Vi har fått ett nytt rum att vänta i. Stolen jag sitter på är skålformad och av plast. Min ena skinka har domnat, ändå har jag inte suttit här speciellt länge. Kaffet jag håller i handen är grumligt. Uppenbarligen har jag tackat ja till både grädde och socker, ändå kan jag inte minnas att jag fått frågan.
Jag trodde att jag skulle bli skjutsad tillbaka till häktet. Vi trodde alla det, det var så det var planerat, min skjuts väntade. Men domaren hade andra planer. När han skulle avsluta sa han blabla-förhandlingen-i-mål-blabla-är-härmed-avslutad och ”nu tar rätten en kortare enskild överläggning och kommer därefter att meddela dom eller beslut”. Och så vände han sig mot Sander och nickade mot chefsåklagaren och sa, ”ni kan vänta här, vi kommer att ropa upp målet när vi är klara”.
Det gick liksom en susning i salen av vad-betyder-det-här och folk runtomkring vände sig mot varandra och tittade, väntade på att få en förklaring. Jag vände mig bara mot Sander. Vad betyder det här? Mamma vände sig mot pappa. Vad betyder det här? Men ingen svarade, ingen visste och jag tänkte att det vet väl alla att det bara är de enkla målen, de där det gäller att skicka den vidriga brottslingen till dödscellen så fort som möjligt, bara de skyldiga får sina domar fort.
Det går för fort. Jag vill inte.
Och vi reste oss, allesammans reste vi oss och gick ut.
Nu var det slut. Allt var slut.
Och jag trodde att jag skulle kräkas, rakt ut, eller kvävas, men jag gjorde ingenting utom att sätta mig och uppenbarligen tackade jag ja till en kopp kaffe.
Sander sitter inte ner. Pannkakan är ute och undviker att svara på frågor från pressen. Ferdinand skriver frenetiskt på sin telefon, jag vet inte vad, jag vet inte till vem.
Sander svarar inte på tilltal. Han ser nervös ut, jag har aldrig sett honom se så nervös ut förut, han försöker hälla upp en kopp kaffe till sig själv men plastkoppen glider undan och kaffet hamnar på bordet och Sander svär, högt. Vad i helvete!
Jag tror att det är första gången jag hör honom svära.
Vi väntar i en timme. Ingenting. Fem minuter senare sätter sig Sander. Han läser på sin telefon. Ferdinand tittar på mig, räcker över sin snusdosa, jag skakar på huvudet och hon ger mig en karta med nikotintuggummin och jag trycker ut fyra stycken i handflatan, häver in dem i munnen och börjar tugga.
Vi väntar i tjugo minuter till.
Hur länge ska vi vänta, frågar jag. Ingen svarar. Jag frågar igen. Hur långt är det kvar? Min röst låter som en tjatig unge. Är vi framme snart?
”Det går inte att svara på”, säger Sander till slut, men han slutar inte glo på sin telefonskärm, läser, läser, hur kan han läsa? Vad läser han?
Två timmars väntetid. Och elva minuter.
Sedan knastrar det i högtalarna. Och vårt mål ropas upp.
Sander ställer sig strax bakom mig, lägger handen mot min svank, som om han ska föra mig till bordet. Eller till min avrättning? Med en säck över huvudet. Vart ska vi? Är vi framme snart?
Vi går till våra platser, domarna sitter redan, Lena Pärsson har skjutit ut stolen, hon håller benen tätt ihop, fötterna står prydligt sida vid sida. Händerna har hon knäppt och lagt i knät. När ordföranden börjar prata susar det i mina öron. Jag hör knappt, jag vet inte vad det betyder, jag tittar på Sander medan domaren pratar.
”Den skriftliga domen meddelas senare, den kommer att redogöra för domskälen mer detaljerat.”
Vad betyder det? Vad säger han?
Och jag hör hur pappa drar efter andan, det låter som om han har ont, som om någon slagit honom i magen. En kort sekund tror jag att han blir arg, att han ska skrika sådär som han gör när han tappar humöret men sedan hör jag att han gråter. Han gråter och gråter och mamma lugnar honom, hennes röst brister den också och då märker jag mina egna tårar. Journalisterna mumlar allt högre, snart pratar de rakt ut, avbryter varandra, det är ingen tystnad i salen längre. Ordföranden har ett papper framför sig. Men han behöver inte titta på det för att veta vad han ska säga.
”Tingsrätten har funnit att åtalet ska ogillas i samtliga delar. Då åklagaren inte har visat att den tilltalade har haft någon form av uppsåt till mord, försök till mord eller medhjälp till mord, eller att rekvisiten för anstiftan är uppfyllda skall den tilltalade omedelbart försättas på fri fot.”