Efter den första natten i sovsäck, i en bivack gjord av en vattentät poncho, övergav Filip all packning i motorcykelväskorna. Om han ransonerade skulle maten räcka nästan hela vägen, men han var osäker på om han verkligen skulle orka hålla tempot med tre mil om dagen om han inte fick äta full ranson. Enligt den inritade rutten på papperskartan var det nio dagar fram till Lilla Edet. Den tionde dagen borde han nå Stenviken, med obegränsat med mat, värme och en riktig säng. Antagligen kunde han klara den sista dagen utan mat. Det skulle ju vara målgång.
Med lite tur kunde han ordna lite mer mat på vägen. Han skulle ju bara vandra cirka nio timmar om dagen, pauser inräknade, så det fanns tid över. Inom två dagar skulle han nå Västgötaslättens jordbruksbygder, och något borde det finnas att äta där, om det så bara var fallfrukt eller oskördade veteax. Vete gick att plocka, tröska ur kornen för hand, lägga i vatten i några timmar och sedan koka gröt av. Här och var borde det också gå att gräva upp potatis.
Från motorcykeln hade han sett oskördade sädesfält med övergivna skördetröskor och traktorer, liksom potatisåkrar där blasten hade fått vissna utan att slås och antagligen hade dragit med sig röta ner i potatisen. Allt ruttnade bort, om det inte handlade om härdiga äldre sorter. Ett år hade Filip själv gjort misstaget att sätta några av de kommersiella sorterna, som Bintje och King Edward. Utan besprutning hade han förlorat nästan hela skörden, och de potatisar som inte var fördärvade ruttnade snabbt i jordkällaren på Stenviken. Efter den läxan hade han hållit sig till kommersiellt lågavkastande, härdigare potatis.
Tivedens regntunga skogar var öde och han såg inte en själ förrän vid Undenäs, där två kor mötte honom på vägen. Kossorna ignorerade honom och betade lugnt vid vägkanten. Resten av besättningen höll sig kvar ute på ängsmarkerna på rätt sida om elstängslet, vars trådar rivits ner på flera ställen. Att döma av komockorna på vägen rörde sig djuren fritt i området.
Filip vågade inte gå genom byn, utan bestämde sig för att gena över fälten. Till en början klev han motvilligt över elstängslet, även om strömmen garanterat var bruten eftersom korna redan rivit ner tråden. Minnet av kyssar från elstängsel släppte man inte så lätt, men kunde korna kunde han.
Halvvägs förbi byn lämnade han den inhägnade betesmarken och klev återigen över ett strömlöst elstängsel och in på oslagen vallodling. Flera kor hade redan insett att gräset var mindre brunt och dessutom längre på andra sidan och betade redan nu av det som skulle ha blivit deras vinterfoder. En traktor med slåtterbalk stod stilla i andra änden, närmast vägen, efter att ha slagit bara några få meter av det nu knähöga gräset.
Den natten slog han läger vid en sjökant, några hundra meter från vägen. Efter att hundar skällt på honom nära några hus vid sjön hade han skyndat vidare och hittat en plats långt från närmaste bebyggelse. Han hörde röster ute på vägen och vågade inte tända sin Kelly Kettle för att värma vatten.
Middagen fick bli större delen av en burk jordnötssmör.
Under nästa dags vandring började skogen luckras upp och landskapet plana ut. Det var betydligt lättare att gå nu när han hade nått Västgötaslätten. Alla småvägar gjorde det enkelt att undvika samhällen och byar, även om han vid ett tillfälle fick vända när en vägspärr med varningsskyltar om beväpnad vakthållning spärrade av en gård.
Han korsade Göta kanal vid Jonsboda. Caféet intill bron var övergivet och dörren stod öppen. Snabbt skyndade han över den smala kanalen. Tack och lov hade ingen kommit på tanken att upprätta en spärr vid bron.
På kvällen uppenbarade sig ett litet falurött torp som en färgglad gåva från den höstkala lövskogen, som omslöt grusvägen han gick på. Torpet verkade helt övergivet, och björk- och eklöv hade samlats på trappan.
Filip bestämde sig för att chansa. Efter att ha letat runt en stund i det undflyende dagsljuset hittade han en rostbrun spade och bröt upp dörren. Lukten av fukt och mögel kunde han leva med. Han rullade ut sovsäcken på den tomma sängens musätna madrass och somnade omedelbart.
Det var i den sängen han hörde den första skottlossningen sedan Stockholm.
Han var inte säker på om det första skottet hade väckt honom, men när han kommit upp ur dvalan handlade det inte längre om enstaka skott, utan om kraftig eldgivning, rappa stötar av skott. Filip drog på sig kläderna och smög sig fram till ett fönster. Mellan de kala träden såg han stråk av spårljus som på andra sidan om åkrarna och den skyddande skogen ilsket stack iväg mot den stjärnklara natthimlen i olika riktningar.
Ur benfickan fick han upp kartan och plockade fram tändaren för att få lite ljus. Tidan. Skottlossningen kom från byn Tidan, ungefär fyra kilometer bort. Han hade gjort rätt som även undvikit byarna.
Efter vad som kändes som en evighet slutade eldgivningen, men han kunde inte somna om. Till slut gav han upp och packade efter bästa förmåga ihop med ett värmeljus som enda belysning. Enligt de självlysande visarna på hans armbandsur var klockan fyra, och så fort som möjligt ville han lägga avstånd mellan sig själv och Tidan.
I gryningsljuset öppnade till slut skogen upp sig till ljudet av rinnande vatten. Grusvägen övergick i asfalt och framför honom flöt Tidans å. En smal enfilig bro sträckte sig över till andra sidan via en liten ö, omsluten av det flödande vattnet. Mellan de kala träden syntes resterna av två hus på var sin sida om vägen över den lilla ön. Murstockarna reste sig anklagande mot den mulna morgonhimlen. Det steg fortfarande rök ur ruinerna.
Filip tvekade och spanade upp- och nerströms. Ån var kanske hundra meter bred och om möjligt ville han slippa simma till andra sidan i det kalla, bruna vattnet. Någonstans måste han oavsett passera över en bro. Tystnaden var påträngande, men inga ljud gjorde den fräna lukten av brandrök sällskap.
Även om det kunde uppfattas som fientligt tog han fram hagelbocken ur vapenväskan och började försiktigt gå över bron med vapnet höjt.
Den första kroppen låg precis på andra sidan bron, omgärdad av soppåsar intill en omkullvält, grön soptunna. En man i 50-årsåldern med svårt sargat huvud.
”Hallå?”
Han fick inget svar.
Till slut vågade han sig in på tomten och plockade på sig fallfrukt. Det nedbrunna huset omgärdades av en välskött trädgård i höstvila. Upphöjda odlingsbäddar i sina ramar samsades med bärbuskar och fruktträd. Längs det fortfarande oskadade garagets södervägg reste sig ett hembyggt växthus. Tomma tomatplantor skvallrade om att växthuset inte hade något att erbjuda längre.
Det fanns oskördade morötter i en av drivbänkarna och han drog upp elva morötter och rev åt sig ett rejäl knippe persilja. Han kände sig som en tjuv som stal från en kyrkogård.
På väg över ön, tuggande på frisk persilja och med fickorna fyllda med äpplen och morötter, kunde han inte undgå att kasta en blick in i ruinerna av det förkolnade boningshuset. Resterna av flera kroppar, en längre och flera kortare, låg tätt tillsammans innanför ytterdörrens stentrappa. Förkrympta muskler och fett hade bränts in i skeletten, och den längsta kroppens bruna kranium tittade anklagande på honom.
Han rusade därifrån, ville inte stanna en sekund i onödan. Stenviken fanns fortfarande långt därborta och väntade på honom. Han brydde sig inte om att utforska de nedbrända byggnaderna på andra sidan vägen. Ön måste ha varit perfekt. Det borde finnas gott om fisk i ån, men med de fasta broarna var vattnet bara en illusion av skydd. Stenviken hade i alla fall ordentligt med vatten på alla sidor och ingen broförbindelse, så länge vintern inte blev kall och isen lade sig.
Vid nästa, kortare bro över till fastlandet låg ytterligare en kropp bortkastad som en trasdocka. En man i Filips ålder, skjuten med flera skott i ryggen. Ett flugfiskespö låg bredvid honom på bron.
De följande dagarna gick Filip upp när gryningen började utkonkurrera de magnifika, stjärnklara nätterna. Han hade aldrig sett en sådan stjärnhimmel förr. Sedan gällde det att gå så långt som möjligt innan det blev helt ljust. Han tog pauser mitt på dagen och fortsatte på eftermiddagen och så länge som det gick kvällstid. Det var visserligen svårare att navigera efter kartan, men mörkret erbjöd skydd och trygghet. Kom någon kunde han sticka rakt ut på ett fält eller in i en skog och lägga sig ner. Utan belysning kunde ingen hitta honom. Alla var blinda i mörkret, inte bara han själv.
Tre dagar senare passerade han Nossebrotrakten och Västgötaslätten gav upp och övergick i skog. Maten var nästan slut, trots att han pallade äpplen så fort han såg ett övergivet hus. Byggnader som inte verkade öde skyndade han sig istället förbi. Försöken att gräva upp potatis från fälten hade bara gett ruttna rotfrukter och han hade ganska snart gett upp. Vete gick bara att plocka i dagsljus, men kornen var ofta mögliga. Dessutom måste han visa sig ute på öppna fält för att skörda, och efter att ha hört rop undvek han att visa sig stillastående i dagsljus.
I morgon eftermiddag skulle han nå Lilla Edet. Det var den minsta orten som hade bro över Göta älv. Alternativen, Vänersborg och Trollhättan, hade aldrig varit aktuella. Alldeles för stora städer, alldeles för mycket folk. Han kunde försöka låna eller stjäla en båt någonstans i älvdalen och ta sig över, men det var antagligen ännu farligare än att försöka gå genom Lilla Edet. Sedan var det bara en dag kvar ut till Stenviken, en dag utan mat.
Han hade åtminstone obegränsad tillgång på vatten. Med ett ordentligt filter nedpackat i Katon var det inga problem att ordna dricksvatten. Att filtret fungerade korrekt var tydligt. Magen var fortfarande i perfekt form. Så länge han hade vatten orkade han ta sig vidare på kroppens reserver. En dags vandring till Stenviken utan mat skulle han klara. I värsta fall kunde han dumpa ryggsäcken och gå den sista biten med bara hagelbocken och Katon. Ryggsäcken kunde han alltid hämta senare, efter att han hade fått mat och vilat ut i stugan på den egna ön. I alla fall någorlunda egna. Det var knappast någon risk att brorsan var där. Han satt nog och svalt inne i Göteborg och väntade på att staten skulle rädda familjen.
När han passerade Koberg arbetade folk ute på fälten. Män och kvinnor tittade upp från sina sysslor, men Filip stirrade ner i marken och gick raskt vidare. Ingen stoppade honom, men han kände blickarna i ryggen. Det började regna, för första gången dagtid sedan motorcykeln gått sönder. Flera nätter hade regnet slagit mot hans bivack, men hittills hade han haft turen att inte behöva vandra i regn.
Över fält med vissnande vall eller ruttnande spannmålsodlingar tog han sig förbi Upphärad och Sjuntorp och kom ut på motorvägen mellan Göteborg och Trollhättan en bit söder om Torpabron.
Lukten av eld och rök blev starkare när han närmade sig Lilla Edet. Från staden steg det upp rökstrimmor mot skyn i oktoberregnet, som efter ett tag uppslukades av himlens grå dysterhet.
En lukt av sopor och avföring låg över nejden när han lämnade motorvägen och började gå in i staden. Överallt låg papper och annat blött skräp, uppvaktat av fåglar och lösspringande hundar i flock. Var det regnet som fick folk att hålla sig inomhus? Å andra sidan kantades vägen mest bara av trista lager- och industrilokaler efter de första villorna.
När Göta älv uppenbarade sig svämmade vattnet nästan ända upp till vägen. Filip hade passerat här många gånger på motorcykel, men vattnet hade aldrig stått så här högt. Kraftverket måste vara stängt och fördämningen hann inte med flödet. Bruset av älvvatten som tvingade sig över den låga fördämningen hördes tydligt.
En vibration kändes i marken. Filip kunde inte placera varifrån den kom, men det kändes som om åskan gick långt bort i fjärran, precis på gränsen till vad som var hörbart. Han fortsatte att gå ner mot bron, men kastade en blick över axeln. Längre upp från älvdalen såg det ut som om dimma höll på att rulla ut sig, trots att det redan regnade.
Han vände sig om igen. Vattnet hade nu trängt upp på vägen och dolde de vita strecken på asfaltsvägen. Så hade det inte varit bara sekunder tidigare.
Känslan av åska var inte längre bara en känsla.
Ett muller rullade över nejden. Fast i motsats till åska tonade det inte ut utan tilltog i styrka. Ljudet kom uppifrån älvdalen, där dimman närmade sig och växte sig allt högre mot de regntunga skyarna. Ljudet av forsande vatten tilltog.
Bron som bredde ut sig i en vid båge åt höger över älven låg bara några hundra meter längre ner, nedanför fördämningen. Ljudet av forsande vatten tilltog och Filip började springa. En snabb blick över axeln visade att vattnet nu gick halvvägs upp över vägen och snabbt fortsatte att stiga.
Industribyggnader skymde nu sikten mot älven och Filip sprang så fort han kunde med ryggsäcken på ryggen. Till höger om honom föll älven undan, när han passerade fördämningen. Hela älvfåran var vit av frustande vatten. Den annars så stilla älven var nu en vit fors. När han kom upp på bron vällde nu vattnet över fördämningen och mullret blev allt kraftigare. Bortom industribyggnaderna runt dämmet rullade dimmolnet snabbt närmare.
Filip var halvvägs uppe på bron när fördämningen brast med en knall. För ett ögonblick såg det ut som om vattnet lugnade ner sig och det våldsamma fallet över dammens kant förvandlades till en ilsken fors. Han fortsatte att springa. Framför honom sprang fler män och kvinnor, lämnande fiskespön efter sig.
När han var mitt uppe på bron träffade dimman industrilokalerna vid den brustna fördämningen, och ur dimman bröt en massiv, flera meter hög vattenvägg fram och slet med sig de gamla tegelbyggnaderna, som åter blev tusentals tegelstenar istället för en hundraårig helhet.
Mitt i älven gick bron över en ö med en stor, blå plåthall, lika hög som bron.
Det var kanske tvåhundra meter kvar till land. Filip krängde snabbt av sig ryggsäcken, ryckte till sig vapenväskan och sprang för livet. Vattenväggen träffade plåthallen, som knycklades sönder och kastades mot bron. Ljudet var öronbedövande och bron skakade till när resterna av plåtbyggnaden och flodvågen träffade brovalvet.
Brons skyddsnät räddade Filip från att träffas av byggnadsdelar, men en springande fiskare framför honom klipptes tvärt av på mitten av en stor takplåt. Flodvågen var nästan lika hög som bron, och kaskader av vatten kastades upp på körbanan, som nu skakade under hans fötter. Medan Filip sprang uppenbarade sig sprickor i asfalten som snabbt växte sig bredare och längre.
Han kom ut på klaffbron över slussen. Vattennivån höjdes snabbt och skulle snart svämma över klaffarna. Flera människor stod på torra land bortom brofästet och gestikulerade. Kanske ropade de något, men det gick inte att höra någonting över det vrålande mullret.
Framför ögonen på honom, bara några meter längre fram, började brons två klaffar vrida sig från varandra, det kändes som han sprang i uppförsbacke och hela världen började vrida sig. Vatten, först som en rännil, sedan som en hård tackling, började forsa runt hans fötter.
Han stapplade framåt och med en kraftansträngning kom han över på den andra klaffen. Han vågade en snabb blick över axeln. Bakom honom försvann resten av bron i vattnet, och ersattes av vattnets vita, frustande vansinne.
Han nådde fast mark men slutade inte att springa. Hela älvdalen fortsatte att svämma över, och vattnet jagade både honom och folksamlingen vid brofästet upp på högre mark.
Till slut orkade han inte springa längre. Vattnet tycktes ge upp vid de första villorna, en bit från den gamla älvfåran. Villan närmast den ursinniga älven slets loss och följde med vattnet söderut.
Dämmet vid Helvetesfallet och Trollhättans kraftstationer måste ha rasat samman. Hade man inte tappat av vatten där sedan strömavbrotten började? Eller var det kraftverksdammen vid Vänerns gigantiska vattenreservoar som hade gett upp? Vattenmängden var enorm och verkade inte mattas av.
Filip kisade i skymningen söderut utmed älvdalen, mot Göteborg.