Regnet svepte som grå slöjor in över skjutfältets allt brunare gräs. Det kändes kyligt trots att det fortfarande var augusti. Gustaf rös till, men skakade av sig känslan av den kommande hösten och höjde kikaren. Halsen kändes irriterad, han som sällan blev sjuk.
I hårkorsen kunde han klart och tydligt se pappfigurerna, som en efter en reste sig bakom en skyddande vall som nätt och jämnt gick att urskilja bakom det nu nästan meterlånga gräset. Normalt skulle gräset hållas kort på Kråks skjutfält söder om Karlsborg, för att minimera risken för bränder. Men efter att skjutfältets personal rationaliserats bort och man istället skulle använda skjutande förbands anställda soldater till fältets underhåll, var det inte längre någon som tog det övergripande ansvaret. Så här långt från maskinhallen och åskådarläktaren var det sällan skjutövningar. Ingen hade klippt gräset i förebyggande syfte. Mekskyttet från Skövde ansåg att det var bra truppförsök att bekämpa gräsbränder, medan de underbemannade enheterna från Livregementets husarer på K 3, uppe på Karlsborgs Fästning, tyckte att det var slöseri med tid och lät det brinna. Stickande brandrök gav bara mer realism åt övningarna, i den mån de alls fick anslag för skarpskjutning i större skala. Rekryteringen till yrkesförsvaret var ett fiasko, och inte ens K 3 lyckades locka till sig tillräckligt med rekryter. Värst var det för fallskärmsjägarskolan; de två plutoner fallskärmsjägare som skulle finnas i Försvarsmakten var inte fullbelagda. Soldaterna tröttnade normalt efter några år. Det fanns bara så många övningar utan missioner innan fallskärmsjägarna till slut sökte sig till något som mer kändes som ett riktigt jobb.
Gustaf Silverbane hade valt den avlägsna platsen främst för att patrullen tillhörde Särskilda Operationsgruppen, SOG, en av försvarets hemligaste förband. Han ville öva i fred utan att mekskyttet från P 4 i Skövde, som höll på med sina stridsfordon borta vid maskinhallen, skulle få alltför mycket insyn. Även SOG hade problem med rekryteringen, men gruppen existerade åtminstone officiellt och kunde göra reklam för sig. Grundpelaren för rekryteringen hade förr skötts via värnpliktssystemet, från vilket man tidigt kunnat locka rätt personer till officersyrket och därifrån rekrytera dem till specialförbanden. Men i takt med att det gamla gardet föll för åldersstrecket eller blev rekryterade till andra, hemligare, specialförband – små specialenheter med väldigt specifika uppgifter, som inte ens Gustaf visste namnet på utan bara hörde ryktas om – hade det blivit allt svårare att fylla på SOG med ny personal. Gustaf hade själv fått diskreta förfrågningar om han inte kunde tänka sig en ny tjänst, men hade alltid tackat nej. En del specialförband var rena kontorsjobb, och så gammal kände han sig inte än. SOG var baserad i Karlsborg, och även om det innebar en hel del utlandstjänst, var det här han hörde hemma. Det var här vännerna och kollegerna fanns. Det var här Chris hade sitt jobb. Det var här Elin hade dagisplats och just börjat intressera sig för lekkompisar. Det var här de hade villan Gustaf brände sin fritid på.
Det fick räcka med att han ibland blev ivägskickad på livvaktsuppdrag åt utrikesministern, hade säkerhetstjänst på ambassader eller var specialförbandsoperatör på utlandsmissioner som Sverige genomförde. Det fanns inte en utlandsmission där inte SOG hade minst en patrull aktiv eller i beredskap, oavsett om det var vid spaningsflygningar över Libyen eller på FN-uppdrag i Kosovo, Afghanistan och piratjakten vid Afrikas horn. Det fick räcka så, och mellan uppdragen blev det många perioder långledigt hemma hos familjen. Han kunde helt enkelt inte byta tjänst permanent till en annan ort.
Men just nu var han i ordinarie tjänst, vilket innebar övning, träning, planering och metodutveckling. På kvällarna ordnade han med den andra barnkammaren, även om det inte var någon brådska. Den kommande bebisen var inte väntad förrän i december, men om han rycktes iväg på något utlandsuppdrag för att vara barnvakt åt den ständigt resande utrikesministern var det bäst att ha allt ordnat i god tid. Alltid redo.
Dessutom hade regementschefen på K 3 beordrat höjd, grön beredskap istället för den sedvanliga vita. Gustaf hade hört att de flesta andra förband gjort detsamma, vilket förklarade varför mekskyttet från P 4 Skaraborgs regemente var ute på skjutövning. Med grön beredskap var det utrustningskontroll som gällde, och många arbetsresor hade ställts in.
Som direkt underställd överbefälhavaren fick SOG de flesta underrättelserapporter, även om Gustaf misstänkte att de knappast fick alla, och nu hade han läst de hemligstämplade rapporterna från FRA och MUST som låg till grund för beredskapshöjningen.
FRA konstaterade att allt fler it-system var angripna och gick ner. Det gällde allt från enskilda servrar och tjänster till ren infrastruktur inom både Internet och telekommunikation. I de fall man fastställt orsakerna handlade det om hårdvarufel, men attackvektorn var okänd.
MUST:s rapport talade om mönster i avbrotten inom infrastruktursektorn, som elförsörjning och vattenförsörjning, men orsaken var även här okänd. Bägge rapporterna innehöll också uttalanden om bristande kompetens hos MSB och CERT, MSB:s it-incidentgrupp, vars anställda FRA uttryckligen hade kallat för clowner. Någon utpekad angripare fanns inte, men mönstren var enligt rapporterna oroväckande.
”Kingfisher! Skytte, 500 meter, gräset! Eld!” ropade han i mikrofonen samtidigt som han tryckte in sändknappen.
Bredvid honom raspade vapenstationen på den beigekamouflerade pansarterrängbilen till. Stråk av spårljus for iväg över gräset, och pappfigur efter pappfigur föll tillbaka när Saabmålens metallstöd noterade att figurerna träffats. Enstaka spårljus studsade ilsket upp i de grå regnslöjorna, som likt spöken vandrade över landskapet, men inte ett enda skott verkade ha träffat i vallen.
”Kingfisher från Viper! God verkan i målet! Eld upphör! Klart slut.”
Bredvid Gustaf sänkte även Mikael och Mathias sina kikare.
”Det där skulle vi haft i Affe 2011, eller vad säger du Gustaf?” sa Mathias muntert.
Gustaf nickade och replikerade.
”Jo.”
Dörren bakom pansarterrängbilens förarplats öppnades och Erik klev ner från det höga fordonet. Han höll telehjälmen i ena handen. De fyra männen, alla i nästan identiska korta skägg, kisade mot det lätta regnet och tittade bort över gräset. Skäggen ingick i deras ständiga beredskap. Om de behövde åka till ett muslimskt land var det en klar fördel att ha skägg. Kvinnliga kolleger uppmanades ha långt hår som kunde sättas upp i hästsvans och hänga ut under hjälmen och signalera att de var kvinnor och inte rakade män.
Erik såg nöjd ut.
”Bra skit! Rena tv-spelet.”
”Vem står på tur efter Kingfisher? Bandaid?” undrade Gustaf och tryckte på fjärrkontrollknapparna till Saabmålen, som åter reste sig.
Som major var Gustaf patrullchef, men det fanns ingen anledning att ägna sig åt formell ordergivning.
Även under övningar gled de in i att använda sina nom de guerre. Tjänsterna var skyddsklassade och topphemliga, och eftersom de kunde sättas in även mot inhemsk terrorism skulle de, speciellt vid offentliga framträdanden, vara anonyma. På utlandsuppdrag skulle risken för trakasserier mot familjerna hemma minimeras. Visserligen var radiosystemen krypterade, men andra svenska militärer kunde lyssna, och SOG-operatörernas namn och identiteter skulle vara hemliga. Som operatör behövde man veta att familjen var säker när man var på mission, och anonymiteten var ett led i detta. De hade inte ens namnbrickor på sig inne på Karlsborg, där räckte SOG:s vapenemblem med den svarta skölden, svärdet och den vita stjärnan. Namn behövde man inte ge ut. Men i de egna lokalerna på flygfältet var man betydligt mindre formell, annat än under stridsövningar.
Gustafs kodnamn var Viper, vilket han fått efter att hela tiden hittat huggormar under utbildningen. Det var något med formen på en hoprullad huggorm, eller för den delen mönstret, som fick honom att reagera. Med tiden hade han tränat upp förmågan till att även se andra mönster i naturen och hade fått rykte om sig att kunna hitta de mest välkamouflerade objekt eller manskap i terrängen. Fast i Afghanistan använde talibaner eller lokala rövarband sällan kamouflage utan gick att se i terrängen som en ficklampa i vinternattens mörker. I bästa fall var de rentav klädda i svart mot det karga gråbeiga landskapet.
Mathias, patrullens specialistsjukvårdare, klättrade in i pansarterrängbilens baksäte och satte sig vid vapenstationens styrenhet. Han styrde runt med joysticken, och kulsprutan i det kolonnformade tornet sökte nästan helt tyst av terrängen framför dem. Det enda som hördes var ett svagt surr från de elektriska motorerna.
Vapenstationerna var nya och höll på att monteras in på alla pansarterrängbilar istället för de gamla bemannade kulsprutelavetterna. Inte bara på de små fyrhjuliga Galtar, som SOG och andra lättare förband använde, utan även på sex- och åttahjuliga fordon, där de ersatte gamla 20 mm automatkanoner, som började få slut på fungerande ammunition. Precisionen var otrolig. Läste man av avståndet med vapenstationens laser och lät systemets måldator korrigera när man låste på målet var träff i princip garanterad, även med den tunga 12,7 mm kulspruta som var monterad på patrullens Galt.
Samtidigt behövde de erfarenhet. En vanlig lavettmonterad kulspruta hade de alla använt skarpt i Afghanistan, men vapenstationerna hade de ännu inte använt skarpt på mission. Att sitta som skytt var som att sitta hemma och spela datorspel. Med en joystick och en skärm samt gyrostabilisering var det bara att sitta tillbakalutad i sätet, sikta in sig på målet och trycka av. Lite för lätt och lite för riskfritt att med en knapptryckning ta en annan människas liv, även om det alltid var nödvändigt när de väl sköt. Risken fanns att man tappade uppfattningen om hur mycket ammunition man faktiskt gjorde av med, så det gällde att lära sig att spara på ammunitionen. En siffra på skärmen var inte densamma som känslan när tomhylsorna regnade ner runt skytten med en traditionell kulspruta.
Samtidigt var Gustaf skeptisk. Det hela innebar att man på utlandsmissionerna gömde sig för lokalbefolkningen. Visserligen minimerade det risken för egna förluster, när det inte längre stod en kulspruteskytt i takluckan, men man riskerade samtidigt att bli opersonliga fordon som körde runt i byarna med en vapenrobot på taket. Det var inte så man vann folks hjärtan och hjärnor. Hearts and minds. Dessutom tappade man den överblick som bara en person som stod i takluckan kunde få. Antagligen skulle en operatör få sitta uppsutten i takluckan för att få överblick och kontakt med lokalbefolkningen, men sedan dyka ner om man behövde använda vapenstationen.
Fast nu var insatsen i Afghanistan avslutad, och utan det kändes hela försvaret fel inriktat. Så stor del av Försvarsmakten hade anpassats för just det uppdraget, och nu verkade det som om försvarsledningen letade ingångar till nya uppdrag utomlands för att inte sitta med fel organisation. Men för SOG fanns det i alla fall ingen brist på uppdrag.
Senast hade Gustafs patrull, maskerad som civil ambassadpersonal, ansvarat för evakueringen av delar av den svenska personalen från ambassaden i Damaskus. Uppdraget hade slutförts, men Mikael hade tvingats besvara eld från en prickskytt, med väntat resultat. Mikaels kodnamn var inte Bullseye av en slump. Han hade bara behövt avlossa en enda underkalibrerad precisionsprojektil från prickskyttegeväret för att nedkämpa målet. Två dagar senare, väl hemma igen, hade Gustaf snackat igenom det hela med Mikael framför grillen, men Mikaels kyliga attityd kring händelsen var inget att ifrågasätta. Det var inte första gången, och båda visste vad som kunde krävas av dem.
Gustafs Iphone brummade till i fickan på den uppknäppta vapenrocken. Meddelande från Chris.
”Jesper och Frida kommer över på grill i kväll? OK?”
”Kul!” textade Gustaf snabbt tillbaka.
Jespers och Fridas son Ask var bara några månader äldre än Elin och gick i samma dagisgrupp. Det skulle bli en trevlig kväll för alla.
Bredvid honom drog Mathias med en smäll igen den tunga dörren till Galten. Hydrauliken gjorde att dörren inte kändes annorlunda än en vanlig bildörr, trots att den vägde några hundra kilo. Enbart det skottsäkra fönstret var över en decimeter tjockt.
Radion brusade till i Gustafs öra.
”Viper från Bandaid! Inväntar eldtillstånd. Kom!”
Gustaf skulle just ge ordern om eldgivning, när övningsfältsledningen bröt in.
”Alla enheter! Eld upphör, eld upphör! C-17 Globemaster startar österut.”
En nackdel med Kråks skjutfält var närheten till flygplatsen i Karlsborg. Enligt de äldre husarer som mot alla odds hade klamrat sig kvar vid en tjänst på regementet hade det varit betydligt värre på den gamla goda tiden. Då hade det startat Viggenplan från F 6 hela tiden och skjutövningar blivit avbrutna ständigt och jämt. Nu var det bara enstaka transportplan i veckan.
”Bandaid från Viper! Eld upphör. Säkra och kliv ur. Kilo Lima lyfter.”
Kilo Lima var SOG:s anropssignal vid insats. Vid genomgången, efter det obligatoriska entimmes fyspasset på morgonen, hade de informerats om att två patruller, Hasses och Augusts, skulle till Afghanistan senare på dagen.
Ett vrål spred sig ut över nejden när det enorma Globemasterplanet varvade upp sina fyra turbofanmotorer inför starten.
Insatsen i Afghanistan var officiellt avslutad. Men inofficiellt och kvalificerat hemligt agerade de fortfarande. Gustaf var inte ens säker på att regeringen kände till det. Eventuellt var det ett eget initiativ från försvarsledningen.
Problemet var de tolkar som svenska regeringen hade övergivit i Afghanistan och som inte erbjudits asyl i Sverige som tack för lång och riskfylld tjänst. Flera hade redan mördats, i två fall tillsammans med hela sina familjer. Under förevändning att det fortfarande fanns utrustning att hämta hem från Afghanistan evakuerade nu Försvarsmakten i tysthet tolkar med familjer och skjutsade dem till varierande polisstationer i Sverige, helst nära en civil flygplats eller ett färjeläge, där de fick ansöka om asyl som vanligt. Det hade även diskuterats att rubricera det hela som arbetskraftsinvandring och ge tolkarna anställning på olika regementen, men det skulle lämna för många pappersspår, och familjerna skulle inte kunna följa med i första steget.
Nu hade läget för ännu en tolk blivit akut, och två patruller skickades iväg för att evakuera honom och familjen innan talibanerna nådde fram till deras by.
Med ett vrål seglade Globemastern upp över trädtopparna norr om skjutfältet och tog höjd österut upp över Vätterns vatten, som gick att skymta bortom regnslöjornas grå spöken.
Tyst höjde Gustaf högerhanden i en honnör mot flygplanet, som strax försvann in i molnen.
Nästa gång kunde det vara hans egen patrull.