Amanda sov i stolen bredvid min. Hennes luciaglitter hade ramlat ner på axeln och nylonstrumporna hade ett stort hål vid knät. På aulans scen stod en kvinna i skyhöga klackar, pyttesmå örhängen och en gigantisk herrklocka. Hennes blanka, kolsvarta frisyr såg ut att behöva ett eget säte på flyget. Hon var amerikanska och ”chefredaktör för västvärldens mest lästa finanstidning” (Christers presentation).
”Ni läser internationell ekonomi, stämmer det?”
Vi susade medgivande, trots att många härinne inte alls gick på det internationella ekonomprogrammet. De andra eleverna från sista året var också här. Och massvis med föräldrar (mest pappor), de skippade väl sina barns luciaframträdanden.
Föräldrarna var tillsagda att inte ställa frågor och inte ta upp några sittplatser, så de stod längs med väggarna. Var tionde meter stod en bredaxlad snubbe med mörk kostym och öronsnäcka, det var amerikanskans säkerhetsvakter.
”Och ni som inte läser ekonomi måste stå ut med det här ändå.”
Vi skrattade medgörligt medan hon log, bredare än infartsporten på en bilfärja.
Till och med Sebastian var här. Klockan fem i morse hade Amanda och jag sjungit för honom, sedan hade han bjudit oss och några killar på ”frukost”. Men när jag vägrade åka till skolan med honom i hans bil hade han blivit sur. Nu satt han på andra sidan av aulan.
En ”okänd välgörare” hade sponsrat det här föredraget. Jag hade frågat Sebastian om det var Claes, han hade sett ut som om det var en dum fråga. Det gick rykten om att föredraget kostade 350 000 kronor men ingen av lärarna pratade om sådant.
Amerikanskan var inte bara chefredaktör, hon var också doktor i nationalekonomi och vald till en av världens mest inflytelserika opinionsbildare av Time Magazine. Hon hade blivit känd genom sin Youtubekanal där hon förklarade ekonomiska frågor med hjälp av Barbie och Ken, Barbies hus och Barbies bil. Det mest visade klippet handlade om den amerikanska finanskrisen. I det fick Black Barbie spela vräkt husägare (ensamstående, trebarnsmamma). Ken gjorde rollen som chef på Lehman Brothers. Amerikanskan lät dockorna prata, Ken var högdragen och distanserad, Black Barbie svor och talade sämre engelska än en genomsnittlig svensk dagisunge med drömmar om att bli rappare. Men ingen anklagade amerikanskan för att använda rasistiska stereotyper. Hon var för lik Black Barbie för att någon skulle våga sig på det. Hennes kritiker tyckte att hon var för radikal, att hon gjorde grova förenklingar för att bevisa sina poänger. Jag tänkte att någon borde säga åt henne att åtminstone nyansera sitt smink. Hon skulle ha mycket att vinna på ett par kortare lösögonfransar.
I dag skulle hon prata om världsekonomins framtid. Tillväxt eller kollaps, var undertiteln som väl borde ha slutat med ett frågetecken men inte gjorde det.
”Någon härinne som avskyr ekonomi? Som faktiskt tänker syssla med viktiga saker?” (Lite skratt.) ”Klokt beslut. Man kan inte lita på nationalekonomer.” (Högre skratt.)
Hon svepte med armen över salen.
”Nämn en farlig nationalekonom.”
”Karl Marx”, sa någon från en av de bakre raderna.
Hon nickade.
”Milton Friedman”, ropade Samir. Han hade satt sig längst fram.
Amerikanskan log nöjt.
”My point exactly.” Hon tog upp en plastflaska med vatten och drack. ”Och ekonomer är livsfarliga av det enkla skälet att världsekonomin drabbar människor. Alla människor. Så oavsett om ni läser ekonomi eller inte, om ni tycker att pengar är allt eller att ni står över materiella ting … lyssna noga. Det här handlar om er.”
Medan Barbie vickade med pekfingret mot oss i publiken dämpades ljuset i aulan. En gigantisk skärm dök upp längst bak på scenen och utan vidare presentation började hon smattra ur sig en snabbkurs i 1900-talsekonomi: siffor, historiska händelser, allmän rösträtt, första världskriget, ekonomisk kris, andra världskriget, ekonomisk boom. Framför henne åkte det upp hologramstaplar och snurrande 3D-kuber och cirklar, staplar och diagram över befolkningstillväxt, medelinkomster, livslängd. Nu stod det klart varför aulan varit stängd i en vecka, det här kändes som hämtat direkt ur en Bond-film. Hon hade till och med ett hologram av Roosevelt. Han stod bredvid henne på scen några sekunder och läste ur ett tal om The New Deal. Inte ens Amanda hade problem med att hålla sig vaken.
Barbie pratade fortare än en sportkommentator. Christer nickade i takt med hennes satsmelodi. Nick-nick-nick-nick, han verkade ha tappat en skruv i nacken. Han var sjukt lärarupphetsad, drabbad av en sorts mental urinvägsinfektion.
”Många är övertygade om att ekonomi är en vetenskap styrd av krafter som påminner om tyngdlagen. Utgifter och inkomster. Tappar du ett glas ramlar det i golvet och går sönder. Du går i konkurs om du spenderar mer än du tjänar.”
Barbie tittade upp mot raderna av kostym- och dräktklädda föräldrar, lät blicken fortsätta ner mot oss studenter och mässade vidare.
När det blev dags för frågestund började Christer jogga omkring med en trådlös mikrofon. Sebastian inledde. Amerikanskan log mot honom redan innan han reste sig upp.
Det var alltså Claes som betalade.
Plötsligt fick jag lust att gå därifrån. Black Barbie och Ken Fagerman.
Om Sebastian var hitskickad för att hålla koll på vad den senaste modedockan i finansvärlden hade att säga, då skulle både Claes och hon bli besvikna.
Sebastian lät trött, han stakade sig men fick ur sig det som stod på hans lapp och medan Barbie svarade gick Christer mot nästa person som blivit tillsagd att förbereda en fråga.
När det blev min tur gav jag tillbaka mikrofonen till Christer innan amerikanskan börjat svara. Några följdfrågor tänkte jag inte försöka krysta ur mig. Hon nickade eftertänksamt åt mig. Hon låtsades inte om att hon tyckte att det var en idiotisk fråga (bara idiotiska frågor som Christer redan visste svaret på hade blivit godkända) och hon fick applåder för sitt svar. Det var hennes femtiotredje variant på ”å ena sidan och å andra sidan och i min studie över frågan belyser jag många nya faktorer … de tyder på att det är långt ifrån klart och tydligt”.
3D-tekniken var avstängd. Amandas ögonlock började se tunga ut, hon letade efter en mer bekväm ställning. Barbie var bara skal och yta, hon skulle aldrig säga något som inte alla härinne höll med om. Hon levererade.
Men då blev det Samirs tur. Han tog mikrofonen från Christer och började.
”Vi hade ett skolval här i skolan för några månader sedan.” Samirs röst darrade. Han lät nervös. ”Alla elever fick låtsasrösta och två påhittade rasistpartier fick mer än trettiofem procent av rösterna.”
I ögonvrån såg jag hur Christers blick flackade. Det här var inte den förberedda frågan. Han räckte ut handen mot micken, förvirrat, men amerikanskan pekade mot Samir, hon ville att han skulle fortsätta. Och Samir flyttade mikrofonen till sin andra hand, utom räckhåll för Christer.
”Skolledningen bestämde att resultatet inte skulle tas på allvar, att det blev så för att en grupp elever gått ihop och bestämt sig för att sabotera övningen.”
”Men?” Amerikanskan var på helspänn.
Någon i publiken ropade håll dig till saken, Samir. En av papporna som stod längst bak ropade nu tror jag du har hamnat på fel föreläsning, grabben, men Barbie lyfte sin hand och det blev tyst igen.
”Fortsätt.”
”Ingen tog det där skolvalet på allvar. Men det är ett bra exempel. För vi får lära oss att politik handlar om att alla problem i alla europeiska länder beror på invandringen, krig utanför Europas gränser och islamisk terrorism. Saker våra politiker inte har kontroll över. Det är det enda vi pratar om, islamisterna är det största hotet. Men samtidigt blir miljardärerna bara fler och de fattiga allt fattigare. Här hemma. Det pratar vi inte om. Jag menar …” Samir harklade sig, kom av sig lite grann. ”Borde vi inte prata om hur de här ekonomiska frågorna påverkar vår välfärd och … demokratin, påverkar inte det demokratin, ja, vårt samhälle, liksom?”
En kille ett par rader bakom Samir började nynna på Internationalen. Ett försiktigt skratt spred sig men Barbie höjde sin Jesushand igen och avbröt dem.
”Berätta. Var det Samir du hette? Berätta, Samir, på vilket sätt tycker du att de här samhällsmotsättningarna är en nationalekonomisk fråga?”
”Jag tycker att nationalekonomer borde använda sina siffror till att komma med konkreta lösningar på de problem som faktiskt finns. Det betyder ingenting att säga att man måste investera tusen miljarder i infrastruktur, om man inte också säger var de pengarna ska komma ifrån. I synnerhet inte när debatten bara handlar om att vi inte har råd med någonting eftersom invandringen kostar för mycket.”
Det hade hänt något med amerikanskans leende. Det såg annorlunda ut och det tog en stund innan jag insåg att det nya leendet var äkta. Samirs röst blev stadigare.
”Visst är offentliga investeringar toppen, men det svåra är att bestämma vem som ska betala notan. Och det är ingen som vågar säga att de härinne borde betala.”
Det susade lite lagom högt i salen. Stämningen var förändrad, inte ilsken, mer som det blir när ett rum fylls av vuxna som vill förklara hur det ligger till. Raden med pappor, jag riktigt kände hur de ville harkla sig och säga åt Samir (och Barbie) att det-här-förstår-du-dig-inte-på. För de hade minsann inga problem med invandringen. Verkligen inte! Men nu talar vi om Sveriges industri, ville de säga. Vi ska ge jobb och välfärd och nya bostäder till alla dessa nyanlända. Då kan ni inte förlama oss med skatter.
Jag visste vad de ville säga för jag hade hört pappa prata om det här. Och papporna längst bak verkade ha glömt att de lovat att inte ställa några frågor, för fyra, kanske fem av dem hade tagit ett halvt steg framåt med handen uppsträckt. De var inte vana vid att räcka upp handen, det syntes, men de vred på kropparna. Vissa av dem tittade åt fjorton håll samtidigt för att försöka signalera att vilken-gullig-men-naiv-kille och vi-vill-alla-göra-revolution-när-vi-är-unga och någon teaterviskade vi-har-närt-en-kommunist-vid-vår-barm och någon annan började fnissa okontrollerat.
Amerikanskan ignorerade dem, istället drog hon fram en stol och satte sig ner.
”Bullshit”, skrek plötsligt killen som nyss nynnat Internationalen.
Barbie tittade upp.
”Är det?” sa hon och bjöd publiken på tandkrämsleendet igen. Det är ingen fara, sa leendet. Jag är på er sida. ”Oroa er inte, vi ska inte prata invandrarpolitik. Jag kan inte tillräckligt om det. Vi ska prata om hur vi finansierar statens utgifter. Hur vi finansierar välfärd. Det är en relevant fråga, eller hur?” Hon inväntade ett medgivande mummel. ”En procent av världens befolkning äger femtio procent av världens tillgångar. Och dessutom: världens åttiofem rikaste människor äger lika mycket som den fattigaste hälften av mänskligheten tillsammans …” Hon tvekade och gjorde rösten lätt. Kanske skämtade hon? Kanske sneglade hon på Sebastian. ”… på några få av bänkraderna härinne i den här aulan … är inte det ett problem?”
En av papporna kunde inte hålla sig längre. Utan att ha fått vare sig ordet eller micken ropade han excuse meeee, men Barbie tittade inte ens åt hans håll. Istället gick hon långsamt över scenen tills hon hamnade framför Sebastians rad.
Nu ska Sebastian visa att han kan representera Fagermankoncernen, tänkte jag och min mage krampade. Hon vill att han ska hjälpa henne att få igång en riktig debatt.
Jag ville att Sebastian skulle resa sig upp och gå. Stick, tänkte jag. Du hatar politik. Och så tänkte jag det förbjudna. Du är för korkad för den här diskussionen.
Barbie fortsatte, ett par futtiga meter ifrån Sebastian. Tonfallet var mer obekymrat än någonsin, men hon förutsatte att han lyssnade.
”Det finns en seglivad övertygelse om att det ur ett nationalekonomiskt perspektiv skulle löna sig att vara extra generös mot miljardärer. I Sverige tycker till och med Socialdemokraterna att noll procent förmögenhetsskatt är en rimlig nivå.” Hon viftade mot föräldraraden. ”Ni anar inte hur glad min revisor skulle bli om jag sa att jag tänkte flytta till Sverige. Och jag är inte ens miljardär.”
Sedan vände hon sig mot Samir igen.
”Men vad händer då? När de som inte är miljardärer, de är inte ens miljonärer de stackarna, vad händer när de inser att de finansierar alla offentliga utgifter? Vad kommer de att göra?”
Hon pekade uppfordrande på Samir. Han höll fortfarande i mikrofonen och svarade omedelbart, som om han bara väntat på hennes kommando.
”De kommer att protestera.”
”You bet they will.”
Det naturliga leendet var tillbaka. Papporna hade tystnat. Christer gjorde något som liknade en ansats till piruett på stället. Det här hade han inte räknat med.
”De kommer att protestera”, fortsatte Barbie. ”Hur? Blir det en blodig revolution? Kommer era föräldrar att bli halshuggna på stadens torg? Det vill vi inte. Då är det nog bättre om vi kan skylla budgetunderskottet på invandrarna.”
Amerikanskan kisade med ögonen och tittade längst bort i salen.
”Ni skrattar”, konstaterade hon. Men ingen skrattade. Ingen sa något, bara Samir. Hans röst hade tappat all osäkerhet och han verkade plötsligt tio år äldre. Jag hade aldrig tänkt på vilken bra engelska han talade. ”Överklassen har aldrig i historien väntat sig att bli fråntagen makten, den har alltid blivit överraskad.”
”Mycket riktigt”, nickade amerikanskan och vände sig om och blängde uppfordrande på Sebastian. Han hade ingen mikrofon, han halvlåg i sin stol när han svarade, men vi hörde honom ändå.
”Skitsnack. Vem ger jobb till folk? Är det du, kanske, Samir? Eller din pappa taxichauffören?”
Sebastian skrattade, så högt han kunde. Men inte ens killarna bredvid honom hakade på.
Amerikanskan tittade kort på Sebastian, lutade huvudet svagt åt sidan, sedan vände hon sig mot Samir igen och gestikulerade åt honom att svara istället. Han nickade.
”Det dumma är att tro att fler miljardärer är bättre för Sverige.”
Barbie nickade och tog över när Samir andades in.
”Och vi kan prata om pappor som kör taxi också. För vad händer med skattemoralen hos taxipapporna?”
Säg inget, tänkte jag till Sebastian. Håll tyst.
Och Sebastian gjorde ingen ansats att säga något mer, vare sig vulgärt eller korkat. Istället fällde han bak huvudet och la armarna i kors över bröstet som om han försökte hitta en bekväm sovställning.
”Vi har kommit från ämnet, tror jag.” Amerikanskan harklade sig. ”Innan mina egna säkerhetsvakter lyfter ut mig härifrån för att undvika att det utbryter kravaller …”
Hon såg på Samir och på föräldraraden längs med aulaväggen, på Christer som trampade vatten. Sedan började hon tala igen. Meningarna kom mer eftertänksamt nu när hon slapp hologrammen och bildexplosionerna.
”Behöver vi miljardärer för att skapa jobb? Nja. Välstånd? Framgångsrika företag, till och med rika individer kan definitivt vara bra för samhällsekonomin …” Hon höjde hakan mot de bakre raderna. ”Jag har inga som helst problem med att det går att bli miljonär. Inte ens miljardärer tycker jag direkt illa om.” Hon nickade mot Sebastian, men han låtsades sova. ”Jag tror faktiskt på kapitalismen, även om en del av mina landsmän tror att alla med mitt … utseende är kommunister.”
Christer kacklade till, men fick inte med sig någon i skrattet.
”Men jag tror att du försökte göra en annan poäng, Samir. Nämligen att det finns en gräns för hur ojämlikt ett samhälle kan bli och ändå fortsätta att vara en stabil demokrati. Och du har rätt i det. Jag ska förklara varför.”
Det var knäpptyst. Alla ville höra det här. Vi bytte inte ens ställning.
”Man måste vara försiktig med samhällskontraktet. Båda parter måste hålla sin del av avtalet. Vi måste ha en begriplig rättvisa. Det är inte rättvist om välfärdssystemet finansieras enbart av låg- och medelinkomsttagare. Att storföretag betalar mindre skatt än deras små och medelstora kollegor är inte heller rättvist. Så ser inte samhällskontraktet ut. Och när en sjuksköterska betalar mer individuell skatt än någon som har ärvt en förmögenhet … Att inte ha någon förmögenhetsskatt. Ingen alls.” Hon formade pekfingret och tummen till en nolla. ”Inte heller arvsskatt. Noll procent. De som inte behöver betala löneskatt om de inte vill behöver alltså inte betala skatt över huvud taget. Är det i enlighet med samhällskontraktet? Är det vad Bibeln menar med att den som har, åt honom skall vara givet?” Hon pausade och drack vatten. ”Inte ens i USA är vi lika generösa. Och man behöver inte vara kommunist för att konstatera att motsättningarna i USA närmar sig explosionspunkten. Att tro att de motsättningarna inte har med nationalekonomi att göra är ett misstag. Och jag håller med dig, Samir. Det är ingen galen konspirationsteori att säga att det finns de som vinner på att samhällssvårigheter kan skyllas på en minoritet … låtsas att problemen beror på de …” hon tecknade citattecken i luften, ”’svarta’ … eller, som de kallades på trettiotalet, ’judarna’, eller som ni kallar dem i Europa i dag – ’invandrarna’.”
Hon tystnade. Tystnaden varade i flera sekunder. Ingen härinne ville kännas vid att det kunde finnas ett samband mellan deras pengar och invandrarfientligheten. Vi är inga rasister, vi är på den goda sidan, vi är inga simpla, obildade Sverigedemokrater. Men det gick inte att protestera. Barbie hade inte anklagat någon, inte rätt ut. Sedan sneglade amerikanskan nästan omärkligt på väggklockan som satt i ena änden av lokalen, rätade på ryggen och pekade på Samir.
”Tänk, va? Det här blev väl oväntat roligt?”
Det var så tyst i aulan att föräldern som pratade hördes utan svårighet.
”Roligt och roligt”, muttrade han. Han lät nyvaken, men pratade perfekt engelska. Jag kände igen honom. Han var chef för en av de stora bankerna och kliade sig i sitt rufsiga hår. ”Det är betydligt mer än ’roligt’. Det här är tidig julafton. Jag kan gå tillbaka till mina kollegor och berätta att vi i Sverige lever i ett skatteparadis. Ikväll blir det champagne.”
Och föräldrarna skrattade lättat. Den goda stämningen var tillbaka lika snabbt som den försvunnit. Det är bara politik. Vi behöver inte vara överens. Om bankmannen inte kände sig träffad, då behövde vi andra inte heller göra det. Vad vet väl Barbie om hur vi har det i Sverige? Haha! Höhö.
Och så applåderade vi. Amerikanskan åstadkom mjuka klapprörelser mot publikens håll och hon log åt Samir och han log tillbaka, som om de delade en hemlighet, bara de två.
”Det är svåra frågor du ställer, Samir”, sa hon medan vi fortfarande klappade. ”Fortsätt ställa dem, det kommer att ta dig långt.”
När Christer gick upp på scenen för att tacka fick jag ögonkontakt med Samir. Han var fortfarande lite rosig om kinderna.
Bra jobbat, mimade jag. Tack, mimade han tillbaka. Jag ville säga något mer, men då hade han vänt bort blicken. Jag tittade på Sebastian istället. Han hade somnat på riktigt.
Christer överlämnade blommor och en bok om Djursholm och vi applåderade igen och när det äntligen var över stängde jag av telefonen och gick ut ur aulan. Någon annan fick väcka Sebastian. Vi hade håltimme nu, men en hel skoldag kvar och jag orkade inte höra vad han skulle säga och jag orkade definitivt inte gå på fler lektioner så jag tog bussen hem. Det var flera timmar innan mamma och Lina skulle komma, jag skulle få vara ensam. Jag orkade ingenting annat än att vara ensam.
När det ringde på dörren hade jag bytt om och låg på sängen med datorn på magen och tittade på en film. Sebastian skulle bara sätta sig utanför dörren och vänta om jag försökte ignorera honom så jag gick ner för att öppna.
Men det var inte Sebastian. Samir hade hängt sin jacka över ena armen och verkade andfådd, som om han sprungit hit.
”Får jag komma in?”
Han la handen mot dörrkarmen och lutade sig in mot mig. Det fick hans underarmsmuskler att spännas och jag gick emot honom. Jag ställde mig tätt intill och strök med min hand, först över den tunna huden, sedan över hans korta stubbiga hår på armen. När jag kysste honom, lätt, försiktigt, stack det i läpparna. Jag förde min tunga mot hans och det brände i huden. Han la sin hand runt min midja.
”Visst”, sa jag. ”Kom in.”