DET VANLIGASTE SÄTTET att få hjärtat att mjukna på folk som vi har skymfat, just när de har oss i sitt våld och kan hämnas, är att vi lockar dem till medömkan och medlidande genom att vi underkastar oss. Men karskhet, ståndaktighet och beslutsamhet – raka motsatsen – har ibland nått samma verkan. Prins Edvard av Wales, som så länge styrde över vårt Guyenne, en person vars läggning och öde har många anmärkningsvärda drag av storhet, blev grovt skymfad av invånarna i Limoges, intog deras stad med våld och lät sig inte hejdas av folkets rop eller av kvinnor och barn som lämnats kvar att slaktas och skrikande kastade sig till hans fötter och bad om nåd – inte förrän han kom längre in i staden och fick syn på tre franska adelsmän som med otroligt mod stod ensamma och höll stånd mot hans segrande här. Aktningen och respekten för en så anmärkningsvärd karaktärsstyrka bröt den första udden av hans vrede och han visade barmhärtighet, först mot dessa tre, sedan mot alla andra invånare i staden. Skanderbeg, furste i Epirus, förföljde en av sina soldater och tänkte slå ihjäl honom, och när soldaten hade prövat alla slags ödmjuka böner för att blidka sin herre beslöt han att möta honom med svärd i hand som en sista utväg. Denna beslutsamhet gjorde tvärt slut på Skanderbegs raseri: när han såg soldaten fatta ett så hedersamt beslut tog han honom till nåder. Det exemplet kan tolkas på annat sätt blott av dem som inte har läst om den furstens sagolika styrka och mod. När kejsar Konrad III belägrade hertig Welf av Bayern gick han bara med på att de adelsdamer som var belägrade tillsammans med hertigen skulle få gå ut till fots och med bibehållen ära, och då fick de endast ta med sig vad de själva kunde bära. Mildare villkor än så vägrade han gå in på, hur gemena och fega gottgörelser han än erbjöds. Kvinnorna fattade då det storstilade beslutet att bära ut sina män och barn och hertigen själv på sina axlar. Kejsaren fylldes av sådan glädje över att se deras ädla hjärtan att han började gråta av fröjd och dämpade det bittra hat på liv och död som han hyst mot hertigen.
Båda dessa metoder skulle vinna mig med lätthet, för jag har en alldeles ovanlig svaghet för barmhärtighet och mildhet. Jag tror i alla fall att det vore naturligare för mig att kapitulera för medkänsla än för respekt. Men för stoikerna är medlidande en skadlig lidelse: de vill att man ska bistå drabbade, men inte att man ska påverkas och hysa medkänsla med dem.
Nu tycks mig de här exemplen träffande eftersom man ser att själar som ansätts och prövas av båda dessa medel kan motstå det ena utan att vackla men böja sig för det andra. Om man beveks i sitt hjärta av medömkan kan det sägas att det är ett utslag av vänlighet, snällhet och mjukhet, varför svagare naturer som kvinnor, barn och vanligt folk är mer benägna för det, medan det är ett uttryck för en stark och okuvlig själ som gillar och vördar den hårdnackat manliga kraften att visa förakt för tårar och gråt och bara ge efter av vördnad för tapperhetens heliga bild. Men i mindre storsinta själar kan förvåning och beundran skapa en snarlik effekt. Ett exempel på det är folket i Thebe, som anklagade sina härförare och krävde dödsstraff för att de hade behållit sina ämbeten utöver den på förhand fastställda tiden: med stor tvekan frikände de Pelopidas, som dignade under tyngden av sådana anklagelser och blott använde böner och vädjanden för att skydda sig, medan Epameinondas däremot i stor stil berättade om allt han hade uträttat och stolt och högmodigt vände detta till en anklagelse mot folket, och efter det vågade thebanerna inte ens plocka fram röstkulorna: församlingen upplöstes under ett högljutt lovprisande av den store mannens ädla hjärta.
Dionysios den äldre hade sent omsider och med de yttersta svårigheter intagit staden Rhegion och fångat befälhavaren där, Fyton, en stor och framstående man som så hårdnackat hade försvarat staden. Dionysios beslöt att med Fyton statuera ett fruktansvärt exempel på hämnd. Först berättade han för honom hur han dagen innan hade dränkt hans son och alla hans övriga släktingar. Till det svarade Fyton bara att de därmed var en dag lyckligare än han. Sedan lät Dionysios klä av honom, lät bödlarna gripa honom och släpa honom genom staden samtidigt som mannen på det grymmaste och mest förödmjukande sätt blev piskad och därtill överhopades med ondsinta och kränkande tillmälen. Men Fytons hjärta var ståndaktigt, han sviktade inte. Med beslutsam min erinrade han tvärtom med hög röst om den hedrande och ärofulla orsaken till att han nu skulle dö – att han hade vägrat lämna sitt land i händerna på en tyrann; denne hotade han med omedelbart straff från gudarna. Dionysios läste i ögonen på sina mannar i ledet att de inte alls blev upprörda av den slagne fiendens utmaningar, utan att de i stället kom att ringakta sin egen ledare och hans seger och mjukna av häpnad över en så sällsynt tapperhet: de började tala om att göra myteri och var beredda att rycka Fyton ur väktarnas händer. Därför avbröt Dionysios Fytons martyrium och skickade i hemlighet ut honom på havet att dränkas.
Människan är sannerligen ett vidunderligt fåfängligt, skiftande och växlande ting. Det är svårt att grunda ett bestående och enhetligt omdöme om henne. Ta Pompeius, som var vredgad på mamertinerna men skonade dem och hela deras stad av aktning för den tapperhet och storsinthet som Sthenios, en av medborgarna, hade visat när han ensam tog på sig ansvaret för stadens förbrytelser och inte bad om någon annan förmån än att ensam få ta straffet. Och när Sullas gästvän i Perusia visade liknande tapperhet vann han inget på det, vare sig för egen del eller för de andra. Och som raka motsatsen till mina första exempel kan man ta Alexander, som var den mest oförvägne av alla människor och mycket skonsam mot dem han hade besegrat. Efter många stora svårigheter intog han staden Gaza och mötte Betis, som förde befälet där och vars tapperhet han hade sett strålande bevis på under belägringen. Nu fann han honom ensam, övergiven av sina män, med sina vapen krossade, övertäckt av blod och sår men fortfarande stridande mot många makedonier som angrep honom från alla håll. Djupt förtretad över att segern var så dyrköpt – förutom andra förluster hade han nämligen själv blivit sårad två gånger – sade Alexander: ”Du ska inte dö som du ville, Betis; förbered dig på att du måste lida alla plågor som går att tänka ut för en fånge.” Den andre svarade inte ett ord på dessa hotelser; han blev stående med en min som inte bara var självsäker, utan också föraktfull och stolt. När Alexander märkte hans hårdnackade tystnad sade han: ”Har den mannen böjt knä? Har ett enda bönfallande ord undsluppit honom? Sannerligen – jag ska besegra hans tystnad! Och kan jag inte pressa fram ett ord ur den ska jag åtminstone pressa fram ett stön!” Och medan vreden gick över i raseri befallde han att mannens hälar skulle genomborras och lät sedan släpa honom levande bakom en kärra så att han sargades och slets i stycken. Var karaktärsstyrka något så självklart och vanligt för Alexander att han respekterade den mindre därför att den inte ingav honom häpnad? Eller ansåg han att den egenskapen så till den grad var hans egen tillhörighet att han inte stod ut med att se den i sådant mått hos någon annan utan att gripas av avund och trots? Eller var hans vrede av naturen så våldsam att den inte tålde något motstånd? Om det hade gått att tygla den vreden finns det sannerligen goda skäl att tro att den hade tyglats vid erövringen och ödeläggelsen av staden Thebe, vid åsynen av hur alla dessa tappra män, som förlorat och inte längre hade någon möjlighet till gemensamt försvar, grymt föll offer för svärdet. Där dödades nämligen drygt sextusen man, och ingen av dem sågs fly eller be om nåd. Tvärtom försökte de än här än där bjuda de segrande fienderna spetsen på gatan och tubba dem till att bereda dem en ärofull död. Ingen sågs som inte försökte hämnas ännu till sista andetaget och som inte med förtvivlans vapen sökte kvitta sin egen död med någon fiendes. Men deras hårt ansatta tapperhet mötte inget medlidande, en hel dag räckte inte för att mätta Alexanders hämndlystnad. Slakten pågick tills det inte fanns en bloddroppe kvar att utgjuta och den gjorde halt först vid de vapenlösa: åldringar, kvinnor och barn. Av dem gjordes trettitusen till slavar.