[Gutenberg 15959] • Dagdrömmar / En man utan humor I

Utdrag: ...dryftas i familjeradet, hade det beslutats, att man hade rad till en lyxfagel. Gunnar skulle fa bli vad han ville. Och Gunnar ville bli officer. Forslaget tilltalade broderna. Pa den tiden stod officeren hogst pa den sociala rangskalan. Som de arbetsmyror de voro forbundo de sig att var och en draga sitt stra till hans stack pa tva villkor: dels att han gick in antingen vid artilleriet eller fortifikationen - man holl styvt pa det vetenskapliga momentet ocksa i lyxfagelstillvaron - dels att han, i tidens fullbordan, liksom de skulle valja en brud, som var tilltalande aven i ekonomiskt hanseende. Darmed menade de ej, att han skulle helt och hallet bortse fran hjartats krav. Men de kunde samtidigt ej underlata att framhalla sanningen i det gamla ordspraket, att man lika latt kan foralska sig i en rik flicka som i en fattig. Och sa hade Gunnar Petreus blivit artillerist. Under flera ar hade han ur familjebolaget uppburit de tre tusen kronor om aret, som utom lojtnantslonen maste garanteras for att han skulle kunna komma in pa just detta regemente. Och i tidens fullbordan hade han valt sig en brud, som i alla avseenden uppfyllde brodernas forhoppningar och tillfredsstallde familjebolagets onskningar. Det langa vita huset, som den forsta tiden efter prostinnans inflyttning mest bestatt av sovrum, stod numera nastan tomt hela aret om: det var bara hon sjalv, som bodde dar, med en gammal trotjanarinna, hon tagit med sig fran prostgarden, och en sallskapsdam, en avlagsen slakting, som passade upp bade henne och trotjanarinnan och pa vilken prostinnan for ovrigt kunde utosa sitt daliga humor utan att alltfor mycket sara henne: hon var namligen ytterst dov. Men om jularna blev det liv i det vita huset. Julafton och juldagen fanns det aldrig mindre an fem av prostinnans soner med familjer samlade. Lyckligtvis voro ej sonerna barnrika. Det var som om naturen sjalv satt en grans...