Överste Dan Stridén sköt cigarrasken över mahognyskrivbordet.
”Cigarr? Kubanska. Säkert sista chansen på länge.”
Gustaf skakade på huvudet.
”Nej, tack. Farligt för hälsan.”
”Skyll dig själv.”
Översten lutade sig bakåt i läderstolen och blåste ut ett stort rökmoln. Kylan hade börjat krypa in genom stenväggarna, och det var inte mycket varmare inne än ute. Naturligtvis rådde rökförbud i alla offentliga lokaler, men Stridén struntade högaktningsfullt i detta.
”Major Silverbane, eller ska jag säga Viper? Gustaf, kanske?”
”Viper duger gott. Det här är väl ett tjänsteärende, Dan?”
Gustaf betonade överstens förnamn och lät namnet hänga kvar i den cigarrstinkande luften.
”Nåväl, allt jag säger stannar förstås i detta rum.”
”Naturligtvis.”
”Dina kolleger har återvänt från utflykten till Stockholm. Två av dem.”
Bara två? Fyra kolleger hade lämnat.
Gustaf kunde inte dölja sin nyfikenhet och lutade sig intresserat framåt.
Eagles patrull hade skickats till Stockholm för att upprätta kommunikation, få order från högkvarteret och samla in en lägesbild. Det hade gått nästan två veckor, och Gustaf hade inte hört att de var tillbaka. Å andra sidan hade han varit ute och övertalat bönder att börja leverera mat in till Karlsborg under beskydd. Eller snarare beskyddarverksamhet.
”Eagle lyckades inte upprätta kontakt med högkvarteret. Vid Södertäljebroarna fick de forcera sig förbi insurgenter som krävde tull. Därefter mötte de kolleger från Livgardet vid Essingebroarna. Det hela urartade och skott avlossades. Eagle och Boone fick omgruppera, då livgardisterna fick undsättning och inte ville diskutera situationen som civiliserade människor. Nike och Flowchart betalade tyvärr det yttersta priset.”
Stridén stirrade kryptiskt på Gustaf, som inte gjorde en min. Nike och Flowchart. Niklas Niklasson och Filip Hammarström. Många år i gruppen, Niklas längre än han själv. Bägge gifta och hade barn. Niklas äldsta var redan i tonåren. Vad hade hänt? Skjutna av livgardister i Stockholm? Vad var det som pågick?
”Jävligt uppfattat. Har familjerna underrättats?”
Översten nickade tyst.
”Vi ligger dock lite lågt med det här. Eagle och Boone förföljdes aggressivt fram till utkanten av Flen, där de fick förföljarna på andra tankar. Sammanfattningsvis, och efter samråd med regionstaben och garnisonsledningen i Skövde, söker och tar vi tills vidare inte längre order från Stockholm. Vi ska koncentrera oss på att stabilisera läget här i Västra Götaland. Situationen i Stockholm är fruktansvärd, och vi kan knappast räkna med någon hjälp därifrån. Halva Söder har brunnit och är jämnat med marken. Enligt Eagles handskrivna rapport är läget värre än i Sarajevo under Balkankrigen. Tänk dig Sarajevo, fast utan el, mat, avlopp, brandförsvar, nödhjälp, FN, media och dricksvatten.”
Stridén fingrade på en bunt handskrivna papper på skrivbordet.
”Så vad gör vi nu?”
”Som du säkert har märkt kommer det allt fler flyktingar till den trygghet och stabilitet som vi har byggt upp här. Vi börjar dock få slut på bränsle till dieselbrännarna och det är vattenreningen och skolorna som ska prioriteras. Alla dagis är redan stängda, och kommunen har beslutat att lägga ner vårdhemmen. De fåtal äldre som fortfarande är vid liv ska placeras hos sina egna familjer eller, om de inte har släktingar lokalt, hos andra familjer. Flyktingar får sova i skolorna och klara sig på den värme som finns. I övrigt är det av största vikt att vi får folk att stanna kvar i sina hem och inte komma hit. Skövde Garnison och Skaraborgs flygflottilj på Såtenäs försöker tillsammans med hemvärnet från Skaraborgsgruppen att säkra upp orter och landsbygd runt Skaraborg, men de är förstås kraftigt underbemannade. Själva går vi på knäna. Vi skickar Jonas Swärd och de två kompanierna ur 7:e lätta bataljon för att få tag på Örebro-Värmlandsgruppen samt fortsätta till centrallagret i Arboga.”
Gustaf skakade på huvudet.
”Det är långt till Arboga utan fordon. Varför så många?”
Stridén flinade.
”Cykelskytte. Har de inte egna cyklar finns det fortfarande hundratals i gamla förråd. Så länge snön inte faller borde det bara ta några dagar. Dessutom behöver de cykelkärror för att få med sig allt hem från lagret. Sovsäckar och filtar till flyktingar. Sjukvårdsmateriel och annan utrustning, som fotogenlampor, fotogen, fler dieselbrännare, frystorkad mat i mängder. All skit vi behöver finns i centrallagret. Därav antalet man.”
Regementschefen lutade sig tillbaka och tittade tyst på Gustaf.
”Skövde har inte lyckats upprätta kontakt med Bohusdalgruppen. Det är där du kommer in.”
Gustaf lutade sig tillbaka. Patrull. Inget mer övertalande av bönder alltså.
”Vi kan avvara en spaningspluton från Undbat och en pluton fallskärmsjägare. I övrigt får du din egen patrull. Övriga SOG behövs till annat. Ni ska upprätta kontakt med bataljonschefen för Bohusdalgruppens 40:e hemvärnsbataljon och se till att dessa lugnar ner situationen i sitt område samt följer order från regionstaben i Skövde. Vid behov ska ni lugna ner situationen längs vägen. Är detta något du kan acceptera? Jag ställer frågan öppet, utan order, då ni i SOG rent formellt lyder under ÖB och insatsstaben, inte Regionstaben. Stockholm har dock visat sig ovilliga att samverka med utskickad SOG-patrull. Så vad säger du?”
”När ska vi börja?”
”Ni avtågar i övermorgon. Läget är lugnt fram till Skövde, ni bör klara en snabbmarsch dit på en dag. Där fyller ni på förråden, och sedan får ni klara er själva. Bataljonschefen bor i Marstrand, så det är en bit att gå. Rekommendation är att undvika Trollhättan och Vänersborg, de är för stora städer att lugna ner på egen hand. Såtenäs hade folk där för tio dagar sedan, och läget var minst sagt kaotiskt. Kraftverksdammarna hade börjat svämma över eftersom de inte längre tappas korrekt.”
Gustaf kliade sig i skägget. Han borde passa på att ansa det innan avmarsch och klippa håret. Skulle han raka av sig allt? Risken att skära sig var stor. Rakapparaten fungerade inte heller. Två SOG-kolleger låg febersjuka av infekterade enkla sår och det fanns ingen antibiotika. Det ryktades om amputering om inte vårdcentralen lyckades häva infektionerna genom enklare ingrepp och rengöring.
Han nickade.
”Svar ja. Jag accepterar.”
Stridén sköt över två kuvert, förseglade med vaxstämplar och med kvalificerade hemligstämplar på framsidan.
”Dina order och order till 40:e bataljonen. Läs i lugn och ro, och återkom.”
”Det kommer handla om några veckor. Kanske hela vintern.”
Chris lade armarna i kors och vände sig mot fönstret för att titta ut i nattmörkret. Med det fladdrande ljuset från stearinljusen, som speglade sig i fönstret, gick det inte att se ut, men det hindrade henne inte från att vända honom ryggen.
Efter vad som kändes som en evighet svarade hon.
”Jag trodde att du skulle stanna här hos oss nu. Så kommer du med detta. Vi behöver dig mer än någonsin. Jag behöver dig.”
”Du kommer inte att vara ensam. De andra tar hand om dig. Förråden och veden räcker hela vintern. Det här är inte konstigare än en vanlig mission.”
Chris vände sig hastigt om och lade bägge händerna på magen.
”Det här är annorlunda.”
Hon slog ut med armarna.
”Allt är annorlunda.”
Gustaf gick fram för att krama om henne, men hon vek undan.
”Lova att du är tillbaka innan magen är färdig.”
”Jag lovar.”
Chris visste bättre än att fråga efter närmare detaljer. En hemlig order var en hemlig order. Han kunde inte beskriva vad de skulle göra. Gå till Marstrand, överlämna order till hemvärnsbataljonschefen och utreda möjligheterna att få igång transporter av bränsle från raffinaderierna i Göteborg eller Lysekil. Det senare var den svåra biten, men kanske den viktigaste. Långt ifrån alla byggnader gick att värma upp med ved och bränslet till dieselvärmarna var på upphällningen. Men det skulle krävas fordon för att få hit bränsle i tillräckliga volymer, och än hade man inte hittat några fungerande motorfordon.
Tårarna rann nerför Chris kinder.
”Förlåt, det här är bara inte sant. Du ska vara här nu. Det skulle inte vara så här.”
”Jag vet, men nu är det så. Vi har det fortfarande bra, det är vår plikt att hjälpa andra. Din uppoffring är större än min. Jag ska bara ut och gå, du ska ta hand om Elin och magen.”
Chris torkade ansiktet och omfamnade honom. Gustaf borrade in ansiktet i hennes hår. Rufsigt och fett. Det luktade vedrök och veckor utan riktig tvätt, men det doftade ändå gott. Det doftade Chris.
Morgonsolen hade inte nått över fästningsvallen när manskapet började vandra ut genom valvet. På kolonn, med två meters mellanrum mellan varje soldat och fem meter mellan varje patrull, tågade de nertyngda av full packning och beväpning förbi Gustaf och Bullseye, som stod med ryggen mot vallens grässlänt.
Gustaf lät armarna vila mot sin automatkarbin. Det tyngde lite extra på axlarna att göra så, men det skulle bara kännas skönare när han tog bort armarna. Packningen vägde nästan femtio kilo. Ingen radioutrustning fungerade, så vare sig radio eller ackar togs med, vilket lättade på vikten. Detsamma gällde mörkerutrustning med tillhörande batterier. Istället hade de extra ammunition, signalraketer och lysraketer. Rödpunktssiktena var avmonterade och vapensmederna hade utrustat alla vapen med fasta sikten, som nu var inskjutna.
I början var det ovant att inte ständigt ha en radio i örat, men det hade snabbt blivit en vana.
Den begynnande vinterkylan gjorde att Gustaf saknade de gamla aktiva hörselskydden, men han nöjde sig nu med öronproppar. Tillräckligt för att inte få hörselskador, men inte mer än att han fortfarande skulle höra de andra. De flesta hade gjort detsamma. När adrenalinet pumpade stod man annars ut med smärtan från skottlossning i öronen. Skulle man strida tyst gällde ändå bara handsignaler, så hörselskydd var inte ett problem om det blev aktuellt.
De var bara utrustade med lätta vapen, ingenting tyngre än kulsprutorna. Behov av pansarvärnsvapen eller granatkastare fanns förstås inte. Det värsta de skulle träffa på var civilister med jaktvapen, insurgenter. Som en fotpatrull i Affe, fast där man kan språket och kulturen.
En svag vind fläktade i ansiktet och Gustaf kände med handen på den begynnande skäggstubben. Han kanske inte skulle ha slätrakat sig utan behållit skägget som skydd mot den kommande vintern? Men det här var inte Afghanistan. Det här var ändå Sverige. Det var en markering. Här var det inte nödvändigt med skägg. Dessutom skulle det snart vara på plats igen.
Han drog på sig handskarna, nickade åt Bullseye och tillsammans gick de ner för att ansluta till den nästan sextio man starka kolonnen, som nu sträckte sig över vallgraven, förbi vattenstationen, där folk köade med hinkar och vattendunkar, och hela vägen ner till Vättern.
Solen bröt upp över fästningsvallen och den vita frosten började glimma i gräset när is åter blev till vatten.