Även mitt i natten, i den mörkaste timmen, letar sig en svag strimma nästanljus in i min cell. Den kommer från staden utanför, där blir det aldrig helt svart, aldrig helt tyst. När jag vaknar ligger jag en stund på rygg och låter ögonen vänja sig, sedan ser jag konturerna omkring mig. Min tunna, gula filt under lakanet höjs allteftersom jag andas, jag lägger handen mot sänggaveln och känner mina nagelavtryck i den mjuka furun. Då är jag som mest ensam.
Jag hade en furusäng när jag var liten, jag önskade mig en våningssäng och mamma köpte den på Ikea, jag vågade aldrig sova i överslafen men brukade krypa under sängen och lägga mig platt på rygg och rita på sängbenen, skriva hemliga meddelanden till eftervärlden. Ibland tvingade jag med mig Amanda. Vi var kanske aldrig bättre vänner än då, när livet bestod av isglass, glittertatueringar i tuggummipaket och vem som kunde rita det bästa hästhuvudet. Men det var trångt under sängen, vi låg aldrig där speciellt länge.
När jag fick en ny säng med spetshimmel i gustaviansk stil var det slut med klottret. Himmelsängen behöll jag tills det blev dags för Lina att sova i vanlig säng. Då fick hon den och jag fick både nytt rum och dubbelsäng och Amanda skaffade sig en riktig tatuering, en lilja vid handleden. Den syntes knappt när hon hade klocka på sig.
Sebastian sov aldrig över hos mig. Inte för att mamma och pappa skulle ha haft något emot det, men Sebastian var liksom bäst i sina egna miljöer och vi var aldrig ifred hemma hos oss. Han ville helst vara det. Ifred. När han fick komma hem från sjukhuset blev det allt viktigare. Jag vill att det ska vara tyst. Kan du bara hålla käften?
I cellen behöver jag inte tända ljuset för att gå på toaletten. Stålringen blänker även när det är mörkt, jag sätter mig på den, det stör mig inte längre att den är hård och smal och obekväm. När jag är klar hittar jag spolknappen utan att famla för jag vet exakt var den sitter. Jag har bott i det här rummet så länge nu, det har fastnat i mig, bränts in i mig med glödande järn, en för-evigt-för-alltid-inristad-i-huden-med-svidande-bläck-tatuering, jag vaknar aldrig längre och undrar i en ljuvlig sekund var jag är någonstans, och jag tänker aldrig ett svalkande varför.
Men drömmarna har jag fortfarande. Och ibland får jag vara med henne, Amanda, när hon skrattar med öppen mun, tar mig i armen och nyper för att det är hon och jag för evigt.
Hon och jag. Och Sebastian och jag.
Bara att tänka på honom, hur det var när det var Sebastian, får min kropp att reagera. Det spelar ingen roll att huvudet protesterar, kroppen minns, till och med min hud minns honom.
Före Sebastian var jag en tjej som sa ja eller nej. Aldrig något annat. Men med Sebastian blev jag som en av killarna. Det spelade aldrig någon roll att jag visste att jag skulle hata mig själv efteråt. Jag sa ”kom igen då”, jag vädjade, ”snälla”, ”mera”, ”en gång till”, ”bara en sista gång”. Det finns bara en enda sak min kropp minns tydligare än hur mycket jag ville ha honom och det var hur det kändes när han försvann.
Det har blivit min tur att prata. Om bara några timmar. Först ska Sander guida mig igenom min redogörelse, sedan kommer åklagaren att ställa sina frågor.
Jag kan höra i mitt huvud vad åklagaren kommer att säga. Hur kunde du? Vad gjorde du? Vad visste du? Varför stoppade du honom inte? Svara.
”Det är inte upp till dig att förklara varför Sebastian gjorde det han gjorde”, säger Sander. ”Ju snabbare du inser det och släpper det, desto bättre är det. Du måste koncentrera dig på din egen del i den här historien.”
Sander tycker inte att jag ska prata om hur jag älskade Sebastian, det ”hör inte till saken”. Han vill inte lyssna på när jag förklarar hur jag svek Sebastian. Att det var mitt fel att han mådde dåligt. Eller att Sebastian behövde mig. När jag pratar med Sander om det, passar han alltid på att bläddra i något eller vända sig en aning bort från mig, eller letar i fickorna efter sina glasögon. Sander vill inte höra vad vi hade. Historien om vår kärlek passar sig inte. Han tycker att den i sig gör att jag verkar skyldig. Eller dum i huvudet, vilket är ungefär samma sak.
Det hör inte till saken. Du behöver inte berätta om det. Du kan hålla det för dig själv. Det är inte rättsligt relevant.
Men det finns saker Sander inte förstår. När han var ung behövde inte kungen pussa Silvia på slottstrappen när de var nygifta. Kungen behövde inte hålla ett direktsänt middagstal ”Silvia, Silvia. Jag älskar dig, blablabla …”, inför hela folket. Det behövdes inga talskrivare för att tillfredsställa pöbelns behov av ”vi har gått genom eld och vatten, vi har inte valt den enkla vägen, men störst av allt är kärleken”. På Sanders tid fick man ha sådant ifred. På Sanders tid skulle man hålla saker för sig själv, annars blev det pinsamt. Men den tiden är förbi. Och jag vet vad som krävs. Jag vet vad jag själv hade velat veta: och jag hade velat veta allt, jag hade krävt precis varenda detalj, om min och Sebastians smutsiga, sjukliga, förgiftade kärlek. För att förstå varför jag sa att jag tyckte att hans pappa förtjänade att dö och varför jag sköt min pojkvän och min bästa vän.
Det kanske inte är upp till mig att förklara varför Sebastian gjorde vad han gjorde. Det är säkert inte rättsligt relevant. Men jag var där, han var min kille, jag kände honom bättre än någon annan i det där klassrummet, jag visste definitivt mer om honom än hans egna föräldrar. Och jag dödade honom och Amanda. Om inte jag förklarar, vem ska då göra det?
Varför? Jag vill också veta det. Och ”varför?” är oändligt stort, det kräver total öppenhet och ”total öppenhet” kräver att jag är försiktigare än jag någonsin varit med vad jag säger. För så fort jag säger det blir det sant.
Den dag då det äntligen, efter alla förseningar, har blivit min tur att prata vaknar jag långt innan jag borde.
Att vakna när det är som mörkast är värst. I dag gör jag det och redan innan jag öppnar ögonen vet jag att jag inte kommer att somna om. Jag mår illa, jag ställer mig med huvudet böjt över handfatet, låter vattnet rinna, kranvattnet på häktet blir aldrig riktigt kallt, aldrig riktigt varmt, men jag sköljer ansiktet, mitt nattlinne blir vått vid halslinningen och jag drar det av mig. Sedan står jag naken mitt i rummet och andas, in och ut, in och ut. Jag fryser och svettas.
Sander har förberett mig inför det som ska hända i dag, vi har övat, vi har övat och övat och övat och nej, det handlar inte om att Sander har ljugit ihop en historia åt mig som jag har lärt mig utantill, men han vet att om jag börjar stamma och rodna och svettas så att det syns, då spelar det ingen roll vad jag säger, hur ärlig jag är, då kommer ingen i den där rättssalen att lyssna på mig.
Den tilltalade. Det är jag. Om några timmar ska jag få berätta, det är dags för mig att leverera min redogörelse.
Sander har sagt att jag har ”rätt att avstå”. Det betyder att jag skulle kunna hålla käften hela rättegången. Ingen kan tvinga mig att prata, ingen kan tvinga mig att svara på frågor. Vill jag vara tyst får jag vara tyst.
På sjukhuset pratade Sebastian, men när han åkt därifrån blev han tyst. Jag lät honom vara, ställde inte tusen frågor och krävde inga svar. Jag förstod att han behövde vara tyst. Hans kompisar gjorde sitt bästa för att spela oberörda. Ingen av dem hade insisterat på att få komma till psyket, men när han var hemma igen blev det svårare att låtsas som om deras teater var för Sebastians skull. Dennis var duktigast. Labbe sämst. Första gången Sebastian träffade Labbe efter jul började Labbe gråta och kramas och då skulle Amanda också försöka göra samma sak och det var hemskt. Sebastian hatade det.
När jag lägger mig i sängen igen fryser jag. Det finns en extrafilt i mitt skåp men jag skakar för mycket för att hämta den. När jag blundar svider det under ögonlocken. Jag lägger mig på sidan, försöker få armarna om knäna, andas ner under täcket. Frossbrytningarna kommer och går, jag hinner nästan vänja mig vid rytmen, som när man har hicka, sedan slutar de lika snabbt som de började.
När jag har berättat klart finns det ingen väg tillbaka. Men här i natten finns versioner av historien, parallella liv till mitt eget. Jag kan inte sluta tänka på dem. I en version kysser jag aldrig Samir, jag låter honom aldrig ta min hand, jag åker aldrig ut till hans förort, han börjar aldrig hata mig eller skämmas för hur jag får honom att känna sig, han känner sig inte ansvarig för mig, och skaffar sig andra saker att hetsa upp sig över än Sebastian, och jag blir aldrig förälskad i Samir och behöver inte göra slut med Sebastian och Sebastian försöker inte ta livet av sig, han blir inte sämre på det sätt han blev efter jul och den allra sista festen äger aldrig rum hans pappa blir inte arg och Sebastian tappar aldrig hoppet om att hans pappa ska älska honom och han skjuter aldrig det första skottet och aldrig de andra och jag dödar aldrig Amanda och jag dödar aldrig Sebastian och vi lever vidare och det är ett bättre slut, en bättre början, ett bättre liv.
För det är när jag gör slut med Sebastian och han märker hur lätt det är att dö som han blir en mördare. Jag förstod det inte förrän det var försent.
I ett annat parallellt universum skjuter jag Sebastian redan kvällen före. Precis efter festen. Jag vet inte varför jag skulle göra det, och hur, men det skulle ändå vara bättre eftersom de andra hade kunnat fortsätta leva. I en tredje version går jag aldrig hem efter festen kvällen innan och mamma och pappa ringer polisen tidigt på morgonen och de hittar mig död vid Barracuda. Jag har dränkt mig och polisen går raka vägen till Sebastian och tvingar sig in för att prata med honom och han kan inte göra det han gjorde i huset och han kan inte åka till skolan och göra det han gjorde där.
I en fjärde version åker jag aldrig hem från Sebastian efter festen, jag skiter i att gå trots att hans pappa säger åt mig och jag stannar med Sebastian, jag tvingar honom att vara med mig istället och om jag hade varit där hade han inte dödat sin pappa. Då betyder det att alla får leva. Amanda får leva.
Och alla versioner har en sak gemensamt. Jag kan inte sluta tänka på dem. Inte ännu i alla fall.
Det är viktigt att du berättar. Permanenten, polisen från mina förhör, hon sa det fler gånger än jag orkar hålla reda på. Gör det för Amandas skull.
Folk tror alltid att de vet vad de döda skulle ha velat. Amanda hade velat att du skulle ha varit modig. Amanda hade velat att du berättade sanningen. Amanda hade förstått.
Det är sådant fundamentalt skitsnack. Amanda hade velat att jag inte sköt henne. Amanda ville inte dö. Det är det enda jag tror att vi kan vara säkra på.
Sanningen är att allt som hände efter att jag gick tillbaka till Sebastian, det hände för att jag inte lyckades stoppa det.
Om jag ska berätta om det som också var Sebastian? Det onda? Ja, varför inte? Det är inte mitt ansvar att försvara honom. Nu är han ensam, lika ensam som jag. Men jag är inte säker på att det hjälper mig, eller att det ens är speciellt viktigt. För i dag ska jag berätta. Sedan är det Samirs tur.