Det var kyligt i konferensrummet. Maria sneglade på sitt Omegaur och önskade att hon hade tagit med en kofta. Klockan hade stannat på tio i elva. Batteriet hade tagit slut i den tunna guldklockan. Klockan på väggen stod också stilla. Mötet skulle ha börjat klockan elva, men ingen av representanterna för elbolagen hade dykt upp, trots att klockan måste vara närmare tolv. Hon hade lämnat in en handskriven lista med besökarnas namn till vakten, som skulle skriva besöksbrickor för hand och eskortera upp dem till henne.
Hon hade försökt att ringa mötesdeltagarna, men inte ens de fasta telefonerna i riksdagshuset fungerade. Med strömavbrottet fungerade inte datorerna heller, så e-post var även det uteslutet. Kanske hade deltagarna avanmält via e-post?
Till slut tog hungern överhanden, och hon beslöt att gå ner till restaurangen. Frukosten hade bestått av bara lite bröd och ost.
Dörren in till restaurangen var låst. En handskriven skylt satt fasttejpad på dörren.
”Stängt på grund av strömavbrott.”
Cyberattackerna måste ha varit omfattande. Varken försvarsdepartementet eller MSB hade hört av sig med någon information, och strömavbrottet var nu inne på sitt fjärde dygn. Det delades inte ens ut någon information i riksdagshuset. Nästan ingen personal fanns på plats, och detsamma gällde de myndigheter och departement som Maria besökt till fots. Hon hade inte ens fått tag på näringsministern. Enligt departementet hade han inte återvänt från semestern på Kanarieöarna.
Situationen var helt ohållbar. Hemma kom det inget vatten ur kranarna, och de flaskor med Loka som hon hade köpt kontant var redan slut. Hur skulle hon ens kunna borsta tänderna i kväll? Hon hade inte duschat på fem dagar. Svettlukten kunde maskeras med parfym, men i dag skippade hon sminket. Sminkservetterna fungerade visserligen, men det blev aldrig riktigt bra om hon inte kunde tvätta sig ordentligt efteråt. Tack och lov att det senaste frisyrbytet var till kortklippt hår.
Hur var det med Linus? Var han på plats i studentlägenheten i Växjö? Det gick inte att ringa till honom. När skulle telefonerna fungera igen?
Om strömmen inte kom tillbaka snart skulle hon ta tåget hem igen. Riksdagen skulle ändå inte öppna förrän om nästan två veckor, och hon behövde faktiskt inte vara i Stockholm. Hemma borde de ha ström. Cyberattacker mot elförsörjning och vattennät kanske var intressant att utföra i Stockholm, knappast i Ljungby. Dessutom hade de ju egen brunn, så om det kommunala vattnet var angripet hade de åtminstone vatten så länge strömmen fungerade.
Maria beslöt sig för att gå ner till vakten.
”Nej, ingen av dina besökare har kommit. De kommer nog inte igenom.”
Vakten nickade ut genom glasdörren och bort mot Riksbron.
Bron var full av demonstranter med plakat i händerna. En linje med poliser i kravallutrustning försökte mota bort dem från riksdagshuset och Riksgatan.
”Vatten och ström eller politiker i Strömmen!”
”Mina barn är hungriga!”
”Ansvar!”
”Nyliberaler eller nyfascister?”
Plakaten var handskrivna med tjocka bokstäver på olika former av kartong eller färgat papper. Nidbilderna var fler än hon kunde räkna. Ett plakat föreställde en man som hängde från en lyktstolpe. Som vanligt var folk otacksamma, fattade de inte att även politikerna var drabbade? Det fanns ingen gräddfil, nödströmmen fungerade inte ens i riksdagshuset. Dessutom var det regeringen de borde demonstrera mot, inte riksdagen. Situationen var regeringens ansvar.
Flera demonstranter verkade ha brutit upp gatstenar. Medan Maria förstummad blickade ut mot tumultet såg hon hur stenar började flyga genom luften mot de tio poliserna.
”Borde det inte vara fler poliser?”
Vakten slog ut med armarna.
”Förstärkning är säkert på väg. Förslagsvis ger du dig av härifrån medan du kan, ta kulverten bort till Mynttorget och gå ut där. Vi släpper inte ut någon härifrån så länge stenarna flyger i luften.”
”Vet du någon restaurang som har öppet? Jag har slut på mat hemma, och affären är stängd.”
Vakten skakade återigen på huvudet och höll upp en dubbelsmörgås.
”Ingen aning. Jag tog med den här hemifrån. Det blir en massa övertid nu, ska bli gott när strömmen är tillbaka igen. Nästa lön kommer att bli fet. De flesta kolleger dyker inte upp, så jag har kört dubbla pass de senaste dagarna. Har gångavstånd från Söder, tack och lov.”
Lukten av grillad korv och kolrök fick henne att dras till Plattan på Sergels torg. Kön till korvgubbens koleldade grill var säkert hundra meter lång, och en lika lång kö gick till en vagn med kolbakad potatis. Flera män i bylsiga jackor stod på linje med armarna i kors och vaktade gatuförsäljarna.
”Korv med bröd 100:-”
”Bakad potatis med skagenröra 200:-”
Maria skakade på huvudet. Vansinne. Visserligen hade hon tre hundralappar i plånboken, men aldrig att hon betalade tvåhundra för en bakad potatis om det inte var på en finare restaurang. Det måste gå att få tag på mat någon annanstans. Fullständigt sjukt. Hon var ändå riksdagsman, MSB borde se till att hon fick mat. I eftermiddag skulle hon minsann gå bort till MSB, vid Skatteverket på Kungsholmen. De måste ha mat till viktiga personer, som riksdagsmän.
Maria fick låsa upp porten för hand, eftersom kodlåset inte fungerade. På vägen upp till lägenheten stannade hon halvvägs och hämtade andan. Hon kände sig yr och törstig. Munnen var torr och det smakade blod. Huvudvärken bultade allt värre. Förhoppningsvis fick Stockholm Vatten ordning på vattnet snart, så att hon kunde svälja några Alvedon. Nu behövde hon få vila och ta det lugnt. Det var ju eftermiddag, och det fanns en flaska Chianti i skåpet. Att ta några glas på eftermiddagen var ju okej. Aldrig dricka för att bli av med baksmälla. Aldrig dricka före lunch. Aldrig dricka ensam. Nåja, tekniskt sett var hon ju inte ensam, det fanns andra i byggnaden.
Med sprängande huvudvärk famlade hon med nycklarna till lägenheten, när grannens dörr öppnades. Den gamla tanten i grannlägenheten kom ut, åtföljd av en instängd lukt av urin och otvättade kläder. Det luktade pensionär, men också en söt, obehaglig doft som Maria inte kunde placera. Hon hade lovat sig själv att aldrig bli en illaluktande pensionär. Både hon och Eskil skulle minsann duscha dagligen, oavsett hur gamla de var.
”Fru Rödhammar, när kommer de och hämtar Bertil?”
Tanten nickade inåt lägenheten.
”Vad menar du?”
”Han har börjat lukta, och de svarar inte i telefon. Ska de inte hämta honom? Jag får så ont i ryggen av att sova på soffan.”
Illa till mods följde Maria med tanten in. Lukten i lägenheten var ännu värre, och i sovrummet var stanken fruktansvärd. Maria lyckades hålla tillbaka kräkreflexen och viftade bort flugorna från ansiktet.
I sängen låg tantens make med ögonen fridfullt stängda. Hade det inte varit för att han var kritvit och att ansiktet såg insjunket ut under alla flugor som kröp över honom hade det sett ut som om han sov.
”Vad har hänt?”
”Bertil somnade in för tre dagar sedan, på morgonen låg han där så lugnt. Det var nog hjärtat. Hans medicin hade tagit slut, alla apotek var stängda eller hade slut på hjärtmedicinen, och vårdcentralen eller färdtjänsten svarade inte i telefon. Nu har jag tagit farväl tillräckligt, jag vill att de hämtar honom.”
”Jag beklagar förlusten.”
Vad skulle hon göra? Vart vände man sig? Hon behövde visa lite ledarskap. Tanten kunde inte ha det så här, det var ovärdigt.
Efter att ha knackat runt i huset fick hon till slut tag på två män som kunde hjälpa till att bära ut Bertils kropp, insvept i ett vitt lakan, till trottoaren utanför. En vit lögn till tanten fick duga. Det kunde inte göra någon skada.
”Den officiella instruktionen är att lägga ut döda kroppar på gatan, tillsammans med en lapp med namn och personnummer. Snart kommer ambulansen och hämtar Bertil. De har mycket att göra nu, men de kommer senare. Jag vet, jag sitter i riksdagen.”
Yrseln och huvudvärken blev inte bättre av att gå ytterligare en vända i trapporna. Nu sved det på sidan av ryggen också. Maria hade aldrig känt sig så törstig och svepte i sig två fulla glas med Chianti, innan hon kom på att hon behövde ta Alvedon också.
Hon måste ha somnat på soffan, för när hon vaknade lyste morgonsolen in genom fönstret. Huvudvärken var tillbaka, och törsten. Visserligen var det morgon, men det fjärde glaset rödvin var det enda drickbara som fanns till hands. Hon bälgade i sig det. Badrummet stank av urin, men hon kissade i toaletten ändå. Det kom knappt något kiss alls, bara några droppar, och när hon kissade sved det i ryggen. Om hon köpte en hink kunde hon kanske bära hem vatten från Karlbergssjön eller Brunnsviken och skölja ur toalettstolen med. Vilket vatten var närmast? Det gick väl att dricka svenskt sötvatten? Svenskt vatten skulle ju vara renast i världen. Fast Brunnsviken var väl Östersjön och bräckt vatten? Hon bestämde sig för Karlbergssjön.
Hon letade fram en plastkasse och stoppade ner alla de tomma Lokaflaskorna och begav sig av. När hon kom ut låg Bertils kropp kvar i sin vita svepning. Två kråkor flaxade upp från kroppen och flög iväg. Vedervärdigt! Hon skulle minsann ta upp det här med MSB.
En lukt av brandrök låg över gatan. Någonstans eldades det. I höjd med Tegnérlunden tog stanken av avföring, urin och sopor över. Någon hade kissat mot en husvägg, alldeles intill en hög med soppåsar. Tack och lov började det regna. Det borde skölja rent.
Ett stycke längre bort längs Tegnérgatan gick hon förbi ytterligare två svepningar. Blöta av regnet tecknade de vita lakanen tydligt konturerna av människokroppar.