Vi visste inte att Claes skulle vara hemma. Men det var han. Tillsammans med fyra andra gubbar åt han middag i köket. En av gubbarna stod vid spisen. Jag kände igen honom, han brukade ha sitt axellånga hår i en fånig knut (antagligen ville han se ut som ett fotbollsproffs) i ett av alla tre miljoner matlagningsprogram på tv. Nu var håret flottigt och utsläppt och han stod i Sebastians kök och höll en fisk över nacken med ena handen och en kniv i andra. Tv-kocken var skitfull.
Claes var mitt uppe i ett av sina paradnummer, en historia om när han var på jakt i Sydafrika och blev tillsagd av en jaktledare att hämta mer ammunition. Alla måste ha hört den minst tjugo gånger, men de skrattade högt på precis rätt ställen.
”Sätt er ner”, sa Claes mitt i en mening, innan han återupptog historien. Vi satte oss. Varför? För att Sebastian alltid gjorde som Claes sa och jag gjorde som Sebastian. ”Fixar du fram några tallrikar?”
Han vände sig mot mannen närmast mig, en gubbe i sextioårsåldern. Jag kände igen honom också, han var inte finansminister, men någon annan sorts minister, näringslivsminister kanske, jag hade träffat honom förut. Med en förvirrad min reste han sig och vände sig mot raden av skåp. Ministern hade ingen aning om var tallrikarna stod och dessutom var även han så full att han var tvungen att lägga handen över ena ögat för att kunna se ordentligt. När han pekade med ett knubbigt pekfinger mot kylskåpet och undrade ”var har ni tallrikarna” reste jag mig.
”Jag fixar det”, sa jag. Jag ville därifrån, snabba på det Claes ville ha oss till, vad det än var för något.
”Och vad är det för fel på dig i dag, Sebastian?” Claes var färdig med historien. ”Du ser nykter ut, är du sjuk?”
Sebastian log svagt och hällde upp varsitt glas vin åt oss. Han tömde sitt, fyllde på det, höjde det mot sin pappa i en skål innan han tömde även det.
”Han brås på sin far, ser jag”, sa tv-kocken och ställde sig bredvid mig. Han lutade sig fram och placerade ett fat med dillstuvad potatis och en skål med sockerärter på bordet. ”Bra smak har han också”, la han till och nöp mig i underarmen innan han gick tillbaka för att hämta fisken.
”Där har du fel, tyvärr”, sa Claes, tog en slev potatis och skickade vidare fatet. ”Mig brås han fan inte på. Jag kollade upp det för några år sedan, märkligt nog är han min, men han är hundratjugo procent fröken Jönköping. Slår till och med originalet. Får sin mor att verka både stabil och smart.”
Claes fulla vänner skrattade. Lite tveksamt, kanske. Men skrattade gjorde de. Ingen kunde tro att han menade allvar. Tv-kocken kom tillbaka, drog med sig en stol och klämde in sig mellan mig och Sebastian. Han satte sig så nära att jag kände hans lukt, en blandning av fiskrens, svett och tung herrparfym.
”Men berätta gärna”, fortsatte Claes. ”Sebastian, familjens solkiga tacka. Hur är det med dig?”
”Bryr du dig?” mumlade jag och försökte flytta stolen en bit åt andra hållet. Jag trodde inte att det skulle höras, men Claes tittade upp från tallriken. Tänkte han börja skratta?
”Om jag bryr mig?”
Tv-kocken la en arm om mig.
”Han bara skämtar, tjejen. Slappna av. Smaka på maten.” Han tog min gaffel, spetsade en bit fisk på den och förde den mot min mun. ”Ett skepp kommer lastat … en bit för pappa, gapa nu.”
Claes skrattade, explosionsgarvade, en mikrosekund senare skrattade alla andra igen. Jag gapade. Jag vet inte varför jag gjorde det men tv-kocken gjorde i ordning ännu en tugga. Han tuff-tuff-tuffade in den i min mun. Medan jag svalde torkade han mig om munnen med sin servett. Jag såg inte Sebastian längre, men jag hörde hur han också skrattade. Det där skrattet han alltid lyckades få ur sig när hans pappa satte igång. Det fick mig att må illa. Sebastian var fast i det här, han kunde inte ta sig ur den här mobbningen, han skulle aldrig göra det. Såg han inte hur sjukt det var? Det är klart att han gjorde. Såg han inte hur sjuk hans pappa var? Jo, det gjorde han. Hur vidrigt han betedde sig? Naturligtvis. Varför gjorde han ingenting? Varför förstod han inte att det inte gick att behandla människor så här? Varför gällde regler för hur man beter sig alla utom Claes? Claes Fagerman fick göra precis hursomhelst. Vi andra bara gapade och svalde.
Kanske var det den tredje tuggan tv-kocken gjorde i ordning som gav mig styrkan. Med båda händerna mot bordskanten sköt jag mig bort från honom och hans jävla gaffel.
”Lilla tjejen …”, försökte kocken protestera när jag kommit loss. ”Du måste äta om du ska bli stor och stark.”
”Gapa stort”, flabbade någon. Jag hörde inte vem. Ministern kanske, och jag hörde att Sebastian skrattade igen. Som sin pappa. Jag knep ihop ögonen, hårt och snabbt, vita prickar dansade på näthinnan.
Jag vände mig mot Sebastian.
”Jag går hem nu.”
Han svarade inte. Jag tror inte ens att han tittade tillbaka. I valet mellan mig och hans pappa förlorade jag alltid.
”Det är nog en bra idé”, sa Claes och sträckte sig mot potatisskålen för att fylla på mer mat. ”Jävligt gott”, fortsatte han, vänd mot kocken nu.
Jag tog fyra steg över golvet och ställde mig precis framför Claes.
”Tycker du verkligen”, fick jag ur mig. Min hals värkte. Rösten bar knappt. Jag skulle börja gråta om bara några sekunder och jag måste hinna ut härifrån innan dess. Men jag måste säga det här. ”Tycker du att det här är okej? Du tänker inte göra något?” Jag svalde. Det var kört, jag grät redan. ”Du skiter i att Sebastian mår dåligt, att han inte fixar … du tänker inte göra något åt det?”
Claes tittade upp mot mig. Han log.
”Göra något?” Hans röst var iskall. ”Förklara för mig, Maja … Vad är det du vill att jag ska göra? Vad menar du att jag borde göra som jag inte redan gjort? Förklara gärna för mig vad exakt det skulle vara?”
Jag försökte titta tillbaka. Jag försökte hålla blicken stadig, men det gick inte. Skulle han säga att vi borde prata om det här enskilt? Att det här inte passade sig för en diskussion under en herrmiddag? Nej. Claes skämdes inte, varför skulle han göra det? Han skämdes aldrig, ingenting kunde hota honom, det fanns ingenting han inte kunde säga eller göra med hela världen som vittne. Han lutade sig tillbaka. Besticken hade han lagt ifrån sig. Alla andra hade också slutat äta. De tittade på mig.
”Vi lyssnar, Maja. Berätta vad du har på hjärtat. Berätta vad du tycker att jag ska göra.” Han snurrade på sitt vinglas. Den gula drycken svepte runt i glaset. Hans andra hand låg stilla bredvid tallriken, fingrarna lätt särade. Han hade en klackring på vänster lillfinger, han knackade den i bordet.
”Ingenting”, fick jag ur mig. Det blev en viskning. Min hals brände av ansträngningen. ”Du behöver inte göra någonting.” Sedan vände jag mig om och gick därifrån. Sebastian kom inte efter.
Mamma och pappa satt i vardagsrummet och tittade på tv när jag kom hem. Jag gick in på mitt rum direkt. Jag ville inte att de skulle se att jag hade gråtit. Men jag stängde dörren så hårt jag kunde efter mig. Antagligen ville jag vara säker på att de hörde att jag kommit hem, att de skulle fatta att jag inte sov hos Sebastian trots att jag alltid sov hos Sebastian på lördagar. Tre minuter senare knackade pappa på dörren. Jag hade fått av mig jeansen och lagt mig under täcket. Jag grät inte längre.
”Är allt bra, gumman?”
Jag vände mig in mot väggen.
”Visst.”
”Vill du prata?”
”Jag vill sova.”
Han gick fram till min säng, böjde sig ner och strök undan håret från min kind.
”God natt, älskling.”
Morgonen därpå satte sig mamma mittemot mig när jag åt frukost.
”Vad har hänt, Maja?”
Jag ryckte på axlarna.
”Har ni grälat?”
Jag ryckte på axlarna igen. Det blev tyst en stund.
”Hur är det med honom?”
”Inte bra.”
”Vi har förstått det. Vill du att vi ska göra något?”
Ja, det vill jag.
”Nej.”
”Är du säker? Du lovar att säga om det är något vi kan göra? Vi fattar att det inte är så lätt, att Sebastian har problem. Vi har pratat med dina lärare, de förstår också. De förstår att du måste vara borta ibland. Och du klarar dig fortfarande bra, de är inte oroliga för dig.”
Jag svalde.
De borde vara oroliga för mig. Jag är jävligt orolig för mig.
”Du gör en stor insats, Maja. Han behöver dig och du finns där för honom. Inte många orkar det i din ålder. Är det säkert att du säger till om du behöver hjälp?”
”Ingenting. Du kan inte göra någonting.”
Mamma log. Lite för snabbt, lite för brett. Hon blev lättad, det var nästan komiskt att se hur otroligt skönt hon tyckte att det var att slippa ta itu med det här. Samtidigt var hon nöjd, stolt över sig själv. Det här var en toppenmorgon för henne, det här var den mammaroll hon älskade mest att spela. Lyssna på ditt barn. Check. Fråga om du kan göra något. Check. Visa att du bryr dig. Check.
Göra något? Vad skulle det vara? Säg det, förklara för mig, du måste berätta för mig vad jag kan bidra med. Det är inte mitt ansvar. Herregud! Sebastian har faktiskt egna föräldrar.
Jag hade lovat att ta Lina till gymnastiken. Hon puttade sin egen vagn, vi tog den med oss för att hon skulle kunna sitta i den när det blev dags för henne att åka hem igen, för då brukade hon vara trött.
Samir klev på bussen vid Djursholms allmänna gymnasium. Han tvekade när han såg oss. En kort sekund tänkte han gå förbi, men när Lina sa hej satte han sig på sätet framför, vände sig om och tittade på oss.
”Hur är det?”
”Går du i skolan på helgerna också?”
Han skakade på huvudet.
”Hade glömt matteboken i mitt skåp.”
”Och det vore sannerligen en katastrof”, sa jag. ”Att behöva ta sig igenom en hel söndag utan matteboken.”
Samir fick en liten skrattgrop i kinden. Och plötsligt grät jag igen. Jag var trött på att gråta. Ingenting blev bättre av det. Men det var lättare att inte gråta när Samir inte log. Allt blev mindre svårt när han var sur och jävligt konstig och behandlade mig som skit. Jag försökte le tillbaka, torka bort tårarna utan att han märkte, men det gick inte. Jag tittade ut genom fönstret, lutade mig så långt bak mot ryggstödet jag kunde. Jag ville inte att Lina skulle se.
”Du …”, försökte han.
Far åt helvete. Jag hatar dig. Titta inte på mig så där om du inte vill ha mig.
Jag torkade bort tårarna med baksidan av handen.
Du är feg, Samir. Om du inte varit rädd hade det kunnat vara du och jag.
”Vad heter du?” sa Lina. Hon hade klättrat upp på sätet, ställt sig på knä för att nå upp och jag släppte ut ett nervöst skratt och strök henne över håret.
Jag vill inte gråta mer.
Samir skrattade också, han lutade sig fram mot Lina, hans ansikte var bara ett par centimeter från hennes.
”Samir”, viskade han och Lina fnissade förtjust.
Lina kunde vara vårt alibi. Vi kunde låta henne babbla på om saker som betydde allt för henne, om hon pratade slapp vi säga det vi borde.
Jag orkar inte vara arg, Samir. Inte på dig också.
Lina ställde sina sedvanliga tjugo frågor om ingenting. Samir svarade. Då och då tittade han på mig och jag fick gott om tid att tvinga tillbaka gråten. Men så tystnade Lina, sjönk ner på sätet igen och plockade upp boken hon tagit med sig för att bläddra i på bussen. Hon låtsades läsa och Samir fick en liten rynka i pannan.
Jag skakade på huvudet. Ryckte på axlarna. Slog ner blicken. Tog mig igenom alla rörelser man gör när man vill att den man pratar med ska förstå att det är åt helvete, allt är åt helvete, men det kan jag inte säga för det säger man inte.
Jag orkar inte prata om det. Tvinga mig.
Han nickade.
”Du behöver inte ta ansvar för honom”, började han.
”Jo”, sa jag. ”Jag behöver faktiskt det.”
”Han är sjuk i huvudet, Maja.” Samir viskade. ”Och det han gör blir inte mer lagligt bara för att han gör det hemma istället för i skolan och på Stureplan. Du behöver inte ta hand om honom. Det är inte ditt ansvar.”
Det är inte drogerna, Samir, de är inte värst. Inte längre. Han har blivit en annan. Det växer något i honom. På nätterna får han ont. Det sitter i hans huvud och han ropar högt, rakt ut, det är giftigt, det som finns i honom, ibland klarar han inte ens av ljus, inte minsta lilla strimma ljus. Jag vet inte vad jag ska göra. Hjälp mig.
Jag svalde, pillade lite på Linas tofs, böjde mig fram och luktade på hennes hjässa. Hon hade använt mammas schampo.
Samir nickade. Och jag trodde att han förstod. Att han förstod hur jävligt allt var och att det var därför han inte frågade om det var något han kunde göra. Att det var för att han visste hur illa det var som han inte frågade om han kunde hjälpa mig.
Men jag sa ingenting. Ingenting alls.
Jag och Lina gick av två stationer före Mörby. Vi gick den sista biten till gymnastiken och medan jag hjälpte henne att byta om fick jag ett mess.
”Det kommer att ordna sig”, skrev Samir.
Jag borde ha svarat, men det gjorde jag inte. Istället raderade jag hans mess. Han fattade inte. Ingenting skulle ordna sig.
Jag ville inte ha kontakt med Samir, för Samir ville inte ha med mig att göra. Han vågade inte för han var en jävla fegis.
Jag borde ha svarat: Nej, det kommer inte ordna sig. Eller åtminstone: Du är en jävla idiot, Samir Said. Men det gjorde jag inte.
Kanske var det därför allt gick åt helvete. För det är klart att Samir skulle ha försökt hjälpa till. Och kanske ville han hjälpa mig för att han hade dåligt samvete. Samir var en sådan som trodde att han kunde hjälpa. Det borde jag ha förstått.