Kaspars skatt

– Har ni hört talas om Kaspar Hauser? Det hade vi inte och hon fortsatte. Det jag nu skall berätta är något mycket egendomligt. Året var 1828, platsen Nürnberg. Nu var det pingstafton, solen hade dalat och Nürnbergs gator låg nästan öde. Två skräddarlärlingar kom strosande på väg hem från dagens arbete, lite trötta, lite varma och lite spända inför kvällens roligheter. Då fick de se något underligt i ett gathörn. En ensam varelse, som vinglade, föll, reste sig igen. De båda männen såg undrande på varandra. Vad var detta? En apa? Ett vilddjur? Ett monster? Skräddarlärlingar är modiga män, det hade varit en helt annan sak om de varit skomakarlärlingar eller smedslärlingar. Då hade de rusat hem så snabbt som möjligt. Men inte skräddarlärlingar! De gick försiktigt inpå den konstiga figuren. Synade honom. Håret var stort och rufsigt, händerna kloliknande och hakpartiet utskjutande. Kläderna liknade ingenting som männen hade sett. Var han farlig? Han verkade inte alls aggressiv, snarare rädd, skygg. – Vi tar honom till polisen, viskade Jochen. Den andre nick¬ade. En viss uppståndelse blev det bland poliserna när de fick se skräddarlärlingarna och deras följeslagare. Vad skulle man göra med den mystiska figuren? Borgmästaren visste säkert på råd men borgmästaren stör man inte på pingstaftonen. Till sist låste man in vilden. Han fann sig väl tillrätta i cellen, såg nästan ut att trivas. – Är han hungrig tror du? sa den ena poliskonstapeln. – Vi får skaffa mat, sa den andra. Kött och potatis, bröd och smör och ost, en stor flaska öl kom fram i en hast. Vilden smakade på köttet, grimaserade – och spottade ut det. Därefter tog han en potatis, synade den noga, stoppade den i munnen – och spottade ut den. Han stoppade tummen i smörbyttan och tittade på den som om han inte visste vad han skulle med den där gula klimpen till, luktade på den, kände på den med tungan – och slängde den på golvet. Ölet vill jag helst inte nämna. Men brödet! Brödet åt han. Slukade. Och när han fick en skopa vatten såg han nöjd ut, drack glupskt, kissade i ett hörn av cellen och lade sig till rätta och sov gott. Då såg den ena polisen att något stack fram under den sovande vildens skjorta. Det var ett brev. Han kunde inte tala. Men i brevet stod att hans namn var Kaspar Hauser och att han var sexton år. Han var av god familj. Kunde detta sista stämma? En läkare, Paul Johann Anselm von Feuer¬bach började intressera sig för Kaspar, tog hem honom till sin bostad i den lilla staden Ansbach utanför Nürnberg och under¬visade honom. Förvånansvärt snabbt lärde sig Kaspar inte bara tala och förstå utan också att läsa och skriva. Kaspar beskrev det lilla trånga rum där han växt upp – om man nu kan kalla det för att växa upp. Det var fyra fötter långt och tre fötter brett, sa han. Mät upp får du se! Det var lågt i tak också. Inte var det konstigt att han stod och vinglade när han plötsligt hamnat på en gata, han hade tillbringat sin uppväxt liggande. Hur hade han fått mat? Bröd och vatten sattes in när han sov. Någon gång såg han en figur, som utan ett ord lämnade en tallrik. En figur med mask för ansiktet.

**