Filip vågade inte stanna till utan gick så fort benen bar. Byxorna och kängorna var fortfarande blöta, men under den grå filten som han hade svept om sig började tröjan kännas åtminstone lite torr. Han frös så han skakade. Värst var det med fötterna. Förr eller senare måste han vila.
Hungern rev i magen. Han hade inte ätit någonting sedan Nina och Leif gett honom frukost i Lilla Edet, två dagar tidigare. Lilla Edet var närmare än Göteborg. Kämpade han på kunde han vara tillbaka där någon gång efter skymningen. Törsten var värre än hungern. Han hade stannat och druckit där han hittat vatten som verkade okej. Soporna och stanken av avföring runt Ljungskile gjorde att han bara gick rakt genom byn. Kanske borde han ha tiggt mat och vatten av någon, men han vågade helt enkelt inte.
Gårdagens regn hade övergått i sol, men det var bitande kallt. Det skulle bli frost till natten. Förhoppningsvis skulle den fuktiga vägbanan inte bli isbelagd förrän han var framme i Lilla Edet. Han gick redan för långsamt och ville inte tänka på hur det skulle vara med ishalka.
Till slut var han tvungen att stanna. Han frös inte längre, var bara så trött.
Han såg sig omkring men kände inte igen sig. Det var ingen idé att plocka fram kartorna ur benfickan. Simturen hade förstört dem, och de hade gått i bitar när han hade försökt veckla ut dem. Det var bättre att lämna dem i fickan tills han kunde torka dem framför en brasa.
Plötsligt kände han sig yr. Filip satte sig ner vid vägkanten och allt blev svart.
”Hur är det med dig, pojk?”
Världen gungade och rösten åtföljdes av hårda rytmiska slag.
Allt var fortfarande mörkt, men luktsinnet började återvända. Det första han kände var lukten av kött. Saftigt grillat kött. Sedan kom en lukt av häst. Hästskit!
När ljus trängde in genom ögonlocken öppnade han ögonen.
”Här! Ät och drick! Jag vill inte ha några ruttnande lik på mina marker.”
En gaffel med ett rejält köttstycke och en stor PET-flaska fylld med vatten trycktes i händerna på honom.
Filip satte sig upp. Han befann sig bland små vita ensilagebalar på flaket till en hästvagn. En man i sextioårsåldern satt på kuskbocken och en kraftig brun häst var spänd för vagnen, som till det lugna rytmiska klapprandet av hovar fortsatte längs en asfaltsväg. En bit längre fram syntes en grupp gårdsbyggnader på och runt en liten kulle.
”Så har du ett namn? Jag heter Nils Andersson.”
Mannen sträckte fram handen.
Filip tog emot handen och mumlade ett svar mellan tuggorna.
”Filip Stenvik.”
”Vart var du på väg?”
”Lilla Edet.”
”Då missade du att svänga av till Backamo. Så Filip, varför la du dig att dö just här? Det kommer att bli frost i natt, antar att du ville dö så fort som möjligt när du lägger dig i ett dike med blöta kläder.”
Filip skakade på huvudet och stammade med klapprande tänder fram ett svar.
”Nej, jag vill inte dö.”
”Bra! Du verkar stark och vältränad. Varifrån kommer du?”
”Stockholm.”
Nils fnös till.
”Kan du något? Kan du slakta och ta ur en kviga om du får värma dig framför spisen med lite mat i magen först?”
Filip nickade. Han hade sin jägarexamen och hade gått extra kurser i urtagning och styckning. Genom åren hade han dessutom tagit ur tre rådjur. En kossa borde vara detsamma, fast större.
Nils flinade.
”Vi får väl se.”
Kvigan stod tjudrad inne i en höghall i den faluröda gamla ladan. Eftermiddagssolen sken rakt in genom de öppna grönmålade dubbelportarna. Från taket, åtta meter upp, hängde ett rep med slaktkrok från en talja och ett block. Betonggolvet var rensopat, men mörka fläckar skvallrade om vad som hade hänt där tidigare.
Nils sträckte fram en svart avlång bultpistol till Filip, som nu var klädd i ett varmt och torrt blåställ. Hans egna kläder hängde på tork framför vedspisen inne i det vita huset.
”Här skjuter du henne med bultpistolen.”
Nils pekade på en punkt mellan kvigans öron.
”Det kallas bedövning. Bulten slår in i hjärnan på henne, orsakar en svullnad och omedelbar medvetslöshet. Hon vaknar inte förrän svullnaden går ner, om du träffar rätt. Annars får vi problem. Sedan sticker du henne här med dolken, hela vägen in till skaftet, och drar snabbt ur den igen. Stickhålet måste vara djupt för att nå halspulsådern, det här är inget litet lamm.”
Nils pekade på en plats på kvigans hals och kliade sedan djuret under hakan.
”Resten vet du. Skär upp buken, ta ur våmmen och tarmarna. Runka tjocktarmen tom, snör åt och skär av. Ännu viktigare är matstrupen, så ingen våm kommer ut i buken och förstör köttet. Snör åt och skär av, sedan drar vi ur lungorna och hjärtat. Hjärta, njurar och lever ska separeras ut. Det är också mat, även om vi har gott om kött.”
Filip spände upp bultpistolen, satte den mot kons huvud och tryckte av. Inget hände. Nils började asgarva.
”Bra, bra. Ville bara kolla att du hade det i dig. Ingen tvekan, det är bra. Mindre risk att du gör fel då. Och jag har inte lust att göra allt själv.”
Nils tog tillbaka bultpistolen, skruvade isär den och satte i en patron.
”Sådär, nu kör vi på riktigt. Akta dig när hon faller, vi har inte tid med några krossade pojkar här. Kom ihåg, stick djupt. ”
Filip spände åter upp bultpistolen och tryckte av. En dämpad, skarp smäll hördes och det luktade krut. Kvigan kollapsade direkt på betonggolvet.
”Fort, stick henne!”
Han fick lyfta bak det tunga huvudet för att komma åt, satte den dubbeleggade dolkspetsen mot stickhålet och tryckte till allt han kunde. Den rakbladsvassa klingan gled rätt in i kon, som en varm kniv genom smör. Filip ryckte ut kniven direkt. Han var inte beredd på den kaskad av blod som sprutade ut ur den fallna kvigan och de lånade gummistövlarna färgades snabbt röda.
Nils fäste köttkroken i rep runt kvigans bakben och började långsamt hissa upp kroppen från betonggolvet. Därefter rullade han fram en stor metallback under den halvt upphissade kvigan.
”Låt gravitationen göra jobbet åt dig.”
Filip tog upp ett snitt vid kvigans bröstben och sprättade med dolken sedan försiktigt upp buken. Han var noga med att inte skada våmmens jäsande svamp- och bakteriehärd. Om maginnehållet i kons magar läckte ut skulle kontaminerat kött snabbt bli oätligt, rentav giftigt. Annars var grundregeln att djur är smutsiga på utsidan, rena på insidan. Det gällde att arbeta inifrån och ut.
Till slut var buken uppskuren tillräckligt, och våmmens magar vällde ut ur buken, släpande tarmpaketet efter sig. I motsats till att ta ur ett skjutet rådjur var det hela helt blodfritt och såg mest ut som en välsorterad charkdisk på Söder. Han arbetade bort det gödsel som fanns i tarmen och snörde åt tjocktarmen med snören Nils räckte över. Ett sista snabbt snitt och hela tarmpaketet klafsade ner i trådbacken, ryckande med sig levern. Med en morakniv plockade Nils ur lever och njurar från gyttret av inälvor i backen. Det såg ut som om inälvorna levde, där de vred sig fram och tillbaka, men Filip visste att det handlade om gaser och fortsatt jäsning.
Filip skar upp diafragmans tunna mellanvägg och sträckte in högerarmen i lungutrymmet. Han fick ett ordentligt grepp om lungorna och drog allt han kunde för att få ut både hjärta och lungor. Sedan var det bara att knyta åt matstrupen och skära av den för att de sista delarna av kvigans innanmäte skulle falla ner i backen.
”Se där, du vet vad du håller på med, Filip. Då ska vi bara flå henne, sedan får hon hänga till sig en vecka.”
När de var klara tog Nils med honom till en handpumpad brunn på andra sidan bostadshuset, där de tvättade av sig den värsta sörjan av fett, kroppsvätskor och enstaka blodspår.
Nils tittade bort mot solen som höll på att gå ner bakom granarna på andra sidan den närmaste åkern.
”Så här är det. Jag behöver hjälp. Det finns bara vinterfoder till en fjärdedel av mina kor, och alla nya mjölkdjur går bara att mjölka med den förbannade roboten, som är stendöd. Spenarna är för korta. Mina gamla SRB går däremot att mjölka för hand. Så vi behöver slakta ur fyrtiofem djur till. Sedan måste resten ha vatten. Brunnen kommer inte att räcka, så det blir att gå ner till bäcken. De ensilagebalar jag hann ordna innan traktorn gick sönder måste hem. Potatisen måste upp, de sorter som ännu inte ruttnat. Vi behöver bli av med köttet. Ved ska fixas för nästa vinter. Till sommaren blir det lieslåtter och hässjning. Min pojk lär inte dyka upp, jävla stockholmare. Aldrig att han går tvärs över landet för att hjälpa sin gamle far. Så du har ett jobb om du vill ha det. Allt jag kan ge dig är jobb från gryning till skymning och allt vi kan göra när det är mörkt. Sju dagar i veckan, året om. Du får bo i grabbens stuga. Du får mat, värme och vatten så länge du jobbar. Vad säger du?”
Filip nickade. Han kunde jobba. Han sträckte fram handen.
”Tills strömmen kommer tillbaka.”
”Du är inte härifrån, så du har inte hört.”
”Vadå?”
”Strömmen kommer aldrig mer tillbaka.”