Hur Sebastian och jag ”tog oss” från den där helgen hos Labbe tillbaka till det vi hade innan? Det gjorde vi inte. Men vi fortsatte. Ja, jag tror att jag inbillade mig att jag inte behövde tänka så, i före och efter. Nej, jag tror inte att Sebastian sa förlåt. Ja, jag sa jag-skulle-aldrig-hurkan-du-tro-det-om-mig (för jag var tvungen att säga något om messet han hade skickat) och ja, jag åkte direkt från Labbe hem till Sebastian och vi låg med varandra medan jag försäkrade honom om och om igen att jag-skulle-aldrig och det-är-bara-dig-jag-älskar.
Make-up sex, det ska vara ”bästa sexet”, men det är det inte, det är sex när man är ledsen och arg och det var jag, men inte så ledsen och arg att det inte blev lättare att låtsas som ingenting efter ett tag. Och snart var jag arg och ledsen för annat än helgen hos Labbe och det var värre eftersom Sebastian inte hade sagt eller gjort något speciellt utan det var bara jag som ville att allt vara annorlunda och ibland försökte jag låtsas att det var det.
Dagarna gick. November gick. Det blev första advent. Allt var värt att fira, tyckte Sebastian och jag gjorde vad jag kunde för att hålla med.
Det var mycket folk på Montage, kanske till och med fler än det brukade vara. Vi kom tidigare än vi brukade också, ändå hade vi fått knuffas i ett par minuter innan dörrvakten såg att det var vi och drog in oss. De släppte alltid in Sebastian så fort han dök upp. Alltid, alltid, alltid. De brukade låta oss andra gå förbi kön också, även om vi kom dit utan Sebastian, men det gick aldrig lika snabbt.
Dennis stod kvar utanför dörren med uppdragna axlar. Han skulle aldrig bli insläppt på Montage utan Sebastian och Sebastian ville sällan ha med sig honom in. Då och då gick han en sväng runt kvarteret, med dunjackan uppdragen till hakan, huvan över huvudet och med händerna dinglande framför kroppen som om han inte klarade av deras vikt. Men Dennis klagade inte, tack vare Sebastian hade han fler kunder än någonsin och de betalade betydligt mer än de sumpråttor han kunde ragga upp på Sergels torg.
Inne i lokalen var det julpyntat, med kulörta lampor och tjocka glittergirlanger, silverkulor och swarowskiprismor i en gran mitt på dansgolvet. Amanda och Labbe hade knappt hunnit innanför dörren innan de började grovhångla i en soffa i vip-delen. Labbe halvlåg på rygg, Amanda satt bredvid, med ena benet över honom. Deras tungor, två blinda nakenråttor, syntes från sidan varje gång de kysstes.
Trettio minuter efter att vi kommit in var Sebastian så hög att det började bli svårt för personalen att ignorera. Vid en av dörrarna hade två av säkerhetsvakterna bildat par. De spanade på honom. Antagligen väntade de på att han skulle somna eller svimma. Först då skulle de kunna skicka hem honom.
Om vakterna försökte göra något innan Sebastian tuppade av brukade det gå åt helvete. Förra veckan hade en av dem tagit honom i armen när han försökte dra ner brallorna på en kille som trängt sig före honom i baren. På ett ganska artigt vis, ett vi-tror-kanske-att-det-ärdags-för-dig-att-åka-hem-grepp. Vill-du-att-vi-ringer-efter-en-taxi? Men Sebastian blev ändå galen. Och då fick han stanna. Ägaren kom, lyckades få in honom i ett av de enskilda rummen, bad mig att sitta där med honom och det gjorde jag tills han somnade och Labbe hjälpte mig att släpa honom till bilen.
Men släppte in honom gjorde de alltid. Alltid, alltid, alltid. Sist i kön, först insläppt. Något annat var lika otänkbart som att låta en av prinsessorna stå och stampa fötterna varma mot asfalten.
Jag visste inte vad Dennis hade komponerat ihop åt honom i kväll, det var nästan alltid nya grejer, men vad det än var skulle det knappast göra honom sömnig. Nu arbetade han sig runt i lokalerna som om han letade efter någon. Runt runt. Om och om igen. Då och då kom han förbi mig, han krävde att vi skulle sätta oss ner i soffan där Labbe och Amanda satt, men efter mindre än tio sekunder hade han fått nog och ville gå till baren istället. Vi stod i baren i några minuter. Han glömde bort drinken han beställt innan bartendern hunnit blanda klart den och beställde en likadan av en annan bartender. Sedan lämnade han bägge glasen på disken och drog mig i handen till dansgolvet där han lämnade mig för att han ”måste gå på toa”. Några minuter senare såg jag honom vandra runt igen, sträcka på halsen, vrida på huvudet. Gå. Runt runt. Om och om igen.
”Ska vi dra? Vart ska vi åka? Det händer inget. Ska vi dra? Jag ska bara på toa, sedan drar vi.”
Jag försökte dansa. Jag försökte bli full. Jag försökte till och med prata med Amanda, vilket var ett skämt, för hon ville inte prata, hon kunde inte prata. Det är svårt att prata när man får tonsillerna masserade, jag fattar det, det är faktiskt ganska krångligt att prata även om man bara har en tunga i örat, det är svårt att koncentrera sig, jag har förståelse för det. Men jag hade velat prata med henne. Skrikprata, över musiken, luta mig tätt intill och inte ens behöva säga något, bara skratta åt någons fula brallor eller märkliga hår. Istället försökte jag hålla jämna steg med Sebastian. Lyssna på hans frågor. De krävde inga svar.
”Ska vi dra nu? Har du varit på toa?”
”Varför då? Fan, vad trist du är. Vi kom just. Vill du ha något att dricka?”
Jag var trött på Sebastian. På Amanda och Labbe, på dem allesammans, på hela den här grejen. Jag var trött på att vara ung och ha kul, vara lite galen, stå och skrika på fyllan i kylan utanför en festlokal eller inne i ett vip-rum. Jag var trött på alltsammans, men jag spelade med så gott jag kunde. Kväll efter kväll efter kväll. Runt runt runt. Jag vaknade på lördags- och söndagsmorgnarna och hittade en blå biljett i fickan, hopknycklad, tillsammans med plasten till ett ciggpaket och påhittade frågor om herregud-hur-kom-jag-hem-egentligen? Jag gnuggade bort de suddiga stämplarna på handryggen, klippte av festivalarmbanden med nagelsax. Och jag sa det igen, det där som alla sa att gud-vad-full-jag-var och jag-minns-ingenting och fy-fan-vadjävla-kul-vi-hade.
Men jag hade aldrig kul längre. Jag glömde inte hur jag kom hem. Jag kom alltid hem på samma sätt. Jag såg till att Sebastian kom hem. Där sov jag, medan han var halvt medvetslös eller spelade tv-spel eller bara letade efter ”något att göra”.
Jag ville inte längre, men jag visste inte vad jag ville istället. Göra slut? Vad skulle jag göra om det tog slut med Sebastian? Skulle jag fortsätta hänga med resten av gänget utan att vara ihop med Sebastian? Jag hade ingen plan. Jag ville inte ha någon plan. Jag ville bara att det skulle vara roligt igen.
Sebastian skulle bli galen om jag lämnade honom. Han var redan galen. Jag kunde inte göra slut med honom nu. Jag skulle göra det snart, när det var lite lugnare, det skulle lösa sig, men jag kunde inte säga något, inte nu. Vi tittade på honom, jag och säkerhetsvakterna, från varsitt håll, men vi sa ingenting, den där gränsen vi visste att han skulle överskrida, den gick alltid att flytta en liten bit till. Vi sa inget för vi låtsades att det säkert skulle lösa sig. Vi visste att det skulle gå åt helvete. Vakterna bildade par, jag var ensam. Ingen av oss gjorde något. Jag var bara en statist. Vi var alla statister. Det blev man vid sidan av Sebastian. En statist utan repliker. Sa jag något klipptes det bort från handlingen. Det var lätt att ignorera, det jag sa behövde man inte svara på.
”Ska vi inte åka hem?”
”Det här jävla stället, den här jävla stan. Fy fan, vad tråkigt det är, vilken håla det är. Fy fan. Vi drar till Barcelona. Det finns en skitschyst tapasbar vid den där kyrkan, eller vänta, det är i Palma, va? Jag ska bara på toa. Beställ något att dricka åt mig. Jag kommer, jag ska bara kolla en grej. Jag måste ha en drink. Jag ska bara på toa. Fan, vi drar härifrån, fy fan vad jävla tråkigt det är. Kan du säga åt den där jävla dj:n att han måste spela något bra. Vi åker till NYC. Jag ska bara på toa, kolla en grej, var fan är Dennis, han måste … gå ut och hämta honom, säg åt honom att jag måste snacka med honom, fy fan vad jävla tråkigt det är.”
Jag sa det till Amanda. Jag vet inte om jag är kär längre. Vi pratade om det. Hon sa: Det blir säkert bättre snart. Men hon och Labbe drog sig undan. Ända sedan helgen ute hos Labbes föräldrar hade de varit konstiga. För dem var det definitivt ett före och ett efter. Jag visste att de hängde med Samir utan att ringa oss, jag visste att de tyckte att Sebastian var jobbig. Men om de ville gå hit, ut, åka någonstans, då dög vi fortfarande. Slippa stå i kö. Vi är med honom.
Jag tänkte på nätterna. När jag låg bredvid Sebastian och han svettades i nacken, ryckte till i sömnen, vände sig mot mig, drog mig intill sig.
Det finns ord som kan kännas i hela kroppen. Ord kan väcka en känsla som hör ihop med en annan del än hjärnan än man tror. Bra ord känns varma. Min mammas viskande ”shhh …”, när jag var liten och hade svårt att somna (”min lilla tjej, shhh … sov nu älskling …”). Eller pappas tonfall när han ropade ”Maja!” och det hördes att han ville att alla skulle veta att jag var hans flicka, att vi hörde ihop han och jag; och mormors röst när hon läste saga (”det var en gång …”). Sebastians ”jag älskar dig”, precis innan han somnade, i slutet av en utandning.
Jag vet inte. Det var inte bara dåligt. Det var inte alltid bara dåligt.
Hans pappa måste göra något, sa Amanda till mig men inte till någon annan. Sebastian behöver hjälp.
Amanda trodde att det hade med drogerna att göra, att om Sebastian bara tog det lite lugnare, då skulle jag vara lika kär som innan. Amanda har rätt, tänkte jag då. Det är klart att Amanda har rätt. Det är klart att jag är kär i Sebastian.
Gör inget. Säg inget. Prata med honom. Hjälp honom.
Men jag kunde inte säga något. Ingen sa något. Vad skulle de säga?
Jag ville härifrån. Jag ville bort. Jag ville inte längre.
Sebastian skulle bli galen. Han var galen. Sebastian var galen. Han mådde dåligt. Jag måste göra något. Han behövde hjälp.
Jag älskade honom. Det är klart att jag älskade honom.