”Diplom på toa?” Samir kom tillbaka in i mitt rum skrattande, la sig på rygg över min säng och stack händerna bakom huvudet. ”Gör folk det på riktigt? Hänger upp sina diplom på gästtoaletten för att man ska se att de minsann har gått på både Handels och INSEAD?”
Jag försökte besvara hans flinande med ett obekymrat skratt och gick upp för att ställa fönstret på glänt. Det var lördag morgon veckan före jul och kvavt härinne; det var fem dagar efter att Samir kysst mig första gången, och nu hade han sovit över och vad skulle jag säga? Min pappa var skitfånig, det var ingen nyhet. Sebastian jagade i Sydafrika över helgen. Mamma och pappa var i London. De hade tagit med sig Lina. Ingen av dem skulle komma hem på över ett dygn.
”Det är någon ironisk grej, pappa tycker sådant är kul. Egentligen vill han bara slippa erkänna att det är viktigt för honom.”
”Gästtoan.” Samir skrattade fortfarande. ”Var har din mamma hängt sina betyg? I gästrummet?”
Men mamma skulle aldrig visa upp sig på det viset, trots att hon hade bättre betyg i skolan än pappa. En gång hittade jag deras gamla papper i en låda på vinden. När jag sa det till mamma blev hon inte glad, som jag hade trott, istället verkade hon bara irriterad. ”Jag hade bättre betyg på universitetet också”, hade hon fräst. ”Jag var kursetta de fyra sista terminerna på juristlinjen.” Som om jag hade sagt något elakt, förolämpat henne.
Mina föräldrar var märkliga bägge två, men på olika sätt. Jag gick tillbaka till sängen och satte mig grensle över Samir.
”Det är viktigt för min pappa att visa att han har jobbat hårt för att komma dit han är. Men ingenting är lika viktigt som att låtsas att han inte är pretto.”
Samir drog mig i håret ner mot sig och kysste mig, tryckte tungan hårt in i min mun, bara lite för långt in. I natt var första gången vi haft mer tid på oss än så-fort-det-går-utan-att-någon-märker. På sex dagar hade vi legat med varandra fem gånger. Det senaste dygnet tre gånger till. Det kändes konstigt att somna och vakna med honom, hans fingrar kändes annorlunda, jag hade inte vant mig vid att se hela hans nakna kropp på en gång.
”Jobbat hårt, säger du.” Samir skakade roat på huvudet. ”Din pappa vill visa att han har jobbat hårt för att komma dit han är i dag? Bodde inte han i elevhemmet där Labbe bor nu?”
”Jo, men …” Jag fattade vart Samir ville komma, hans poäng, men man måste väl få vara stolt över vad man gjort även om man inte vuxit upp på gatan? ”Pappa gick inte där för att farfar och farmor var rika, de bodde utomlands, han var tvungen att gå på internat.”
”Jag förstår”, mumlade Samir mot min hals och pressade sitt skrev upp mot mig. ”Det måste ha varit jättetufft. Stackars, stackars din pappa.” Han skrattade till igen, sedan blev han äntligen tyst. Medan Samir drog upp min T-shirt såg jag den suddiga spegelbilden av oss i mitt fönster. Han la handen på min mage, munnen mot mitt bröst och jag lutade mig tillbaka, la mig ner, lät mitt huvud och mitt hår falla över kanten på sängen för att kunna titta rakt på reflektionen av oss. Jag älskade hur vi såg ut, hur Samir kändes, hur hans hårda kanter och stora händer såg ut när han tog på mig. Han var inte försiktig och van, men jag ville att han skulle fortsätta, ta hårdare, andas närmare. Vi var otroligt snygga ihop.
Jag fick bestämma hur vi skulle ha sex. Jag var till och med tvungen att göra det. Samir tog gärna initiativet, men lämnade över allt annat till mig, lät mig visa, styra. La jag mig på rygg blev det så, satte jag mig ovanpå honom eller ställde jag mig på alla fyra gjorde vi så istället. Gjorde jag ingenting blev han irriterad. ”Kom igen”, kunde han säga om jag inte drog ner strumpbyxorna eller trosorna eller särade på benen eller vad det nu var som krävdes för att han skulle kunna tränga in i mig. Bara om jag sa åt honom ta av trosorna, sära på mina ben, träng in i mig, bara då gjorde han det.
Efteråt la jag mig skavfötters med honom. Han halvsatt mittemot mig, lutad mot min kudde och vred en lock av sitt mörka hår runt fingret. När han tittade på mig, lite för länge, sög det till i magen. Vi skulle kunna bli bra på det här, han och jag, tänkte jag. När jag har gjort slut med Sebastian.
”Vad ska du göra på jullovet?”
Han svarade inte först. Istället blundade han, drog mig från min sida av sängen och tvingade ner mig bredvid honom, kysste mig igen. Jag stack in handen i hans tjocka hår, sängen var inte tillräckligt bred för att vi skulle få plats så här, det kändes som om jag höll på att ramla ner från kanten.
Då blinkade min telefon. Ljudet var avstängt, men ljusskenet var omöjligt att missa. Jag lutade mig in mot Samir, tittade inte på telefonen, ignorerade den totalt, lyfte min hand och la den mot Samirs axel.
”Flytta in dig, jag får inte plats.”
Han bökade in sig ett par centimeter, men reste sig upp när jag hasade efter, klev över mig och ner från sängen, nappade åt sig sina kalsonger och drog på sig dem.
”Jag måste plugga.”
Jag tittade förvånat på honom. Blev han sur för att jag fick ett mess?
”Måste du plugga nu?”
Jag hade inte ringt till Sebastian en enda gång sedan Samir kom hit. Hans meddelanden hade jag svarat på, men jag låste in mig i badrummet när jag gjorde det. Jag kunde knappast skita i dem. Samir kunde inte bli irriterad på mig för att Sebastian messade, jag hade förklarat situationen för honom, han hade sagt att han fattade.
”På lovet. Du frågade vad jag ska göra i jul, jag ska vara hemma och plugga.”
När Samir fått på sig kalsongerna fortsatte han med T-shirten. Det var lika bra att låta honom vara.
”Jag tar en dusch”, sa jag. Telefonen lät jag ligga kvar på nattygsbordet. Samir kunde läsa om han ville, jag brydde mig inte. Jag skulle göra slut med Sebastian, det är klart att jag skulle, men inte just nu, jag kunde inte gärna göra slut på telefon, det måste till och med Samir fatta.
När jag kom ut i köket satt han där och drack svart kaffe från vår espressomaskin, den han hade dissat kvällen innan.
Samir hade haft en hel del kommentarer om inredningen. Taklampan. Ett minne från den nedlagda fabriken, ser jag. Knivstället. Varför köpa knivar som inte går att slipa? Kaffebryggaren. Den där maskinen skulle inte gå att sälja i ett land där man vet hur riktigt kaffe ska smaka. Spisen. Lagar din morsa mat? Vinkylen. En sån måste jag ha! Det vet man ju vad som händer med champagnen om man låter den umgås med den proletära mjölken.
De dammiga flingorna han hittat i vårt skafferi och hällt upp i en skål hade han knappt smakat på. Jag kokade ägg, rostade bröd och nu fick jag ont i huvudet, jag kunde inte komma på något att prata om. Utomhus sken solen för första gången på tio dagar, men vi kunde knappast gå på promenad hand i hand eller åka någonstans, sätta oss på ett café och fläta fingrar eller gå på bio och hångla i mörkret. Jag träffade alltid någon jag kände om jag gick ut.
”Vad tänker du på?” sa jag.
”Jag måste åka hem snart.”
”Var har du sagt till dina föräldrar att du är?”
Han ryckte på axlarna.
Jag reste mig upp och ställde in min disk i diskmaskinen. Samir satt kvar på sin plats, lyfte händerna så att jag kunde komma åt att ta hans kaffekopp.
”Jag ska prata med Sebastian. Men …”
Samir fnös.
”Jag har inte bett dig att göra någonting.”
”Jag vet. Men Sebastian mår inte bra. Han …”
”Sluta, Maja. Kör den där skiten med varandra, om stackars-lilla-Sebastian … Men dra inte in mig i det. Det är inte synd om honom. Om det är så jävla svårt att stå ut hemma i lyxvillan, varför flyttar han inte hemifrån? Om han inte orkar ta sig till skolan, varför slutar han inte? Din pojkvän är ett rövhål, oavsett om han är påtänd eller nykter. Vore jag hans pappa hade jag skickat ut honom för länge sedan. Och varför du har fått för dig att du måste ta hand om honom, det fattar jag inte heller.”
Jag svalde.
”Han behöver …”
”Han behöver inte dig, Maja. Ledsen att göra dig besviken, men han behöver ingen alls. Alla är utbytbara för Sebastian Fagerman. Han bryr sig inte om någon, inte ens om dig.”
Jag hann inte reagera, komma på vad jag skulle säga för att Samir skulle förstå. Istället började min telefon surra. Signalerna gick fram ljudlöst, telefonen kröp fram över diskbänken av vibrationerna. Vi tittade på den tills röstbrevlådan gick igång och den slocknade.
”Det går en buss om tolv minuter.” Samir reste sig. ”Jag ska försöka hinna med den.”
Han lämnade den geggiga flingröran på köksbordet och gick ut i hallen. Jag följde efter. Jag lutade mig fram och gav honom en puss på kinden och medan han knöt sina skor låste jag upp dörren, nycklarna satt på insidan. När jag öppnade stod Amanda på vår uppfart och låste sin cykel.
”Hej”, sa hon och blev stående med händerna utefter sidorna. Samir gick förbi både mig och henne.
”Hej, hej”, sa han till Amanda. Hans röst var oberörd. Amanda svarade inte. Väl ute på gatan började Samir halvjogga.
”Vi ses”, ropade han. Ingen av oss svarade.
När jag tittade på Amanda igen stirrade hon tillbaka. När hon var säker på att jag sett att hon hade förstått låste hon upp cykeln igen, drog ut den på gatan och cyklade därifrån. Jag kunde inte följa efter. Det var för kallt för att gräla i T-shirt och trosor. Jag var ingen jävla Bridget Jones.
När Amanda försvunnit utom synhåll gick jag tillbaka in i huset, låste dörren, stängde av telefonen, drog ut mitt duntäcke i vardagsrummet, la mig i soffan, tittade på tre avsnitt Walking Dead och åt makaroner med smör och ost direkt ur kastrullen.
Jag väntade i fyra timmar. Inte för att jag inte visste var Amanda var, eller för att jag inte tänkte göra något åt den här situationen innan den exploderade, utan för att jag behövde vara ensam.
Solen hade nästan gått ner när jag gick ut genom ytterdörren igen. Det snöade. Medan jag gick ringde jag Samir. Han svarade inte. Det föll ingen riktig snö, bara varianten som påminner om att man inte ska tro att det är härligt med vinter. Jag gick i modden och decembermörkret, mina skor blev genomblöta och alla fönster i stallet var immiga på insidan av det påslagna aggregatet och hästarnas kroppsvärme och utandningsluft. Jag gick raka vägen till Amandas box. Dörren stod på vid gavel.
”Kan vi prata?”
Hon svarade inte så jag gick in och satte mig vid Devlins huvud. Amanda stod upp och drog ryktborsten över länden på hästen, skrapade av borsten efter varje drag. Han var redan blank, men Amanda kunde inte sluta nu, då hade hon varit tvungen att titta på mig.
Vad gjorde jag här? Varför kände jag prompt att jag måste förklara mig, varför var det min uppgift att lugna Amanda? Jag hade inte gjort henne någonting. Ändå var jag här för att förklara att ingenting allvarligt hade hänt, att ingenting i hennes liv skulle ändras, att allt var som det alltid varit. Och för att säga förlåt. Vårt förhållande såg ut på det viset. Jag bad henne om ursäkt, oavsett om jag gjort något eller inte. Aldrig tvärtom.
Devlin böjde ner huvudet och blåste varm utandningsluft i mitt hår. Jag strök honom över mulen. Det var säkert ett halvår sedan jag var i stallet senast. Förut bodde jag praktiskt taget här. Pappa hade alltid sagt att så fort jag började ”gilla killar” skulle jag sluta rida och jag avskydde att han hade rätt. Varje gång jag klev in här bestämde jag att jag skulle börja igen. Men det blev aldrig av att jag tog tag i det.
”Amanda”, försökte jag. Det var lika bra att få det avklarat.
”Du kan inte …” Amanda vände sig mot mig, höjde handen och hytte med ryktborsten. Hon var så upprörd att hennes röst svajade. ”Jag förstår inte hur du tänker, Maja. Jag förstår inte vad du tycker att jag ska säga. Du fattar väl hur sjukt det här är? Du fattar väl vad du har gjort?”
Jag nickade. Det var lika bra att hålla med. Kanske skulle det förkorta processen.
”Alltså, det är inte så att jag inte fattar att det är tufft med Sibbe …” Hon började gråta. Amanda var övertygad om att det här handlade om henne. ”Men, Maja, han förtjänar inte det här. Han har det jobbigt, Maja. Du kan inte göra så här mot honom.”
Säger du Maja en gång till klipper jag till dig, tänkte jag. Jag var tvungen att vara tyst ett tag. Räkna till hundra. Låta henne prata av sig, jag behövde inte lyssna, jag måste bara låta henne prata.
Men hon kunde inte göra något åt vad jag tänkte. Hon kunde inte få mig att sluta vilja skrika åt henne att hon inte fattade någonting. Hon var dum i huvudet. Hon fattade inte ens att smeknamnet hon hittat på åt Sebastian fick våra killar att låta som ett par seriefigurer. Labbe och Sibbe. Tudde och Ludde. Knatte, Fnatte, Tjatte. Jag svalde. Jag orkade inte med Amanda. Jag orkade inte med alla människor som trodde att de fattade hur det var att vara ihop med Sebastian. Jag var ihop med honom. Bara jag. Jag ville inte vara det, men jag var det ändå. Och ingen kunde haja hur jävligt jag mådde. Amanda var för mycket. Jag fixade inte det här. Ändå orkade jag inte säga emot.
”Jag ska inte … det är inte …”
”Och Samir? Det är inte speciellt snällt mot honom heller. Är du kär i honom?” Hon fnös så hånfullt att man hade kunnat tro att vi pratade om en fet socialdemokratisk kommunpolitiker med gabardinbyxor och vuxna politikerbarn.
Varför inte? Varför skulle jag inte kunna vara kär i Samir? Var det verkligen så osannolikt? Sedan hon blev ihop med Labbe pratade Amanda om Samir som hennes privata välgörenhetsprojekt. Samir är så smart. Samir är så rolig. Och smart. Och jätterolig. Sa jag smart?
”Nej.” Jag skakade på huvudet och pratade samtidigt. ”Nej, nej.” Jag orkade inte känna efter, kanske var det en lögn, men jag orkade inte bry mig. ”Jag vet inte. Men det har varit jobbigt, Amanda. Jag gillar Samir, han är inte så krånglig hela tiden. Jag har haft det … Sebastian och jag har inte …”
Jag behövde inte avsluta någon av alla mina meningar. Det var bättre att låta Amanda fylla i med det hon tyckte passade bäst. Egentligen borde jag gråta också. Vi kunde inte gråta samtidigt, Amanda avskydde att dela på uppmärksamheten. Men så fort hon slutade gråta borde jag börja. För att verkligen få över henne på min sida borde jag också låta henne trösta mig. Men jag tvivlade på att jag skulle klara av det.
”Det bara hände. Allt är så jobbigt med Sebastian och Samir är …” Amanda tittade ilsket på mig. ”Jag ska prata med Samir”, försäkrade jag henne. ”Jag ska prata med Sebastian också, men du måste lova att inte säga något. Du får inte säga något till Labbe eller Sebastian. För Sebastian får inget veta. Han skulle bli tokig om han fick veta.”
Amanda nickade.
”Det är klart att jag inte säger något.”
Jag undrade om hon berättat för Labbe redan.
”Bra”, sa jag.
”Jag håller alltid mina hemligheter”, snörvlade hon irriterat.
Lär dig prata ordentligt, tänkte jag. Man håller sina löften. Och avslöjar inte sina hemligheter. Men det kunde jag knappast påpeka.
”Tack, Amanda”, sa jag istället.