”Calle! Bakom dig!”
Anna skrek så högt hon kunde, men det första batongslaget träffade honom rätt över högerarmen, som krasade till. Han tappade pistolen, men snurrade runt åt vänster och fick ett fast grepp om den andre polisens hals. Högerarmen hängde slappt utmed sidan, men han fick upp högerknäet och träffade polisen i skrevet. Mannen stönade till och föll ihop, samtidigt som Carl snabbt böjde sig ner efter sin tappade pistol.
Hur kunde hon ha missat att han hade en pistol? Hon hade kommit på honom med att stoppa undan någonting, och han ville aldrig krama henne när de var utomhus. Var det en pistol som han hade riktat mot Svenssons den där stormnatten?
Skottet var högt och brände till i öronen på Anna, som inte kunde hålla tillbaka ett skrik. Grus skvätte upp framför henne och huvudet exploderade av smärta när någon tog tag i håret och ryckte henne bakåt. Något kallt trycktes hårt och bryskt mot tinningen.
”Släpp pistolen, annars dör tjejen!”
Mannen darrade inte på rösten utan spottade ut varje stavelse överdrivet tydligt.
Det kändes som om huvudet skulle sprängas, men hon kunde inte komma upp från knästående och händerna var fjättrade i handbojor bakom hennes rygg. Hon lyftes rakt uppåt i håret. Allt hon kunde göra var att skrika.
”Calle!”
Carl släppte pistolen och sträckte upp händerna. Sekunden senare låg han på marken, nerslagen av flera poliser. Batongslagen haglade över honom, men han såg ut att kunna skydda huvudet med vänsterarmen. Den brutna högerarmen låg hjälplös utmed sidan.
Anna kände hur tårarna började forsa.
”Sluta! Ni dödar honom.”
”Om vi gör! Våld mot tjänsteman. Misshandel. Ohörsamhet mot ordningsmakten. Mordförsök. Illegalt vapeninnehav. Han får bara vad han förtjänar.”
Ändå slutade slagen. Calles händer drogs upp bakom ryggen. Han skrek högt när de drog i högerarmen, men hans blick speglade inte smärta. Det var en blick som utstrålade något Anna inte hade sett hos honom förut.
Vrede.