Peter stampade av den värsta snön från kängorna på den sopade trappan.
Spåren till och från vedboden och den handpumpade gamla brunnen samt den rensopade trappan visade att huset var bebott. De skulle få sova inomhus i värmen i natt. Som vanligt var frågan bara hur länge maten skulle räcka till femton man.
Han försökte kväva huttrandet genom att slappna av. För att se officiell ut hade han tagit av sig de civila överdragskläderna och kroppsskyddet, och både han och Anders såg nu ut som vanliga poliser, om än orakade och smutsiga. Kollegerna höll sig som vanligt dolda i terrängen och låg redo med älgstudsare om skiten skulle braka loss. Men det hade inte hänt än.
Fast jaktvapen skulle inte räcka. De behövde bättre grejer. Automatvapen.
Upplägget var lika enkelt som genialt. Var och varannan bondjävel på landet hade skjutvapen, och med vapenlicens kunde de inte förvägra polisen vapeninspektion. Påstod man att hushållet inte hade någon licens var det ändå fritt fram. Ingen utan skjutvapen kunde sätta sig upp mot dem när de stormade in. Några hade försökt med tillhyggen eller knivar. I ett fall en yxa, men den gubbjäveln hade Peter skjutit direkt.
Det fanns inget som adrenalinruschen och med huden pirrande klev han fram till ytterdörren och bankade med knuten näve.
”Polisen! Öppna!”
En gardin som rörde sig bekräftade att någon var hemma. Peter nickade barskt mot fönstret och höll upp sin polisbricka. En kedja rasslade på dörren och dubbla lås klickade upp innan den öppnades och värmen från ett vedeldat hem rullade mot honom. Den skäggige mannen var i fyrtioårsåldern och klädd i svarta fickbyxor och tjock ylletröja. Militär modell på byxorna. Jaktkläder hängde på krokar i hallen. Fullträff!
”Peter Ragnhell, polisen. Ursäkta att vi stör så här på eftermiddagen, men vi ska inspektera ditt vapeninnehav. Mycket skit nu tyvärr, så vi måste säkerställa att inga vapen är på villovägar.”
De skakade hand, efter att mannen tittat noga på polisbrickan ännu en gång.
”Roger Johansson. Kan jag få se legitimation också?”
”Självklart.”
Peter och Anders lämnade över sina id-kort, och mannen jämförde noggrant fotografierna med deras ansikten.
”Ni har skaffat skägg.”
”Tiderna, du vet. Onödigt att slösa varmvatten på rakning.”
Roger kliade sitt eget skägg och tittade sig om utanför.
”Jo, jag vet. Antar att ni vill följa med ner i bunkern direkt. Har ni gått hit?”
”Det får bli så numera.”
”Ni behöver inte ta av er skorna. Kom med ner!”
Roger gick före nerför källartrappan i hallen, tog fram en tändare och tände veken på en fotogenlampa. Källarhallen badade i det fladdrande gula ljuset. En tung bankvalvsdörr tog upp den bortre kortsidan av rummet.
”Har inte fått något besked om alla licensansökningar och överlåtelser som jag har skickat in. Ska det verkligen behöva ta ett år att få sälja ett enda vapen? Snart får jag lägga ner, det blir för dyrt att sitta med hundratals bössor och vänta på era handläggare. Lagerkostnader, ni vet. Räntan må vara låg, men det kostar att ligga ute med så här mycket pengar.”
Peter kvävde ett leende. En jävla vapenhandlare. Antagligen ett samlarpervo. Ville man ha udda vapen var det enda sättet att bli vapenhandlare numera. Samlarlicenser kunde man glömma. Peter bytte en tyst blick med Anders och knäppte ljudlöst upp hölstret till sin CZ-99. Samlaren hade åtminstone inte tittat på pistolen. Då hade han direkt sett att det inte var polisens ordinarie Sig Sauer.
”Det blir en del papper att titta på. Jag hade gett er en bättre sammanställning om datorn fungerat, men ni har väl med er en lista, antar jag?”
”Jo, vi har en lista med oss.”
Peter kunde inte hålla sig, utan började le fånigt när Roger famlade med nycklarna i det flammande skenet från fotogenlampan.
”Jävla politiker! Jag har blivit sittande med två dussin automater efter det att lagarna ändrades och sportskyttarna inte får licens på dem längre. Är ett helvete att få dem exporterade. De flesta finns fortfarande kvar. Å andra sidan har banken inte hört av sig om räntan på några månader, så vem klagar?”
Peter nickade och höll tillbaka ett leende. Äntligen!
”Ja, ett elände det där. Säljer du ammunition också?”
”Naturligtvis. Speciellt till sportskyttet. Jaktammunition finns ju alltid i jaktbutikerna, men till de här grejerna är det ju lite andra kalibrar.”
Roger drog bak den tunga bankvalvsdörren och klev in genom den halvmeterdjupa passagen. Han höll upp fotogenlampan medan Peter och Anders följde efter.
På dubbla hyllor täcktes alla väggar av vapen. Det handlade om minst ett hundratal skjutvapen. Mest olika jaktvapen, men sådana hade de redan. Ett öppet säkerhetsskåp innehöll ett tjugotal pistoler, mest Glock. Lådor med ammunition stod prydligt staplade i ett hörn, en del öppnade och med kartonger avlägsnade, andra till synes orörda. Längs en av väggarna stod de riktiga troféerna.
Peter visslade till. Roger började le, när han såg hur de stirrade.
”Fina grejer, men det är dyrt att ha dem här. En del är förstås mina, har inte fått tydliga besked ifall jag kan ha dem kvar i väntan på export. Licens har jag ju.”
Automatkarbiner, den amerikanska civila versionen av M-16, AR-15, tyska G36 i olika versioner samsades med k-pistar av olika märken, mest Heckler & Koch, men Peter kände även igen en Uzi.
”Du borde ställa ner fotogenlampan. Känns nervöst med all ammunition. Vi vill ju inte att du ska tappa lyktan. Nu vill vi se alla papper och kontrollera alla vapennummer.”
Han log mot Roger, som suckade och ställde ner fotogenlampan på bordet mitt i bunkern.
Peters leende blev bredare.
”Tack!”
Snabbt drog han sin pistol och osäkrade. Äntligen! De första två kulorna satte han i bröstet på vapenhandlaren. Dumt att stila med ett huvudskott med så mycket ammunition i rummet. Först när kroppen låg stilla på golvet sköt han den tredje kulan, i huvudet.
Peter vände sig mot Anders.
”Hämta de andra. Allt vi behöver finns här. Få ut kroppen och dra igång vad Roger här nu har att bjuda på från skafferiet.”
Han plockade ner en G36 från vapenstället, spände tillbaka slutstycket och tryckte av. Klicket kändes gudomligt.
Vapenhandlaren hade ett imponerande matförråd. Tillsammans med det rådjur som de hittade på hängmörning i ett rum i källaren räckte maten för de femton männen i hela tre dagar. Vattnet från den handpumpade brunnen var fullt drickbart, även om snöstormen som blåste upp den andra dagen gjorde att de höll sig inomhus så mycket som möjligt. De enda vändorna ut blev efter just vatten och den ved som höll värmen i huset via en gammal, självcirkulerande kökspanna. Alla rum i huset var varma, trots att vinden ven runt knutarna så att huset skakade. Peter kunde inte minnas när han sist sov i ett rum med varma element.
Stormen höll i sig i två dagar, och sedan var det dags för dem att dra vidare, nu betydligt bättre beväpnade än tidigare. Enda nackdelen var bristen på magasin. Peter fick nöja sig med två magasin till sin automatkarbin, men plockade på sig så många små kartonger ammunition som han orkade bära. Nu hade han åtminstone sextio skott i magasin, sextioett med en patron i loppet på automatkarbinen. En Glock gick ner i pistolhölstret och hans gamla jugoslaviska pistol flyttades ner där den hörde hemma, på vaden. Samtidigt var det bättre än med de jaktvapen de nu övergav. Bara Anders behöll sitt jaktvapen, en älgstudsare med inskjutet kikarsikte. Studsarna och hagelbössorna hade inga extra magasin, högst tre eller fyra skott kunde avlossas innan man var tvungen att ladda om för hand.
Snöstormen hade bildat vågformade, halvmeterdjupa snödrivor. Det var nästan omöjligt att se var vägen gick, om det inte vore för vägstolparna som fortfarande stack upp ur drivorna. Det var tungt att vandra och de fick turas om att ta täten och spåra. På något sätt kröp snön in överallt, inte bara i de nu iskalla kängorna.
De skulle inte orka långt i den här snön, men det behövdes inte heller. Snart luktade det vedrök och ett hus skymtade en bit längre fram. Fanns det ved fanns det antagligen mat och vatten. Om inte annat kunde de smälta snö. Peter krängde av sig vapen och kroppsskydd och valde en av kollegerna att följa med honom fram.
De behövde inte leta efter vapen längre, men arbetsgången var ändå utmärkt för att avgöra om någon i huset var beväpnad. Pirrande av tillförsikt gick Peter fram mot huset. Förhoppningsvis blev det lite motstånd. Han såg fram mot att inviga sin nya Glock.