”När Maja återvänder till Fagermans hus morgonen därpå har hon skickat Sebastian nio mobiltelefonmeddelanden. Sebastian har skickat tre svar och han har ringt Maja två gånger. Så vad säger ungdomarna till varandra? Åklagaren menar att det är under samtalen dem emellan som själva planeringen sker. Det första samtalet varar i två minuter och fyrtiofem sekunder och äger rum strax efter att Maja lämnat Sebastians bostad och innan hon har hunnit komma hem. Det andra äger rum precis innan hon lämnar sin egen bostad för att gå tillbaka till Sebastian. Det varar i mindre än en minut.”
Sander tittar på Ferdinand. Hon har plockat upp laserpekaren igen och riktar den mot telefonlistan där de två samtalen står utsatta. Den röda pricken darrar lite. Hur ska någon kunna förstå varför jag skrev det jag skrev? Hur vidrig Claes var. Att det värsta inte var att han smet ifrån det han borde ha gjort, det han borde ha sagt till Sebastian, det värsta var vad han faktiskt gjorde och sa.
Sebastian hade aldrig tidigare velat se den här sidan av honom. Han avgudade sin pappa. Det var den enda människa han såg upp till. Men den allra sista natten blev Sebastian tvungen att se det jag redan visste. Ändå verkade han mer trött än arg när jag gick därifrån. Grälet och promenaden och det vi sagt hade gjort honom utmattad. Jag trodde att han skulle gå och lägga sig. Var jag arg? Jag vet inte. Mina känslor hade inte varit viktiga på väldigt länge, huvudsaken var Sebastian. När han skrev första messet till mig ”vad ska jag göra”, ville jag visa att jag var på hans sida, jag ville säga att jag också sett vem hans pappa var och att han skulle klara sig utan honom, att allt skulle ordna sig. Hans pappa var inte värd honom, han hade inte rätt att förnedra Sebastian.
Vi klarar oss utan honom. Du behöver inte honom.
Jag vägrar att läsa de sista orden. Men jag skrev till Sebastian att jag tyckte att Claes förtjänade att dö. Jag menade det.
Sander säger ingenting om det, om vad jag kände då. Trots att jag har sagt det till honom. Istället lyfter han sitt finger igen, nu ännu högre, uppfordrande, han kräver att vi ska lyssna.
”Vad säger den här telefonlistan? För det första: Sebastian och Maja har pratat med varandra, och de har messat varandra. Vi vet inte vad de har pratat om. Och vi känner till innehållet i messen, men vet vi vad det betyder?”
Han höjer ytterligare ett finger.
”Maja har medgivit att hon inte tyckte om Claes Fagerman. Att hon tyckte att han misskötte sin föräldraroll. Maja baserade denna uppfattning på den behandling Claes Fagerman utsatte sin son för. Inte vid något tillfälle har dock Maja agerat på ett sådant sätt att det kan anses visat att hon förmått Sebastian att döda sin far, eller att det hon sagt ska anses vara tillräckligt för att uppfylla kriterierna för anstiftan i lagens mening.”
Men jag ville att han skulle dö. Hur ska Sander kunna komma runt det?
”Vi kommer att diskutera om uppsåt funnits, om messtexten ’han förtjänar att dö’ betyder att Maja ville att Sebastian skulle döda sin far, eller åtminstone ställde sig likgiltig till om Sebastian kunde tänkas tolka det som en uppmaning att döda. Vi anser att Maja saknar uppsåt. Men det finns ett ännu viktigare skäl till varför åklagaren inte kan anses ha uppfyllt kriterierna för anstiftan. Sebastian ville döda sin far. Han behövde inte bli övertalad av Maja på den punkten. Och detta kommer vi att återkomma till.”
Journalisterna älskar det här. Jag ser dem inte, men jag kan känna hur de kollektivt lutar sig framåt i sina stolar för att inte missa ett ord. Hur intensivt de lyssnar på vartenda ord om kejsar Claes Fagerman, hur den onde miljardären behandlade sin son som en olydig slav. De älskar att Sander gör Claes Fagerman till ett monster, att de ska få bli insläppta hemma hos honom och få veta alla detaljer om hur han ignorerade sin son, skämde ut honom, förolämpade honom, avskedade honom från familjen, sparkade ut honom. En fungerande pappa borde ha sett till att Sebastian fick vård och omsorg, Claes Fagerman spottade på honom istället, om och om igen. Jag kan inte se journalisterna, men temperaturen i salen har höjts flera grader av deras upphetsning, av den här nya historien. De vill gärna berätta den och de har redan glömt att de berättade en annan historia nyss. Nu ska de låta sina läsare och tittare lära känna Sveriges rikaste man på riktigt. Claes Fagerman – miljardären som drev sin son till massmord. Att den här historien dessutom kan påverka börsen är en bonus journalisterna knappt kan hantera, så härligt tycker de att det är.
”Låt oss återgå till tidsaxeln. En omständighet vi har full klarhet i, är att efter att Maja har befunnit sig inne i Fagermans hus i elva minuter sätter sig Sebastian Fagerman och Maja Norberg i en av Claes Fagermans bilar för att åka till Djursholms allmänna gymnasium. Med sig i bilen har de två väskor. Åklagaren hävdar att Maja varit medveten om vad som funnits i väskorna redan innan hon hjälpte Sebastian att lägga dem i bilen. Åklagaren menar att Maja gjorts uppmärksam på innehållet allra senast under de elva minuter då hon befann sig i Fagermans hus vid åttatiden på morgonen den aktuella dagen.”
Han sänker handen.
”Maja nekar. Att Sebastian skulle ha berättat för henne vad han gjort och planerade att göra är rena spekulationer från åklagarens sida. När Sebastian och Maja åker till skolan vet inte Maja om att Sebastian har dödat sin pappa. Hon har inte fått veta vad Sebastian tänker göra i skolan. Maja tror att Sebastian inte tänker sova hemma de närmaste nätterna och därför behöver ta med sig packning. Hon förutsatte att han tänkte sova på en av familjens båtar och ta dit väskorna efter skolan. Borde hon ha frågat vad väskorna innehöll? Borde hon ha listat ut att Sebastian dödat sin pappa? Så här i efterhand har hon sagt i förhör att hon önskar att hon hade gjort det. Men det är ingenting vi kan klandra henne för. Det är också omöjligt att spekulera i vad som skulle ha hänt om hon hade gjort det. Skulle Sebastian ha dödat henne och säkerhetsvakterna och åkt till skolan ensam? Kanske. Det är omöjligt att veta. Och dessutom, vad gäller åtalet, ointressant. För det avgörande är: åklagaren kan inte visa att Maja har planerat något av morden tillsammans med Sebastian Fagerman, åklagaren kan inte ens visa att Maja varit medveten om att Sebastian Fagerman haft de planerna.”
Du ska ut ur mitt hus. Det skrek Claes medan de andra fortfarande var kvar. Inte bara jag hörde det. Han sa det till säkerhetsvakten också. Jag ger honom tjugofyra timmar. Sedan ska ni byta lås. Efter det får han inte komma in på området under några omständigheter. Hör ni det? Hör ni vad jag säger? Jag vill inte ha med honom att göra. Han är myndig, jag har inget ansvar för honom. Han ska ut. Jag har fått nog. Polisen får slänga ut honom om det krävs.
Sander säger ingenting om det nu. Men säkerhetsvakterna ska höras senare. Han kommer att be dem att berätta om det.
Sander höjer återigen ett finger.
”Maja kände inte till Sebastians planer. Hon har inte hjälpt honom med förberedelser eller planering. Hon har inte heller hjälpt Sebastian vid utförandet av dåden, vare sig direkt eller indirekt. Vi kommer under veckan att få tillfälle att närmare diskutera åtalets brister i dessa delar, men jag vill redan nu påminna om åklagarens skriftliga bevisning. Finns det något i utredningen som tyder på att Maja har vetat att väskorna inte innehöll Sebastians packning, att hon varit medveten om att det fanns vapen och sprängmedel i dem? Svaret är nej.”
Ferdinand klickar fram ett protokoll som åklagaren redan har pratat om, men nu är det vår tur att visa samma papper.
”Samtliga skjutvapen förekommande i utredningen ägs av Claes Fagerman och har – före dåden – förvarats i ett vapenskåp försett med säkerhetskod. Maja har inte känt till denna kod. Väskorna är Sebastian Fagermans. Hon har inte hjälpt till med att packa dessa väskor, eller på något annat vis assisterat vid förberedelserna. Vi kommer att återkomma till den tekniska utredningen och visa att den också stöder Majas berättelse.”
Jag tycker i ärlighetens namn att Sanders redogörelse börjar kännas lite hoppig, men ordföranden verkar lyssna och de andra domarna ser inte ut som om de tänker somna. Sander berättar hur vi körde till skolan. Hur lång tid det tog. Var vi parkerade. Ferdinand klickar på sin dator och pekar med sin laserpenna, Pannkakan bläddrar i sina pärmar. Då och då räcker han över ett papper till Sander.
Sander berättar att när vi kom till mitt skåp la Sebastian in den ena av väskorna där. Det var i den bomben låg.
Jag har fått frågan sextiotre gånger minst, varför jag lät honom lägga den där, varför jag sa ja, varsågod, typ: Lägg för all del din bomb i mitt skåp. Åklagaren undrar, precis som poliserna gjorde när de förhörde mig, varför jag inte sa åt Sebastian att lämna grejerna i bilen. Varför skulle hans packning med in i skolan om den skulle till båten?
Jag har försökt förklara, att vara ärlig. För sanningen är att Sebastian antagligen inte ens frågade mig om han fick lämna väskan där, han bara gjorde det. Jag behövde inte säga ja, för jag skulle aldrig ha sagt nej.
Och om du inte tyckte att det var konstigt att han la ena väskan där, varför tyckte du inte att det var bättre att lägga bägge där? Varför tyckte du inte att det var konstigt att han släpade med sig en väska full med packning till klassrummet?
Den andra väskan fick inte plats. Han kunde inte lägga båda där. Varför mitt skåp och inte hans? Sebastian hade inte med sig sin skåpnyckel. Han hade aldrig det. Jag tror inte ens att han hade kvar den, jag hade i alla fall aldrig sett honom använda sitt eget skåp. Behövde han ett skåp använde han mitt. Han använde också mina böcker, mina pennor, mina papper, vid de sällsynta tillfällen då han brydde sig. Att Sebastian tog med sig den andra väskan till klassrummet istället för att lämna den var inte det minsta konstigt.
När Sander har pratat klart om mitt skåp och väskorna tittar han på Ferdinand och väntar på att hon ska byta bild. Det är en ritning över klassrummet. Jag känner hur illamåendet stiger upp i gommen. Jag funderar på att lägga händerna över öronen, men jag vet att jag inte får. Jag måste lyssna. Jag måste se ut som om jag klarar av att ta mig igenom det här.
”Det exakta händelseförloppet i klassrummet är inte klarlagt. Men enligt det Maja har kunnat återge ser det ungefär ut som följer. Väl inne i klassrummet lägger Sebastian Fagerman den medtagna väskan på en av bänkarna i den bakre delen av klassrummet.”
Ferdinand pekar med den röda pricken.
”Omedelbart efter att Fagerman kommit in i klassrummet öppnar han väskan och plockar ut vapen nr 1, ett halvautomatiskt jaktvapen registrerat på Claes Fagerman. Vapnet är av typen Remington kaliber 308 W. Maja står strax bakom Fagerman när han öppnar eld. Vapen nr 1 är laddat med ett standardmagasin innehållande fyra kulor. Fagerman avlossar två skott som träffar …” Ferdinand låter laserstrålen peka ut Dennis plats, den är markerad med en etta. ”Fagerman tömmer sedan magasinet innan han laddar om med ett nytt standardmagasin och avlossar ytterligare ett skott.” Ferdinand pekar på Christers och Samirs positioner. ”Han lägger inte vapnet ifrån sig och det tar honom uppskattningsvis ett par sekunder att ladda om. I direkt anslutning till Fagermans avlossande av dessa skott plockar Maja Norberg upp vapen nr 2. Även detta vapen är registrerat på Claes Fagerman. Det ligger fullt synligt i den öppna väskan. Detta vapen är av samma modell som vapen nr 1 och är även det laddat med ett standardmagasin med fyra skott. Därutöver finns ett skott i loppet.”
Ferdinand låter laserstrålen svepa mot den punkt som markerar var Amanda stod när hon blev träffad och sedan låter hon punkten landa på Sebastians siffra. Hon klickar på sin dator och bilden visar hur Sebastians och Amandas siffror och min ifyllda ring (jag har ingen siffra utan en ring) förflyttade sig.
”Med stor sannolikhet är vapnet osäkrat när Maja tar upp det och när hon letar efter det ställe där hon ska kunna osäkra vapnet avlossar hon – av misstag – först ett, sedan ännu ett skott. Några sekunder senare tömmer hon magasinet.”
Ferdinand klickar fram nya positioner på ritningen med grejen hon håller i handen. Klicketiklickklick och siffrorna flyttar sig tills de en efter en blir alldeles stilla och det får mig att tänkta på de där blädderblocken morfar brukade göra åt mig när jag var liten, med en streckgubbe i hörnet på blocket, som sprang när man bläddrade jättesnabbt. En gång ritade morfar en gubbe som hängde sig. På sista sidan var han död. Då blev mormor sur.
”När skottlossningen är över inväntar Maja polis och sjukvårdspersonal. När de anländer låter sig Maja avväpnas utan att göra motstånd.”
Det finns massvis med fotografier tagna inne i klassrummet efter att kropparna flyttats därifrån. Men dem visar Sander inte. Bara teckningar och ritningar med prickar och siffror och streckade linjer. Inget blod. Min redogörelse, eller rättare sagt min advokats redogörelse, är blodfri.
”Nu har vi kommit till kärnan i åklagarens gärningsbeskrivning.” Sander tittar på mig från sidan. ”Åklagaren menar alltså att Maja och Sebastian gemensamt har planerat att skjuta samtliga närvarande, att låta den tidsinställda sprängladdningen detonera i Majas skåp, och att avsluta med att skjuta sig själva. Åklagaren menar att när Maja avlossar de första skotten med Vapen 2 gör hon det i avsikt att döda Amanda. Åklagaren hävdar att Maja uppsåtligen dödar Amanda och att hon dödar Sebastian i ett läge som inte kan betraktas som nödvärn.”
Sander gör en paus igen. Ingen gäspar längre. De raka ryggarna är tillbaka. Domarna tittar på mig när Sander slutar prata. Jag torkar ögonen med baksidan av handen och tittar tillbaka. Pannkakan ger mig en pappersnäsduk. Jag tar den och knölar ihop den. Sander pratar lågt igen.
”Maja förnekar ansvar. Maja har inte planerat detta med Fagerman. När hon kommer till Fagerman för att åka med honom till skolan vet hon inte om att Claes Fagerman är död. Hon blir inte heller informerad om det. Hon vet inte vad väskorna innehåller. Vi kan bara spekulera i vad som hände mellan far och son Fagerman under den tid då Maja var hemma hos sina föräldrar. Kanske var det grälet som eskalerade på ett sätt så att Sebastian bestämde sig för att skjuta sin pappa? Kanske hade han redan tidigare planerat det han gjorde? Men under den här rättegången ska vi inte spekulera i Sebastian Fagermans motiv och handlande. Domstolens enda uppgift är att fastställa Majas roll. När skottlossningen inleds blir Maja chockad. När hon tar upp ett av de vapen som Fagerman tagit in i klassrummet är det för att skydda sitt eget och de andras liv, för att få stopp på Fagerman. Det går snabbt för honom att skjuta sina tre första offer. Mycket snabbt. Maja är en ovan skytt, hon är dessutom skräckslagen. När hon avlossar vapnet de första gångerna blir Amanda Steen träffad, men detta är inte Majas avsikt. Maja är obekant med hur vapnet hon hittar i väskan fungerar, hon har under utredningen förklarat att det första skottet avlossades när hon försökte hitta säkringen. När vapnet brann av blev hon skrämd och avlossade, återigen av misstag, ytterligare ett skott. Först därefter lyckas hon få viss kontroll över sitt vapen och när hon skjuter igen träffar hon Fagerman. Under hela denna tidsrymd befinner sig Maja i ett självklart nödvärnsläge. Det enda sättet för henne att värna sitt liv är att ta ett av de vapen som Fagerman medfört in i klassrummet och använda det för att försvara sig.”
Nu reser Sander på sig. Han klarar inte av att sitta still längre, han går fram till Ferdinand och tar laserpennan från henne, låter den röda strålen virvla över ritningen men pekar inte på något speciellt.
”Visar utredningen att Maja planerat detta med Sebastian? Nej. Visar den att Maja var medveten om Sebastians planer? Nej. Kommer åklagaren att kunna visa att Maja haft uppsåt att döda Amanda? Nej. Svaren på samtliga dessa frågor är klart och tydligt: nej, åtalet är inte styrkt på någon av dessa punkter. Dödar Maja Sebastian i självförsvar? Naturligtvis.”
Åklagaren har för andra gången knäppt på sin mikrofon. Nu låter hon skitförbannad.
”Jag måste faktiskt protestera. Är det verkligen för mycket begärt att advokaten håller sig till sakframställan? Skulle advokaten kunna återkomma till det här försvarstalet i sitt slutanförande?”
Ordföranden nickar motvilligt.
”Advokat Sander?”
Sander vänder sig mot mig istället. Han höjer handen häftigt och den röda pricken träffar mig på axeln. Jag rycker till. Sander verkar arg. Och han bryr sig inte det minsta lilla om att domaren och åklagaren tycker att han ska byta spår. De kommer att bli tvungna att kasta ut honom för att få honom att sluta. Det verkar inte ens som om han talar till domarna längre.
”Förklara gärna för mig hur Maja … en tonåring, chockad, hotad till livet … hur skulle hon kunna göra något annat?” Sander sänker handen igen, vänder sig mot domarpanelen och jag kan andas ut. ”Förklara gärna för mig vad ni hade gjort i hennes ställe. Förklara för mig hur ni kan klandra henne för detta?”
Åklagaren harklar sig överdrivet högt och länge i sin påslagna mikrofon.
Domaren nickar igen, lite mer bestämt den här gången.
”Vi behöver gå vidare, advokat Sander. Advokaten har väl en del skriftlig bevisning att gå igenom?”
Sander vänder sig mot Ferdinand. Han rycker på axlarna, ger tillbaka laserpennan och återvänder till sin plats. När han har satt sig har rösten återfått sitt vanliga torra tonläge.
”Vi har en del skriftlig bevisning att åberopa. Ja.”
En del. Ett typiskt exempel på Sanders humor. Han har lämnat in kilovis med skriftlig bevisning.
Ferdinand har plockat upp en hög med tjocka pärmar. Domarna får varsin. Ordföranden får sin pärm först. Slutligen lägger Ferdinand fyra pärmar på åklagarens bord. Utöver Sebastians psykiaters utlåtande, det som gjordes strax efter det som hände på annandagen, finns det kompletteringar till min personundersökning och alla kopior av alla de kompletterande utredningsåtgärder som Sander har låtit sina medarbetare beställa och genomföra. Han har inte litat på en enda av åklagarens analyser, utan beställt egna undersökningar av vapnen och brottsplatsen. Han har till och med genomfört en egen rekonstruktion av skolskjutningen. Sander har gjort en närmast fullständig parallellutredning.
Han kommer att påminna rätten om vartenda papper. Papper efter papper efter papper. Vi ska ”återkomma” till de flesta av dem. Det blir lunch och det blir eftermiddag och det blir ganska snabbt skittråkigt igen.
Klockan har hunnit bli fem i halv fyra när Sander dricker upp det sista av sitt vatten och lägger undan sitt sista papper. Domaren höjer sin hand och skriver frenetiskt i sitt anteckningsblock. Sander låter honom skriva klart.
Sedan lägger han händerna framför sig, handflatorna utsträckta, blicken rakt fram.
”Ibland brukar vi säga om särskilt svårdömda mål att ord står mot ord. Här är det enklare. Den tekniska undersökningen visar att Sebastian packat väskorna, hanterat vapen och explosiva medel ensam, och att han har planerat dåden ensam. Maja har inte varit närvarande vid Claes Fagermans död. Maja har skjutit gärningsmannen. Och vad vet vi om bakgrunden? Vi vet att Sebastian har haft stora problem. Så pass stora att inte bara Maja varit orolig för hans liv. Efter incidenten vid jul var hon ständigt orolig. Under våren blev Sebastian alltmer svårhanterlig och våldsam. Om detta vittnar ett flertal människor i hans närhet. Det irrationella beteendet har eskalerat för att slutligen utmynna i den katastrof där Maja blir ett av offren. Maja däremot, hon har aldrig uppvisat några tecken på våldsamhet, inte förrän vid det tillfälle då hennes liv är hotat. ”
Sander tittar på mig från sidan. Plötsligt får jag för mig att han ska ta min hand. Jag lägger ner den i knät och tittar på chefsdomaren istället. Han ser mig rätt i ögonen när Sander avslutar.
”Maja Norberg avlossade ett vapen i sitt eget klassrum. Hon gjorde det för att rädda sitt liv. Men nu är det vår tur. Nu måste vi rädda Maja.”