Vattnet hade dragit sig undan en del, men Göta älv låg fortfarande flera meter högre än normalt. Större delarna av industriområdena en bit upp längs älven stod ännu under vatten, med ruiner blandade med hus som stått emot älvens kraft.
Magnus stod vid den nya strandkanten vid Rambergets fot och tittade ut över vattnet. Radio- och tv-huset var till synes intakt, som en ö i älven, som nu var över en kilometer bred, men han visste att det bara var en illusion. Han hade vadat ut till byggnaden i det iskalla vattnet för att leta efter Mia, liksom till alla andra byggnader på de forna kajerna, om inte annat bara för att hitta hennes kropp. Men bland de allt mer uppsvullna kropparna som fångats upp av huset hittade han inget barn. Alla fönster på tv-husets bottenvåning var krossade, och älven rann nu rakt genom byggnaden, som ståndaktigt ändå vägrade att ge upp.
Hungern kände han inte längre av, men kylan var desto värre. Lena hade släpat ihop vrakdelar och tänt en brasa som åtminstone torkade kläderna där han stod i röken och värmde sig. Trots att han var torr huttrade han.
”Du måste äta, Moa!”
Lena försökte truga i Moa en av de skorpor som Magnus hittat på radiohusets övergivna andra våning.
”Blä!”
Max lade ännu en blöt träbit på brasan. Magnus gissade att den splittrade brädan hade varit en del av något hus.
De första dagarna hade de inte varit ensamma i förödelsen. Man hade hjälpt varandra så gott det gick. Frågat om någon hade sett något. Utbytt information. Delat på en brasa eller en bit mat, om man hade tur. Men allt eftersom dagarna gick hade de som sökte efter anhöriga blivit allt färre. Ingen hjälp kom.
Det var verkligen kört. Förhoppningarna om utländsk hjälp och att strömavbrotten bara var ett svenskt problem grusades. Aldrig att omvärlden passivt skulle titta på när stora delar av Sveriges näst största stad sköljdes ut i havet. För att inte tala om vad som hänt uppströms. Vänerns fördämningar måste ha brustit, och Sveriges största sjö höll nu på att fritt flöda ut i Västerhavet.
”Magnus. Det är dags. Vi måste få riktig mat till Moa. Mia är med änglarna nu.”
Lenas röst stockade sig när hon först lade bägge sina händer på Magnus axlar bakifrån. Hon lät händerna glida ner runt hans mage och kramade honom hårt.
Bara en dag till. Det var han som hade släppt taget. Det var hans ansvar. Det var hans fel. Inte Lenas. Hon skulle aldrig förstå. Mia kunde fortfarande finnas där någonstans.
Lena fortsatte mumla bakom honom.
”Vi är en familj. Vi måste hålla ihop och vi kan inte stanna här. Finns det ingen mat i stan, så finns det kanske mat på landet.”
Magnus vände sig om och kramade om sin hustru. Hennes hår luktade rök, som allt annat. Det var ändå en angenäm lukt, inte helt obehaglig. Han var trött på stanken i Göteborg. Älven lämnade ruttna, svullna lik efter sig när den långsamt drog sig bort. Strandlinjen hade flyttat sig flera meter tillbaka sedan i går. Om några veckor kanske den rentav var nere vid den gamla kajkanten. Skulle det bli lättare att hitta Mia då?
Kanske kunde de komma tillbaka till våren? Mias halsband skulle de känna igen.
”Det är mitt fel. Jag släppte taget.”
Han kunde inte hålla tillbaka tårarna, men ögonen kändes torra och det sved när han äntligen släppte fram gråten.
Magnus föll ner på knä och Lena följde med, fortfarande med armarna om honom.
”Jag vet, Magnus. Jag vet. Men nu går vi. Vi har två barn till att ta hand om. Mia finns med oss, alltid. Här inne.”
Hon lade sin hand på hans bröstkorg.
Äntligen grät de tillsammans. Det hade gått så många dagar. Han hade varit så ensam.
De vandrade norrut på Tuvevägen. Magnus bar Moa i famnen. Hon kändes kall genom kläderna och var blek i ansiktet. Oftast sov hon, när hon var vaken hade hon långt mellan orden.
Nordre älvs utlopp hade också svämmat över och vattnet stod långt upp på fälten närmast älven, men att döma av allt vrakgods på åkrarna höll det på att dra sig tillbaka. Det visade sig att järnvägsbron över Nordre älv var oskadd och på järnvägsrälsen gick de över till fastlandet igen. De var långt ifrån ensamma om att söka sig norrut och följde först utan tanke de andra vandrarna. De flesta verkade fortsätta in mot Kungälv, men Magnus och Lena var överens om att det knappast skulle finnas något att äta där heller. Istället tog de sig på småvägar norrut genom skogarna och sov över i ett övergivet litet uthus. Det luktade fukt och mögel men skyddade åtminstone mot den nordanvind som hade börjat friska i.
På morgonen var marken täckt av ett tunt lager snö.
Magnus kunde inte komma ihåg när det senast kom snö i november. Vintern kom tidigt i år.