Utomhus var det kolsvart, natt klockan fyra på eftermiddagen. Välkommen till Decembersverige. När jag hade tröstat klart Amanda för allt jag inte gjort henne gick jag bort från stallplanen och ringde Samir igen. Han svarade fortfarande inte. Jag ringde fyra gånger direkt efter varandra. Jag skickade ett mess. Han var online, men när mitt meddelande markerats ”levererat” kopplade han bort sig. Inget svar. När jag kom fram till Vendevägen såg jag bussen komma från torget. Jag satte mig på den och ringde en gång till. Röstbrevlådan gick igång.
Vi måste prata. Jag ville inte vänta tills Sebastian kom hem. Det jag var tvungen att göra ville jag göra innan någon kunde hindra mig, innan jag ångrade mig. Och Samir hade verkat arg när han åkte, redan innan Amanda kom. Jag ville inte att vi skulle vara osams, jag ville inte att han skulle tro att jag skämdes för honom, jag ville att han skulle veta att jag menade allvar.
I tunnelbanevagnen stod två fönster öppna. Luften var iskall. Ändå luktade det fredagsfylla och intensiv julhandel. Mellan Mörby centrum och Östermalmstorg var alla säten och utrymmen upptagna av påsar och folk, det tog tid att komma till T-Centralen. Jag såg knappt ut genom fönstren för allt folk, men efter att jag bytt linje blev det bättre.
Christer hade berättat om en forskningsrapport där man gjort en undersökning av hur länge folk levde och utgått ifrån tunnelbanestationerna. Det var typ femton års skillnad i beräknad medellivslängd mellan Bagarmossen och Danderyds sjukhus. Och de sista tre stationerna innan jag var framme vid Tensta satt det inga gamlingar alls på tåget. Inte en enda tjej i min egen ålder heller, bara killar och två morsor med barnvagn, slöja och hellånga klänningar. Kanske satt alla tjejer i min ålder inlåsta i sina lägenheter för att inte råka halka på en erigerad penis eller ner från balkongen.
I min jackficka hade jag tårgassprejen jag fått av mamma, hon hade tagit med sig den från Frankrike. En gång hade jag råkat trycka på sprejknappen medan jag fortfarande hade den i fickan. Jag märkte inte att jag gjort det förrän jag tog handen ur fickan, drog den genom håret och mina ögon exploderade. De sved och tårades i mer än två timmar efteråt. Mamma ville köra mig till akuten, men pappa satte mig i duschen och spolade mitt ansikte med ljummet vatten tills det kändes lite bättre. Sedan ringde han en kompis som är läkare och han ringde in ett recept på en salva och en sköljgrej. Det gjorde att svullnaden la sig. Pappa krävde att jag skulle slänga sprejen efter det, men mamma vägrade. Jag kunde åka fast för vapeninnehav, men det ”struntade” mamma i för att ”min säkerhet var viktigare”. Viktigare än vadå, kunde man undra, åkte jag fast för polisen var det jag som fick skit, inte hon. Men nu var jag glad att jag hade den. När det satte sig en kille mittemot mig i vagnen fingrade jag på flaskan och tittade ner i golvet.
Jag var noga med att inte ha ögonkontakt med någon. Jag funderade på att sätta mig närmare mammorna med barnvagnarna, men de hade ställt vagnarna i mitten så ingen kunde komma fram till de lediga platserna.
Tensta centrum var näst sista station på blå linjen. Alla personer i vagnen utom två gick av samtidigt med mig. Jag gick långsamt för att hamna sist i rulltrappan. Jag hade tittat på gps:en i telefonen innan, programmerat in Samirs adress och kollat åt vilket håll jag skulle gå när jag kom upp ur tunnelbanan, men jag ville inte ta fram telefonen, jag hade ingen lust att visa att jag inte hittade här och ingen lust att visa telefonen heller.
Det var mer folk på gatuplanet än det varit i vagnen, kvinnorna från min vagn blev upphämtade av en kille i elvaårsåldern och jag såg baksidan av tre andra säckiga kvinnor som kom ut ur en Icaaffär lite längre bort, i övrigt var det fortfarande bara män. Killar, killar, killar.
Samir hade aldrig berättat att han bodde i Tensta. Blev jag förvånad när jag kollade upp adressen? Kanske. Kanske för att det var just Tensta, det kändes extremt på något vis, nästan påhittat. Men jag vet inte vad jag väntat mig av själva stället, jag hade aldrig varit där förut. Frukt och grönsaksstånd? Utrullade mattor med försäljning av oäkta klockor och plasthandväskor med påklistrat Guccimärke? Rostade mandlar och kastanjer, familjer med nitton barn som spelade fotboll med varandra, gubbar böjda över schackbräden och Rocky-typer med lindade händer som alla på gatorna applåderade åt när de sprang förbi med huvorna på träningsoverallen uppdragna. Pitbullterriers och Red Bull? Saffran och vitlök? Boule och bullriga skratt? Kanske. Eller så hade jag trott att det skulle likna kvarteren där Dennis bodde. Jag och Sebastian åkte dit en gång och även om vi hämtade honom en bit från själva huset så såg man ju vilket ointressant och oviktigt radhusområde det var. Ett man glömmer redan innan man åker därifrån, ett ställe lika meningslöst som en engångsmugg i plast. Men det här? Det var bara obegripligt. Ett ställe utan idé. Trasig förvaring utan lock.
Det var kanske bättre på somrarna, när det inte var lika mörkt och träden hade löv, men nu var det bara ett av de fulaste ställen jag sett i mitt liv. Politiker och journalister som gjorde en grej av att de ”minsann bodde kvar i Tensta”, de måste vara dumma i huvudet. Eller så hade de övernattningslägenheter på Söder.
Jag räknade till fyra trasiga gatlyktor bara på torget precis vid tunnelbanenedgången och fick Christers röst i huvudet. Hans allvarliga seriösa lärarpedagogröst. Om han visste att jag åkt hit skulle han bli så nöjd, nicka långsamt och säga med viktig röst: Det är det riktiga Sverige, Maja. Så ser det ut. Men det här var inte det riktiga Sverige, inte mer än Östermalmstorg eller Stockholms skärgård, eller Strandvägen. Saker blir inte riktigare bara för att de är fula.
Vid en busstation på andra sidan torget satte jag mig och plockade upp telefonen med ena handen. Jag var tvungen. Den andra handen höll jag i fickan där tårgassprejen låg och jag gjorde mitt bästa för att försöka intala mig att det inte alls var rasistiskt att vara rädd. Mammas röst i huvudet: Att vara försiktig betyder inte att man är rädd. Sedan orienterade jag mig. Samir bodde inte långt från stationen, fem minuter visade promenadindikatorn. När killen från tåget hade åkt iväg med en buss som hade så bråttom från stationen att den började rulla innan dörrarna var helt stängda, började jag gå längs med en asfalterad gångväg. Den var också tom. Ingen var ute och rastade sin hund eller såg till att bebisen fick lite frisk luft. Ingen joggade, ingen var på väg någonstans. Jag skyndade förbi graffitin, de halva cyklarna fastkedjade i omkullvälta cykelställ, genom en urinluktande tunnel och förbi två tomma lekplatser.
Samir bodde på nedre botten i ett hyreshus. Det såg ut som hyreshus gör i alla ungdomsfilmer om förorten, fast minus Stenmarksmössorna, vampyrerna, farfarscyklarna och snön. Det ekade i trapphuset, porten stod på glänt, det verkade inte behövas någon kod. Dörren till Samirs lägenhet var precis bredvid hissen och när jag ringde på dörren plingade det. Det var en yngre version av Samir som öppnade. Men jag hann inte presentera mig förrän han själv dök upp.
Både hans mamma och pappa var hemma. Jag visste inte att han hade två yngre bröder, men de var så lika varandra att de inte kunde vara något annat. Jag presenterade mig för allesammans och jag trodde att vi kanske skulle sätta oss i köket, det syntes från hallen – en smal tarm med en dörr ut mot en balkong. Den såg ut att vara proppfull med tomma kartonger. Trodde jag att hans föräldrar skulle vilja prata med mig, fråga hur Samir och jag kände varandra, insistera på att jag satte mig ner, drack en kopp te, åt en kladdig kaka eller att de åtminstone skulle titta nyfiket på mig? Kanske. Inget sådant hände. De verkade ointresserade, hans mamma var uppenbart skitirriterad. Hon sa något på ett språk jag inte förstod och sedan såg jag henne inte mer. Pappan tog min utsträckta hand men släppte den utan att säga vad han hette, vände sig om och gick och satte sig framför tv:n, en fotbollsmatch pågick mellan två lag jag aldrig hört talas om. Tv:n var gigantisk, minst dubbelt så stor som vår. Jag trodde först att ljudet var avstängt, tills jag såg att pappan satt på sig ett par bulliga illgröna hörlurar.
Jag förstod inte varför Samir såg så sur ut. Var det för att jag kom utan att förvarna honom? Men han hade faktiskt också dykt upp hemma hos mig utan att berätta det för mig innan. Det var så det började.
Jag begärde inte att han skulle presentera mig som sin flickvän, men det hade gått utmärkt att säga ”det här är Maja, vi går i samma klass”.
Vi kunde ha gått till hans rum, jag hade velat se det, det gjorde inget om han delade med sina bröder. Jag brydde mig inte om att han bodde på det här viset.
Jag ville säga det till honom: Du behöver inte skämmas, jag bryr mig inte. Men det kändes konstigt. Jag höll tyst. Kan vi prata? Något i den stilen fick jag ur mig. Men inget mer.
Och Samir nickade och trampade ner fötterna i ett par gympaskor jag aldrig sett honom ha i skolan. Han hade bytt om också, till ett par glansiga överdragsbyxor. Förortsuniformen, tänkte jag.
”Vi går”, sa han. Jag vände för att gå tillbaka in i vardagsrummet och säga hej då till hans pappa, men Samir tog mig i armen och drog mig ut genom dörren, tillbaka till trapphuset med den halvöppna ytterdörren.
Det var uppenbart att det störde honom att jag kom. Han var väldigt irriterad. Jag ville bara att vi skulle vara ensamma och prata, om att Amanda visste, jag ville fråga honom vad ska vi göra nu? Jag ville slippa ta alla beslut själv. Jag ville att han skulle säga gör slut med Sebastian, då hade jag fått svara jag gör det ikväll och jag hade sluppit känna mig ensam. Varför kunde han inte se att det var omtänksamt av mig att komma till honom istället för att begära: kan du komma hit? Jag ville visa att jag gärna åkte till honom. Att det inte gjorde mig någonting, att jag inte brydde mig om var han bodde.
Det var så fånigt. Alltid detta: jag bryr mig inte, Samir. Jag undrade varför det kändes så viktigt att han skulle förstå att jag inte brydde mig. Tyckte Samir att Tensta var ett toppenställe, tusen gånger bättre än alla andra ställen? Knappast. Då hade han inte skaffat sig en pendeltid på en timme i varje riktning, varje dag, bara för att ta sig till Djursholms allmänna gymnasium. Jag fattade.
Kanske borde jag ha sagt att jag förstod varför han avskydde det här outhärdliga stället där han var tvungen att bo, att jag verkligen förstod varför han gjorde allt han kunde för att komma därifrån. För han förtjänade bättre än Tensta. Han var bättre än stället där han hamnat. Det borde jag kanske ha sagt. Hans lägenhet, trapphuset, vägen dit, vägen därifrån, polyesterträningsbyxorna. Jag tyckte inte att han borde skämmas, för det var inte hans fel. Men det kunde jag inte heller säga. För det skulle också få honom att skämmas.
Han gick framför mig utan att säga ett ljud. Jag visste inte vart vi skulle. Det spelade ingen roll. Jag visste inte vart man gick för att prata i Tensta, jag var beredd på allt, tvättstugan, eller ett källarförråd, eller vid ett klotterplank eller på en ungdomsgård eller ett kvartersfik eller en skateboardrink. Bara det gick att prata i lugn och ro.
Det tog en stund innan jag insåg att vi var på väg mot tunnelbanestationen. Då tog jag tag i honom, tvingade honom att stanna.
Redan innan jag sa varför jag tyckte att vi skulle prata tittade Samir konstigt på mig. När jag pratade vidare blev det bara värre. Jag minns uppriktigt sagt inte exakt vad han sa, men han tyckte inte att jag behövde göra slut med Sebastian, inte för hans skull, verkligen inte. Vi är inte ihop, Maja. Vi har legat med varandra några gånger, det är inte samma sak.
Det var inte så att han kallade mig hora, eller billig, ingenting sådant. Men intellektuella, politiskt supermedvetna, blivande-utrikeskorre-bäst-i-världen-Samir såg på mig med nya ögon. Du-måste-vara-dum-i-huvudet-blicken.
Han ville inte stå still. Vi skulle uppenbarligen gå medan han pratade. Han ville få mig härifrån så fort som möjligt och vad jag hade att säga var inte intressant, han tog mig i underarmen igen, jag var en unge i trotsåldern som vägrade gå hem från lekparken. När han var färdigpratad hade vi kommit fram till tunnelbanan, men han lämnade mig inte ifred där heller, han stod kvar och trampade i sina fula vita gymnastikskor på perrongen tills mitt tåg kom, och då gick han på det och åkte med mig hela vägen till T-Centralen.
Vad trodde han att jag skulle göra? Att jag skulle stanna kvar i smyg, skaffa mig massvis med härliga kompisar och en egen grå lägenhet med en och nittio i takhöjd och linoleumgolv. Att jag skulle bli hans nya granne, skaffa mig gravidmage, matchande träningsoverall och knyta en mönstrad sjal om huvudet bara för att det är så himla snyggt?
Jag satt ner på sätet, han stod upp trots att hela vagnen var full med lediga platser. När vi kom fram verkade han ha lugnat sig lite grann, han la en hand strax nedanför min axel innan han lämnade mig. Hej då, Maja. Vi ses i skolan. Jag önskade att jag hade kunnat kräkas på honom.
Jag gick från Danderyds sjukhus, hela vägen hem. Gångtunneln från tunnelbaneuppgången fram till parkeringen utanför Mörbyskolan var skitsnygg, närmast vardagsrumsmysig, jämfört med Tensta centrum. Men jag började frysa långt innan jag var framme vid Stocksunds IP. Lovikkavantarna jag fått av Amanda (”jag hittade dem i en supergullig affär i SoHo”) var blöta, inifrån av svett, utifrån av blötsnö. De var tunga som ryamattor. Jag slängde dem i en papperskorg vid gränseken och knöt händerna i fickorna istället. Det hjälpte inte.
När jag äntligen kommit hem frös jag så att jag skakade, gick raka vägen in i badrummet, tog inte av mig någonting förrän badkaret var fyllt. Det gjorde ont att lägga sig i vattnet, så varmt var det, men jag gjorde det ändå.
Jag hade trott att Samir var kär i mig. Kanske hade jag till och med tagit det för givet: att han var jättekär i mig, det hade han alltid varit (visst?), och jag hade åkt hela vägen till honom för att förklara att jag tyckte om honom också och jag hade trott att han skulle förstå. Att han skulle tycka att jag var värd besväret. Det gjorde han inte.
När jag blivit varm och skrynklig och badvattnet började bli kallt satte jag på mig pappas morgonrock, gick in i vardagsrummet där mitt duntäcke låg kvar i soffan, kröp in under det och ringde Sebastian. Han skulle visserligen komma hem från Sydafrika redan i morgon kväll, men jag måste göra det här nu, genast, innan jag ångrade mig. Vi pratade i nästan tjugo minuter. När han först svarade hörde jag knappt vad han sa, men han gick till ett tystare rum, eller kanske gick han utomhus och jag sa det jag visste att jag var tvungen att säga och han svarade, han svarade lugnt och sansat utan att bli galen och jag sa att vi kunde prata mer när han kom hem och han sa vad vill du att jag ska säga och han lät inte ledsen, men han verkade ha förstått allt och vi sa hej då och la på. Tio minuter senare blev jag osäker på om han skulle komma ihåg vad jag sagt så jag skickade ett mess också.
När han inte svarade skickade jag ett till. Samma text. Jag ville vara säker på att det var det första han skulle se när han tittade på telefonen, utifall han skulle glömma alltsammans, även om han inte låtit hög på rösten.
Jag väntade till långt efter midnatt innan jag ringde Samir. Kanske hade han inte trott att jag var allvarlig när jag sa att jag skulle göra det. Kanske var det därför han hade betett sig som han gjorde. Första gången svarade han. Jag tror att jag väckte honom. Jag la på utan att säga något. Han kunde se på skärmen att det var jag som hade ringt och jag förväntade mig att han skulle ringa tillbaka. När det hade gått åtta minuter ringde jag igen. Samirs röstmeddelande förklarade att han skulle ringa tillbaka. ”Så fort jag kan”, sa meddelandet. Jag somnade någon timme senare, fortfarande med mobilen i handen och volymen på högsta. Samir ringde aldrig. Inte Sebastian heller.