halv timme senare samma kväll träffade jag tjejen med hundnamnet när hon och Markus kom ut från badrummet. Cockerspanieln Tessie var iförd badrock, Markus var naken igen. Och först då blev jag ledsen, men inte så att det märktes, jag åkte bara därifrån.
Nästa kille gjorde jag slut med. Han hette Oliver och sa att han älskade mig (inte bara mina bröst) redan efter fyra dagar. När jag svarade att jag tyckte om honom, att han var ”fin” men att vi inte var ”rätt för varandra” (jag hade blivit proffs, fullärd i kärlek, visste exakt vad man skulle säga), då började han ringa mig varje dag även när han inte var full och sms:a mig varje kväll för att ”säga god natt”.
Vi låg med varandra i ett par månader efter att det hade tagit slut men sedan kom Sebastian till min hotellreception och ingenting av det jag tidigare hade varit med om hade något gemensamt med Sebastian. Allt var nytt. Det var inte så enkelt som att jag fick en nystart. Sebastian var min början.
Jag kan inte minnas att jag frågade mina föräldrar om det var okej att jag reste med Sebastian istället för att åka vidare genom Europa med dem, men det måste jag väl ha gjort för de hade med sig en nyköpt väska till middagen, antagligen den dyraste varianten mamma hade kunnat hitta, med all min packning i.
Den första morgonen vaknade jag före Sebastian. Jag har alltid svårt att sova på nya ställen och Sebastian sov djupt, jag ville inte väcka honom. När jag kom upp på däck satt Claes där och åt frukost, med en svensk papperstidning dubbelvikt i ena handen.
”Kom och sätt dig”, uppmanade han mig. ”Vad vill du äta till frukost?” undrade han, utan att höja blicken från tidningen.
När jag druckit ur mitt kaffe och pillat på min croissant (en logisk frukost på en båt i Medelhavet) la Claes ner tidningen och tittade vänligt på mig. Jag minns inte riktigt vad han frågade, om han ens ställde några frågor, men vi pratade och jag kände nervositeten släppa. Han stannade tills Sebastian kom och satte sig bredvid mig, med oborstat hår, kalsonger och en kritvit T-shirt. Då reste Claes sig upp, tog tidningen med sig och gick därifrån. De sa inte god morgon till varandra.
Det var sjutton dagar kvar tills skolan skulle börja och Sebastian och jag skulle bli klasskamrater. Vi stannade på Claes båt i femton dagar och lika många nätter. Redan morgonen därpå åkte vi ner mot italienska kusten, vi var på väg mot Capri och det var azurblått hav och svala vindar och identiskt varma kvällar varje kväll utan undantag, ibland stannade vi till, mitt på havet och sänkte ner en mindre motorbåt från däck, från den kunde vi dyka, eller snorkla, eller åka vattenskidor. En gång blev vi hämtade med helikopter (den landade på däck) och körda till en formel 1-tävling i där vi fick stå precis bredvid målfållan och le mot varandra i motordånet. Jag lärde mig aldrig vad alla på båten hette, trots att jag försökte. Sandro (kapten) lät mig ställa tusen frågor om ställena vi åkte förbi och kocken Luigi lärde sig att jag ville ha citron pressé och grekisk yoghurt, melon och croissanter till frukost, kyckling- eller fetasallad till lunch, och att jag drack mitt kaffe svart. I båtens spa-avdelning, på samma våning som biosalongen och i direkt anslutning till gymmet, spelade de silverfärgad plingeplongmusik och en kvinna (Zoe) fixade mina naglar på både fötterna och händerna, masserade mig med en olja som luktade tandkräm och vaniljstång. Hon tassade omkring barfota och jag såg henne aldrig någon annanstans än i just spa-avdelningen.
Jag älskade den där båten, jag älskade alla som jobbade där, de verkade alltid glada när vi sågs och det fascinerade mig att jag så snabbt vande mig vid allt, hur naturligt det kändes att bo där och bara låta dagarna gå. På kvällarna åt vi med Claes. Det verkade vara viktigt att vi var med även om han aldrig brukade äta mer än varmrätten med oss, han ställde frågor till mig, tre till fem stycken, sedan drog han sig tillbaka, men den där knappa timmen då han satt med oss lät jag hans uppmärksamhet värma oss. Han lyssnade på oss när vi pratade, nickade, någon kväll var han på extra gott humör och då talade han med oss om saker han ansåg vara viktiga.
En kväll, det måste ha varit den femte eller sjätte, tog Sebastians pappa in oss till en restaurang. Han skulle äta middag med en affärsbekant och han ville att vi skulle följa med. Vi frågade inte varför, men jag antog att vi skulle hjälpa till att göra det mer avslappnat och informellt.
Restaurangen låg på en klippavsats uppe i en bergsby inte långt från Bonifacio. Vi skulle promenera sista biten, alla färger hade försvunnit i mörkret, det stod en skåpbil parkerad vid hamnen och en presenning fladdrade från en container, höjdes och sänktes i vinden. Det var fortfarande varmt, trots att solen gått ner och just här luktade det sopor. Affärsbekantingen, en italienare, pratade engelska genom näsan med en brytning så tjock att den kunde ha använts som pålägg. Han hade supit sig full redan på båten.
”Hjälp mig”, sa han till Sebastian och räckte ut en hand med korta fingrar mot honom. Sebastian släppte min hand och tog gubben under armen. När vi kom in i den lilla byn fick jag svårt att gå på kullerstenarna med mina skor och hade ingenting emot att vi gick långsamt. Gubben svor och svettades, lutade sig ogenerat mot Sebastian och tog en kort paus var tjugonde meter för att hämta andan. När vi äntligen stod framför restaurangen placerade gubben en blöt kyss på Sebastians kind, märkligt nära hans mun. Sebastian ryckte till och hans pappa drog upp dörren till restaurangen. Claes Fagerman vände sig mot italienaren och visade med handen att han skulle gå först.
”Jag hade aldrig kommit upp hit om det inte vore för din skull, Sebastian”, sa italienaren och släppte äntligen taget om Sebastians arm.
”Det är trevligt att höra att han kan vara till nytta”, sa Claes. ”En nyhet för oss alla.”
Jag förstod inte varför han var arg, men det var han. Skitförbannad. Allt det jag lärt mig att förknippa med Claes Fagerman var utbytt. Sedan vi klivit av båten hade han inte initierat en enda diskussion, om jag sa något hörde han det inte, han tittade bort, vände sig bort, gick i förväg, svarade knappt på tilltal. Jag hade fått en knut på tarmarna och Sebastian tittade på ingenting, allra minst på mig. Italienaren verkade däremot helt obekymrad.
Vi fick ett fönsterbord. Restaurangen låg så tätt intill klippavsatsen att det verkade som om den svävade fritt över havet. Nere vid hamnen syntes ljusen från båtarna och långt bort vid infarten till bukten där båten låg för ankar andades en fyr. Sebastians pappa beställde åt oss alla utan att fråga vad vi ville ha. Italienaren skrattade, högt så att gästerna i andra änden av lokalen vände sig om, och vi lyssnade förfärat medan han ändrade Claes beställning, det skulle vara en annan förrätt, och absolut inte den varmrätten, det var något med korsikanerna och bläckfisk, som alla visste, precis alla visste det, och Sebastians pappa sa ingenting, han nickade nästan omärkligt åt servitören och när vinlistan kom in lät han italienaren ta den och beställa det han ville. Men Claes drack inte av vinet och han smakade inte ens på sin förrätt.
Medan vi väntade på huvudrätten var jag tvungen att gå på toaletten. När jag kom tillbaka hade italienaren satt sig på min plats. Han vinkade åt mig att sätta mig på hans gamla istället. Sebastian protesterade inte. Vid något tillfälle försökte Sebastian resa sig upp, kanske för att gå bort till mig.
”Sätt dig ner för i helvete”, sa Claes till Sebastian på svenska. ”Tror du att du skulle kunna lyckas med det konststycket? Att sitta ner och hålla käften?”
Sebastian satte sig. Han tittade inte på mig. Men han log, mekaniskt brett, utan att säga något.
När italienaren inte försökte få Sebastian att sjunga ”svenska visor” pratade han affärer. Han hade ett företag att sälja, så mycket förstod jag. Och medan han blev allt mer upplivad blev vi andra allt tystare. Jag undrade om italienaren kanske skulle supa sig från det uppsluppna och gå in i det oregerliga när Sebastians pappa ringde ett samtal, pratade en kort stund och lämnade över telefonen till honom. När han lagt på lyfte Claes sitt glas och lät italienaren nudda det med sitt. Lättnaden jag kände var så påtaglig att den nära på gjorde mig illamående.
Vi åt oss igenom fyra rätter, ost, två desserter och kaffe med en silverbricka chokladpraliner, minimaränger och marmeladgodis innan det var dags att ta sig hem igen. På något vis hade Sebastians pappa lyckats få upp en rullstol till restaurangen och där somnade italienaren medan en av männen från Fagermans båt rullade honom tillbaka till hamnen. Precis innan de fått upp rullstolen på däck vaknade han, hävde sig upp och deklarerade att han tänkte gå en promenad (”I am making a walk!”). Sebastian och jag gick och la oss. Vid fyratiden vaknade jag av röster från fördäck. När jag satte mig upp i sängen drog Sebastian ner mig igen.
”Ligg kvar”, sa han bara. ”Vi har inte med det där att göra.”
Vi var ensamma till frukost.
”Din far har åkt”, meddelade en av de vitklädda personerna som jag ännu inte visste vad han hette. Sebastian nickade bara. Han såg inte överraskad ut. ”Han sa att ni kan ta hans rum. Vi är strax klara med städningen.”
När italienaren kom upp på däck låg vi och solade. Hans ansikte var blåslaget och hans högerarm i mitella. Den verkade vara gipsad. Han stod tre meter bort, närmade sig inte.
”Herregud”, fick jag ur mig. Jag ställde mig upp. ”Vad har hänt?”
Italienaren skakade bara på huvudet.
”Gå inte på stranden sent på natten”, sa han och log ett snett leende. ”Är din far här?” undrade han sedan, han hade vänt sig mot Sebastian.
Sebastian drog ner mig på solstolen igen.
”Nej”, sa han och fortsatte blunda.
”Skulle du kunna …” fortsatte italienaren.
”Nej”, sa Sebastian.
Italienaren åkte och vi flyttade in i Sebastians pappas svit. Nu hade vi två badrum istället för bara ett. Och utsikt även framåt, ut över havet, samma utsikt som kaptenen, antog jag. Taket gick att öppna över badkaret i det ena badrummet och vi åt middag där, ensamma.
”Slog din pappa den där italienaren?” undrade jag senare samma kväll när vi låg i utomhuspoolen på däck. ”För att han flirtade med dig?”
Sebastian blev inte arg.
”Nej”, sa han bara. ”Det är klart att han inte gjorde.”
Jag skrattade lättat, försökte låtsas att det varit ett skämt. Men Sebastian skrattade inte. Han la upp bägge armarna och lutade sig mot poolkanten, blundade upp mot den svarta himlen.
”Jag frågade pappa en gång. När mamma försvann. Vad han hade gjort med henne, varför hon … hur han hade … för att hon skulle flytta …”
Han blev tyst.
”Vad svarade han?”
”Pappa sa … Vår familj behöver inte ta ut soporna. Vi har folk som gör det åt oss.”
Jag ville fråga vad han menade. Vad betydde det? Hade Sebastians mamma blivit utslängd och italienaren slagen av någon som jobbade för Claes? Men jag kom av mig. Sebastian grät. Han hulkade inte, han snorade inte, men han grät. Och jag visste inte vad jag skulle säga. Jag la händerna om hans ansikte och kysste honom. Hårdare och hårdare, jag kysste honom länge, längre än jag någonsin gjort tidigare och han kysste mig tillbaka tills jag inte ville någonting annat än att han skulle tränga in i mig. Och när han gjorde det kom jag nästan genast, jag kom alltid snabbare än han, fler gånger än han, intensivare än han.
Nio dagar senare flög vi hem från Neapel. Det var bara vi på planet, jag hade hört Sebastian prata med sin pappa på telefon kvällen innan. Claes tyckte det var onödigt att vi tog koncernens plan, att vi kunde åka reguljärt, men det stod ändå där och väntade på oss när vi kom till flygplatsen. Bilen körde oss hela vägen fram till rampen. Vi behövde inte gå genom någon kontroll.
Båten fortsatte vidare utan oss. Den seglade året runt med full besättning. En vecka senare räknade de med att lämna Medelhavet. Jag tror inte att det slog mig, overkligheten i det hela, den där världen av vykortsblått och solglitter och plingeplongmanikyr, förrän vi svängde av vid Inverness och allt såg likadant ut som när jag lämnat det mindre än en månad tidigare. Exakt likadant, trots att allt var förändrat.
Vi landade på Bromma flygplats. Där stod en annan bil och väntade ute på flygfältet. En i besättningen lyfte in våra väskor i bilen. Sebastian verkade trött och jag tror inte att jag hade räknat med att det skulle fortsätta vara vi när skolan började. Av någon anledning hade jag svårt att tro att han ville ha mig i sin vardag, i den mån han hade en vardag. Det kändes bara naturligt att det här var en sommargrej. En parentes för honom, mitt livs bästa veckor. Bilen släppte av mig hemma och jag visste inte hur jag skulle säga hej då, hur jag skulle tacka för allt, men Sebastian följde med mig in och skakade hand med pappa (pappa fick det där uttrycket som vuxna får när de ska låtsas som om de inte bryr sig men håller på att skita på sig av upphetsning). Sedan kysste han mig på kinden och sa, vi ses i morgon och sedan var han borta.
Morgonen därpå var första skoldagen. Sebastian skickade ett mess klockan halvåtta (inte ett enda på hela kvällen och natten) och bad mig möta honom vid vägkorsningen nedanför mitt hus. Han hämtade upp mig där och jag trodde att han gjorde det för att kunna göra slut med mig innan skolan började. När vi hunnit halvvägs började jag gråta, kanske för att jag ville få det gjort, när han gjorde slut skulle jag bli tvungen att börja gråta, det var lika bra att göra det redan nu. När han såg att jag grät körde han bilen åt sidan, stannade motorn, drog tillbaka mitt säte och satte sig grensle över mig. Han stack händerna under min tröja och smekte mig på ryggen och kysste mig, och kysste mig djupare, tog i mig, drog mig närmare, jag kände hur hård han var och jag blev förvånad över hur otroligt lättad jag blev, hur rädd jag varit för att han inte skulle vilja vara med mig längre.
Vi gick hand i hand från parkeringen till skolan och det kändes precis som en film om high school där den populäraste killen plötsligt dyker upp med den fula bruden med glasögon och konstig frisyr, efter att hon har genomgått en make-over och blivit skitsnygg. Inte för att jag hade varit en tönt innan, och inte för att Sebastian var någon ständigt leende fotbollskille med snedbena, men hela vår entré kändes pastellfärgad på något vis.
Amanda visste redan att vi var ihop förstås. Hon mötte oss vid röken, kramade om mig och krokade sedan händerna om Sebastians hals. Hon hängde där som en julgransprydnad en stund innan Sebastian krängde sig ur hennes ögla och vi gick in i skolan.
Sebastian hade något han behövde göra före första lektionen och vi skildes åt vid skåpen. När han sa hej då kysste han mig på kinden igen, och det kändes ännu mer som den där filmen. Amanda himlade med ögonen, precis som hennes rollfigur skulle göra (hon hade inga cheerleaderkläder, annars var allt perfekt). Hon var så nöjd att hon höll på att gå sönder för att hon plötsligt fått en så central plats i Sebastians liv. Att Sebastian skulle bli en del av vårt liv nu. De han umgåtts med året innan hade försvunnit iväg, till universitetet, på praktik på pappas företag eller för att plugga språk i USA. Nu var det vår tur. Och Amanda var överlycklig. Men det sa hon naturligtvis inte, utan klämde ur sig något om att Sebastian och jag borde ”skaffa ett rum”, och jag lutade huvudet bakåt och skrattade, precis lagom högt, helt enligt manus.
Det finns flera foton av mig och Sebastian från Medelhavsresan. Jag ser lycklig ut, oproblematiskt glad, en person som skrik-skrattar om hennes kille skvätter vatten på henne innan hon har doppat sig. Jag ler och mina ögon är självlysande. Jag ser lycklig ut även om jag så här efteråt har svårt att minnas att jag kände mig lycklig. Kanske är turen lik oturen på det viset att det tar ett tag innan insikten sjunker in. Först känner man ingenting. Känslan kommer senare, kanske inte förrän skälet till den har försvunnit.
Det är först nu, efteråt, som jag inser att Sebastian aldrig såg lycklig ut. Inte ens på de allra första fotografierna.