Mamma och pappa sitter på varsin sida om mig i baksätet på Sanders bil. Pappa har lagt armen om mig, hans rygg är spikrak, han andas i korta andetag genom munnen och har hållit i mig utan att släppa ända sedan domaren sa att jag skulle få åka hem. Pappa höll till och med i mig när han kramade Sander, två fingrar om min skjortärm, han klämde mig om axeln medan han skakade hand med Pannkakan och han hade handen om min nacke när han drog till sig Ferdinand, det hade kunnat bli en gruppkram om Ferdinand bara hade begripit att hon skulle bli kramad.
Mamma är varm i hela kroppen, hon darrar lite och har dragit till sig båda mina händer, hon stryker mig över fingrarna, naglarna, knogarna, som om hon behöver räkna dem, kontrollera att allt finns på plats, att jag verkligen är här, att det inte bara är något hon har fantiserat ihop. Då och då tar lutar hon sig mot mig, sticker in en hand under mitt säkerhetsbälte och stryker bort någon skrynkla på mina kläder. Hon klappar mig över kinderna, andas i mitt hår. Vi har inte pratat så mycket. Vi har inte sagt att vi är ”glada”. Vi har inte sagt ”jag älskar dig”, vi har inte sagt ”tack gode Gud”. Pappa har mumlat tusen gånger tack, tack-tack-tack, åt alla han träffar säger han tack-tack-tack och mamma viskar förlåt när hon kramar mig, varje gång viskar hon samma sak. Förlåt-förlåt-förlåt. Bara jag hör henne, hennes röst är så låg att den nästan är som ett andetag och jag kramar henne tillbaka. Förlåt.
Jag säger ingenting. Det går inte. Jag kan inte.
Min mamma.
Sander har sagt att vi ska få bo på hans landställe ett par dagar för att komma bort från media. Det är ett ställe vid vattnet, vi åker båt sista sträckan, en större passagerarbåt, men vi är de enda ombord, den måste vara chartrad, inhyrd. Hur hann han det? Här finns inga journalister, ingen frågar hur jag känner mig, om jag är glad, om det blir ett överklagande. När de frågade åklagaren, kommer ni att överklaga? då lät Lena Pärsson sur, jag måste få tillfälle att läsa domskälen för att kunna ta ställning till det. Sander lät desto säkrare: Vi är nöjda med resultatet, domstolen har inte haft några större problem med att fria min klient, det skulle förvåna mig om domskälen ger åklagaren utrymme för ett överklagande.
Lät Sander säker bara för att en journalist frågade? Jag tror inte det. Han låter inte säker i onödan. Det lämnar han åt Pannkakan och hans nu-har-jag-lossat-på-slipsen- och fy-fan-vad-vi-är-bra-leende.
Jag går ut på däck, ställer mig med magen mot räcket och ansiktet mot vinden, blundar mot den iskalla luften, mina ögon tåras. Vinden, jag visste inte att jag har saknat vinden, lukten av syre, kylan känns frisläppt här ute på havet, den klamrar sig inte fast i betong och galler och taggtråd. Jag står där en stund, det sticker i kinderna, sedan märker jag att Sander står bredvid mig. Han har en tjock jacka jag inte sett tidigare och fodrade skinnhandskar, en pälsmössa med öronlappar som fladdrar i blåsten.
Han påminner om morfar.
”Morfar väntar på dig”, sa mamma i bilen. ”Han är så glad, han har längtat.”
Sander räcker mig en nött näsduk i tunn bomull. Jag torkar mig försiktigt om näsan och ögonen. Den luktar svagt av pipa och jag viker ihop den i handen.
Röker du, advokat Peder Sander? Det är så mycket jag inte vet om dig. Ska jag kalla dig för Peder?
”Är det över nu?” frågar jag istället. Han svarar inte. Tittar på mig, ett leende hinner sväva över hans ansikte. Men innan det får fäste biter han ihop och klappar mig på axeln.
”Ja”, säger han. Han klappar tre gånger, låter handen ligga kvar när han är klar. Han är kanske Sveriges bästa advokat. Ändå syns det att han ljuger. ”Nu är det över.”
Och jag tar hans hand och ett halvt steg emot honom och kramar honom, en lång kram i den iskalla blåsten, hårdare än jag egentligen vågar. Det är i alla fall över för honom. Han har räddat mitt liv och lämnat in sin kostnadsräkning till rätten. Näsduken stoppar jag i fickan.
Vi lägger till vid en privat brygga, båten har motorn på medan vi kliver av. Det är kallare här ute än det var i stan, nu är det snö i luften, havet är grått som plåt och skymningen börjar lägga sig över skären, smyga upp längs klipporna. Mina saker är kvar på häktet, jag har ingen väska att bära. Jag börjar gå upp mot huset och ser henne vid trappan.
Hon sitter på verandan, hon är längre än jag minns henne. Hennes hår verkar oborstat, den lockiga luggen bråkar i en smal tofs vid pannan. Jag halvspringer den sista biten. När jag sätter mig på huk alldeles bredvid henne ser jag att hon har tappat två mjölktänder i överkäken. Men hon tittar mig inte i ögonen. Hennes blick vandrar, omöjlig att fånga, som en solkatt.
”Kommer du hem nu?” undrar hon.
Jag nickar, min röst litar jag inte på och då kryper hon in i min famn, lindar sina smala armar om mig, krokar benen om min midja, klamrar sig fast och gråter mot min hals. Och det som varit hårt så länge, suttit fast med vassa klor inuti mig, smälter och rinner ut i kroppen.
”Nu kommer jag hem.”