Anna hade inte förstått hur nära en by mammans torp egentligen låg. Den gamla Europavägen hade dragits för att undvika byar och lämnat Svenshögen till sitt öde, även om byn fortfarande hade en järnvägsstation som höll liv i möjligheterna till pendling. Annars var Svenshögen ignorerad av både den gamla Europavägen och den nya motorvägen, ensam vid Stora Hällungens norra spets, med Ucklum vid den långsmala sjöns södra ände.
Det var inte längre än dryga sex kilometer med cykel. Ville man ta en genväg kunde man följa en grusväg in till en av de små gårdarna som dolde sig för den gamla Europavägen och sedan ta sig några hundra meter genom skogen på stigar, innan man återigen hade grus under fötterna. Den vägen var bara två kilometer.
Till Svenshögen valde trion det senare och ledde cyklarna genom skogen. Både Calles och Annas mountainbikes klarade stigen galant, men Gudrun vägrade cykla med sin gamla cykel på en skogsstig.
Hela gårdagen hade spenderats i lillstugan, tvättandes kläder. Vatten kokades upp på den vedeldade kökspannan och späddes ut med kallvatten, kläder dränktes och masserades i ljummet såpvatten, sköljdes i kallvatten och vreds ur. Ute hade det regnat, så torkningen fick ske på linor över lillstugans varma kamin och kokplatta. Känslan av nya rena kläder, inte bara de underkläder de tvättade flera gånger i veckan, var underbar. Det gällde att se välvårdad ut i dag. Att svettas den långa vägen runt fick vänta till hemfärden.
De kom ut ur skogen på höjderna över det gamla magnifika sanatoriet, vars renovering hade avbrutits tillsammans med allt annat. Över koppartaken glittrade i förmiddagssolen Stora Hällungens vattenyta mellan de allt kalare lövträden.
Anna kände hur pulsen ökade, trots att det var nerförsbacke. Tänk om det inte kom något folk? Ännu värre, tänk om det kom folk? Hon skulle göra sig till åtlöje.
De hade i möjligaste mån delat ut handskrivna lappar om informationsmöte med anledning av strömavbrotten längs hela gamla Europavägen, i Svenshögen, Ucklum och Svartehallen. Mer än en gång hade de blivit bortjagade, men oftast var allt öde. Många hus visade tecken på liv med rök ur skorstenar, men två villor hade varit nedbrunna. Till slut hade hennes mammas skrivarpapper tagit slut och de fick ge upp. Handleden värkte fortfarande efter allt skrivande. Tittade ens folk i sina brevlådor längre? För många var det säkert alldeles för långt till Svenshögen, men det fanns ju alltid cykel.
Gudrun kände någon som hade nycklar. Blev det alldeles för många kunde man stå utomhus.
När de svängde in mot sanatoriet andades Anna ut. Det stod inte mer än ett tjugotal cyklar utanför byggnaden.
Lokalen var halvfull. Ett femtiotal personer hade anslutit. Det luktade direkt illa. Surt. Kanske var det den instängda luften i en fuktig och kall lokal, men efter en stund insåg hon att det var människorna som stank. Männen hade skägg eller lång skäggstubb. Kvinnorna var osminkade. Hår glimmade av fett eller var rufsigt. Nästan alla var bleka och hålögda, och många hade spruckna läppar. Säckig hud hängde på framträdande kindben. Kläderna var ostrukna och smutsiga. Hela församlingen såg ut som ett gäng uteliggare som blivit inlurade till ett väckelsemöte.
Anna tvekade, men tog till slut mod till sig och gick fram. Calle följde med, men höll sig i bakgrunden.
”Välkomna! Jag heter Anna Ljungberg och är dotter till Gudrun Ljungberg. Allt jag begär av er är ett öppet sinne och att ni vill lyssna till vad jag har att säga.”
”Men vem är du? Varför ska vi lyssna på dig? Jobbar du åt kommunen?”
”Ja, vad vet du? När kommer strömmen tillbaka? När ska ni ställa ut färskvattentankar, som ni brukar?”
Folk började nicka och mumla. Hon behövde visa auktoritet och någon form av bemyndigande. En halvlögn fick duga.
”Jag jobbar på smittskyddsenheten på Sahlgrenska universitetssjukhuset och Karolinska institutet. Vi har att göra med en väldigt annorlunda smitta.”
Hon behövde använda termer som de förstod.
”Det handlar om ett virus, ett nanovirus, som angriper elektronik och förstör den. Elektronik har inget immunförsvar. Allt som i någon form är beroende av elektronik slutar att fungera. Det inkluderar fordon.”
Folk satt eller stod tysta. Anna såg till slut nickanden och hur församlingen började prata kontrollerat med varandra. De förstod. Hon kunde fortsätta.
”Allt faller samman. Strömförsörjningen är borta. Varor kan inte köras ut till butikerna. Skörden kan inte tas in. Ni kommer inte åt era pengar på banken. Pengarna kan rentav vara borta. Datorerna är förstörda, och allt som styrs av datorer har slutat att fungera.”
”Vad menar du? Var är mina pengar? Mina aktier och fonder?”
”Ni måste förstå situationen. Vi måste klara oss med det vi har. Vi måste ställa om. Strömmen kommer aldrig tillbaka igen.”
”I helvete heller! Vi behöver bara vänta ett tag till, så fixar det sig. Myndigheterna har en plan och ordnar det.”
Mannen ställde sig upp. Folksamlingen nickade igen.
”Ja, strömmen kommer snart tillbaka.”
”Jag har hört att de delar ut mat i Göteborg.”
”Ja, det har jag också. Mina grannar har gett sig av dit, och de har inte kommit tillbaka. Det finns värme, mat och fungerande el i Göteborg.”
Anna skakade på huvudet. Aldrig att det hade ordnat sig i Göteborg. Det gick ju inte ens att kommunicera. Visst hade det gått nästan en månad, men kanske hade Erik lyckats ordna något motmedel? Men det skulle inte hjälpa, all förstörd elektronik behövde bytas ut. Fanns det ens intakta fabriker längre?
”Jag kommer från Göteborg, ni har fel.”
Anna försökte låta övertygande, men ingen lyssnade längre.
En kvinna kom fram och började skälla ut henne.
”Du ska inte komma hit och lura i oss en massa lögner. Strömmen är tillbaka i Göteborg. Du borde veta hut!”
Anna skulle precis replikera, när Calle tog henne i armen och drog henne åt sidan.
”Det är ingen idé, älskling. Folk vill inte lyssna. Du har i alla fall försökt.”
Lokalen tömdes, men tre personer satt kvar. En äldre man i blåställ, höga gummistövlar och Arlakeps samt ett par i 40-årsåldern. Kvinnan var gravid. Mannen i blåställ reste sig, gick fram till Anna och Calle och sträckte fram handen.
”Nils Andersson. Jag har mjölkgården några kilometer norr om Gudruns. Jag tror på dig. Förstår inte att folk inte inser vad som har hänt.”
”Tack, äntligen någon.”
”Men jag förstod det redan innan.”
Anna rynkade på pannan.
”Hur då?”
”Den jävla traktorn och den jävla mjölkroboten knäckte gården. Tio miljoner i skulder, och räntorna drog iväg. Veckan före det sista strömavbrottet var fogden här för att inventera och sätta datum för exekutiv auktion. Auktionen skulle ha hållits för två veckor sedan. Finns inte en chans i världen att banken och fogden skulle backa om inte allt gått rent åt helvete. Inte en chans. Vi är fria.”
Han skrattade till men avbröts av en hostattack.
Paret anslöt till gruppen. Mannen tog till orda.
”Nästan samma här. Mitt insulin är snart slut, och det finns inget nytt att få tag på. Vårdcentralen har inte ens öppet längre. Apoteket har plundrats. Polisen finns ingenstans. Får jag inte nytt insulin är jag död innan den första snön faller. Vem ska ta hand om Eva och barnet? Göteborg kanske är vår enda chans, även om jag inte tror på det. Vi kanske ger oss av ändå.”
Nils nickade.
”Fria. På gott och ont.”
Anna öppnade ögonen. Regnet som slog mot vindsfönstret måste ha väckt henne.
Något kändes annorlunda. Luktade annorlunda.
Det luktade rök. Inte den friska lukten av björkved, utan den fräna stanken av brinnande plast.
Hon ruskade på Calle.
”Det brinner!”
Calle kom blixtsnabbt på fötter och rusade nerför trappan iklädd endast kalsongerna. Anna skyndade efter. Luften på undervåningen luktade ännu värre.
”Gudrun!”
Det var kolmörkt, men Calle fick fram tändstickor och tände en fotogenlampa. Luften var dimmig av ångor och rök som verkade komma från köket.
”Mamma!”
Anna rusade mot mammans sovalkov, men Calle stoppade henne och knuffade henne mot ytterdörren.
”Ut! Röken är giftig, tänk på barnet.”
Hon famlade med låset, fick upp ytterdörren. Den kalla regnvåta friska luften strömmade mot henne och hon sprang halvnaken huttrande ut på gruset.
Några sekunder senare bar Calle ut hennes mamma och rusade sedan in igen.
Gudrun satte sig upp och hostade. Hon fortsatte hosta, hesa raspiga uppstötningar. Anna tog henne i sina armar och höll om henne.
Nästa gång Calle kom ut bar han på ett rykande tygbylte som han dumpade i det blöta gräset och stampade på.
”Det var Gudruns mobiltelefon som brann. Nanomiterna måste ha kortslutit batteriet.”
Det blev ingen mer sömn den natten. Calle öppnade alla torpets fönster på vid gavel och tände i kökspannan för att hjälpa till att vädra ur huset. Anna och hennes mamma satt och huttrade i lillstugan, tills stugans lilla kamin hade fått upp värmen.
När gryningen började sprida sitt ljus genom regnmolnen hjälptes de åt att bära ut all elektronik som innehöll någon form av batterier. Det var bäst att vara på den säkra sidan och nästan alla apparater hade batterier som drev någonting, även om alla batterier knappast var kraftiga nog. Det blev en samling med platt-tv, mikrovågsugn, radio, klockradio och disk- och tvättmaskin. Även kylskåpet och ugnen bars ut.
Det lilla torpet kändes med ens rymligare, även om det fanns kvar en svag lukt av bränd plast. Och om några veckor skulle hon och Calle flytta ut till lillstugan.