Nej, Samir tyckte inte att det var kul att Sebastian börjat i vår klass. Sebastian och Samir gick inte ihop, det blev uppenbart redan när Christer bad att vi skulle presentera oss för Sebastian eftersom han var ny i klassen. Sebastian såg ut som om han inte redan visste vad Samir hette. Kanske var det en hämnd för Samirs högljudda skratt, men det var också möjligt att han faktiskt inte hade en aning. Men när Samir låtsades att han inte visste vem Sebastian var blev det bara fånigt. Exakt alla i skolan visste vem Sebastian var.
Samir var den enda som surade, vi andra var desto lyckligare. Till och med lärarna verkade glada över att ha Sebastian där. Om någon frågat Christer, de där allra första skoldagarna, skulle han säkert ha sagt något i stil med att Sebastian förtjänade en ny chans. Under de första två veckorna fick Sebastian komma försent, dyka upp när han kände för det, gå mitt i lektionen, utan att lärarna kommenterade det. När han inte hade sina grejer med sig (alltid) sa de bara du kan titta med Maja eller så fick han låna lärarens dator.
Christer skulle aldrig ha erkänt att han redan visste att Sebastian aldrig skulle ta studenten. Alla förtjänar en ny chans. Samir däremot, han gav inte ens Sebastian en första chans.
Det tog exakt nio dagar innan Sebastian organiserade terminens första party. Claes var bortrest, och Sebastians bror Lukas hade åkt tillbaka till Boston. Amanda och jag var där först av alla. Jag tror att jag hade sagt att vi kunde hjälpa till, men redan på uppfarten stod det klart att det inte var den typen av fest. Sebastian behövde aldrig ”hjälp” med sina fester.
”Ta det inte personligt! Alltså. Folk får äta precis vad de vill. Men jag kan faktiskt inte förmå mig.”
Amanda hade inte börjat på sin halloumiburgare, hon höll den bara mellan pekfingret och tummen och granskade den från ena sidan till den andra, noggrant, för att försöka hitta sidan med minst kalorier. Mitt kött tittade hon på som om det var en nedtrampad, antibiotikastinn sugga i en för trång, cementerad spilta. Jag torkade bort lite dressing från mungipan, nickade och svalde.
Solen höll på att gå ner, de flesta hade redan ätit, det låg inte mer än tre hamburgare på hällen, den inhyrda grillmästaren tryckte halvhjärtat på köttklumparna och flott droppade ner på stenkolsbädden. Små, ilskna eldsflammor spottade upp och dog undan. En servitör iförd amerikanska-flaggan-kalsonger gick barfota nerför den mjuka gräsmattan med en bricka med tidningspappersmönstrade strutar fyllda med pommes frites. Sebastian hade försvunnit in i huset tillsammans med ett halvdussin av de killar som alltid följde efter honom om de fick.
Amanda och jag satte oss på den stenlagda altanen och tittade ner mot sjön.
”Var är Sibbe?” undrade hon. Bara hon kallade Sebastian det.
Jag ryckte på axlarna.
”Har Labbe kommit?”
Jag ryckte på axlarna igen. Samtidigt som Sebastian började i vår klass hade Labbe slutat. Han hade sluppit gå om, men blev tvungen att byta skola. Labbe var den enda av oss som kände Sebastian sedan tidigare, antagligen var det därför Amanda hade fått för sig att han skulle bli hennes nya pojkvän. Men Sebastian hade inte några bästa kompisar, han hade en bisvärm. Och, sedan någon vecka tillbaka, gathunden Dennis i hasorna.
Amanda suckade och la sin halvätna burgare ifrån sig. Jag var redan klar med min och arbetade mig igenom mina frites. Jag räckte fram struten mot Amanda. Hon skakade på huvudet utan att ens titta på den.
Det mörka vattnet nedanför oss glimmade i blyertsgrått. Lyktorna vid badhuset lyste upp bryggan. Ett par mörka silhuetter syntes på fördäck till en av de två båtar som Claes Fagerman hade förtöjd där. Det låg ett par och hånglade i sittkorgen som hängde från en av trädgårdens fyra träd. Ett halvdussin tjejer satt vid den ena uteplatsen, ett stenbord med mosaikyta och udda stolar i gjutjärn. De rökte, drack vitt vin och turades om att visa varandra sina mobilskärmar. Sebastian kom upp vid min sida, tog min hand, drog upp mig från marken och la armen om mig.
”Fy fan, vilken tråkig fest”, klagade han.
Sedan sprang han, slängde av sig kläderna på vägen, ut på bryggan och ner i vattnet. Jag sprang efter, klädde snabbt av mig, allt utom trosorna och hoppade efter honom. Vi simmade snabbt, vattnet var inte så varmt längre, men när han gled upp bredvid mig hade han stånd, jag särade på benen och la dem runt hans höfter och med alla gäster kvar på land trängde han in i mig. Jag behövde inte ens ta av mig, lät honom bara dra mina trosor åt sidan under vattnet. Jag vet inte om det gick för honom men när han slutade gick vi upp. Sebastian var så kall att hans läppar hade blivit blålila. Han hackade tänder, Amanda hade hämtat badrockar åt oss, räckte dem mot oss när vi klev uppför stegen. Sebastian tog mig i handen och vi sprang upp till bastun.
”Den här festen är död.”
Jag drog badrocken tätare om mig, trots att det var för varmt för att ha den på och satte mig på platsen närmast dörren. Samir och Dennis satt högst upp. Dennis ryckte till när Sebastian pratade, som om det var hans fel att festen inte levde upp till Sebastians förväntningar.
När Sebastian såg Samir skrattade han till, han blev förvånad. Det var han inte ensam om att bli. Jag hade aldrig trott att han skulle dyka upp här. Och att se honom tillsammans med Dennis var också konstigt. De kände väl inte varandra?
Sebastian blev stående en stund, han släppte ner sin badrock på golvet, stod naken kvar och hällde vatten på bastuaggregatet, lät ångan stiga upp mot taket innan han satte sig, men bara några minuter senare gick han ut, fortfarande naken.
”Skittrist. Den här festen suger.” Dennis följde efter. Han gick numera alltid ett halvt steg efter Sebastian med blicken på hans ryggtavla, jag förstod mig inte på honom. Dennis snurrade ovanför, framför, tätt intill Sebastian, i obegripliga cirklar, utan förklaring. Han var mer lik en fladdermus än en gathund.
Jag och Samir blev ensamma kvar.
”Kom du hit med Labbe?” frågade jag. Labbe och Samir hade blivit kompisar när Samir började i vår klass i första ring. De umgicks fortfarande, trots att Labbe bytt skola.
Samir nickade, tittade på mig en stund innan han bytte plats och satte sig precis ovanför mig. Han var sig inte lik, lite svullen i ansiktet kanske och definitivt irriterad, skitirriterad. Jag hade aldrig gillat att basta, men nu kunde jag inte gärna gå härifrån, Samir skulle tro att han gjorde mig generad.
”Jag trodde inte att du och Sebastian …”, började jag, men han avbröt mig.
”Labbe undrade om jag ville komma.”
Sedan var han tyst. Men han behövde inte säga något mer, jag förstod precis. Folk som blev tillfrågade om de ville komma hem till Sebastian brukade omedelbart glömma all skit de tidigare sagt om honom och tacka ja. De som fick chansen, tog den. För att kunna säga att de varit där om någon frågade vad de gjort i helgen. För att berätta, helt apropå, när de pratade om något annat, att när jag var på fest hos Sebastian Fagerman, ja, precis! Claes Fagermans son alltså.
Jag undrade varför jag trott att Samir inte var sådan. Men varför var han så irriterad?
För alla utom Labbe var det här första gången vi i vår årskurs fick komma på en av Sebastians fester. Bara ett par av dem han umgåtts med förut hade kommit ikväll, de flesta hade redan lämnat gymnasiet bakom sig.
Samir lutade sig ner mot mig. Han satt för nära redan innan och nu tryckte hans ben mot min arm. Jag kände att han luktade svett. En märklig lukt. Den hörde inte ihop med Samir Plugghäst med strukna jeans och dubbelknutar på gympaskorna, längst-fram-i-klassen-Samir.
”Jag tänkte att jag skulle komma hit och se vad det är folk snackar om. Och din pojkvän knarkskallen har i alla fall ett rätt. För det här är för jävla trist.” Samir skakade på huvudet och lutade sig ännu närmare. ”Om man inte gillar att snorta med husnegern, förstås.”
Först blev jag nog bara chockad. Jag hade aldrig hört Samir prata så här förut, inte med mig, inte med någon annan. Jag reste mig för att gå därifrån. Jag ville ha kul, jag tänkte inte låta honom sitta där och döma mig. Men Samir var framme vid dörren på en sekund och ställde sig i vägen.
”Drar han linorna direkt från din nakna mage?” Bastun kändes trång. ”Får Dennis vara med och leka? En bonus för att han låter Sebastian prova på det allra senaste?”
”Är du klar snart?”
Försökte han vara rolig? Det verkade inte så. Nu sänkte han rösten.
”Du vet att vi från verkligheten, vi undviker Dennis eftersom han är galen. Han skulle sälja crack på BB om han bara blev insläppt.”
Mitt hjärta slog för fort. Jag visste inte om Samir märkte att jag var hög, om det var därför han var arg, men jag ville härifrån.
”Fattar du inte? Sebastian är en nobody, Maja. Ingen alls. Ta bort det här …” han viftade med ena handen runt i bastun, med lillfingret spretande, som om träväggarna med kondens var spegelsalen i Versaille ”och han är lika intressant som en tomburk.”
Äntligen tog Samir ett steg bort från mig. Snabbt, det fick handduken han hade runt midjan att lossna och han drog åt den igen, hårt.
Och det var då jag såg det. Samir var full. Jag hade aldrig sett honom full förut. Men någon gång skulle väl vara den första, även för klassens duktigaste elev. Jag blev så lättad att jag nästan började skratta. Han vet inte vad han säger. Jag fick upp dörren, fulla killar var inget att bry sig om. Det var ingen idé att diskutera. Men så ångrade jag mig och vände mig mot honom.
”Jag fattar”, sa jag. ”Du gillar inte Dennis, ingen gör det. Men vem har köpt ut till dig? Om du har förfestat med Labbe skulle jag satsa en slant på att du kan tacka Dennis för fyllan. Du gillar inte Sebastian. Fine. Du känner inte honom, men fine. Att komma hit och festa och sitta i hans bastu och torka sig på hans handduk, det går bra. Då duger han.”
Sedan gick jag. Det gick inte att andas därinne, så varmt var det. Jag torkade av näsan mot morgonrocksärmen när jag kom ut.
Musiken dånade från poolhuset. Tre tjejer från min parallellklass kom springande från stranden, förbi mig på väg till bastun som jag just lämnat. Festen verkade ha fördubblats i storlek på den korta tid jag varit borta. Sebastian bjöd alltid in folk han inte kände, oftast tjejer. Han träffade dem på stan, i någon kö kanske, förbarmade sig över dem och deras skavsårsplåster och lät dem vara med och festa någon gång innan han tröttnade på deras tubklänningar och H&M-glasögon och bjöd hem några nya brudar. Men han verkade aldrig vara orolig för att det skulle spåra ur. Antagligen för att det var omöjligt att våldgästa Fagermans fester. Inte för att bevakningen störde, eller att de någonsin la sig i vad vi gjorde, men de fanns där, precis på lagom avstånd.
Amanda ropade från dansgolvet. Hon hade bikini på sig och hade släppt ut håret. Det såg inte ut som om hon badat. Tre meter bort stod Labbe med öppen skjorta och stirrade på henne.
”Kom”, mumlade hon och andades mot min hals.
Det här hade vi gjort förut. Amanda älskade publik och jag ingick i hennes favoritnummer.
Musiken dånade. Jag hade fortfarande morgonrock på mig men Amanda krånglade den av mig och la sin handflata mot min rygg, böjde huvudet bakåt och vi dansade så nära varandra att våra midjor nuddade varandra. Vi var barfota. Hon hade fortfarande sin överdel på sig. Mina trosor var fortfarande lite fuktiga efter badet, men jag blundade, försökte få ner pulsen. Musiken, jag skulle koncentrera mig på musiken. Vad Samir tyckte var inte viktigt. Han var bara full, han visste inte vad han sa.
Sebastian stod vid stereon. När han tittat en stund kom han upp bredvid oss, la en arm om Amanda, den andra om min midja. Jag älskade Sebastians händer. När han tog i mig, nästan för hårt, kände jag mig fruktansvärt snygg. Jag drog upp hans hand, längre upp på ryggen och han släppte taget om Amanda, knuffade bort henne mot Labbe som skrattade och fångade upp henne. Sebastian ville bara ta på mig, inte henne.
Han svettades, hans panna glänste och ögonen var fästa på något långt borta. Jag tittade på Amanda. Labbe stod framför henne och lyfte händerna upp och ner i en sorts måla-en-vägg-gest. Han dansade aldrig på riktigt. Bara ironiskt. Något han gjorde för att vara snäll mot oss som tyckte om det. För att visa att han inte dömde oss, trots att han inte riktigt förstod vad det skulle vara bra för.
Jag tog upp morgonrocken från golvet och Sebastian la den över mina axlar, jag kunde inte hitta skärpet och gick ut ur poolhuset, genom vardagsrummet och köket, förbi Dennis, Sebastian hade sagt åt honom att vara i köket med sina grejer. Dennis tittade frågande på mig när jag gick förbi, men jag skakade på huvudet och fortsatte upp på andra våningen till Sebastians rum. Säkerhetspersonalen fick aldrig vara inomhus om de inte blev ditkallade. Inte heller fanns det några övervakningskameror härinne, det hade Sebastians pappa bestämt. Anledningen var uppenbar. Claes ville inte ha det som hände i hans hus på film. Sådant kunde kopieras, distribueras, bli utpressningsmaterial. När jag kom in i Sebastians rum satte jag på mig ett linne och ett par av Sebastians boxershorts. Sedan gick jag till badrummet. Kvällen hade nyss börjat och jag ville torka håret. Min puls var fortfarande för snabb, men jag var ingen knarkskalle (vad var det för femtiotalsord?), jag hade bara dragit igång lite för snabbt, jag var inte van, jag skulle dricka något, bara dricka resten av kvällen, inget annat, men först måste pulsen lugna sig. Hårtorken surrade och jag blundade mot den varma luften. Jag hade ingen brådska ner igen. Jag höll ögonen stängda och andades, in genom näsan, ut genom munnen. När håret var torrt hörde jag dem. Killar, flera stycken, kanske en tjej. Musiken stängdes av.
När jag kom ner i köket höll två säkerhetsvakter i Samirs överarmar. Dennis stod vid väggen och blödde från näsan. Bakom honom hade en oljemålning av en vinflaska halkat på sniskan. Dennis såg mer förvånad än arg ut.
”Släpp mig.” Samir stod onaturligt stilla, som man gör när man spelar nykter. Han pratade inte speciellt högt, ändå hördes han.
En av vakterna tittade på Sebastian. Han nickade.
”Det är dags för dig att åka hem”, sa säkerhetsvakten till Samir.
”Jag skulle inte stanna om ni så betalade mig.”
Sebastian vände sig om mot mig. Han stannade i dörröppningen. Med ryggen mot Samir sa han:
”Se till att den där andra inte blöder ner hela köket, tack. Han ska också hem nu.”
Och bakom Sebastians rygg tittade Samir mig rakt i ögonen. Han rörde läpparna, han försökte säga något mer. Till bara mig. Han mimade något. Det såg ut som ”kom”. Han ville att jag skulle följa med honom. Eller mumlade han på ett annat språk? Arabiska? Eller persiska? Jag kunde inte ens komma ihåg vilket språk det var Samir talade. Jag brydde mig inte.
Visst, jag hade fattat att Samir gillade mig, jag gillade honom också. Men nu, här hemma hos Sebastian hade han plötsligt förvandlats till en onykter variant på moralens väktare. Han såg det som sin Uppgift att Leda Mig Bort Från Den Breda Vägen. En riddare med höjd lans.
Pinsam. Jag tyckte att han var pinsam. Jag ville att han skulle gå, jag ville att han skulle ta sin överlägsna jag-tar-minsann-livet-på-allvarmin och pallra sig därifrån. Jag hade inte bett om hans beskydd, jag behövde det inte, jag var ingen hjälplös prinsessa ihop med fel prins.
En kille från mattelinjen ryckte Sebastian i armen.
”Men”, sa han, ”hur ska jag …”
”Oroa dig inte”, sa Sebastian. ”Vi har så det räcker.”
Sebastian tog mig i handen. Vi gick in mot poolhuset. Musiken satte igång igen. Inget allvarligt hade hänt. Dennis var utkastad. Samir hade åkt hem. Sebastian strök undan mitt hår från halsen. Jag drog in doften av honom, kall och frisk, jag älskade hur Sebastian luktade. Jag älskade hur han fick mig att må. Jag hade roligt med honom. Vi hade alltid roligt. Man ska inte behöva skämmas för att man kan ha kul. Sebastian viskade.
”Ser du? Inget kalas utan kras. Och nu börjar det här partyt äntligen få upp farten.”