Det regnar på vägen till domstolen. Rutan jag tittar ut genom blir randig på snedden av vattnet. Sander sitter i baksätet med mig, han mötte mig i häktet för att kunna ”gå igenom några saker” på väg till förhandlingen.
”Har du sovit gott?” undrar han.
Jag nickar.
När jag var liten trodde jag att om man drömt en mardröm skulle man berätta den för att den inte skulle slå in. Och bara man sa den hemska drömmen högt så blev den overklig. Den ramlade liksom ur ramen för det som kan hända på riktigt.
I sagorna står det att trollen spricker i solen. Jag tror att det ska betyda att om man bara exponerar det hemska, visar upp det, så slutar det att vara hemskt. Men i verkligheten, med riktigt vidriga saker, är det tvärtom. För mycket solsken och ”sanningar” och ”prata ut” och ”säg vad du känner” och ”våga diskutera dina problem” får folk att se vilket monster du är. Dina fula känslor syns lika tydligt som håriga vårtor.
Ibland förblindar solen dem som tittar på trollet. Och då kan allt ljus, glittret, få monstret att bli världens vackraste. Så var det med Sebastian. Hans strålkastarljus var så starkt att det var svårt att se annat än att han var Claes Fagermans son, festfixaren, en kul kille. Den han var på riktigt gick knappt att urskilja.
Jag har slutat tro att jag kan avvärja katastrofer genom att sätta ord på dem. Saker händer uppenbarligen, oavsett vad jag säger. Det allra värsta påverkas inte av skrock och vidskepelse, statistik och sannolikhet.
”Tack”, säger jag därför till Sander. Vad ska han göra åt att jag sover dåligt? ”Bara bra.”
Sedan återgår jag till att titta ut genom fönstret. Värmen susar in genom bilens luftkonditioneringssystem. Det är för varmt, men jag säger inget.
Förut brukade jag berätta om mina fantasier, mina drömmar, det jag låtsades och inbillade mig. Jag berättade och alla lyssnade. Pappa brukade dra upp mig i sitt knä och säga att han älskade min ”livliga fantasi”. När jag blev för gammal för att ha i knät ändrades det. Då började han avsky när jag berättade om underliga saker jag hade tänkt. Han gillade bara om jag kommenterade det någon annan redan sagt, om jag gjorde det lite spydigt och distanserat. Då lyssnade han. Ibland skrattade han nästan. Blev jag för engagerad tyckte han att jag var löjlig, då försökte han se ut som om han inte ens lyssnade. Han gjorde allt för att visa att han inte var det minsta intresserad. Jag var tvungen att viskprata utan satsmelodi för att han inte skulle säga att jag måste lugna ner mig. (”Ta det lugnt, Maja.”)
Men det var inte bara pappa. Sebastian var likadan. Och Samir. Samir var det mer än Sebastian efter att vi legat med varandra. (”Ta det lugnt, Maja. Vad hetsar du upp dig för?”) Alla killar är sådana när man har legat. Alla tjejer vet det.
Tjejer ska aldrig skratta åt sina egna skämt. Aldrig prata fort, eller ännu värre: högt. En tjej som pratar för högt om saker hon har listat ut på egen hand kan lika gärna börja kissa offentligt och visa tuttarna utanför riksdagen. Mensiga, tonåriga, kvinnliga hormoner.
Pappa tyckte bara om min fantasi i teorin. Egentligen var han rädd för den. Och numera är han knappast ensam om det. Min fantasi är en del av det de tror att jag är, ett bevis på det farliga och okontrollerade. Därför berättar jag inte om mina mardrömmar, eller det jag är rädd för. Jag har slutat tro att det ska få det onda att försvinna. Skrock hjälper inte mot verkligheten. Hypokondriker får dödliga sjukdomar lika ofta som alla andra.
Vi kommer fram till domstolen. Parkerar. Går ur bilen. Tar hissen upp.
”Vad var det du ville diskutera?” undrar jag. Först då inser jag att vi suttit tysta hela resan. Sander rycker på axlarna. En kort sekund tror jag att han ska klappa mig på kinden, som morfar skulle ha kunnat göra.
”Du sköter dig bra, Maja”, säger han istället. ”Mycket bra.”
Sander lyssnar alltid på mig. Till och med när jag är tyst.
Rättssalen känns mörkare än vanligt. Inte för att fönstren vanligtvis släpper in en massa dagsljus, men i dag är vi inlindade i grått, vått skumrask, till och med inomhus. Luften är torr, det känns kvavt redan innan vi har börjat. Vi har nästan två veckor kvar av rättegången och jag tycker redan att vi har hållit på en evighet. Jag har fattat grejen.
Börja klockan tio, sluta klockan fyra, fredagar lite tidigare om det går. När Sander berättade för mig om schemat lät det inte som om det skulle bli speciellt långa dagar, men jag förstod inte hur dödstrött man blir av att ha långtråkigt. Jag begrep inte att min egen rättegång skulle kunna bli långtråkig. Åklagarens papper, innantilläsning av protokoll och blanketter, rapporter och utlåtanden (vi ”ska återkomma” till dem när det så småningom blir dags för vittnena att läsa innantill ur samma pappersjävlar), ännu fler protokoll, ännu fler utlåtanden.
Vi ägnade mer än halva förra veckan åt att lyssna på när åklagaren gick igenom vad vi ska återkomma till, det kommer aldrig att ta slut. Rättegången är som en mardröm där man hela tiden letar efter något men har glömt vad det är. Eller när man försöker skrika i drömmen och rösten inte fungerar och även om man tar i så kommer det inte ens ett krax ur halsen. Det är inte en läskig dröm på det viset att man blir rädd, man blir inte uppstressad så att man svettas, ändå vet man att allt går åt helvete och det finns ingenting man kan göra för att förhindra det.
I dag ska Sander göra sin sakframställan (och han ska lägga fram sina egna förbannade papper, dem han ska återkomma till senare). Att han ska göra sakframställan betyder på sätt och vis att han ska berätta min story, men han har också sagt att han ”lägger grunden till varför vi anser att du måste frikännas”.
Sander har aldrig sagt ”det kommer att gå bra”. Han ljuger inte för mig. Ferdinand har sagt ”oroa dig inte” ett par gånger, men hon anstränger sig knappt för att försöka se ut som om hon menar det. Och eftersom det jag känner inte går att förklara som att jag ”oroar mig” skiter jag i att svara.
Vad Pannkakan säger bryr jag mig inte om.
Klockan är två minuter i tio när chefsdomaren sätter på sin mikrofon. Han börjar med att snyta sig. En av nämndemännen gäspar utan att hålla handen för munnen. Inte en enda av domarna sitter på det där rakryggade viset som de gjorde de första två dagarna. Vi ska precis börja och de är redan mer uttråkade än vakten vid dörren. Bara Sanders tandrad lyser klart härinne. Han är pigg, han tycker att jag sköter mig.
Så fort ordföranden har tagit sig igenom inledningsorden (”härmed kallas till huvudförhandling i mål B 147 66 …”) – han rabblar oengagerat, typ ”i faderns, sonens och den heliga andes namn”, eller ”såsom i himmelen så ock på jorden” – blir det Sanders tur att prata.
”Enligt åklagaren har Maja Norberg gjort sig skyldig till mord, anstiftan till mord och medhjälp till mord och mordförsök.”
Jag tvivlar på att det här sällskapet behöver påminnas om den saken, men Sander verkar tycka att det är en klatschig inledning.
”Maja Norberg bestrider ansvar”, fortsätter han, och nu är det hans tur att rabbla, han rabblar det han rabblade redan i inledningsanförandet om min inställning till huvudyrkanden och alternativa yrkanden och det blir omedelbart långtråkigt, jag vill härifrån. Men så sänker han den monotona takten ytterligare en aning. Och man måste anstränga sig för att lyssna.
”Åklagaren menar att Maja Norberg har anstiftat mordet på Claes Fagerman och att hon planerat och genomfört de aktuella brotten på Djursholms allmänna gymnasium …”
Sanders röstläge är genomfruset. Det säger: detta-är-absurt-vad-åklagaren-påstår-det-är-orimligt-omöjligt. Rösten säger att allt det fula-Lena har sagt är så befängt att Sander inte ens kan förmå sig att upprepa det med något som helst engagemang. Han avslutar med en antydan till suck.
”Maja Norberg förnekar detta.”
Sander tittar från ena sidan av domarpanelen till den andra. Den trötta nämndemannen gäspar igen, denna gång vänder han sig åt sidan. Sander fortsätter.
”Åklagarens gärningsbeskrivning innefattar …” Jag undrar om det är hans tur att gäspa, ”en beskrivning av … hur ska jag uttrycka mig? En minst sagt märklig mördare.”
Åklagaren skruvar på sig. Hon ser inte sömning ut. Istället är hon påtagligt irriterad, tittar stint på ordföranden, hon försöker få hans uppmärksamhet.
Sander suger på orden, ser nöjd ut, lyfter på huvudet, som om han just precis exakt den här sekunden kom att tänka på något nytt.
”Åklagarens bild av Maja som gärningsman är på sätt och vis enastående. Unik i sitt slag.”
Jag försöker se ut som motsatsen till unik. Omärklig. Vanlig. Jag vill visa alla hur alldaglig jag är. Enastående? Varför säger han så? Är inte det något bra? Är åklagarens bild av mig något bra? Sander får det att låta som böldpest (eller, ja, massmord). Men ingen tittar på mig. Alla stirrar på Sander, de är rädda att missa en enda stavelse.
”Är Maja det?” Jag rycker till. Meningen är ett piskrapp. ”Är verkligen Maja den åklagaren påstår att hon är?”
Nu skrapar åklagaren med sin stol i golvet. Hon kan knappt sitta still, så uppretad är hon.
Sander låter frågan hänga i luften. Sander pratar inte om min privilegierade ställning, att jag är från Djursholm, att jag är ”unikt lyckligt lottad”, verklighetsfrånvänd, isolerad, allt det har åklagaren pratat om. Sanders retoriska fråga handlar om ifall jag är unikt ond.
Statistiskt sett talar det mesta emot mig. Redan mitt kön gör det osannolikt att jag skulle gå in på en skola och börja meja ner folk. Visst har det funnits några kvinnliga skolskyttar, men de är verkligen inte många. Sebastian däremot, som i hela sitt liv varit unik i sitt slag, är på alla sätt utom ett en typisk skolskytt. Minus rikast-i-Sverige-grejen stämmer allt: en vit kille med psykiska problem, drogmissbrukare, problem i skolan, separerade föräldrar och van vid vapen. Sander har med ett utlåtande från en psykiater i sin sakframställan. Psykiatern ska kallas som vittne.
”Maja gjorde inte Sebastian galen”, ska psykiatern få säga. ”Han blev galen på egen hand.” Jag däremot, mig är det inte lika enkelt att få in i mallen. ”Maja är inte skolskyttstypen”, ska vår expert få påpeka.
Statistiskt sett, det är Sanders poäng, borde jag vara oskyldig. Problemet är bara att alla mördare inte är typiska. Och att i de få fall där skolskytten har varit kvinna så har hon alltid gjort det tillsammans med sin kille. Men det säger inte Sander något om. Åklagaren lär dock ha ett knippe experter beredda att påminna om just det.
Och nu har åklagaren fått nog. Hon har knäppt på sin mikrofon, hennes mun har skrynklats ihop till ett katrinplommon.
”Borde inte advokat Sander, av tidsmässiga skäl om inte annat, koncentrera sig på sin sakframställan och spara det här till sin plädering?”
Domaren skakar på huvudet. Han ser också irriterad ut. Men mer på fula-Lena än på Sander. Domaren gillar inte att bli tillsagd hur han ska sköta sin rättegång.
”Advokat Sander är väl medveten om vår planering och hur lång tid han har att förfoga över.” Han tittar på Sander. ”Eller hur?”
Sander nickar och fortsätter, märkbart uppiggad.
”Åklagarens gärningsbeskrivning är en makalös historia. Hela världen har fascinerats av Sebastian och Maja: Sveriges mest osannolika par i brott. Och åklagaren har fått hjälp i sitt sagoskrivande, inte minst av de journalister som under de senaste nio månaderna har kunnat berätta om hur Maja Norberg ska ha övertalat, förlåt, manipulerat, sin svaga, i kraft och handling oförmögna pojkvän att genomföra en blodig hämnd på människor i deras absoluta närhet.”
Åklagaren suckar, högt så att alla ska höra. Hon har aldrig sagt det här, säger sucken. Men det har hon, kanske inte rätt ut, ändå vet alla vad hon menar. Domaren lyfter motvilligt sin hand och gör en cirkelrörelse med den i riktning mot Sander. Kom till saken, säger hans hand. Kärringen är tjatig, men hon har en poäng, säger handen också. Du får återkomma till det här senare. Jag tittar ner i bordet. Jag förstår vad Sander håller på med. Men det är ändå mig och Sebastian han pratar om.
”Vi kan historien vid det här laget. Maja och Sebastian var ett ungt par med många problem: med droger och alkohol, med skolan och varandra, med sina föräldrarelationer och vänner. Åklagaren försöker visa att Maja var gränslöst bekräftelsesökande, att hon kände ett oresonligt hat mot människorna i sin och Sebastians närhet, att hon ville hämnas, att Sebastian var svag, att han känt sig hotad och ifrågasatt och att Maja var hans enda fasta punkt i tillvaron, att det var hos henne han sökte bekräftelse.”
Åklagaren harklar sig igen. Ännu högre den här gången. Sander pratar obekymrat vidare.
”Vi har hört åklagaren redogöra för de händelser som föregick mordet på Claes Fagerman och tragedin på Djursholms allmänna gymnasium. Maja godtar stora delar av den beskrivningen.” Sander drar återigen en nästan omärklig suck. ”Med vissa avgörande skillnader.”
Sander tittar ner i sina papper; han är tyst och bläddrar en stund. Pappren behöver han inte, annat än för att ge oss tid att tänka efter. Han vill att vi ska hinna bli sugna på att höra fortsättningen.
När ordföranden förstår att inledningen på Sanders anförande är slut sträcker han sig efter sitt block. Jag gillar faktiskt det med honom, att han antecknar och lyssnar. Ibland, när han tycker att Lena Pärsson pratar för fort till exempel, då höjer han handen i en stoppgest för att få henne att sakta ner. En gång, när Lena Pärsson visade messen jag skickade till Sebastian natten före, bad han henne att vara tyst medan han antecknade tidsangivelserna. Han sa till och med ”shh …”, fast det var nog av misstag. ”Ett ögonblick”, sa han också, precis efteråt. Och Lena Pärsson blev tyst. Domaren ville anteckna alla tidsangivelser på sitt eget papper, trots att han redan hade alla pappren och trots att Lena Pärsson körde sitt pedagogiska läsa-högt-och-visa-på-storskärm-samtidigt. Jag gillar det med honom, att han tar allt på allvar och inte litar på att allt Pärsson säger är rätt.
Sander fortsätter.
”Det här är ett exceptionellt uppmärksammat mål. Vi har alla hört åklagarens berättelse. Hon har obekymrat vidarebefordrat den till media under en mycket lång tid. Det är nu dags för oss att ta ett steg tillbaka. Det är först nu Maja kan berätta sin sida av saken. Lyssna på henne, tack. Med öppet sinne. Försök också komma ihåg att det är först efter att vi har granskat samtliga bevis och hört samtliga vittnen som vi kommer att kunna sammanfatta vad vi faktiskt vet. Vad är fakta och vad är spekulationer? Först efter avslutad förhandling kommer vi att kunna jämföra de fakta vi har i målet med det Maja berättar.”
Åklagaren lyckas med konststycket att ge ifrån sig ett ljud som påminner om när en människa himlar med ögonen. Prata-inte-med-osssom-om-vi-var-dumma-i-huvudet säger ljudet.
Sander nickar åt Ferdinand. Hon reser sig upp och ställer sig vid ett avställningsbord med en dator. Där tar hon upp en liten manick. Den liknar en penna och är kopplad till salens två storbildsskärmar. Med den kan hon peka på bilderna med en röd laserprick.
Lasermannen, tänker jag och känner hur ett skratt stiger upp i halsen, plötsligt som en sur uppstötning. I sista stund lyckas jag förvandla skrattet till en hostning och Ferdinand klickar upp en övervakningsfilm från Sebastians uppfart. Tidsangivelsen syns i ena hörnet av skärmen. Det är inget ljud påslaget.
”Så … vad är det vi vet?” undrar Sander. ”Låt oss börja med kronologin. Maja har berättat att hon gick från Fagermans hus strax efter klockan tre på morgonen den aktuella dagen. Inhämtat material från Fagermans övervakningskameror visar att det stämmer. Maja gick från huset klockan 03.20. Hon har berättat att hon kom tillbaka strax före klockan åtta samma morgon, det styrks också av det filmade materialet.”
Han harklar sig. Nickar åt Ferdinand, hon klickar fram utskriften av ett förhör med en av Claes säkerhetsvakter.
”Enligt förhör med Fagermans säkerhetsvakt har han en sista kontakt, via den kameraförsedda porttelefonen, med Claes Fagerman efter att Maja har gått från huset klockan 3.20. Vad kan vi dra för slutsats av detta? Claes Fagerman var sålunda vid liv när Maja gick därifrån.”
Ferdinand klickar sig tillbaka till övervakningsfilmen och låter den röda pricken dansa på storbildsskärmen.
”Vi tar det igen. Övervakningskamerorna från infarten till Fagermans hus visar hur Maja Norberg lämnar Fagermans adress klockan tjugo över tre på morgonen och hur hon sedan återvänder till platsen först klockan 07.44.”
Sander harklar sig och låter bildsekvensen rulla klart. De har klippt ihop övervakningsfilmerna. Först får vi se när jag går ut genom Sebastians ytterdörr och nerför hans uppfart och sedan när jag kommer tillbaka igen. Ferdinand ritar cirklar med laserpennan runt tidsangivelserna.
Därefter visar Ferdinand ett obduktionsprotokoll på skärmen.
”Enligt det rättsmedicinska utlåtandet avlider Claes Fagerman ett par timmar innan Maja återvänder till huset strax före klockan åtta. Uppskattningsvis skjuts Claes Fagerman ihjäl ungefär klockan fem på morgonen, fredag morgon. Den tidsangivelsen understöds av rättsläkarens observationer på plats och av den efterföljande rättsmedicinska undersökningen. Utredningen visar sålunda att när Claes Fagerman skjuts ihjäl är Maja Norberg inte närvarande. Maja har uppgivit att hon vid den här tidpunkten, mellan ungefär klockan halvfyra och strax före åtta på morgonen, befunnit sig i sitt eget hem, en dryg kilometer från Fagermans hem. Den här utsagan styrks inte bara av den säkerhetsvakt som arbetat vid infarten till Fagermans hus under den aktuella natten utan också av Majas föräldrars berättelse.”
Jag ser i ögonvrån hur åklagaren skakar på huvudet. Hon tycker att det här också är onödigt, hon vill visa att hon fortfarande tycker att Sander borde komma till saken. Men när hon berättade det här var det inte lika tydligt. Det var svårare att fatta vad hon menade.
”Vi kan alltså konstatera att det är fastställt att Claes Fagerman avled under en tidsperiod då Maja inte befann sig i huset. Detta överensstämmer också med åklagarens gärningsbeskrivning. Min huvudman har inget att invända i dessa delar.”
Jag tror en stund att Sander ska låta bli att säga något om messen. Att han ska låtsas som om de inte finns. Men det kan han naturligtvis inte göra.
”Så vad händer när Maja befinner sig i föräldrahemmet eller är på väg till eller från Fagermans villa? Det är i den här delen som åklagarens gärningsbeskrivning går från att redogöra för vad vi vet till rena spekulationer.”
Ferdinand klickar fram samma överblick över Sebastians och mina mess från natten innan som åklagaren visade under sin redogörelse. Omedelbart börjar jag frysa. Min skalp krymper. Den gjorde samma sak när kalla-mig-Lena läste upp dem förra veckan. Jag vill inte se dem igen, aldrig mer. Sander låter bilden lysa medan han pratar vidare.
”Åklagarens redogörelse för händelseförloppet innefattar ett flertal påståenden som Maja bestrider. Men låt mig först snabbt påminna om det Maja medger. Hon har i förhör berättat att Claes Fagerman inleder ett våldsamt gräl med sin son. Grälet fortsätter efter att ungdomarna som befunnit sig i huset för att festa har lämnat hemmet. Efter att Maja och Sebastian varit ute på en gemensam promenad återvänder de till huset där grälet mellan Sebastian och hans far återupptas. Sebastian och Claes grälar fortfarande när Maja lämnar huset för att gå hem och sova. Så långt finns alltså inget att invända.”
Festen. Jag mår illa av att tänka på den. När Claes hade kastat ut Dennis, Labbe, Amanda och alla de andra blev det tyst i villan. Jag tyckte att det var skönt först. Sedan började Claes skrika. Inte bara på Sebastian, han skrek på mig också. Vi var tvungna att gå därifrån. Vi var ute och gick ganska länge. Jag var rädd. Sebastians pappa gjorde mig rädd. När han satt i sitt arbetsrum, när han pratade med människor som fick betalt för att göra hans liv lättare, då gick det knappt att titta rakt på honom utan att bli bländad av all hans förträfflighet. Men som Sebastians pappa var han någon annan.
När vi kom tillbaka hade Claes satt på sig morgonrock, han väntade på oss i köket och han hade inte ens en tidning att klamra sig fast vid. Det gick knappt att känna igen honom. Tappad på allt pigment. Han såg liksom osminkad ut, även om han aldrig sett sminkad ut förut, någonsin, inte ens när han var med på tv.
Bara någon timme tidigare, när Claes kastade ut alla, hade han känts gigantisk, till och med större än han brukade, men nu, när alla åkt hem och han skrikit klart, förintat allt, hade han blivit kortare och fulare. All den affärsmässiga glansen var avskrapad. Kvar vid det där köksbordet var bara en blek gubbe i morgonrock, en cirkelsimmande skräckfisk i svart vatten, en blind, vit fisk på botten av en djup sjö. Sebastians pappa levde på mörker och encelliga vattendjur. Det syntes.
Jag har nog aldrig hatat Claes Fagerman mer än jag gjorde just då.
”Men.”
Sander har lyft upp ett långt, välmanikyrerat pekfinger. Vi väntar på hans poäng. Vi väntar på att han ska förklara vad det är jag inte håller med åklagaren om. Under tiden ser jag hur den röda punkten liksom kryper upp på skärmen och fastnar på mitt första meddelande. Ferdinand har lagt ifrån sig laserpekaren, det är av misstag pricken hamnar där. Mitt första mess.
Vi klarar oss utan honom. Du behöver inte honom. Din pappa är vidrig.
Jag läser inte resten.
Jag skrev många fler den där natten. Alla kan läsa dem. Jag tittar ner i bordet.
De andra kan läsa:
Han förtjänar att dö.