Forr eller senare exploderar jag

Hazel är 17 år och kommer aldrig att bli frisk igen. Det har hon vetat sedan dagen då hon fick sin cancerdiagnos. I tre år har läkarna behandlat henne. I tre år har hon levt med sin dödsdom.

Hazels mamma är orolig för att Hazel ska missbruka Americas Next Top Model och bli allt mer isolerad. Depression är ju en vanlig bieffekt till cancer har hon läst (Hazel menar att det inte är cancern som gör henne deppig - det är vetskapen om att hon ska ska dö). Lösningen blir att anmäla Hazel till kyrkans stödgrupp för unga med cancer. Men mötena visar sig vara allt annat än uppiggande och följer ungefär samma mönster som ett AA-möte.

Men en eftermiddag i källarlokalen (bokstavligt talat Jesu hjärta enligt stödgruppens ledare) där stödgruppen träffas förändras livet. En ny kille, friskförklarad från sin cancer, dyker upp.

Hazel möter Augustus Waters blick och deras kärlekshistoria ska komma att bli en sådan som poeterna diktar om. E p i s k.

Det är en bok om cancer, visst, men det är framförallt en förkrossande vacker och gripande historia om Hazel Grace och Gus. Om att vara ung och ändå stå med ena foten i graven. Om att tro att man aldrig kommer att bli glatt överraskade igen. Om att få sin sista önskan uppfylld.

Att få beröras på så många sätt, skratta, komma till insikter och gråta, är litteratur när den är som allra bäst.