Mannen borstade av sig snön där han stod i värmen innanför ytterdörren på Gudruns stuga.
”Min granne Eva ska föda. Gudrun är väl barnmorska?”
”Jag är pensionär, men visst har jag förlöst några barn i mitt liv. Gå till jobbet, förlös några barn, gå hem. Det har väl blivit några tusen genom åren. Jag slutade räkna för länge sedan.”
Hon vände sig till Anna.
”Lika bra att du och Calle följer med. Till våren är det er tur. Bättre lektion kan jag inte tänka mig.”
De tog på sig sina varmaste kläder och begav sig ut i snöovädret. Evas granne visade vägen och turades om med Calle att spåra i den allt djupare snön. Mörkret hann falla innan de hunnit gå de tre kilometerna på den övergivna gamla Europavägen, och den sista sträckan fick Calle tända fotogenlyktan. Sikten föll trots det snabbt. För att inte tappa bort varandra gick de tätt tillsammans i den tilltagande stormens tätnande snöfall.
Evas hus var varmt, och det brann fortfarande i kaminen när de klev in genom ytterdörren.
”Hennes make dog för två veckor sedan. Diabetes. Insulinet tog slut till sist. Jag och frugan har hjälpt henne så gott vi kunnat sedan dess.”
Gudrun nickade eftertänksamt.
”Ni måste koka vatten. Jag behöver rena handdukar, soppåsar och trasor. Är det Evas första barn?”
Grannen nickade.
”Se om ni kan hitta nål och tråd också. Och en vass sax. Koka både nålen och saxen i vatten.”
Ett utdraget skrik hördes från övervåningen, och Gudrun satte fart uppför trappan.
”Vad ska hon heta?”
”Moa. Hon heter Moa.”
Eva tittade inte ens upp utan strök den nyfödda dottern över kinden. Det mesta av blodet var borttorkat och bebisen sov lugnt, insvept i filtar.
”Eva behöver mer vatten. Kan du hämta, vännen? Hon har förlorat en del blod, men behövde bara sys med fem stygn. Det kunde ha varit värre, mycket värre.”
Barnet såg så fridfullt ut. Anna ville lyfta upp bebisen, men vågade inte störa. Hennes egen bebis rörde sig som fjärilar i magen, avundsjuk på att dess mamma tittade på ett annat barn. Men Moa var så liten, så underbar. Det kändes som om Annas egna bröst spändes och gjorde sig redo att ge mjölk och näring till ett nytt liv. Hon blundade, bröt förtrollningen och skyndade sig istället ner för att fylla på karaffen med dricksvatten.
Grannarna lovade att turas om att se till Eva och Moa och att hjälpa till med allt som behövdes i hushållet. Gudrun skulle göra hembesök för att kontrollera modern och barnet och tids nog försöka dra stygnen när Eva läkt ihop ordentligt.
Tillsammans gick de tre tillbaka norrut i natten, ledda av Calle med fotogenlampan. Han fick spåra i den djupare snön som nu helt dolde deras gamla fotspår. I oväsendet från vinden i träden undrade Anna om de ens skulle hitta hem igen. Kanske borde de ha stannat hos Eva? Hon frös i alla fall inte, även om snön verkade ha förmåga att hitta in i varenda springa i klädseln. Nästa gång borde de ha med sig någon form av skidor eller åtminstone snöskor.
Plötsligt stannade Calle till.
”Spår i snön. Någon har gått här sedan vi passerade.”
Han famlade med något i sin klädsel. Anna hörde ett metalliskt klickande innan han fortsatte framåt i snön till han nådde en översnöad bil. En av dörrarna till bilen verkade ha öppnats, då lagret av snö var tunnare på bakdörren.
Calle räckte över fotogenlampan till Anna, som fick hålla den i bägge händerna för att den inte skulle svaja i blåsten. Med vänster hand öppnade han försiktigt dörren, medan han i det dunkla ljuset höll något i den andra handen.
I det flammande skenet från fotogenlampan syntes en barnfamilj som hade trängt ihop sig i baksätet. En man, en kvinna och två barn. En kille i tioårsåldern blinkade mot dem i sin mammas famn, i pappans armar en låg liten flicka, kritvit i ansiktet och helt stilla.
”Snälla, vi har inte gjort något.”
Calle skakade på huvudet.
”Ni kan inte stanna kvar här.”
Han stoppade ner något innanför jackan och vände sig mot Anna och Gudrun.
”De kan inte stanna här. De kommer att frysa ihjäl. Lillstugan är färdig att flytta in i.”
Anna ville först skaka på huvudet, men Calle hade naturligtvis rätt. De kunde inte lämna barnfamiljen ute i kylan och snöstormen. De hade inte ens ordentliga vinterkläder.
Gudrun tog till orda med hög röst för att överrösta stormen.
”Det blir knapert, men Isakssons har gott om potatis och Nils Andersson har kött. Vad heter ni?”
Mannen i familjen svarade med en knappt hörbar harkling.
”Svensson. Lena och Magnus. Det här är Max och Moa.”
Han sträckte fram den lilla flickan till Gudrun, som tog henne i sin famn.
Gudrun strök bak flickans hår från det kritvita ansiktet.
”Kom nu, det är inte långt. Det föddes en ny Moa i kväll. Vi begraver er Moa i morgon. Beklagar sorgen.”