Om kvinnors rättigheter

Översatt av Staffan Jacobson. Övers.anm. Sällan har man sett en revolutionär brinna med så klar låga som anarkisten, feministen och kommunarden Louise Michel (1830-1905). Som liten flicka klättrade hon i träd och red på grisar, alltid med blåmärken och fläckar på kläderna. Som utbildad lärarinna startade hon skolor för fri undervisning och som en av de främsta i Pariskommunens revolution 1871 byggde hon och försvarade barrikader med vapen i hand , körde ambulans och organiserade sjukvården. Efter massakern på Kommunen deporterades hon till Nya Kaledonien där hon omedelbart tog del i ursprungsbefolkningens kamp mot de franska kolonialisterna, och tillbaka i Paris blev hon upphovet till anarkismens svarta fana då hon i en hungerdemonstration 1883 tog av sin svarta sidenunderkjol och hängde den på ett kvastskaft. Borgarpressen döpte henne till "Den Röda Jungfrun" eftersom hon förblev ogift hela livet ; "Revolutionen är min största kärlek". På frågan om kvinnor borde ha rösträtt ska hon ha svarat "Nej, och det borde inte männen ha heller. Att göra revolution är mycket viktigare än att rösta." Och hon tillägger: "Det är makten som är förbannelsen. Det är därför jag är anarkist". Om allt detta har hon berättat i sina memoarer, varur ovanstående stycke är hämtat.