Samir överlevde alltså. Sebastian sköt honom med tre skott, ett fastnade i buken och ett i axeln och ett gick rakt genom armen. Han fick opereras sex gånger och de tog bort hans bukspottkörtel. Jag är osäker på vad det betyder, men i stämningsansökan står det att han kommer att få medicinera resten av sitt liv, att han har nedsatt rörelseförmåga i vänstra armen och kroniska smärtor i ryggen.
Men han är tillräckligt återställd för att kunna plugga, på Stanford av alla ställen, enligt Pannkakan tack vare ersättningen han fått av Fagermankoncernen.
Samir är inte bara ett av offren, en av målsägarna. Han är också åklagarens huvudvittne, fula-Lenas enda vittne inifrån klassrummet. Samirs historia är det hon bygger sitt åtal mot mig på. Och jag vet naturligtvis vad han har berättat. Förhören med honom finns i förundersökningen och jag har läst dem. Jag har läst dem så många gånger att jag kan dem praktiskt taget utantill. Och Samir har sagt att jag sköt Amanda med avsikt. Att jag plockade upp mitt vapen i lugn och ro, att Sebastian inte verkade bli det minsta stressad av att jag tog upp det, att Sebastian bad mig att ”gör det nu, kom igen. Jag vill att du ska göra det”, innan jag sköt. Först Amanda. Sedan Sebastian.
Det är tyst i rättssalen när jag kommer in för att sätta mig på min plats. Luften dallrar av förväntan, hade mormor sagt. Även domarna ser annorlunda ut. Uppfyllda av viktighet igen, precis som den allra första dagen. Samir ska alltså inte vittna förrän på måndag nästa vecka, han hade något att göra i Stanford och domstolen bedömde att det var okej, men jag måste göra det i dag. Det är därför alla är på helspänn, för att jag ska prata. Men med hänsyn till att vi alla vet vad Samir kommer att säga förstår jag inte varför alla hetsar upp sig. Det finns ingenting jag kan säga som kan få hans berättelse att försvinna.
Sander har sagt att Samirs vittnesmål ”måste bedömas i ljuset av den situation han befann sig i”, han menar att han kan ”peka på osäkerheterna i det Samir observerat”. Men jag vet att när de har hört vad han har att berätta kommer de att lita på det. Samir är en person man litar på.
Sander börjar med att ställa frågor om mig. Han undrar hur gammal jag är, trots att den som fortfarande inte vet det knappast kan ha puls, han frågar var jag bor och jag svarar inte ”Djursholm”, jag säger ”med min mamma och pappa och lillasyster … hon är fem år och heter Lina”. Sedan vill han att jag ska berätta hur det går för mig i skolan och jag säger ”ganska bra” och Sander påpekar ”mycket bra”. När uppvärmningen är avklarad är det dags att börja prata om ”det som hände”.
Sander har sagt att han inte tänker ”fokusera” på Samirs ”uppfattning av skeendet”, men att jag är tvungen att berätta om klassrummet. Men vi börjar med Sebastians självmordsförsök. Jag får berätta hur dåligt han mådde innan, hans festande, att jag tyckte att det var jobbigt, att jag träffade Samir, vad Sebastian sa när jag gjorde slut, vad vi pratade om på sjukhuset.
”Berätta hur det blev när Sebastian kom hem från sjukhuset. Kan du göra det?”
Sebastian fick åka hem en vecka efter nyår, samma dag som skolan började. Men han var sjukskriven ytterligare två veckor och dem tillbringade han hemma. Först trodde jag att det blev bättre. Det blev inte bättre, men jag trodde det. Sebastian slutade att gå ut, han slutade bjuda hem tvåhundra personer på fest och boka weekendresor till Barcelona, London och New York. Han ville vara med mig istället. Gärna hela tiden, även när jag borde vara i skolan. Han slutade också att prata om vad vi skulle göra, vart vi skulle åka, hur vi skulle festa. Istället ville han att vi skulle umgås själva. Ensamma. Hemma hos honom där hans pappa knappt stannade tillräckligt länge för att byta resväska. Jag trodde att det var ett gott tecken. Han blev inte lika full, han var inte hög lika ofta och aldrig på samma sätt. När hans kompisar ringde och jag var med tryckte han bort samtalen, skulle vi umgås med andra ville han göra det hemma hos sig och om någon kom var det inte ovanligt att han försvann bort till en annan del av huset. Ibland kunde inte ens jag hitta honom. Han var bara borta.
Det är klart att han var deppig, men samtidigt hade Sebastian aldrig verkat lika kär i mig som under de där veckorna efter att han kom hem från sjukhuset och gick omkring i pyjamas. Och antagligen var det också då jag älskade honom som mest. Varför var det så?
I slutet av Harry Potter, när de slåss som värst mot Voldemort, då kysser Ron och Hermione varandra. De gör det eftersom de tror att de ska dö. Strax efteråt kysser Harry och Ginny också varandra, av samma anledning. Jag tror att Sebastian älskade mig mer än någonsin för att han förstod att han kunde ha dött. Och jag kände samma sak för att jag också trodde att han kunde ha dött. Först nu, när jag vet vad som hände, tänker jag att han kanske redan då visste att han inte bara kunde ha dött, utan att han skulle dö, eller att han åtminstone visste att det var lätt att dö om det var vad han bestämde sig för att göra.
Den gick över. Den där intensiva kärlekskänslan.
Vi pratar om Claes. Sander ber mig berätta vad han sa, vad han gjorde och vad han inte gjorde.
”Var det jobbigt för Sebastian?”
”Var Sebastian besviken på sin pappa?”
”Pratade ni om det?”
Och jag berättar. Jag berättar om de andra också. Om Lukas och mamman och Labbe och alla festerna och Dennis och drogerna och Samir och allt. Jag berättar om allt.
”Kan du berätta hur Sebastians hälsotillstånd utvecklades?”
Jag gör det också.
Det tog ungefär till påsklovet för mig att erkänna för mig själv att ingenting hade blivit bättre, bara sämre. Alla andra hade förstått tidigare, till och med Amanda. För redan i slutet på februari behövde Sebastian inte längre kräva att få vara ensam, han behövde inte koppla bort mobiltelefonsamtal eller låtsas vara sjuk för att slippa gå på grejer. Vi var ensamma för att ingen ville vara med oss.
Att leva lycklig i alla sina dagar med den man älskar fungerar bara i böcker; ”i alla sina dagar” är bara tillräckligt lång tid om man är påhittad. Och kärleken räddar ingen till evigt liv.
Två saker är viktiga för Sander. Det ena är att han vill visa att Sebastian hade en konflikt med sin pappa som jag inte var ansvarig för. Att jag inte övertalade honom att döda Claes, att Sebastian skulle ha gjort det oavsett vad jag sagt eller gjort. Det andra är att han vill visa att Sebastian och jag inte hade gemensamma planer på att hämnas, att vi inte låg i Claes villa och smidde planer för hur vår mördarpakt skulle se ut. Sander vill få domstolen att förstå att jag saknade mina kompisar, att jag inte hatade dem, att det var Sebastian som blev allt sjukare, och argare och konstigare, Sebastian, inte jag.
Så jag berättar om det också för rätten och journalisterna och alla andra. Jag berättar om den växande ondskan. Första gången Sebastian skrek ”håll käften” till mig trots att jag inte hade sagt något. ”Om du inte håller käften så klipper jag till dig.” Och när jag blev övertygad om att han skulle slå mig. Och det andra.
”Var du rädd för Sebastian?” undrar Sander och chefsdomaren lutar sig framåt en smula, tittar på mig, väntar på mitt svar.
Men jag blev inte rädd för honom, inte då, inte första gången. Inte heller andra. Det är svårt att berätta. Jag kan inga formuleringar som får folk att fatta det man känner.
”Är det verkligen sant?” undrar Sander. ”Att du inte var rädd?”
Istället för att svara känner jag tårarna komma, jag kan inte hejda dem. Jag skakar på huvudet, nu kan jag inte säga något alls. Jag gråter för mycket.
”Ja”, får jag ur mig till slut. ”Det är sant. Jag var inte rädd för min skull. Jag var kanske rädd, men inte för att han skulle göra mig någonting.”
”Hur menar du då?”
”Jag kunde inte lämna honom.”
”Trodde du att han skulle försöka ta livet av sig igen om du lämnade honom?”
Jag nickar. Paniken buktar i svalget.
”Mm.”
”Varför trodde du det?”
”För att han sa det. Och det var sant. Jag visste att det var sant.”
”Och det ville du inte.”
”Det är klart att jag inte ville.”
”Pratade du med någon om det här, Maja? Förklarade du hur allvarligt det var?”
Jag nickar igen.
”Ja”, säger jag. ”Det gjorde jag.”