Det gick några veckor. Sex, sju kanske? I mitten av oktober bestämde vi oss för att åka ut till Labbes lantställe en helg. ”Gården”, kallade Labbe det, men egentligen var det ett gammalt slott. Labbes pappas familj hade ägt stället sedan typ Gustav III var kung. Labbes mammas familj hade ett liknande ställe bara några mil därifrån, men där hade jag aldrig varit. Samir följde också med.
Jag minns inte vad jag tänkte om det, att det var kul, kanske? Jag tror inte att det gjorde mig orolig, eller att jag tyckte att det var dumt. Visst, det var spänt mellan Samir och Sebastian, men inget vi behövde bry oss om.
Amanda och jag låg i varsin vilstol under varsin filt med varsin telefon. En citronfjäril for förbi, fladdrade som ett löv i vinden ner över den kortklippta gräsmattan bort mot sjön. Den borde väl ha varit död redan, men det var en ovanligt varm höst.
”Om du fick önska dig något”, sa Amanda ”vad som helst i hela världen, vad skulle du mest av allt vilja ha?”
Bakom oss stod dörren in till köket på glänt. Labbes mamma Margareta lyssnade på opera, lagade mat och ville inte ha hjälp, men då och då kom hon ut och ställde sig inte långt ifrån oss, med händerna i sidorna och log ett halvt leende. Hon tyckte om att ha oss där. Vi tyckte ännu mer om att vara hos henne. Amanda öppnade ögonen och kisade mot mig.
”Jag vet inte”, svarade jag. Jag var inte på humör att svara på hennes frågor. Och det man önskar sig när man inget behöver är aldrig värt att berätta för andra.
”Men”, protesterade Amanda. ”Kom igen. Någonting vill du väl?”
Amanda älskade att ställa frågor som skulle kunna ingå i konversationsspel med färdigtryckta lappar, ”ämnen” som fick deltagarna att ”öppna upp”. Hon älskade att ställa följdfrågor på andras svar nästan lika mycket som hon älskade att själv svara på frågorna hon hittat på.
”Kom igen, Maja.” Amanda ställde sig upp, höjde ena handen mot himlen och la den andra mot hjärtat. ”Jag börjar.” Hon harklade sig. ”Jag önskar mig fred på jorden och mat till alla barn.”
Hon låtsades rätta till en skönhetsdrottningkrona på huvudet och jag skrattade.
”Men, allvarligt.” Hon satte sig vid sidan om mig. ”Nästa termin tar vi studenten. Sedan börjar det. Jag åker till London för min praktik, hajar du? Sex veckor ska jag vara där, pappa säger att jag kommer att få jobba halva nätterna. Det är klart att jag kommer att få kopiera papper och fixa fika och sådana grejer, man måste vara beredd på det, men, jag undrar ändå vad jag kommer att känna, tror du att jag kommer att tycka att det är ett riktigt jobb? Att det jag gör betyder något? Visst är det så att det är meningen att man ska vilja göra skillnad? Skillnad på riktigt. Visst ska man vilja göra något för världen och andra människor och bra grejer?”
Jag svarade inte.
”För det är klart att jag vill göra det, liksom. Det vill väl alla?” Hon skrattade nervöst. ”Men om jag ska vara ärlig, mest av allt skulle jag vilja veta vad jag vill. Eller vad det betyder att göra något. Ha en plan, liksom. Förstår du vad jag menar?”
Jag nickade. Det här var en normal Amanda-diskussion. Amanda berättade alltid självklarheter och frågade om jag fattade. Och så blev hon osäker och sentimental och fick tårar i ögonen.
”Fattar du vad jag menar?”
Det skulle ha kunnat vara ett tecken på att hon tyckte att jag var rätt korkad, att jag hade svårt att begripa, men egentligen ville hon att jag skulle försäkra henne om att hon inte var lika dum som hon kände sig.
”Jag fattar”, sa jag. Och log.
Labbes mamma kom ut i trädgården igen.
”Fred på jorden vet jag inte om jag kan lova, men mat till alla barnen är det om tio minuter. Kan du hämta pojkarna, älskling?” Labbes mamma drog av sig en ugnshandske och strök med handryggen över Amandas kind. Amanda och Labbe hade varit tillsammans i mindre än en månad, ändå hade Labbes mamma och Amanda redan utvecklat ett fullfjädrat svärmor-svärdotter-förhållande. Jag hade varit ihop med Sebastian mer än dubbelt så länge och även om jag kanske inte hatade hans pappa ännu, så berodde det nog mest på att jag träffade honom så sällan.
Tre dagar tidigare hade Claes visserligen varit hemma. Han hade fått ett samtal från skolan och dök upp redan vid femtiden för att prata med Sebastian. Mig hade han skickat hem, men jag förstod vad det handlade om. Sebastian hade praktiskt taget slutat att gå till sina lektioner. Han åkte till skolan med mig nästan varje dag och ibland hängde han med Dennis på skolgården ett par timmar, men för det mesta åkte han bara hem igen. Och även om Claes aldrig var hemma på dagarna, måste han ändå ha vetat.
Vi åt i sommarköket, det låg i direkt anslutning till trädgården. Margareta hade dukat med kantstött porslin med blommönster, olika motiv på varje tallrik. Duralexglasen var suddiga av många års diskmaskinstvätt. Labbe ställde sig bredvid Amanda. Hon stod vid sin plats och höll i ryggen på en klarblå pinnstol (ja, hon hade redan en egen plats). När han pussade henne på kinden skrattade hon lågt, det hördes hur sexig hon tyckte att hon var. Labbe verkade hålla med henne och böjde ryggen i en konstig vinkel för att kunna lägga hakan på hennes ena axel. De såg kära och inte riktigt kloka ut.
Labbe hade dessutom skaffat sig en smal San Fransisco-mustasch, ironiskt såklart, för att visa att han var så säker på att han inte var bög att det inte gjorde något att han liknade en. Amanda nöp tag i några av Labbes hårstrån på överläppen, precis vid amorbågen, vände sig mot hans mamma och undrade.
”Tror du att han tänker behålla den här länge, Mags?”
”Ja, du …”, svarade Margareta och tittade på sin son. Hon såg inte speciellt imponerad ut. ”Jag ska nog avhålla mig från att säga vad jag tycker.”
Jag fångade Samirs blick, han tittade på mig och nästan omärkligt strök han med pekfingret och tummen över sin överläpp, drog ner mungiporna och vidgade näsborrarna i en jag-är-minsann-patron-på-det-här-slottet-min. Jag var tvungen att titta ner i bordet för att inte börja skratta.
På ena långsidan satt Samir och Labbe och Amanda. Samir hade Labbes mamma till bordet, på andra sidan satt Sebastian och jag. Mitt emot Margareta, på den andra kortändan, skulle Labbes pappa Georg sitta. Han kom in i rummet precis när vi satt oss, iförd träskor, jeans, en T-shirt med hål på axeln och ett par läsglasögon uppskjutna i pannan. Innan han gick till sin plats sträckte han fram en hopvikt tidning till Samir.
”Har du sett vad Tirole skriver i dagens FT?” undrade han. Samir började läsa. Men Labbes mamma drog försiktigt tidningen ifrån honom och la den på en av sidobänkarna.
”Inte läsa vid bordet.”
Sebastian satte sig ner på sin plats innan Labbes mamma hunnit dra ut sin stol och sträckte sitt vinglas mot Labbes pappa.
”Jag är arton”, försökte han.
”Mineralvatten”, konstaterade Margareta istället. Nästan omärkligt sneglade hon och hennes man på varandra. Det här hade de diskuterat innan. ”Även om man är arton kan man dricka mineralvatten.”
Kunde det vara Claes som hade bett dem att inte servera Sebastian? Han visste att Sebastian drack. Ett par gånger hade jag fått köra hem Sebastians bil, trots att jag inte hade körkort ännu. En gång stod Claes på uppfarten när jag parkerade. Sebastian hade inte berättat vad hans pappa sagt åt honom, och när jag frågade sa han ”fråga om något jag faktiskt har lust att prata om, okej?” och jag släppte det. Kanske visste inte Claes att jag körde fast jag inte fick. Eller kanske hade han faktiskt förstått och tagit det på allvar.
Amanda och jag hjälpte Margareta att ställa fram maten på bordet. Först var det potatis- och purjolökssoppa. Knaperstekt vildsvinsbacon låg i en separat skål och brödet var fortfarande varmt.
”Jag trodde du var vegetarian”, sa Sebastian när Amanda strödde en generös sked bacon över sin tallrik.
”Det är inte samma sak med viltkött”, sa hon, hennes kinder blev bara lite rosa. Amanda hade glömt vegetariangrejen i exakt samma sekund som hon tungkysst Labbe första gången. Förra veckan hade hon följt med honom och Sebastian på älgjakt. Jag kunde inte följa med, mamma hade tvingat mig att vara med på morfars födelsedagsmiddag, men Amanda hade stått på pass, grovhånglat i jakttorn, knullat i sovsäck och fått sina Hunterstövlar blöta för första gången sedan hon köpt dem.
”Jag ska ta jägarexamen”, sa hon och skickade vidare skålen till Samir. Han gav den till Margareta utan att ta något till sig själv.
”Klart du ska”, mumlade Samir, bara lite för högt. Och jag log ner i min servett. Jag kände Sebastians blick.
”Jägarexamen är en utmärkt idé”, sa Labbes pappa syrligt. ”Naturen är inte på något vis en onyttig plats att vistas på.”
Amanda blev alltid den perfekta hustrun i varje förhållande. En gång (när vi precis börjat tvåan) var hon ihop med en basist i ett Stockholmsband som påstod att de hade kontrakt med Sony. Då hade hon till och med varit den perfekta rockgroupien.
”Vad ska vi prata om, då?” undrade Labbes pappa när vi var halvvägs ner i våra soppskålar.
”Vi kan prata om nollräntan”, sa Samir.
”Ja”, mumlade Sebastian. ”Kan vi inte snälla, rara prata om nollräntan?”
”Det var ett skämt”, sa Samir. Hans röst var iskall. ”Har du hört talas om såna?”
”Jättekul”, sa Labbe. ”Absolut skitroligt. Nollränta, hahaha. Men den här grejen du och pappa håller på med, alla böcker och tidningar och ämnen och situationer och strömningar … gör ni det bara för att få mig att känna mig korkad, eller finns det någon annan plan med det hela som jag inte fattar eftersom jag är för korkad?”
”Oroa dig inte”, sa Samir igen. ”Jag ska genast sluta skämta.”
”Seså”, sa Margareta och klappade Samir på handen. ”Nu ska vi inte vara sådana. Eller hur, Lars Gabriel?” Labbes föräldrar kallade aldrig Labbe för Labbe. Men jag hade aldrig hört Margareta kalla honom för båda namnen förut, det lät som hämtat från en journalfilm. Antagligen var det ett sätt att säga till honom på skarpen. Men Labbe fortsatte äta, obekymrat. Georg försökte hjälpa till.
”Ingen tycker att du är korkad, Lars. Du har gjort bra ifrån dig sedan du flyttade till Sigtuna.” Han stoppade en bit bröd i munnen. ”Vi är tacksamma, Sammie. Du har varit en otrolig hjälp.”
”Alla två proven.” Labbe sträckte upp två fingrar i luften. ”Två. Och ’bra’ betyder att jag klarade mig. Jag fick ett C och ett B-. Sammie skällde ut mig. Sammie tycker att allt utom A är samma sak som F.”
”Jag förstår inte varför du ska nöja dig med något annat än A”, sa Samir. ”Jag håller med din pappa. Du är inte korkad.”
Det var något med den repliken. Kanske betonade han ordet ”du”. Men alla hörde det Samir menade, det han insinuerade, det han inte sa: Till skillnad från Sebastian är du inte korkad.
”Jag vet vad vi kan prata om istället för nollräntan …”, började Amanda, men det var försent.
”Vad betalar de dig?” Sebastian tittade bara på Samir, inte åt något annat håll. ”Tjänar du bra?”
Georg och Margareta var mästare på att låtsas som ingenting. Labbe var inte helt fullärd ännu, men när Georg visade porträttsamlingen uppe i ”stora huset”, och berättade om landsförrädarna, äktenskapsbryterskorna och hur många oäktingar som placerats på byn, brukade Labbe skämta om att ”hålla god min” var deras familjevapen. Och nu fick de visa upp det: nollställda ansikten, fullkomligt oberörda miner, inte ens en krökt överläpp åt Sebastians håll. Men Samir skakade osäkert på huvudet, hans blick tennis-gick mellan Georg och Margareta, fram och tillbaka, fram och tillbaka, utan att få kontakt. Och Sebastian gav sig inte. Han pratade långsammare och högre, som om Samir hade svårt att förstå.
”Hur. Mycket. Får. Du. Betalt? Vad tjänar du på att läsa läxor med Labbe?”
”Sebastian”, sa Margareta, lågt men fortfarande obekymrat. ”Ät din soppa.”
Georg vinklade upp brödkorgen mot Labbe. Han skakade på huvudet.
”Ursäkta mig.” Sebastian lyfte händerna i en jag-ger-mig-gest och släppte ur sig ett skratt. ”Fel fråga, så klart. Ingenting. Jag sa ingenting.” Han sänkte rösten precis tillräckligt för att de andra skulle kunna låtsas att de inget hörde. ”Jag ska inte lägga mig i vem ni sätter upp på lönelistan.”
Jag minns inte vad vi pratade om efter det. Men något ämne lyckades säkert Margareta hitta på medan Georg åt upp sin soppa. Byta samtalsämne var en annan familjespecialitet. Och vi andra gjorde så gott vi kunde för att följa med i svängarna. När Margareta pratat och ätit klart reste sig Georg upp och dukade bort tallrikarna, alla utom Sebastian försökte göra detsamma, men vi blev tillbakasjasade av Georg. Inte förrän varmrättsgrytan stod på bordet la Margareta återigen sin hand över Samirs. Sedan rättade hon in sig framför tallriken och lyfte besticken.
”Berätta för oss. Hur är det med dina föräldrar, Samir?”
Jag hade fått samma fråga en timme tidigare. Amanda hade fått den redan innan vi tagit oss från parkeringen in i västra flygeln där vi skulle sova. Margareta frågade alltid hur allas föräldrar mådde, oavsett om hon kände dem eller inte. Sebastian hade fått berätta hur Lukas hade det i USA.
Margareta hade koll. Att hon skulle ha träffat Samirs föräldrar annat än på ett föräldramöte var ytterst osannolikt. Men hon var ändå intresserad.
”De mår ganska bra”, sa Samir.
”Var jobbar din mamma nu?”
”Huddinge sjukhus.”
”Nämen!” Margareta och Georg tittade på varandra över bordet. ”Då har det löst sig med hennes legitimation? Åh, så roligt att höra.”
”Nej.” Samir torkade sig om munnen. Han svalde, pratade snabbt, sänkte rösten. ”Hon jobbar som undersköterska medan hon … väntar. Men hon trivs i sjukhusmiljön.”
Georg skakade på huvudet.
”Det är obegripligt att vi inte bättre kan ta vara på de resurser vi har i det här landet. Obegripligt.”
”Underligt, ändå. Jag hade kunnat svära på”, Sebastian hade inte rört maten ”jag hade kunnat svära på att du har sagt att din morsa var advokat. Labbe?” Han vände sig mot Labbe. ”Berättade inte du för mig att när Samir började i Allmänna sa han till alla som orkade lyssna att hans morsa var advokat?”
Sebastian drog på orden, gjorde dem längre än de var. När Labbe inte svarade vände han sig till Samir igen.
”Men hon kanske har dubbla examen. Jävligt imponerande, Sammie.”
Sebastian var inte full. Jag trodde inte att han hade tagit något annat heller. Men i hans mun svällde Samirs smeknamn, det som ingen annan än Labbe och hans föräldrar använde. Sammie. Sebastian fick det att låta som ett slavnamn.
”Min pappa är advokat. Mamma är läkare.”
”Aha!” Sebastian nickade roat. ”Visst. Så är det, naturligtvis. Och din pappa advokaten, vad gör han här i Sverige?” Samir svarade inte. ”Kör taxi, va?” Han vände sig mot Labbe igen. ”Visst sa du att du trodde att Samirs farsa körde hem oss från Stureplan för någon månad sedan?” Labbe svarade fortfarande inte och Samir hade blivit vit i ansiktet. ”Men förklara för mig då, kära Sam, förklara hur det kommer sig att alla invandrare som kommer hit och börjar jobba som tunnelbaneförare och städare, förlåt”, han fnös. ”Som kör taxi och blir undersköterskor … Hur kommer det sig att alla är läkare och civilingenjörer och kärnfysiker i sina hemländer? Precis varenda en. Din mamma ’läkaren’”, Sebastians fingrar gjorde citattecken i luften, ”är i gott sällskap. Det finns nämligen inte en enda ynka städare som faktiskt var städare i sitt hemland också. Inte om man får tro vad folk säger. Satt någon endaste en i kassan på Ica i Syrien eller gick i parken hemma i Iran och plockade tompavor? No way. Bara läkare och ingenjörer och advokater och … ”
”Det räcker nu, Sebastian.” Georg talade lågt. Gränsen för hans kapacitet att låtsas som ingenting var nådd.
Men Sebastian lyssnade inte. Han viftade med armen mot oss och han gjorde en min jag aldrig sett honom göra förut.
”Har ni aldrig undrat över det här?” Ingen svarade. Han vände sig åter mot Samir. ”Vad gör ni med folk utan minst sex års universitetsexamen? Skjuter ni dem på fläcken för att de inte ska ta era jobb?”
Claes Fagerman, tänkte jag. Han ser ut som sin pappa.
Margareta fick tag i Samirs arm när han reste sig upp. Hon skakade på huvudet åt honom. Sedan vände hon sig mot Sebastian istället.
”Sebastian”, började hon. Margareta var chef på Utrikesdepartementet, över någon avdelning jag glömt vad den heter, och nu hördes det tydligt att hon var van vid möten och förhandlingar, tillfällen då hon måste vara artig trots att hon var skitförbannad. Mysiga-mammarösten var spårlöst borta. Låtsas-som-ingenting-fasen var klart överspelad.
”Nu ska du lyssna noga”, hon pratade långsamt. ”Det finns saker som är svåra att förstå. Bland annat är det svårt att tro att många av de flyktingar som lyckas ta sig hela vägen in i Europa, hela vägen upp till Sverige, det är svårt att förstå att det är människor som …”
Hon drog ljudlöst efter andan. Jag tror att hon hade tänkt säga som du och jag, men ändrade sig.
”Det är, inte alltid, men ofta, personer med ordnade liv, god ekonomi, och ja, hög utbildning. Varför är det så?” Hon väntade inte på svar. ”För att de som lyckas ta sig hit har haft råd att betala vad det kostar att frakta hela familjen till ett bättre liv. Det krävs pengar för att kunna göra det. Inte mycket pengar i din värld, Sebastian, men du borde ändå kunna förstå det. Du har fått intrycket att alla som kommer hit är högutbildade. Det är fel. Lika fel som att påstå att alla de högutbildade som kommer hit skulle ljuga om sin bakgrund. För många av de nya svenskarna är akademiker. De allra fattigaste och mest utslagna i de krigshärjade länder vi talar om nu lyckas sällan ta sig hit. Det är djupt oroande, men inte en anledning för dig att bete dig på det här viset och slänga ur dig saker du uppenbarligen inte vet något om.”
”Visst”, sa Sebastian. Han lät inte ens arg. Han verkade inte lägga märke till föraktet i Margaretas röst. ”Det är toppen för Sverige att de kommer hit. Och de där som försökte starta tältläger i Humlegården, de verkar verkligen tillhöra den absoluta eliten. Intelligentian i sina hemländer.”
Margareta harklade sig.
”Jag har känt dig i hela ditt liv, Sebastian. Jag vägrar att tro att du är så här simpel.”
När hon drog efter andan passade Labbes pappa på att överta ordet. Han hade lyft den hopvikta servetten från knät.
”Sebastian och jag ska gå en liten promenad”, sa han, i vanlig samtalston. Efter att ha torkat sig om munnen reste han sig. ”Kommer du?”
Ingenting i Georgs röst avslöjade annat än möjligen en smula trötthet, som han skulle ha låtit om han blivit tvungen att avbryta middagen för att ta ett viktigt jobbsamtal. Men när han ställde sig bakom Sebastians plats och väntade på att han skulle följa med såg jag hur hans käkmuskler arbetade.
”Vad fan är det här?” Sebastian skrattade. Men det obekymrade var borta. Nu var han arg. ”Ska jag gå härifrån? Men den där tallriksslickaren Samir ska sitta här och ljuga oss rakt upp i ansiktet?”
”Gör inte det här värre än det redan är.” Georg tog tag i Sebastians överarm. Med ett fast grepp drog han upp honom ur stolen och föste ut honom ur rummet.
Det tog några minuter för Georg att komma tillbaka. Jag vet inte vad vi gjorde under tiden. Labbe stirrade stint ner i bordsskivan. Amanda hade tårar i ögonen. Margareta talade mumlande med Samir. Jag lyssnade inte. Hade mina knän inte skakat för mycket hade jag rest mig och gått därifrån.
”Sebastian bestämde sig för att det var bäst att åka hem”, förklarade Georg innan han satte sig på sin plats igen. Han vände sig mot mig.
”Jag bedömde att det är bättre att du stannar här, Maja.”
Jag nickade.
”Sebastian var inte i skick att umgås med någon, allra minst med dig”, fortsatte han medan han skrapade upp det sista på tallriken. ”Det var hans pappa och jag överens om.”
Jag nickade igen. Jag var för chockad för att göra något annat.
”Hur kommer han hem?” Margareta ställde sig upp, gick bort för att plocka undan även Georgs tallrik.
”Jag bad John att köra honom.”
Labbe och jag hade gått i samma klass från mellanstadiet till nu i år när han bytte skola. Jag hade hört Margaretas uttråkade, entoniga grevinneröst prata med rektorn, skolvaktmästaren, otaliga lärare och andra föräldrar. Jag hade fantiserat om hur hon läxade upp statsministern med den där rösten. Under alla år hade mamma, pappa och jag kunnat iaktta hur Margareta bara krävde att nu-gör-vi-så-här (oavsett om det handlade om att SL:s busstidtabell inte passade skolans tider, eller att den nationella läroplanen inte omfattade det som Margareta tyckte var viktigt, eller att vädret inte var bra nog för en brännbollsturnering). Och varje gång Margareta ställde krav lät hon som om hon bara bad om en liten-liten-pytte-tjänst. Hon skulle kunna ringa till kungen, harkla sig och säga du-förstår-jag-har-en-liten-tjänst-att-be-dig-om. Och kungen skulle aldrig komma på tanken att säga nej. Ingen sa nej till Margareta, ingen imponerade på henne.
Jag vill att Margareta pratar med Claes, tänkte jag. Hon skulle kunna få honom att lyssna. Jag ville ta tag i hennes hand och säga det. Prata med honom. Men jag sa ingenting. Jag bara satt där och skämdes. Det var första gången jag skämdes över att vara Sebastians flickvän.
”Så du fick tag i hans far, det var för väl”, muttrade Margareta. ”Vad hade vår käre Claes att säga då?”
Vår käre Claes. Margareta gillade honom inte.
Georg ryckte på axlarna. Sådär till hälften, en axelryckning som inte betyder jag-bryr-mig-inte utan snarare vad-vill-du-att-jag-skasäga eller du-vet-svaret-redan och det-finns-inget-vi-kan-göra-åt-det. Georg tyckte också att Claes var en fjant.
”Vi pratar om det senare, Mags.”
Och jag sa fortfarande ingenting. Tittade inte på någon, allra minst på Samir.
”Vill någon ha italienska maränger?” Margareta ställde ifrån sig disken. ”Med hemgjord glass?”
Alla ville ha glass. Jag tvingade mig själv att äta. Tryckte in efterrätten i munnen, försökte svälja bort oron. Blev Sebastian svartsjuk? Kände han sig hotad? Varför gjorde han så här? Jag svalde glassen så fort att det värkte i pannan. Svalde lite till.
Det tog några minuter. Jag tror att Amanda sa du-ska-inte-bry-digom-vad-han-säger till Samir, och sedan lyckades de andra prata om en resa till Danmark som Labbes föräldrar gjort när de var unga, till en rockfestival, det hade regnat och de hade inte fått upp tältet för att gyttjan var för djup. Och sedan pratade de om en person i samma elevhem som Labbe. Han gick i sömnen.
”Minst tre gånger i veckan går han hela vägen till matsalen och där kryper han upp och lägger sig raklång på honnörsbordet och fortsätter sova där.”
De skrattade flera gånger och för varje gång de skrattade lät de lite naturligare, lite mer avslappnade. De tog om av glassen. Sedan tackade vi för maten och alla hjälptes åt att städa undan i köket. Ingen pratade om Sebastian. Min pojkvän.
De låtsades som ingenting. Men vad skulle jag göra?
Två timmar senare tittade vi på film i vardagsrummet när Georg kom in för att framföra Sebastians ursäkt. Jag har glömt vilken film det var, vi brydde oss inte ens om att stänga av ljudet medan Georg redogjorde för samtalet.
Sebastian hade ”kommit hem ordentligt”, Georg hade pratat med honom i telefon och Sebastian ”ville” att Georg skulle ”framföra en ursäkt”. Ursäkten var något generellt och allmänt hållen, och trots att det var Georg som framförde den lät den krystad, något man hittar på när man glömt bort en oviktig födelsedag.
Samir låg en halvmeter bort från mig. Han hade lagt armen bakom huvudet. Jag anade det mörka, lockiga håret under T-shirtärmen. Undersidan av hans överarm var så blek att den skimrade i ljuset från tv:n. Han tittade på Georg medan ursäkten rabblades upp, mumlade det-är-ingen-fara-absolut-ingen-fara-helt-okej-absolut-tack-visst och när det var klart och Georg gick ut vände Samir blicken mot tv:n igen, men det såg inte ut som om han tittade på skärmen, bara rakt ut i luften.
När han reste sig upp och hasplade ur sig att han skulle ta en promenad, då väntade jag exakt fyra minuter innan jag också reste mig.
”Jag går och lägger mig”, sa jag.
”God natt”, sa Amanda.
”Sov gott”, sa Labbe.
Sedan stängde jag av min telefon och la in den i rummet där jag skulle sova.
Samir satt nere vid sjön. Han kramade sina knän. Det var kyligt och kolsvart ute. Jag såg honom bara som en skugga, upplyst av ljuset från huset. Månen stirrade på oss från andra sidan sjön.
”Jag behöver inte bli tröstad”, sa han när jag satte mig ner bredvid honom.
”Jag vet.”
På nära håll såg jag hur orolig han var.
Han kliade sig på armen, det kunde knappast vara ett myggbett.
”Du behöver inte säga åt mig att jag är dum i huvudet.”
”Varför skulle jag göra det?”
”Det var för fan min första dag i skolan. Jag var jävligt stressad. Jag fattar att ni inte var det, för ni känner varandra, alla känner varandra i sjutton generationer tillbaka men för mig var det en sjuk dag, ni var skitunderliga, femtonåringar som frågar varandra vad deras föräldrar ’sysslar med’, hur sjukt är inte det?”
”Ganska sjukt”, medgav jag.
Jag har aldrig frågat dig vad dina föräldrar gör.
Vi var långt från motorvägen, för att komma fram till huset hade vi kört mer än tjugo minuter på grusväg, ändå hördes det ett svagt susande som måste ha varit trafik, för det hörde inte ihop med de andra ljuden, det passade inte med trädljuden, skogsljuden, djurljuden.
”Vad är din mamma?”
”Vad menar du?”
”Jag antar att hon varken är advokat, som du sa till Labbe, eller läkare, som du har sagt till Georg och Margareta, så vad är hon?”
Samir slet åt sig en grästuva från marken där han satt. En bit jord följde med och sprätte upp på mitt ben.
”Jag har aldrig sagt att mamma var advokat. Labbe minns fel. Och mamma brukar säga att hon gärna hade velat läsa till läkare. Att hon var bra i skolan, men att hon var tvungen att sluta. Och nu är det kört. Hon kan knappt ta sig igenom tio minuters svenska nyheter, hon kan knappast räkna med att komma in på läkarlinjen här. Dessutom måste hon jobba. Och hon gillar att vara undersköterska.”
”Är din pappa advokat?”
Det tog en stund innan Samir skakade på huvudet.
”Jag får betalt också. Tvåhundra spänn i timmen betalar de mig, men …” Han kom av sig. ”Jag antar att jag ska vara tacksam.”
”Tacksam för vad då?”
”För att Georg och Margareta inte kastade ut mig utan nöjde sig med att hiva ut din rassepojkvän.”
”Sebastian är inte rasist.”
Samir fnös.
”Sluta upp med att försvara honom. Var inte en av alla dem som bugar för Sebastian, Maja. Som låter honom göra vad han vill och säga vad han vill.”
Nu var det min tur att bli arg.
”Sebastian vet varför folk fjäskar. Tror du inte att han fattar det? Men lärarna fjäskar inte för honom, då skulle han inte ha behövt gå om. Och kunde han säga och göra vad som helst ikväll? Jag trodde han blev utkastad.”
”Det är annorlunda med Georg och Margareta.”
”På vilket sätt då?”
”Det vet du. Men om Labbe inte behövt mig för att kunna ta studenten hade de kastat ut mig istället.”
”Det hade de inte alls.”
”Tror du verkligen på det själv?”
”Det är klart att de inte skulle. Du har inte fattat någonting, Samir. Jag tror att de fattade att din mamma inte är läkare och att din pappa inte är advokat. De är inte dumma i huvudet, nämligen. Förmodligen tycker de synd om dig för att du tror att du behöver ljuga om något så larvigt. Jag tycker synd om dig för att du tror att du behöver det. Du är den du är, oavsett vad dina föräldrar gör. Vi skiter väl i din historia. Om din mamma aldrig har gått i skolan och din pappa kör taxi och du ändå har blivit så bra, då är det bara ett bevis på att du kämpar mer än vi andra. Folk gillar dig ännu mer för att du är den du är trots att du kommer från …”
Samir avbröt mig så snabbt att jag såg spottet stänka ur munnen.
”Du fattar verkligen ingenting. Ni är så inihelvete dumma i huvudet. Ni tror att ni vet vad ni pratar om. Ni har så jävla fel.”
”Skrik inte.”
Han sänkte inte rösten.
”Jag skriker inte. Men du har fel när du tror att det inte behövs en historia. Det räcker med att kolla på Idol, eller The X Factor eller fucking Mästerbagaren eller vad det heter, för att fatta att bakgrundshistorien är halva grejen. Ni vill bli förvånade när tjockisen sjunger skitbra, ni vill kunna bli uppfyllda av han-fixade-det-trots-allt och ni vill veta att det bara är otur att inte mina föräldrar också bor i Djursholm och jobbar som läkare och advokater, att det är en orättvisa som ni inte har något ansvar för men som ni kan säga är fel och om-vibara-kunde-ta-bättre-hand-om-våra-invandrare, om de bara blev lite svenskare, lärde sig det nya språket snabbare, pluggade lite mer, då är den amerikanska drömmen inom precis lagom räckhåll. Ni älskar den amerikanska drömmen. Ni älskar Zlatan. Jävlar, vad ni älskar Zlatan. Det blir liksom bara ännu bättre när Zlatan säger att han aldrig har läst en bok och att tjejer inte kan spela fotboll, för sådana är invandrarna, kvinnofientliga och obildade, men ni gillar dem ändå för att ni är toleranta och accepterande och Zlatan har ett så himla härligt, charmigt leende. Ni tror att allt handlar om integration och olyckliga omständigheter och att alla kan lyckas om de bara kämpar och …”
”Vilka är ’ni’?” Jag började gråta. Jag kunde inte hjälpa det. Och Samir ryckte till, som om jag hade slagit honom.
”Vadå?” undrade han. ”Vad är det?”
”Du pratar om ’ni’, hela tiden. Och berättar en massa saker om dem. Du säger att ’ni’ tycker si och så och ’ni’ känner si och så och då undrar jag, vilka är ’ni’?”
Samir bet sig i underläppen. Jag fortsatte.
”Samir. Alla fattar att det är tuffare för dig. Bara idioter tror att om man lär sig svenska ordentligt slipper man alla fördomar. Georg och Margareta är inga idioter. Du behöver inte vara rädd för att …”
”Ni”, sa han och nu tog han min hand. ”Maja. Du vet vad jag tycker om dig. Labbe är en schyst kille, Margareta och Georg är trevliga.”
Han satt så nära mig nu att jag kunde känna hur snabbt han andades. ”Du är … Du vet precis vad jag menar, vilka ni är. Det är du, det är du och alla dina …” Han gjorde en gest med den andra handen, svepte runt gårdsplanen, skogen, sjön, upp mot huset, bägge flyglarna, gäststugan, jägarbostaden där John bodde, sjöstugan. ”Du vet vilka ni är, men det andra fattar du inte. Jag är inte rädd för er. Det handlar inte om att vara rädd. Du fattar ingenting.”
Förklara för mig, då.
Han vände sig mot mig. Hans hand nuddade mitt höftben. Hans mun var tätt, tätt intill min.
Och jag trodde att han skulle kyssa mig. Men han rörde sig inte.
Istället satt vi bara där. Han andades, jag andades. Jag vågade inte titta på honom. När jag reste mig satt han kvar. Jag gick tillbaka till huset utan att vända mig om, in i mitt rum och stängde dörren. När jag lagt mig i sängen plockade jag upp telefonen och satte på den. Sebastian hade skickat ett mess. Men bara ett.
”Tänker du knulla med honom hoppas jag att du skyddar dig.”