KOMMENTARER

I kommentarerna finns hänvisningar till de två editioner av Montaignes franska text som översättningen bygger på: Céard med fleras från 2001 (kallas Céard) och den nya utgåvan i Bibliothèque de la Pléiade av Balsamo, Magnien och Magnien-Simonin från 2007 (kallas P). De fullständiga titlarna finns i litteraturförteckningen i Essayer Bok 3.

TILL LÄSAREN

  1. ↵ den första mars femtonhundraåtti: I 1595 års tryckta text stod det: ”den 12 juni 1580”, vilket var 1588 års text. Men Marie de Gournay ändrade för hand till den formulering som här trycks (och som återfinns i Bordeauxexemplaret) i flera exemplar som hon spred i det lärda Europa.

KAPITEL 1

Montaigne inleder hela verket med att diskutera hur segrare behandlar sina besegrade offer: om de mjuknar inför ödmjukhet eller inför tapperhet. Tio exempel anförs, men de ger olika svar. Det finns alltså inget givet mönster – ”varje exempel haltar” (Bok 3, s 414). Och som för att ange sin egen livssyn säger Montaigne att han nog är mottaglig för båda metoderna, men han ”tror i alla fall” att han hellre ger efter för medkänsla än för respekt för tuffhet: han öppnar för två möjligheter, väljer den ena men gör detta med en modifierande markör (”tror i alla fall”) som gör det möjligt att han kan ändra sig. Diskussionen är inte stängd. Det är Montaignes livsattityd i ett nötskal. Tankefiguren kommer att upprepas många gånger i det följande.

  1. ↵ Edvard av Wales, Svarte prinsen (1330–1376), son till Edvard III, blev furste över Akvitanien och Gascogne 1362 och höll då hov i Bordeaux. Han intog Limoges 1370. Det är krönikören Froissart som berättar om honom, men enligt denne visade Edvard ingalunda skonsamhet utan plundrade staden och brände sedan ner den. Guyenne eller Akvitanien är den sydvästra delen av nuvarande Frankrike. Om inflytandet över det området stred fransmän och engelsmän under långa tider, särskilt under hundraårskriget (1338–1453).
  2. ↵ Skanderbeg: Gjerg Kastriot Skanderbeg (1405–1468), albansk frihetshjälte, slogs mot turkarna. Från italienaren Paolo Giovios historieverk om turkarna 1541 (på franska 1544).
  3. ↵ Konrad III (1093–1152): Kung 1138–1152 (motkung 1127–1135), intog Weinsberg i Baden-Württemberg den 21 december 1140 sedan Welf VI (1115–1191) hade kapitulerat. Konrad var inte kejsare och Welf var inte hertig av Bayern, titeln innehades av hans bror Henrik den stolte.
  4. ↵ Pelopidas, Epameinondas: Thebanska härförare. År 370–369 f Kr. – Dionysios den äldre: Tyrann i Syrakusa, erövrade Rhegion i Syditalien 387 f Kr.
  5. ↵ Pompeius: Gnaeus Pompeius Magnus (106–48 f Kr). Mamertinernas stad är Messana på Sicilien, som angreps av Pompeius 82 f Kr. Sthenios: Montaigne skriver Zenon. Sulla: Lucius Cornelius Sulla (138–78 f Kr). Perusia: fel för Praeneste i den franska Plutarchosöversättning av Amyot som Montaigne läste. Praeneste heter i dag Palestrina och ligger sydost om Rom. Sulla intog staden 82 f Kr och erbjöd sin anonyme gästvän rätten att få behålla livet; denne tackade nej i solidaritet med stadens övriga, dödsdöma invånare. – Alexander: Alexander den store (356–323 f Kr) intog Gaza 332 f Kr. Thebe erövrade han och förstörde 335. Från Curtius, som Montaigne läste 1587.

KAPITEL 2

Sorgen som passion framställs negativt, i outtalad kontrast till melankolin, som är en av kroppsvätskor bestämd åkomma med högre status.

  1. ↵ Italienarna har döpt elakheten med dess namn: Det franska ordet för sorg är i detta kapitel tristesse och ordets italienska motsvarighet är tristezza. Men italienska tristizia betyder elakhet. – Psammenitos: Psammetik III, farao 526–525 f Kr, fångades av perserkungen Kambyses (som härskade 530–522).
  2. ↵ en av våra furstar: Kardinalen Charles de Lorraine, hertig av Guise (1524–1574), som vid tillfället deltog i det tridentinska mötet i Trento i Norditalien. Hans äldre bror var François I de Lorraine, hertig av Guise (1519–1563), ledare för katolska armén, som sårades vid ett mordförsök utanför Orléans den 18 februari 1563 av hugenotten Poltrot de Méré och dog den 24 februari. Charles yngre bror var François de Lorraine (född 1537), som dog den 7 mars samma år. – en av hans män: Charles favoritdvärg Romanoch omkom i en olycka knappt fjorton dar senare.
  3. ↵ Ifigenia: Dotter till Agamemnon, offrad av sin far för att grekerna skulle få förlig vind till Troja. Den grekiske målare som skildrade scenen hette Timanthes (400-talet f Kr) och historien berättas av flera antika författare. – Niobe: Skröt om att hon hade fler barn än gudinnan Leto, som till straff lät döda alla hennes barn. Av sorg förvandlades Niobe till en klippa, ständigt gråtande.
  4. ↵ Raisciac: Den schwabiske adelsmannen Hektor von Reischach. Episod hos Paolo Giovio från belägringen av Buda 1541 då János Zápolyas (1487–1540) änka Isabella (1520–1559) med turkiskt stöd besegrade den tysk-romerske kungen (1531), sedermera kejsaren (1558) Ferdinand I:s general Roggendorf.
  5. ↵ i själva njutningens sköte: Första upplagan 1580 fortsatte här: en olycka som inte är okänd för mig.
  6. ↵ Förutom den romerska kvinnan som dog överrumplad av glädje: Listan över folk som dött av glädje under antiken är liksom anekdoten om filosofen Diodoros från Iasos (död c 284 f Kr), som dör av skam när han inte kan bemöta sin motståndare Stilpon, från Plinius, men finns också hos en samtida kompilator Ravisius Textor eller Tixier de Ravisy. – Cannae: I slaget där 216 f Kr besegrade karthagen Hannibal den romerska armén. – Om Sofokles dödssätt finns en rad olika legender, alla lika opålitliga; en av dem går ut på att han dog av glädje över att ha segrat i en trageditävling. – Den sicilianske tyrannen Dionysios I i Syrakusa dog 367 f Kr, enligt uppgift firade han sin seger i en trageditävling så hårt att han söp ihjäl sig. – Thalna, Marcus Juventius: Romersk konsul 163 f Kr (Montaigne skriver Talva). – Leo X: Giovanni de’ Medici, påve 1513–1521. Karl V besegrade fransmännen och intog Milano 1521.

KAPITEL 3

Kapitlet slutade i sin första version med den lustiga historien om Maximilian som ville ha underkläder på sig som lik. Sedan växte det ut till en mer komplicerad helhet: även om en människa bara existerar när hon är både själ och kropp finns det märkliga förbindelser mellan liv och död.

  1. ↵ De som kritiserar människorna: Epikuréerna.
  2. ↵ Hos Platon: Charmides 161 d f, 164 d f, Timaios 72 a. – Liksom dårskapen …: Montaigne har översatt denna mening från Ciceros Samtal i Tusculum (5, 18, 54). I Bordeauxexemplaret står den på latin.
  3. ↵ Livius säger: Livius 35, 48, 2–3 (om kung Antiochos sändebud). – de båda soldaterna som gav Nero: Subrius Flavus och Sulpicius Asper, från Tacitus Annaler 15, 67–68. Subrius nämns i Bok 3, s 66. Nero var kejsare 54–68 e Kr.
  4. ↵ heloter: Slavar i Sparta. – Solons ord: ”Före hans död bör man inte kalla någon lycklig” (Herodotos, bok 1). Aristoteles diskuterar dem i Nikomachiska etiken (bok 1) och Eudemiska etiken (bok 3). Se vidare om Solon kap 18. 17f. Bertrand Du Guesclin (född c1314): Konnetabel av Frankrike, ledande härförare under hundraårskriget, insjuknade under belägringen av det av engelsmännen kontrollerade Châteauneuf-de-Randon nära Le Puy-en- Velais och dog den 13 juli 1380. – Bartolomeo d’Alviano (1455–1515): Venetiansk militär, dog 7 oktober 1515. – Teodoro Trivulzio (1454–1532): Venetiansk militär i fransk tjänst, marskalk av Frankrike.
  5. ↵ Nikias (c470–413 f Kr): Athensk politiker och militär. Agesilaos (c445–359 f Kr): Spartansk kung och militär. I motsats till Nikias lämnade inte Agesilaos slagfältet, trots att han var sårad, förrän han sett till att de döda förts bort. 18. Edvard I: Kung 1272–1307. Robert av Skottland: Robert I Bruce, skotsk kung 1306–1329.
  6. ↵ Jan Žižka (1360–1424): Tjeckisk krigare och ledare för de religiöst oppositionella husiterna. Wyclif: John Wyclif (c1320–1384), engelsk teolog och kättare, en av reformationens föregångare. – Kapten Bayard: Pierre du Terrail, seigneur de Bayard (1475–1524), fransk fältherre av legendarisk tapperhet, stupade vid floden Sesia den 30 april 1524 under återtåget från nederlaget vid Romagnano. – Kejsar Maximilian I: Tysk-romersk kejsare 1493–1519. Hans sonsonson Filip II härskade 1543–1598.
  7. ↵ Kyros: Kyros II, perserrikets grundare, härskade c 557–530. Från hans historiker Xenofons biografi – eller snarare furstespegel – Kyros uppfostran (övers av Lars Nyberg: En persisk furstes uppfostran, 1998).
  8. ↵ Marcus Aemilius Lepidus: Konsul 78, död 77 f Kr, far till triumviren med samma namn. – Lykon: Grekisk filosof, levde på 200-talet f Kr och var i 44 år ledare för den peripatetiska (aristoteliska) skolan i Athen. 21f. svarade Sokrates: Platon, Faidon 115 c.
  9. ↵ sjöslaget vid Arginusiska öarna: År 406 f Kr, då athenarna under Konon besegrade spartanerna under Kallikratidas.
  10. ↵ Chabrias: Athensk militär (c420–356 f Kr), besegrade Spartas flotta vid Naxos år 376 f Kr.
  11. ↵ på samma sätt som naturen …: Ur en skrift från 1576 av läkaren Antoine Mizauld.

KAPITEL 4

Kapitlet har sin utgångspunkt i Plutarchos jämförande biografi över Perikles och Fabius, där inledningen börjar: ”När Caesar en gång såg några förmögna utlänningar spatsera omkring i Rom med valpar och apungar i bröstvecket […] säges han ha frågat främlingarna, om kvinnorna i deras land icke födde barn, och därigenom […] givit alla sådana människor en tankeställare, vilka på oskäliga djur förslösa den längtan efter att få visa kärlek och ömhet, som finns hos oss alla, men som bör inriktas på våra medmänniskor” (övers av Carl Theander i Plutarkhos, Levnadsteckningar över berömda greker och romare, 1947). Även kapitelrubriken är inspirerad av detta inledande stycke.

  1. ↵ Livius berättar … två bröder: Gnaeus Cornelius Scipio Calvus och Publius Cornelius Scipio år 211 f Kr. – filosofen Bion: En av Greklands sju vise. – kungen slet sitt hår: Agamemnon. – Xerxes: Perserkung 486–465 f Kr. Kyros: s 20. – floden Gyndes: Biflod till Tigris i Assyrien.
  2. ↵ Caligula … hans mor hade haft det fint: Montaigne har missuppfattat berättelsen hos Seneca, där det står att Caligulas mor Vipsania Agrippina tyckte illa om huset eftersom hon hade suttit fängslad i det. Caligula var kejsare 37–41 e Kr. – en av våra grannkungar: Sannolikt Alfonso XI, kung i Kastilien och León (1311–1350).
  3. ↵ Augustus … Quinctilius Varus: Varus besegrades av germanerna i Teutoburgerskogen på sommaren år 9 e Kr. Augustus härskade 29 f Kr–14 e Kr. – titanisk hämndlust: Titanerna gjorde uppror mot de grekiska gudarna, som brutit deras välde.
  4. ↵ den gamle diktaren: Euripides fr 287 Kannicht (från Stobaios 4, 44, 39), ur det förlorade dramat Bellerofontes, som Montaigne citerar i rimmad fransk översättning.

KAPITEL 5

  1. ↵ Lucius Marcius … Perseus: Dessa välkända händelser, skildrade av Livius, ägde rum vintern 172–171 f Kr. Marcius hette Quintus, inte Lucius. Perseus var kung i Makedonien 179–168 f Kr.
  2. ↵ till Pyrrhos hans förrädiska läkare: Han hade föreslagit romarna att de skulle förgifta Pyrrhos, kung i Epirus (319–272 f Kr), ett förslag som avvisades av romarnas sändebud Fabricius (nämnd s 388; se också Bok 3, s 15). – faliskerna … ohederliga skolmästare: Faliskerna var ett italiskt folk som krigade mot Rom. Skolmästaren hade erbjudit sig att lämna ut barn ur ledande faliskiska familjer till romarna.
  3. ↵ Achaia: Ett område på Peloponnesos. Polybios: Grekisk historiker (c200–c118 f Kr). – Låt oss pröva med mod: I detta citat är det Pyrrhos som talar till romaren Fabricius, som kommer för att återlämna fångar efter Pyrrhos seger vid Herakleia 280 f Kr. – Ternate: En ö i Moluckerna (i nuvarande Indonesien) som kontrollerades av portugiserna 1512–1575. Uppgiften är från Jerónimo Osórios krönika över Portugals historia under kung Emanuel.
  4. ↵ Lysandros (död 395 f Kr): Spartansk härförare och politiker.
  5. ↵ På våra fäders tid: Mouzon vid floden Meuse i Ardennerna belägrades av Henrik III, greve av Nassau-Breda (1483–1538; nedan s 61), som ledde de kejserliga styrkorna mot Frans I:s befälhavare Louis de Hangest, seigneur de Montmort, och Guillaume d’Humières, seigneur de L’Assigny. Staden kapitulerade den 29 augusti 1521. Källan är bröderna Guillaume och Martin Du Bellays Mémoires, en skrift som Montaigne ofta utnyttjar: författarna nämns vid namn i texten. Belägringen av Reggio skedde samma år och källan är densamma. Guido Rangone (1485–1539): Påvens ståthållare i Reggio, gick sedan i fransk tjänst. – Guicciardini: se Bok 2, s 121. – herr de Lescun (Montaigne skriver L’Escut): Thomas de Foix-Lescun som dödades i slaget vid Pavia 1525. Alessandro Trivulzio (död 1521): Militär från Milano i fransk tjänst.
  6. ↵ Antigonos: Antigonos I Monofthalmos härskade efter Alexanders död över stora delar av Främre Asien. År 320–319 utsatte han staden Nora vid Taurusbergen för en årslång belägring. Eumenes (c362–316): Satrap över Kappadokien, fördrevs från Mindre Asien av Antigonos. Från Plutarchos biografi över Eumenes.
  7. ↵ Commercy: I Lorraine vid floden Meuse, belägrades på 1350-talet, under hundraårskriget. Den engelsman som Montaigne kallar Barthélemy de Bonnes hette Bartholomew Burghersh (död 1355); berättat av Froissart (I, 209).

KAPITEL 6

  1. ↵ Mussidan härintill: Efter att ha besegrat hugenotterna vid Jarnac den 13 mars 1569 intog hertigen av Anjou, den blivande kung Henrik III, slottet Aubeterre några veckor senare och trängde sedan in i Périgord. Han beordrade chefen för det franska infanteriet Timoléon de Cossé-Brissac (född 1543) att erövra Mussidan, som bara ligger någon mil från Montaigne. Vid belägringen dödades Brissac den 23 april och det är detta som anses vara upprinnelsen till de grymheter som begicks sedan staden tagits med svek. Brissac nämns s 204.
  2. ↵ Regillus: Romersk pretor 190 f Kr. Fokaia: Stad i norra delen av Mindre Asiens västkust.
  3. ↵ Kleomenes: Kleomenes I, kung i Sparta c 519–490 f Kr. – gudarna tog hämnd: Han blev vansinnig efter sitt förräderi och tog sitt liv. Argos: stad på Peloponnesos. – Casilinum: Nära Capua, intogs av Hannibal 214 f Kr.
  4. ↵ Xenofon: I furstespegeln Kyros uppfostran.
  5. ↵ d’Aubigny: Robert Stuart, greve av Beaumont-le-Roger, seigneur d’Aubigny (1470–1543), intog under Ludvig XII Capua i juli 1501. Fabrizio Colonna (c1450–1520): Italiensk kondottiär. – Yvoy: Nuvarande Carignan i Ardennerna. Men Montaigne har förväxlat platserna, det som här avses är Dinan i Bretagne, som belägrades 1554 av den franske konnetabeln Anne de Montmorency (1493–1567). Försvaret av Dinan leddes då av den spanske militären Julián Romero (1518–1577), känd genom El Grecos porträtt. – Genua: Belägrades 1522 och intogs den 30 maj av de spanska styrkorna under ledning av markisen av Pescara, Ferdinando d’Avalos (1489–1525). Ottaviano Fregoso (1470–1524), som har en framträdande roll i Castigliones Boken om hovmannen och som styrde över Genua, var allierad med franske kungen Frans I och tillfångatogs nu av spanjorerna och dog på fängelseön Ischia två år senare. – Ligny-en-Barrois: I nuvarande departementet Meuse i Lorraine, hölls av Antoine II av Luxemburg, greve av Brienne, och belägrades av Alessandro Gonzaga 1544. Kejsaren är Karl V, som härskade 1519–1558.
  6. ↵ Chrysippos: Stoisk grekisk filosof (200-talet f Kr). – Polyperchon: En av Alexander den stores mest betrodda generaler. Dareios: Dareios III härskade över perserriket 336–330 f Kr.

KAPITEL 7

  1. ↵ Henrik VII: Kung av England 1485–1509, avslutade 1485 Rosornas krig mellan husen Lancaster (vita) och York (röda) som pågått sedan 1455. Edmund de la Pole, hertigen av Suffolk (c1472–1513), utlämnades av Maximilians son don Felipe, kung Filip I av Kastilien, till Henrik VII, och efter dennes död befallde sonen Henrik VIII (som regerade 1509–1547) att Suffolk skulle halshuggas. Från bröderna Du Bellay.
  2. ↵ hertigen av Alba: Fernando Alvarez de Toledo (1508–1582), spansk ståthållare i Nederländerna, lät halshugga de båda patrioterna Filips van Montmorency, greve van Hoorn (född c1518), och Lamoral Egmont (född 1522) den 5 juni 1568, anklagade för att ha konspirerat mot Spanien. Den senare blev sedan huvudperson i Goethes Egmont. Om Alba, jämför Bok 2, s 481.
  3. ↵ muraren hos Herodotos: Han ordnade så att en sten låg lös i muren till den egyptiske kungen Rampsinitos (= farao Ramses III:s) skattkammare, se Herodotos 2, 121, som berättar en mycket utförlig historia om vad som sedan hände.

KAPITEL 8

Detta kapitel kommenteras fint i Terence Cave, How to Read Montaigne, 2007.

  1. ↵ jordar … ligger för sysslolös fäfot: Liknelsen med de obrukade jordarna finns hos Tacitus (Samtal om talarna 40, 4), men Montaigne har nog tagit den från en samtida författare, P Messie. – kvinnor som lämnas åt sig själva: ”Eftersom människoägget ännu inte hade upptäckts trodde många [på Montaignes tid] med Galenos att barn skapades genom en blandning av ett (svagare) kvinnligt frö och ett manligt. Ensamt kunde det kvinnliga fröet ibland frambringa moles, en oformlig klump. (Montaigne fann föreställningen i Plutarchos skrift Äktenskapsråd, som [hans vän] La Boétie översatte och Montaigne utgav 1571)” (Screech).
  2. ↵ som när en stråle: Vergiliusstället skildrar Eneas villrådighet när han ser sin motståndare Turnus alla tillrustningar. Raderna före citatet lyder: ”på ett hav av bekymmer ser han sig driva, / flackar med irrande tanke hit och dit, från det ena / uppslaget till det andra, och letar förtvivlat en lösning” (övers av Ingvar Björkeson).
  3. ↵ att vara överallt är att vara ingenstans: Seneca, brev 2, 2.
  4. ↵ chimärer: Chimairan är i grekisk mytologi ett odjur, ”framtill ett lejon och baktill en orm och på mitten en vildget, / flåsande ut en förtärande eld ur det hiskliga gapet” (Iliaden 6,181–182, övers av Erland Lagerlöf).
  5. ↵ föra bok över dem: ”Detta kapitel skulle kunna vara […] ett ursprungligt förord till Essayer. Det betonar dessas brokighet och godtycklighet […], först i det förlängda traditionella förkastandet av sysslolösheten och av de drömmerier som den framkallar […]. Men de sista raderna markerar, utan att uppvärdera dessa drömmerier, på ett paradoxalt sätt en avsikt att registrera dem, varigenom författaren ägnar först sin nyfikenhet, sedan sin kritiska granskning åt sin egen tankes slumpmässiga aktivitet fångad i dess skapelser” (Tournon).

KAPITEL 9

  1. ↵ gör Platon rätt: Dialogen Kritias 108 d.
  2. ↵ som den antika författaren sade: Cicero, Pro Ligario 12: ”Intet brukar du glömma utom oförrätter.” – en sufflör precis som Dareios: Herodotos 5, 105. Dareios I härskade över perserriket 522–486 f Kr. – Inte utan skäl säger man att den som inte känner sig stark i minnet ska undvika att ljuga: Quintilianus 4, 2, 91. – Jag vet mycket väl att grammatikerna …: Den romerske grammatikern Nigidius Figulus, samtida med Cicero.
  3. ↵Enbart genom ordet är vi människor …: Jämför Aristoteles, Politiken, övers av Karin Blomqvist, 1993, s 7: ”Uppenbarligen är människan i mycket högre grad en samhällsvarelse än vilket bi eller annat flockdjur som helst. Enligt vår mening gör naturen nämligen ingenting utan orsak. Människan har ensam bland djuren fått talets gåva.”
  4. ↵ En gammal kyrkofader säger: Augustinus: ”När människor inte kan förmedla sina tankar till varandra tjänar ju – av det enda skälet att deras språk är olika – deras gemensamma natur inte till att förena dem, så att en människa hellre är tillsammans med sin hund än med en främmande människa” (Guds stad. De utfästa målen, Bok xix–xxii, övers av Bengt Ellenberger, 1997, s 73 f). – Kung Frans I brukade skryta: Händelsen, som väckte stort uppseende på sin tid, skildras av bröderna Du Bellay. Frans I (kung 1515–1547) skickade Giovan Alberto Maraviglia (Montaigne skriver Merveille) till Milano 1530, och Francesco Sforza, hertig av Milano (1492–1535), avrättade honom där i juli 1534. Francesco Taverna, greve av Landriano (1488–1560), var Sforzas sändebud hos Frans I.
  5. ↵ kejsar Karl V: s 32. – när han förhandlade om äktenskap med kejsarens systerdotter: Kristian II av Danmark var gift med Elisabet av Österrike, en syster till kejsar Karl V. Deras dotter Kristina (1521–1590) var åren 1534–1535 (alltså när hon var 13–14 år) gift med Francesco Sforza (1492–1535), som var den siste hertigen av Milano. Åren 1541–45 var hon gift med François I, hertig av Lorraine (1519–1563, s 10). Biografi över Kristina i 1500-talsförfattaren Brantômes Högförnäma damer (övers av Holger Petersen Dyggve, 1954).
  6. ↵ och vilken näsa: Frans I var berömd för sin kraftiga näsa. – Påven Julius II: Giuliano della Rovere, påve 1503–1513; den franske kungen: Ludvig XII, som regerade 1498–1515; den engelske kungen: Henrik VIII, som regerade 1509–1547.

KAPITEL 10

  1. ↵ Till alla skänktes aldrig …: Den inledande versraden är ur en sonett av Montaignes avhållne vän Etienne de La Boétie (nr 14). Montaigne utgav hans dikter 1571 (Vers françois).
  2. ↵ På samma sätt som man råder kvinnorna: Syftar på Baldassare Castigliones Boken om hovmannen (1528, övers av Paul Enoksson, 2003).
  3. ↵ påve Clemens och kung Frans: Clemens VII (Giulio de’ Medici, påve 1523–1534) och Frans I av Frankrike möttes i Marseille 1533 för att bland annat diskutera Kommentarer kätteri; episoden nämns igen s 57. Från bröderna Du Bellay. – den vida berömde Poyet: Guillaume Poyet (1474–1548), sin tids mest vältalige advokat. Kansler av Frankrike 1538, president i Parisparlamentet, inflytelserik politiker. – kardinal Du Bellay: Jean Du Bellay (1492–1560), biskop i Paris, Rabelais beskyddare. Han var ännu inte kardinal vid tillfället.
  4. ↵ Cassius Severus (död c35 e Kr): En av den augusteiska tidens främsta talare, känd för sina sarkasmer. Han skildras målande av Seneca den äldre (Seneca rhetor) i dennes Controversiae (III, förordet), som är Montaignes källa.

KAPITEL 11

Plutarchos författade två skrifter om oraklens nedgång, och dem utgår Montaigne från i det här kapitlet. Man bör minnas att astrologin stod högt i kurs på 1500-talet: en ”profet” som Nostradamus (1503–1566) hade till exempel nära förbindelser med franska hovet. Samme Nostradamus hade också utgivit en rad sådana almanackor som Montaigne här kritiserar, och han var inte något isolerat fenomen. Före Montaigne hade Rabelais också gycklat med profeterandet i skriften Pantagruéline Prognostication. Montaigne citerar upprepade gånger Ciceros De divinatione (Om varsel och förutsägelser) och återkommer i samma kritiska anda till den skriften i Bok 2, kap 30.

  1. ↵ Platon anser: Timaios 72 b.
  2. 48f. Francesco, markis av Saluzzo: Som i föregående kapitel hämtar Montaigne sitt exempel från bröderna Du Bellays skildring av de fransk-spanska krigen i Italien där Frans I stred mot Karl V. Saluzzo ligger i Piemonte och markisen (död 1537) gick över till spanjorerna 1536. Han hade efterträtt sin bror Michele Antonio (1495–1528) som markis 1528.
  3. ↵ Antonio de Leyva (1480–1536): Spansk militär, hade tidigare utmärkt sig i slaget om Pavia 1525, där Frans I blev besegrad och tillfångatagen. Fossano: Stad i Piemonte, fransmännen där tvingades kapitulera efter de Leyvas belägring 1536.
  4. ↵ Pacuvius (c220–130 f Kr): Romersk tragediförfattare vars verk bara finns bevarade i fragment. – Etruskernas berömda spådomskonst: Från Cicero, De divinatione 2, 23, 50. Montaigne kallar etruskerna Toscans, toscanare.
  5. ↵ I den statsförfattning som Platon utarbetar: Staten 460 a ff och 415 b–c. Montaigne nämner inte att det lotteri som Platon tänker sig manipuleras av de högsta styrande.
  6. ↵ Diagoras: Från Melos, diktare, levde på 400-talet f Kr och var känd för sin ateism. Han ska ha fördömt de eleusinska mysterierna, dömts till döden och gått i landsflykt. – Xenofanes: Diktare och filosof på 500-talet f Kr.
  7. ↵ Joakims bok: Joakim av Floris (c1132–1202), italiensk mystiker. Hans Profetior trycktes mot 1500-talets slut men många legender om hans färdigheter var också i omlopp. – kejsar Leons bok: Den bysantinske kejsaren Leon VI den vise, som härskade 886–911, författade en samling orakelspråk. Den trycktes först 1596, alltså efter Montaignes död, men var känd genom referat.
  8. ↵ Sokrates daimonion (Montaigne: le demon de Socrate): I Platons (och Xenofons) skrifter hänvisar Sokrates ofta till en inre gudomlig röst som avråder honom från vissa handlingar. Under renässansen ägnades fenomenet ett livligt intresse och många betraktade Sokrates med hans inre röst som en föregångare till Paulus, men Montaignes psykologiska och naturliga tolkning går rakt emot denna uppfattning. Jämför vad han skriver på en av de sista sidorna i hela verket (Bok 3, s 485): ”det finns ingenting i Sokrates liv som jag har så svårt att smälta som hans extaser och när han behärskas av sin daimonion.” Plutarchos ägnar Sokrates daimonion en särskild skrift, som Montaigne har läst.

KAPITEL 12

Ståndaktigheten är primärt en stoisk dygd. Montaigne väcker en del kritiska frågor – hur är man till exempel ståndaktig med tanke på militärteknikens utveckling? Ett kanonskott kan inte mötas med denna dygd, och det är rent chansartat att kasta sig undan. Det kan inte vara förbjudet att sätta sig i säkerhet. Det väsentliga med den stoiska dygden är att själen inte ska överväldigas av känslorna; och slutmeningen talar om en aristotelisk moderation: ett tyglande.

  1. ↵ hos Platon driver Sokrates: I dialogen Laches 191 a–c, där Sokrates också talar om att skytherna ”sägs strida lika bra när de flyr som när de förföljer”. Turkarna ansågs av många på Montaignes tid vara ättlingar till skytherna. – Homeros: i Iliaden 8, 107–108. – slaget vid Plataiai: År 479 f Kr besegrades perserna av den grekiska armén vid Plataiai, som låg på gränsen mellan Attika och Boiotien. – Dareios: s 40.
  2. ↵ Karl V:s fälttåg mot oss i Provence: Karl V invaderade Provence 1536. Från Du Bellay. – del Vasto: Alfonso d’Avalos, markis del Vasto (1502–1546; Montaigne skriver de Guast), ledare för det spanska infanteriet i Italien och välkänd genom Tizians porträtt. – Bonneval: Jean de Bonneval, sieur de Teil (1491–1548). – seneskalken av Agenais: Antoine Poton de Raffin, seneskalk 1520–1553. – herr de Villiers: Antoine d’Ancienville, sieur de Villiers (1516–1540). – fältslanga: fr couleuvrine, ett långt, kanonliknande eldrör.
  3. ↵ Lorenzo de’ Medici (1492–1519) … far till drottningen: Far till Katarina av Medici (1519–1589) som blev gift med Henrik II och mor till kungarna Frans II, Karl IX och Henrik III; med kungamodern avses här att hon är mor till den sistnämnde. Mondolfos belägring ägde rum 1517.
  4. ↵ Inte heller stoikerna anser: Här avses närmast Epiktetos. Hela resonemanget har Montaigne hämtat från Augustinus Guds stad (9, 4), som i sin tur bygger på Gellius och där också Vergiliuscitatet anförs. Raden ur Eneiden handlar om Eneas känslor när han lämnar Dido för gott.
  5. ↵ peripatetikern: anhängaren av Aristoteles filosofi.

KAPITEL 13

Montaignes pendlande mellan kritik av tomma ceremonier och uppskattning av sådanas sociala nytta är ett typiskt exempel på hans grundhållning. När det gäller uppförandekoden visar han ingen blygsamhet: han behärskar den fullt ut.

  1. ↵ drottning Margareta av Navarra: Kan antingen avse Frans I:s syster (1492–1549), gift med 1) Karl av Alençon, 2) Henrik II av Navarra; hon samlade ett vittert hov i Nérac och författade berättelsesamlingen Heptameron (1558); eller Henrik III:s syster Margareta av Valois (1553-1615), som år 1572 gifte sig med den blivande Henrik IV. Henne hade Montaigne börjat umgås med i Nérac 1578.
  2. ↵ möte … mellan påve Clemens och kung Frans: s 45. Skildras av bröderna Du Bellay och Guicciardini, men ingen av dem nämner något om turordningen. – Och när påven och kejsaren … i Bologna: Mötet där mellan Clemens VII och Karl V ägde rum i november 1529 och skildras av Guicciardini – det är han som åsyftas med ”Man säger” några rader längre fram.

KAPITEL 14

Det som före 1595 års upplaga var kapitel 14 (”Att upplevelsen av vad som är goda och onda saker …”) har i denna upplaga flyttats och utgör nu kapitel 40. Alla mellanliggande kapitel hade alltså annan numrering i tidigare upplagor: det som här är kapitel 14 var tidigare kapitel 15 och så vidare fram till kapitel 39, som tidigare var kapitel 40.

  1. ↵ belägringen av Pavia: Avslutades med att spanjorerna besegrade fransmännen och tog Frans I till fånga 1525. Episoden med konnetabeln Anne de Montmorency (s 32) ägde rum i oktober 1524: när han skulle gå över floden Ticino med sina 6 200 män hejdades han av ”ett hönshus” enligt bröderna Du Bellay (jämför om hönshuset s 181). – när han senare följde kronprinsen: Den 2 november 1537 angrep Montmorency slottet Avigliana (Montaigne skriver Villane) vid floden Dora i trakten av Torino. Kronprinsen är den blivande Henrik II (regerade 1547–1559), som 1533 hade gift sig med Katarina av Medici. – Martin Du Bellay (1495–1559): En av de bröder vilkas minnen Montaigne ofta utnyttjar. Episod 1541. Kommendanten hängdes.
  2. ↵ Det syns på de orientaliska furstarnas … sätt att utmana: I tidigare versioner nämndes Timur Lang och Muhammed som exempel. – portugiserna … i Indien: I Osórios portugisiska historia nämns detta bruk på en ö i Moluckerna år 1523.

KAPITEL 15

I tidigare upplagor var detta kapitel 16.

  1. ↵ Vervins: Jacques de Coucy-Vervins (f 1489), som förde befälet över Boulogne när Englands kung Henrik VIII anföll staden. Vervins kapitulerade den 13 september 1544 efter sexti dagars belägring och han halshöggs på franske kungens befallning på Place de Grève i Paris den 5 juni 1549.
  2. ↵ och det är delvis den regeln som människor stöder sig på när de fördömer dödsstraff mot kättare: En av dessa människor var Sébastien Castellion (s 269). – Charondas: Från Katane (500-talet f Kr), legendarisk lagstiftare i de grekiska kolonierna på Sicilien och i Syditalien. – Ammianus Marcellinus: Julianus var kejsare 355–363 och historikern Ammianus deltog i hans krig mot partherna.
  3. ↵ Cannae: Romarnas stora nederlag i andra puniska kriget Kommentarer mot karthagerna vid Cannae år 216 f Kr. – Gnaeus Fulvius Centumalus: Stupade under försvar av den apuliska staden Herdonea år 210 under samma krig. – marskalk de Chabannes: Jacques II de Chabannes de La Palice (1470–1525), marskalk av Frankrike 1515. Navarras och Frankrikes styrkor hade intagit Fuenterrabia (Hondarribia) vid Bidasoas mynning i Baskien nära franska gränsen år 1521 och François de Frauget kapitulerade för de spanska angriparna 1524. – Châtillon: Gaspard Ier de Coligny, marskalk av Châtillon (1470–1516). – du Lude: före Frauget hade Jacques de Daillon du Lude (c1460–1532) försvarat Fuenterrabia under ett år mot de spanska attackerna.
  4. ↵ Guise: Stad vid Oise i Picardie i norra Frankrike. – greven av Nassau: Henrik III av Nassau-Breda (s 29), som stred på Spaniens sida och intog Guise i augusti 1536.

KAPITEL 16

I tidigare upplagor var detta kapitel 17. Kapitlet har som många andra ett öppet slut: Montaigne tvekar att dra en entydig slutsats.

  1. ↵ Enbart om vindar …: Den italienske författaren Stefano Guazzos (1530–1593) översättning av Propertius står i hans bok Civil conversazione (1574); den och Castigliones Boken om hovmannen (1528) var tidens handböcker i uppförande.
  2. ↵ Archidamos: Archidamos III, kung i Sparta 361–338 f Kr. – Caesars (100–44 f Kr) obegripligt invecklade skildring av ett brobygge står i hans Kriget i Gallien 4, 17 (övers av Åke Fridh, 1963, del 1, s 199f); i samma verk beskriver han också olika krigsmaskiner. – Dionysios den äldre: s 7.
  3. ↵ seigneur de Langey: Guillaume Du Bellay (1491–1543), en av bröderna. – Karl V: Konsistoriet i Rom ägde rum i april 1536. – biskopen i Mâcon: Charles de Hémard de Denonville (1493–1540). – sieur de Vély: Claude Dodieu, sieur de Vély, ambassadör, biskop i Rennes (död 1558). – med svärd och dolk: Den klassiska beväpningen vid dueller, se kommentar till Bok 2, s 527.
  4. ↵ Publius Crassus: Publius Licinius Crassus Dives Mucianus, konsul i Asien 131 f Kr och död samma år. Han kallades femfaldigt lycklig därför att han var rik, ädel, vältalig, lagkunnig och pontifex maximus (högste präst). Notisen är från Gellius men förmedlad till Montaigne via Castigliones Boken om hovmannen.

KAPITEL 17

I tidigare upplagor var detta kapitel 18.

  1. ↵ Håret reste sig upp …: En berömd scen i Eneiden: när Eneas är på flykt ur det brinnande Troja tappar han bort sin hustru Kreousa och under sökandet får han plötsligt se hennes sörjande vålnad, se härom Anders Cullhed, Kreousas skugga, 2006, s 108 ff.
  2. ↵ vita korset till det röda: Vita korset var kalvinisternas tecken, det röda först spanjorernas, sedan den katolska Ligans. – hertigen av Bourbon: Charles III de Bourbon-Montpensier (1490–1527), konnetabel, deltog i Frans I:s krigsföretag i Italien, bytte sedan sida och lierade sig med den spanske kejsaren Karl V 1523 och ledde i maj 1527 en spansk-tysk styrka mot påven i Rom; staden skövlades grundligt (sacco di Roma) sedan hertigen dödats vid stadsmuren. Från Du Bellay (en av bröderna var fransk ambassadör i Rom vid tillfället och lyckades fly tillsammans med påven).
  3. ↵ Saint-Pol: Saint-Pol-sur-Ternoise i nuvarande departementet Pas-de-Calais i norra Frankrike intogs av Karl V i juni 1537. – grevarna: Floris van Egmont, greve av Bueren (1469–1539), och Adrien de Croÿ, greve av Roeulx (Montaigne skriver Reu) och guvernör för Flandern och Artois (1500–1553); båda var högt uppsatta militärer i tjänst hos spanske kejsaren. Från Du Bellay (en av bröderna ledde det franska försvaret av Saint-Pol).
  4. ↵ Germanicus (15 f Kr–19 e Kr): Militär, brorson och adoptivson till Tiberius och far till Caligula. Episod från fälttåget i Germanien år 16 e Kr, skildrat av Tacitus.
  5. ↵ Theofilos: Bysantinsk kejsare 829–842. Från historikern Zonaras. – agarenerna: ättlingar till Hagar = araber.
  6. ↵ konsul Sempronius: Titus Sempronius Lagus ledde de romerska styrkorna mot Hannibal i slaget vid Trebia 218 f Kr. – Pompeius vänner: Pompeius (f 106 f Kr) besegrades av Caesar i slaget vid Farsalos 48 f Kr och flydde till Egypten där han blev mördad vid ankomsten till hamnen. Närmast ordagrant från Cicero, Samtal i Tusculum 3, 27, 66.
  7. ↵ Grekerna har identifierat: Paniken i Karthago utlöstes 378 f Kr och skildras av Diodoros. Det övriga om den paniska skräcken från Plutarchos.

KAPITEL 18

I tidigare upplagor var detta kapitel 19. Solons yttrande om döden, som Montaigne tagit upp i kap 3, var berömt redan i antiken och diskuterades av många på Montaignes tid. Här går diskussionen i två steg: den första tolkningen innebär att ett liv inte kan värderas förrän det nått sin slutpunkt; den andra innebär att det sätt varpå människan spelar sin roll i dödsstunden sätter sin prägel bakåt på hela livsinsatsen. Men sedan kommer motargumenten: riktiga skurkar kan dö vackert och heroiskt, och till slut vill författaren själv bara dö ”lugnt och tryggt”, i sista upplagan ändrat till ”lugnt och tyst”.

  1. ↵ Kroisos: Lydisk kung, död 546 f Kr. Om Solons ord ”Före hans död bör man inte kalla någon lycklig”, jämför s 17. Tack vare Kroisos förklaring benådades denne av perserkungen Kyros II, som härskade 559–529 f Kr. – Agesilaos (444–360 f Kr): Kung i Sparta. Priamos: Kung i Troja, fick se staden skövlad. – Kungar i Makedonien: Montaigne tänker på den siste makedoniske kungen Perseus, som regerade 179–168 f Kr och besegrades vid Pydna av romarna: hans son Alexander ”skall ha varit skicklig i ciseleringskonst och klensmide; han lärde sig romarnas skrivsätt och språk och fick en underordnad befattning som skrivare hos den romerska regeringen” enligt Plutarchos. – tyranner på Sicilien: Dionysios II, tyrann i Syrakusa, var en period lärare i Korinth. – Pompeius: s 67.
  2. ↵ Ludovico Sforza (il Moro, 1451–1508): Togs till fånga år 1500 av franske kungen Ludvig XII vid Novara och satt sedan sju (inte tio) år i fängelse i staden Loches vid floden Indre i Touraine; fängelsehålan kan fortfarande beses. – den vackraste drottningen: Maria Stuart (f 1542), katolik, vilken femtonårig giftes bort med den fjortonårige Frans II, kristenhetens mäktigaste kung, som formellt regerade Frankrike 1559–1560 och avled 1560. Hon avrättades i England genom halshuggning den 18 februari 1587 på order av Elisabet I.
  3. ↵ Laberius: Decimus Laberius (106–43 f Kr), romersk riddare och mimdiktare känd för sina spetsiga formuleringar. Repliken uttalar han när Caesar år 46 har tvingat honom att delta i en improvisationsduell mot satirikern Publilius Syrus och publiken till hans stora smälek tar parti för konkurrenten.
  4. ↵ säger en antik författare: Seneca, som parafraseras i det följande. – Scipio, Pompeius svärfar: Quintus Caecilius Metellus Pius Scipio stred tillsammans med Pompeius mot Caesar vid Farsalos år 48, besegrades vid Thapsus i Nordafrika 46 och begick då självmord. Från Seneca, brev 24, 9. Pompeius var gift med Scipios dotter Cornelia. – Epameinondas: Thebansk ledare, sårades i strid vid Mantineia 362 f Kr, måste ”bäras ur striden, men följde fortfarande med uppmärksamhet slaktningens gång och dog nöjd, sedan man underrättat honom, att slaget var vunnet” (NF). Chabrias (död 358, jämför s 23) och Ifikrates (död 357) var athenska generaler som stred mot Epameinondas.
  5. ↵ en man i underbar utveckling: Traditionellt har man tänkt sig att Montaigne avser sin avhållne vän, den tidigt avlidne Etienne de La Boétie. Men Roger Trinquet har hävdat att författaren bör syfta på Henrik av Guise (f 1550), som mördades i Blois av Henrik II den 23 december 1588; denne hade hjälpt Montaigne att bli fri när han fängslades i Bastiljen i juli 1588. Exemplet med Guise ”skulle därmed utgöra en parallell till exemplet med Maria Stuart (vars mor var en Guise)” (P).

KAPITEL 19

I tidigare upplagor var detta kapitel 20.

  1. ↵ Cicero säger: Samtal i Tusculum 1, 30, 74, med hänvisning till Sokrates yttrande i Platons Faidon 67 e: ”De som filosoferar på rätt sätt övar sig att dö.” Jämför Bok 3, s 388.
  2. ↵ ha goda dagar, som det står i den Heliga skrift: Predikaren 3:12 (”glädja sig och njuta livets goda”).
  3. ↵ ett (namn) som hänger ihop med kraft: Som Cicero påpekar i Samtal i Tusculum 2, 18, 43 hänger virtus, det latinska ordet för dygd (liksom franska vertu), samman med vir = man. Montaigne ansluter sig till denna korrekta härledning och vill inte härleda ordet från vis, kraft, styrka. Han återkommer till ämnet i Bok 2, s 72f. – Om den andra, lägre formen av vällust: Den sexuella, som Montaigne kontrasterar mot den tidigare beskrivna filosofiska.
  4. ↵ De som lär oss att vägen till dygden är stenig: Hesiodos, Verk och dagar 289–292: ”Tunga mödor och svett har gudarna däremot hopat / framför det goda; lång är stigen dit och i början / oländig, brant och svår, men sen, när man närmar sig krönet, / blir den bekväm och lätt, fast den tycktes först så besvärlig” (övers av Ingvar Björkeson).
  5. ↵ Xenofilos: Pythagoré och musikteoretiker på 300-talet f Kr. Hans höga ålder blev legendarisk.
  6. ↵ Ängsligt han frågar: Claudianus, som här citeras, var en senromersk diktare, född c370 e Kr.
  7. ↵ Därifrån har vi fått vårt uttryck ”salig den och den”: Montaigne tror att feu, salig, kommer från franskans fut eller latinets fuit (han var, har varit). I själva verket kommer feu från fatum, öde. – enligt nuvarande tideräkning: Tidigare började året med påsken. 1566 bestämde Karl IX att det skulle börja med januari, ett beslut som trädde i kraft året efter. – Det är bara fjorton dar sedan jag fyllde 39: Satsen är alltså skriven den 15 mars 1572; författaren föddes som han själv säger den 28 februari 1533. – Metusalem: Blev 969 år enligt 1 Mos 5:27.
  8. ↵ en hertig av Bretagne: Johan II (1239–1305). – min granne påve Clemens: Bertrand de Got, ärkebiskop i Bordeaux (och därför kallad granne), påve under namnet Clemens V 1305–1314. Intåget i Lyon ägde rum 1305. – en av våra kungar: Henrik II, som härskade 1547–1559 och sårades dödligt i ögat av greve Montgomery vid en tornering och dog den 10 juli 1559. – en av hans anfäder: Philippe, son till Ludvig VI den tjocke, krönt av sin far 1129, avliden 1131 när hans häst snavade på en gris på rue Saint-Antoine i Paris. – Aischylos (c525–456 f Kr): Den grekiske tragedidiktaren. – en annan diktare: Anakreon (500-talet f Kr). – en kejsare: Oidentifierad. – Aemilius Lepidus, Marcus: Triumviren, död c13 f Kr. – Aufidius: Eller Aufustius, Gaius, romersk senator. – Tigellinus: Gaius Ofonius Tigellinus, vaktkapten hos Nero. – Ludovico: Ludovico eller Luigi II Gonzaga (1334–1382), son till Guido Gonzaga (1291–1369). – Speusippos: Platons systerson och efterträdare som ledare för Akademin. – en av våra påvar: Johannes XII, påve 955–964. – Baebius: Gnaeus Baebius Tamphilius, pretor 168 f Kr. – Gaius Julius: Exemplet med denne i övrigt okände romerske ögonläkare är liksom exemplet med Baebius hämtat från Plinius, men Montaigne har ändrat Plinius berättelse, som lyder: ”Märkligast av allt: läkaren Gaius Julius dog när han drog ut en sond ur [sitt eget] öga samtidigt som han smorde det med salva” (Naturalis historia 7, 53, 183). – kapten Saint-Martin: Arnaud de Saint-Martin (1541–1569), den tredje av Montaignes fyra yngre bröder, död vid 27, inte 23 års ålder.
  9. ↵ om så under ett kalvskinn: Homeros, Odysséen 22, 364f: ”ty han var krupen inunder en stol, och han hade en nyflådd / oxhud över sig dragit” (Lagerlöf): om härolden Medon, som överlever mordet på friarna.
  10. ↵ När kungen av Makedonien: Perseus, se s 27 och 69. Från Plutarchos biografi över Aemilius Paullus (död 160 f Kr), som besegrade Perseus vid Pydna 168 f Kr.
  11. ↵ Låt mig få sluta mitt liv: Hos Ovidius handlar raden entydigt om samlag. John W Köhlers översättning: ”Men vid min död är min bön att få domna bort i en kvinnas / famn, att få sluta mitt liv, när vi når kulmen, vi två” (Amores, 1987).
  12. ↵ Lykurgos: Den legendariske lagstiftaren i Sparta. Med kyrkor avses förstås grekiska tempel.
  13. ↵ Dikaiarchos: Grekisk filosof, lärjunge till Aristoteles och Theofrastos. Hans skrift om olika dödssätt är förlorad men tycks ha handlat om hur människor blivit dödade av andra människor.
  14. ↵ Caesars påstående: Kriget i Gallien 7, 84. – Ack hur föga av liv: Maximianus, som här citeras, var en senromersk diktare på 500-talet e Kr.
  15. ↵ gick fram till Caesar: Anekdot från Senecas brev. Den Caesar som avses är Caligula, som var kejsare 37–41.
  16. ↵ ”Du får handjärn och fotjärn!”: Dialog mellan kung Pentheus i Thebe och en Dionysospräst. – eftersom vi hotas av så många olika former av död: Från Augustinus Guds stad 1, 11.
  17. ↵ Hypanis: Den ryska floden Bug, som rinner ut i Svarta havet.
  18. ↵ Döende föds vi: Manilius var en romersk diktare vars hexameterverk Astronomica tillkom under kejsarna Augustus och Tiberius.
  19. ↵ Likhet är främsta förutsättning för lika rätt: De franska orden är équalité och équité, direkt överförda från Seneca (brev 30, 11) där termerna är aequalitas och aequitas.
  20. ↵ Cheiron tackade nej till att bli odödlig: Kentauren Cheiron var odödlig men sårades av en förgiftad pil, led hemska smärtor och valde då att avstå från sin odödlighet. – Thales: Från Miletos, grekisk filosof på 500-talet f Kr.

KAPITEL 20

I tidigare upplagor var detta kapitel 21. Den stora merparten av notiserna och anekdoterna i kapitlet har Montaigne hämtat ur De occulta philosophia (1533) av Cornelius Agrippa från Nettesheim (1486–1535).

  1. ↵ ”En stark inbillning …”: Medeltida fras belagd hos flera författare, däribland Pietro Pomponazzi (1462–1525).
  2. ↵ Simon Thomas: Schwabisk läkare, utgav Galenos 1535, verkade bland annat i Toulouse där Montaigne träffade honom.
  3. ↵ Vibius Gallus: Romersk rhetor samtida med Seneca den äldre (Seneca rhetor, 50 f Kr–40 e Kr), som har skrivit om honom.
  4. ↵ Cipus: Legenden om Genucius Cipus berättas av Ovidius (Metamorfoser 15, 525–621); han nämns också av Plinius. – Kroisos stumme son: När den lydiske kungen Kroisos (s 69) anfölls av en persisk soldat utropade hans dövstumme son: ”Människa, döda inte Kroisos!” – Antiochos: Antiochos I Soter (c324–261 f Kr), seleukidisk kung i Syrien. – Lucius Cossitius eller Constitius från Thysdritum i Afrika (1 årh e Kr). – Pontanus: Giovanni Pontano (1426–1503), italiensk humanist och diktare, refererad av Agrippa. – Iphis: I nionde boken av Metamorfoser (666–797) berättar Ovidius sagan om Iphis på Kreta vilken föds som flicka av sin mor Theletusa, uppfostras som pojke, förlovas med flickan Inathe, förvandlas till man och firar lyckligt bröllop med sin fästmö. – Vitry-le-François: På resa till Tyskland besökte Montaigne staden, som ligger i nuvarande departementet Marne, i september 1580 enligt hans egen resedagbok. ”Biskopen i Soissons” är fel, ska vara ”biskopen i Châlons” (kardinal Robert de Lenoncourt, död 1561). Om fallet Marie Germain skriver Iréne Matthis i Den tänkande kroppen (1997).
  5. ↵ kung Dagobert: Dagobert I (c603–639), merovingisk kung; enligt legenden fick han ärr därför att han var rädd för att drabbas av kallbrand. – Franciskus: av Assisi (1182–1226); den 14 september 1224 blev han stigmatiserad och såren fanns kvar livet ut. – Celsus: Aulus Cornelius Celsus, läkare på Tiberius tid. – Augustinus nämner namnet: Prästen hette Restitutus och var präst i Calama (Guds stad 14, 24).
  6. ↵ dessa roliga trick att göra folk impotenta: Avser seden att knyta så kallade ägiljetter: man slog knut på ett snöre på sin fiendes bröllopsnatt samtidigt som man uttalade en illvillig önskan, ett slags kastrationsmagi, se Yvonne Verdier, Tvätterskan kokerskan sömmerskan, övers av J Stolpe, 1981, s 272. 100. En greve av mycket fin familj: Louis de Foix, greve av Gurson, son till Montaignes beskyddare markis de Trans och dödad tillsammans med två bröder i slaget vid Montcrabeau i juli 1587. Gift 1579 med den adelsdam, Diane de Foix, som kapitel 25 är dedicerat till (se särskilt s 166). Se också s 325. 100. Jacques Peletier: Jacques Peletier du Mans (1517–1582), känd matematiker, läkare och diktare, ledare för Collège de Guyenne i Bordeaux 1572, besökte Montaignes slott (bok 2, s 349).
  7. ↵ bröllopssoppan (fr réveillon): Om denna franska sedvänja, som överlevt in på 1900-talet, se Verdier, a a, s 332.
  8. ↵ hålla amuletten … mot njurarna: Céard anser att rognons (njurarna) här ska översättas med ”testiklarna”. 101. Amasis, egyptisk farao 570–525 f Kr. Historien berättas av Herodotos (2, 181), men hos honom är det Laodike (Ladike) som ber till Afrodite.
  9. ↵ Pythagoras svärdotter: Inte svärdotter utan hans hustru Theano enligt Diogenes Laertios Pythagorasbiografi (8, 43).
  10. ↵ påstår Augustinus: Guds stad 14, 24. – Vives: Juan Luis Vives (1492–1540) skrev en kommentar till Augustinus verk där han berättar om en tysk i kejsar Maximilians följe med denna säregna förmåga.
  11. ↵ Jag kan tillägga att jag känner till en: Gilbert de Lévis, hertig av Ventadour (c1530–1591). – kejsaren som gav oss frihet att fjärta: Enligt Suetonius biografi över Claudius (32): ”Det påstås att han haft funderingar på att utfärda en kungörelse som skulle göra det tillåtet att på ljudligt sätt släppa väder under måltidens gång, ty han hade fått veta att en viss person, som av blygsel försökt hålla sig, riskerat sin hälsa på detta sätt” (övers av Ingemar Lagerström: Kejsarbiografier, 2001). Claudius härskade 41–54 e Kr.
  12. ↵ hans partner: Det kvinnliga könsorganet.
  13. ↵ Ett gudomligt verk enligt Sokrates: Platon, Gästabudet 206 c–208 b. – daimon: gudaväsen, gudomlighet. – blir av med sina skrofler: Skrofler var utbrett i Spanien och många drabbade vandrade till Frankrike, vars kungar ansågs genom den gudomliga smörjelsen ha fått särskild förmåga att bota sjukdomen. På ett enda år, 1569, utförde Karl IX 2 092 handpåläggningar, och när Frans I satt fängslad i Spanien fick han också bota sjuka.
  14. ↵ De vet att en av yrkets mästare har gett dem: Guillaume d’Auvergne, läkare, teolog och biskop i Paris 1228.
  15. ↵ kvinnan som födde en neger: Kyrkofadern Hieronymus berättar att en kvinna anklagades för otrohet när hon födde ett svart barn men att hon räddades av Hippokrates som förklarade saken med att det hängde en bild av en svart man vid kvinnans säng. – kejsar Karl: Karl IV, kejsare och kung i Böhmen (1316–1378). – Jakobs lamm: 1 Mos 30:37–39: ”Jakob tog färska grenar av poppel, mandelträd och platan och skar strimlor av barken så att det vita på grenarna blev synligt. Dessa grenar, som han skurit strimlor på, ställde han sedan i hoarna, vattenkaren dit djuren kom för att dricka, mitt framför djuren. De parade sig nämligen när de kom för att dricka, och eftersom de parade sig framför grenarna, blev deras ungar strimmiga, spräckliga och brokiga.”
  16. ↵ ödet har gett mig nära kontakt med ledarna för olika partier: I början av 1578 fungerade Montaigne som kontaktman under förhandlingar mellan katolikernas ledare hertigen av Guise och protestanternas ledare kungen av Navarra. – Sallustius: Romersk historiker (86–35 f Kr).
  17. ↵ Plutarchos skulle nog gärna: I inledningen till dubbelbiografin över Timoleon och Aemilius Paullus: ”När jag först grep mig an med att författa levnadsbeskrivningar skedde det på andras tillskyndan; men det är av egen drift som jag fortsatt […]; utforskandet av store mäns levnadslopp har blivit mig en spegel, med vars hjälp jag söker att […] smycka min egen vandel och inrätta mitt liv efter deras ädla föredömen” (övers av Ivar Harrie, Levnadsteckningar, 1947).

KAPITEL 21

I tidigare upplagor var detta kapitel 22. Essayverkets kortaste kapitel och det enda som passerade helt utan ändringar och tillägg genom alla upplagorna. Titeln knyter an till den italienske rättslärde Andrea Alciati (1492–1550), som skrev korta moraliska sentenser på latin (Emblemata, 1522); en av dem lyder ”Ex damno alterius, alterius utilitas”, vilket exakt översätts av titelns ord.

  1. ↵ Athenaren Demades: Politiker och talare (c380–319 f Kr). Montaigne har hämtat hans uttalande (fr 94 De Falco) från Senecas Om välgärningar, som också ligger till grund för det fortsatta resonemanget.
  2. ↵ säger den gamle grekiske komediförfattaren: Filemon (300-talet f Kr), fr 122 Kassel-Austin, från Stobaios 4, 38, 5: ”För om du ser noga efter finns det varken en enda läkare som vill att hans egna vänner ska vara friska eller en enda soldat som vill se en stad utan olycka.”

KAPITEL 22

I tidigare upplagor var detta kapitel 23. Här hämtar Montaigne mängder av exempel på olika seder ur Lopez de Gomaras Histoire générale des Indes (1578) och ur Osórios portugisiska historia. P ger närmare detaljer om alla dessa referenser.

  1. ↵ en bondkvinna som hade tagit för vana att kela med en kalv. Motivet är vanligt i antik litteratur. I Quintilianus version är tjurlyftaren Milon från Kroton, hos Stobaios är det en gammal kvinna. Hos Petronius sammanfattas temat i ordspråket Taurum tollet qui vitulum sustulerit (Den som lyft en kalv lyfter en tjur), som bland annat citeras av Erasmus.
  2. ↵ grottan i Platons Staten: Den berömda grottliknelsen i Statens sjunde bok (514 a–517 b), som innebär att människorna vänjs vid att tro att skuggorna på grottans vägg är den sanna verkligheten. – den här kungen: Mithradates VI Eupator (120–63 f Kr), kung i Pontos, svår fiende till Rom i Grekland och Västasien. Montaignes vän Etienne de La Boétie nämner fallet i sin skrift Frivillig träldom (övers av Arne Häggqvist, 1954, s 25). – Albertus Magnus (1193–1280), tysk dominikan, lärare till Thomas av Aquino, filosof och naturforskare, bland annat kemist, med stor produktion.
  3. ↵ ”Vanans makt är stor…”: Citatet lyder i korrekt form hos Cicero: ”Vanans makt är stor. Jägare övernattar i snö i bergen, indier tål att brännas …” – Nilens katarakter: De som bor vid katarakterna blir så vana vid bruset att de inte hör det, och på samma sätt uppfattar inte mänskligheten sfärernas musik (Cicero, Somnium Scipionis 18, 19).
  4. ↵ Platon grälade på ett barn: Anekdot i Diogenes Laertios Platonbiografi, fast där grälar Platon på en vuxen som spelar tärning. – vår viktigaste fostran ligger på ammorna: ”Montaigne tänker säkert på legenden om att Neros amma hade doppat sitt bröst i blodet från en dödad gladiator” (P).
  5. ↵ både när jag spelar mot min fru eller min dotter: Montaignes hustru hette Françoise de La Chassaigne (1544–1627), dotterns namn var Léonor (1571–1616). Åren 1590–1594 var Léonor gift med François de La Tour och 1608 gifte hon om sig med Charles de Gamaches. – besök av en man, bördig från Nantes: Mannen beskrivs i flera samtida källor. Han tillhörde en grupp kringresande gycklare. 115. En fransk adelsman snöt sig: François IV de La Rochefoucauld (1554–1591), dödad vid Saint-Yrieix-la-Perche i Limousin.
  6. ↵ Det finns folk där alla … måste tala till kungen genom ett rör: Det franska ordet är sarbatane och uppgiften (från Gomara) gäller kung Syripadan på Borneo. Kommentatorerna skiljer sig åt i tolkningen: antingen är det ett konkret rör eller ett ”språkrör”, dvs ett mänskligt ombud, som man talar genom.
  7. ↵ ja till och med äktenskap mellan män: I resedagboken skriver Montaigne den 18 mars 1581 om ett ”märkligt brödraskap” av portugiser i Rom som hade arrangerat bröllop mellan män i en katolsk kyrka och som straff blivit brända på bål.
  8. ↵ Där kvinnorna bär kopparskenor: Herodotos 4, 168: adyrmakidernas kvinnor i Libyen ”bär en kopparring kring vardera smalbenet. De låter håret på huvudet växa. När någon kvinna fångat en lus på sig, biter hon först i den och kastar den sedan” (övers av Claes Lindskog).
  9. ↵ på andra håll lånar gamla män ut sina fruar till ungdomen: I Sparta enligt Plutarchos Lykurgosbiografi.
  10. ↵ där sjuåriga barn stod ut med att piskas till döds: i Sparta.
  11. ↵ med rätta kallar Pindaros vanan världens drottning: Pindaros fr 169 Maehler: ”Lagen, allas konung / både dödligas och odödligas.” Pindaros ord är nomos, som betyder både lag och sedvänja. – En man som påträffades med att prygla sin far: Exempel från Aristoteles Nikomachiska etiken, liksom det följande.
  12. ↵ eftersom de inte kan bestämma sig för att hata härskardömet: Grundtesen i La Boéties Frivillig träldom.
  13. ↵ Dareios frågade några greker: Dareios I härskade över perserriket 522–486 f Kr.
  14. ↵ Platon försöker bannlysa: Lagarna 838 b–c. Thyestes begick incest med sin dotter Pelopia, Oidipus med sin mor Iokaste och Makareus med sin syster Kanake.
  15. ↵ Chrysippos: Ledande stoisk filosof (c281–c208 f Kr).
  16. ↵ konstigare än att se hur folk tvingas följa lagar vilka de aldrig har förstått: Fransmännen, vilkas lagar länge var avfattade på latin eller fornfranska. – Inte enligt Isokrates snillrika tanke: Isokrates (436–338 f Kr) var talare och retoriklärare i Athen. Rådet riktas till Nikokles, kung i Salamis på Cypern.
  17. ↵ det var en adelsman från min gasconska hemtrakt: Han ska ha hetat Vasco, vilket är den latinska formen av ”gascognare”. Karl den store (Karl I, 742–814): Romersk kejsare från 800. – ett land där det är laglig sedvana att domarämbetet är till salu: Frankrike. Montaigne sålde själv sitt domarämbete 1570. Domarkåren erkändes 1558 som ett fjärde stånd.
  18. ↵ den där långa svansen av veckad sammet, som hänger ner: Bland de baskiska kvinnorna. Montaigne återkommer till ämnet i Bok 3 (s 105). Byxpungen kommenteras också nedan s 355.
  19. ↵ den gode och store Sokrates: Jämför den långa diskussionen om Sokrates i Bok 3, kap 12. – Så rätt: att följa lag…: Raden finns också i Menandros, Sententiae 518 Jäkel/Pernigotti. – Lagstiftaren i Thurioi: Charondas (s 60). – Spartas lagstiftare: Lykurgos.
  20. ↵ Eforen som brutalt högg av: Ekprepes enligt Plutarchos. Frynis: Från Mytilene, levde på 400-talet och utökade kitharans sju strängar med två till nio. – rättvisans rostiga svärd i Marseille: Valerius Maximus berättar om ett gammalt rostigt bödelssvärd i kolonin Massilia som man av vördnad för dess ålder aldrig bytte ut. – Den nymodighet som nu har betryckt oss i så många år: Protestantismen.
  21. ↵ Det är svårare för kungamakten att störta: Översatt från Livius 37, 45, 18: Scipio Africanus varnar den syriske kungen Antiochos sändebud. – de som tar efter dem: De som tar efter de militanta protestanternas metoder är deras motståndare den katolska Ligan.
  22. ↵ som Thukydides berättar: ”Man ändrade också ordens vedertagna betydelse för att försvara sina handlingar” (3, 82, 4; övers av Sture Linnér, Kriget mellan Sparta och Athen, 1–2, 1978).
  23. ↵ folket i Delfi under perserkriget: År 480 f Kr.
  24. ↵ säger Isokrates: Isokrates (s 124) formulering är denna: ”Måttan hör mer ihop med otillräckligheten än med överdriften.”
  25. ↵ ta på mig ansvaret för en så pass viktig kunskap: Teologin.
  26. ↵ Cotta: Gaius Aurelius Cotta, talare, konsul 75 f Kr och dialogpartner till Cicero i dennes skrift De natura deorum, som här citeras. Coruncanius var pontifex maximus (överstepräst) i Rom 254 f Kr, Publius Cornelius Scipio Africanus den äldre levde 236–184 f Kr, Publius Mucius Scaevola var pontifex maximus 130 f Kr. Zenon (333–262 f Kr), Kleanthes (c331–232 f Kr) och Chrysippos (s 33) är de mest kända stoiska filosoferna.
  27. ↵ Octavius: Gnaeus Octavius, konsul 87 f Kr, motståndare till Marius, vägrade frige slavarna och sätta in dem i republikens försvar: ”Octavius skadade sin egen sak, inte av oskicklighet utan av överdriven laglydnad […] för trots att många rådde honom att väpna slavarna med löfte om frihet sade han att han inte tänkte göra livegna till medborgare i den stat från vilken han försökte driva ut Marius enligt lagen” (Plutarchos biografi över Marius 42, 2). Cato: den yngre (95–46 f Kr), vägrade göra detsamma när Pompeius var slagen: ”Och nu föreslog någon att de skulle besluta frige slavarna, och majoriteten var för, men Cato sade att det tänkte han inte göra eftersom det inte var lagligt och inte var rätt” (Plutarchos Catobiografi 60, 2).
  28. ↵ då är det bättre att låta lagarna vilja det de kan …: Se Bok 2, s 495. – mannen som bestämde att lagarna skulle sova: Efter slaget vid Leuktra 371 f Kr beslöt spartanen Agesilaos att för ett dygn upphäva de stränga lagarna mot desertörer, eftersom mängder av dugliga spartaner hade flytt för thebanerna. – han som vid ett tillfälle flyttade en dag: Alexander den store vid belägringen av Tyros. Ett orakel hade sagt att staden skulle falla före månadens slut och eftersom detta yttrades den sista dagen i månaden förlängde Alexander denna med en dag och tog staden. – han som gjorde månaden juni till en andra maj: Också Alexander. Enligt tradition drog makedonska kungar aldrig i fält i juni, alltså döpte Alexander om juni till en andra maj.
  29. ↵ Lysandros (död 395 f Kr): Ledde den spartanska flottan under 400-talets sista årtionde. Perikles (c498–429 f Kr): Sin tids ledande politiker i Athen. Filopoimen (c250–182 f Kr): Ledande grekisk militär i acheiska förbundet.

KAPITEL 23

I tidigare upplagor var detta kapitel 24. I första meningen nämner Montaigne Jacques Amyot, en person som har spelat en roll för hans författarskap som är svår att överskatta. Amyot (1513–1583), som Montaigne också nämner i kap 46 i denna bok och i Bok 2, kap 3, översatte bland andra grekiska författare hela Plutarchos: levnadsteckningarna år 1559 och Moralia, den stora samlingen av skrifter i blandade ämnen, år 1572. Montaigne tog djupa intryck av dessa översättningar som han ständigt öser ur, så också i detta kapitel.

Kapitlet har en uppbyggnad som något påminner om Plutarchos parallellbiografier: två kända män ställs mot varandra, en fransman och en romare. Fransmannen, som inte nämns vid namn, är François I de Lorraine (1519–1563), hertig av Guise (uttrycket ”född utomlands” syftar på att Lorraine inte hörde till Frankrike vid den här tiden), framstående militär och ledare för katolikerna. Han mördades 1563 av en protestantisk fanatiker, se s 10. Belägringen av Rouen inleddes i slutet av september 1562 under första hugenottkriget och staden intogs den 26 oktober. Drottningmodern som avslöjar intrigen är Katarina av Medici. Den avslöjade attentatsmannens identitet är okänd.

Den andra fursten är Augustus. Avsnittet om honom bygger helt på Senecas De clementia (Om mildhet), som på Montaignes tid fanns utgiven av Calvin. (När Corneille senare skrev sitt drama om Cinna bifogade han för övrigt texten till Senecas skrift.) Gnaeus (inte Lucius) Cornelius Cinna, död 14 e Kr, kämpade mot Augustus (Octavianus) i inbördeskriget år 32–30 f Kr och organiserade åren 16–13 f Kr en sammansvärjning mot honom. År 5 e Kr utsåg Augustus honom till konsul. Quintus Salvidienus Rufus avrättades år 40, Marcus Aemilius Lepidus, son till triumviren, avrättades år 30, Terentius Varro Murena och Fannius Caepio dödades år 22 och Egnatius Rufus år 20 f Kr.

Ett nyckelord i kapitlet är fortune: slumpen, fortuna, det lyckliga ödet. När Montaigne kom till Rom och fick sina Essayer granskade av kyrkan var en av huvudinvändningarna att han lade alltför stor vikt vid fortune. Men Montaigne gjorde inga ändringar.

  1. ↵ en dotterson till den store Pompeius: Cinna var son till Pompeius dotter Pompeia.
  2. ↵ Paullus …: Augustus nämner fyra av Roms finaste familjer. Lucius Aemilius Paullus var ättling till den store hjälten med samma namn (Macedonicus, se s 81). Paullus Fabius Maximus, konsul 11 f Kr och vän till Augustus, var släkt med den lika kände Quintus Fabius Maximus Cunctator (s 325); familjerna Cossus och Servilius var också högt rankade.
  3. ↵ Jag håller med Sulla: Lucius Cornelius Sulla (138–78 f Kr), konsul 88 och diktator 82. I Plutarchos biografi över Sulla berättas att denne skyllde sina största framgångar på slumpen.
  4. ↵ den som föraktar sitt eget liv blir alltid herre över andras: Sentens från Senecas brev 8. – Dion: Tyrann i Syrakusa och vän till Platon, mördades av Kallippos 354 f Kr. Direktcitat ur Plutarchos biografi över Dion. – Alexander: den store. – Dareios: Dareios III, som härskade över perserriket 336–330 f Kr.
  5. ↵ Jag vet en furste … Jag vet en annan furste: Henrik av Navarra, den blivande Henrik IV (1553–1610), respektive Henrik av Guise (1550–1588), se kommentar till s 72.
  6. ↵ Scipio: Scipio den äldre (236–184 f Kr), Hannibals besegrare, tog sig över till Nordafrika 208 f Kr för att liera sig med den numidiske härskaren Syphax.
  7. ↵ Den mest misstrogne av våra kungar: Ludvig XI, som härskade 1461–1483 och som anförtrodde sig åt Karl den djärve, hertig av Burgund (1433–1477), i Péronne i oktober 1468, se Philippe de Commynes, Hågkomster om kung Ludvig och hertigen av Burgund, övers av Lorenz von Numers, 1962, s 67–74.
  8. ↵ Som barn bevittnade jag hur en adelsman: Under skatterevolten i Bordeaux mot den nya saltskatten 1548 bevittnade Montaigne femtonårig hur stadens befälhavare Tristan de Moneins den 21 augusti lynchades av folkmassan. Upproret slogs sedan ned av Joseph de La Chassaigne, Montaignes blivande svärfar (död 1572), och två månader senare anställde Montmorency fruktansvärda massakrer i staden som repressalie. Händelsen återges i Eyvind Johnsons roman Livsdagen lång, 1964, s 291 ff och 16 f.
  9. ↵ En gång planerade man att hålla allmän mönstring: En episod i maj 1585 då Montaignes andra borgmästarperiod gick mot sitt slut. Katolska Ligans ledare i Bordeaux, Vaillac, sades ha planer på en kupp, men Montaigne genomförde truppmönstringen trots faran.
  10. ↵ tyrannen Dionysios: Dionysios den äldre (s 7).
  11. ↵ Hertigen av Athen: Gauthier VI, greve av Brienne och hertig av Athen (1312–1356), tyrann i Florens 1342–1343. Morozo (död 1353) avslöjade i mars 1342 att medicéerna förberedde en komplott mot honom. Se Machiavelli, Republiken. Diskurser, övers av Paul Enoksson, 2008, s 340: ”När hertigen hade blivit tyrann i Florens och fick veta att man hade inlett en sammansvärjning mot honom, lät han gripa en av de sammansvurna utan att närmare efterforska saken, vilket medförde att de andra genast tog till vapen och berövade honom regeringsmakten.”
  12. ↵ Jag minns att jag en gång läste: Den grekiske historieskrivaren Appianos berättar i sin romerska historia (4, 4) om hur Aponius år 43 f Kr försökte undkomma det andra triumviratets (Antonius, Lepidus och Octavianus = Augustus) proskriptioner, som också Cicero föll offer för. Men Montaigne har kraftigt broderat på Appianos korta omnämnande.

KAPITEL 24

I tidigare upplagor var detta kapitel 25.

  1. ↵ vår gode Du Bellay: Diktaren Joachim Du Bellay (1522–1560), Les Regrets 68, 14 (1558). Om denne, se Albert Ehrensvärd, Fransk medeltid och renässans, 1–2, 1922. – Plutarchos säger: i biografin över Cicero (”de smädeord som kälkborgarna i Rom vant sig att föra på tungan, ’grek’ och ’skolmästare’ ”). – ”de största klerkerna …”: Replik av broder Johan Kötthackaren på svårt rådbråkat latin i Rabelais (1494–1533) roman. – En ung kvinna, den främsta av våra prinsessor: Troligen Margareta av Valois (1533–1615). Hon var dotter till Henrik II och Katarina av Medici, syster till Henrik III och den sista av huset Valois och gifte sig 1592 med Henrik av Navarra; äktenskapet upplöstes 1599. Det är antagligen till henne som Bok 2, kap 12 är tillägnat, se kommentar till Bok 2, s 328. Jämför också kommentaren ovan till s 56. Andra gissar här på Catherine de Bourbon (1559–1604), Henrik av Navarras syster: mindre troligt då inget tyder på att Montaigne kände henne.
  2. ↵ så har de verkligen också blivit utsatta för förakt av sin tids frispråkiga komedier: Montaigne tänker väl i första hand på Aristofanes gyckel med Sokrates i Molnen.
  3. ↵ Hör de en furste eller kung prisas: Hela avsnittet härifrån och till ”Men den här platonska bilden” (s 148) är en parafras på ett berömt avsnitt, den s k episoden, i Platons Theaitetos (174 b–175 b).
  4. ↵ den här geometrikern i Syrakusa: Archimedes (c287–212 f Kr), som vid Syrakusas belägring 214–212 försvarade staden med katapulter och brännglas.
  5. ↵ Krates: Från Thebe, kynisk filosof (c365–285 f Kr). – Herakleitos: Filosof från Efesos (c550–480 f Kr). – Empedokles: Från Akragas på Sicilien (c495–c435 f Kr). – Thales: Från Miletos (500-talet f Kr). Alla anekdoterna om dessa filosofer är från Diogenes Laertios. – Aristoteles berättar: Den nikomachiska etiken, övers av Mårten Ringbom, 1993, s 167. – Anaxagoras (c506–428 f Kr).
  6. ↵ Man borde fråga vem som har de bästa insikterna …: Direktöversatt från Seneca, brev 89, 23. – På samma sätt som fåglarna: Bild från Iliaden 9, 324–325, utförligt utvecklad av Plutarchos.
  7. ↵ får mig att tänka på den rike romaren som lade ner mycket arbete: Calvisius Sabinus, beskriven av Seneca (brev 27, 5–6).
  8. ↵ Lucullus: Lucius Licinius Lucullus (c100–57 f Kr) krigade mot Mithradates men hade enligt Cicero aldrig fört befäl innan han anlände till krigsskådeplatsen. Amyot nämner detta i förordet till sin Plutarchosöversättning, där Montaigne säkert har läst historien.
  9. ↵ ”Jag skyr en vis …”: Den grekiska raden finns också i Menandros, Sententiae 457 Jäkel/Pernigotti och citeras två gånger av Plutarchos. Montaigne läste den i en 1500-talsedition av Stobaios, hos vilken den egentligen inte hör hemma.
  10. ↵ Ennius (239–169 f Kr): Romersk diktare, endast bevarad i fragment. – euganernas beten: Euganerna hörde hemma i Venetien i norra Italien. – Diogenes brukade gyckla: Kynikern. Montaigne skriver av misstag Dionysios.
  11. ↵ som Platon säger om deras själsfränder sofisterna: Platon, Menon 91 c–e.
  12. ↵ den regel som Protagoras satte upp: Platon, Protagoras 328 b–c. Protagoras var en av de mest kända sofisterna på 400-talet f Kr. – ordbankade … ett hammarslag av boklig bildning: De franska orden är lettreferits och lettre-férus.
  13. ↵ Galenos (129-199): Grekisk läkare. – gallimatias: Ett alldeles nytt ord, först lanserat i tryck av Montaigne.
  14. ↵ Adrianus Turnebus (1512–1565): Grekfilolog, textutgivare och humanist, professor vid Collège royal i Paris. Enligt Ulrich von Wilamowitz-Moellendorff var han ”som utgivare så framstående i snille och lärdom att ingen enligt min mening kan överträffa honom”. Montaigne kände Turnebus personligen och nämner honom på nytt i Bok 2, s 147, 360 och 481.
  15. ↵ andra prövar också deras vett: Så gjorde man bland annat vid parlamentsdomstolen i Bordeaux, som Montaigne hade tillhört.
  16. ↵ ”att lärdom intet är …”: Montaigne läste citatet i en 1500-talsedition av Stobaios, hos vilken det egentligen inte hör hemma.
  17. ↵ hertig Frans: Frans I av Bretagne (1414–1450), son till Johan V den vise, hertig av Bretagne (1389–1422), gifte sig 1442 med Isabella av Skottland (1426–c1495).
  18. ↵ För den som inte har kunskap om det goda är all annan kunskap skadlig: Från Cicero, De officiis 1, 19, 63, som i sin tur citerar Platon. – Men orsaken som jag sökte nyss: I kapitlets början, s 146: ”Men hur kan det komma sig att en själ …” – drar de sig nämligen tillbaka till ett värv som inget har med böcker att göra: Nämligen till det militära, som var förbehållet adelsmän.
  19. ↵ Den viktigaste bestämmelsen i Platons stat: Staten 415 b–c, 423 d.
  20. ↵ Ariston från Chios: Ariston ”den skallige”, stoisk filosof med kynisk dragning vid 200-talets mitt f Kr, lärjunge till Zenon. – Aristippos: Från Kyrene (400-talets slut f Kr), hedonistisk filosof. – Zenon: Från Kition (333–262 f Kr), den ledande stoikern. – som Xenofon tillskriver perserna: i Kyros uppfostran, en romantiserad furstespegel. – Platon säger: i dialogen Alkibiades 1 121 c–122 a.
  21. ↵ Lykurgos utmärkta statsförfattning: för Sparta. – i musernas hemtrakter: Musernas berg Helikon ligger visserligen inte nära Sparta utan i Boiotien; men Montaigne menar kanske att hela Grekland är musernas hemland. – Hos Xenofon ber Astyages: i Kyros uppfostran, men Montaigne har förväxlat Kyros II:s mor Mandane med Kyros morfar, den mediske kungen Astyages.
  22. ↵ i den demonstrativa stilen: I den antika retoriken skilde man mellan tre huvudkategorier, genus iudicale (rättegångstal), genus deliberativum (politiska tal) och genus demonstrativum (på grekiska genos epideiktikon, uppvisnings- och hyllningstal). Montaigne menar förstås att ett hyllningstal till den franska skolmästarlärdomen är en omöjlighet.
  23. ↵ Agesilaos: s 18.
  24. ↵ Antipatros (397–319 f Kr): Makedonsk general som besegrade den spartanske kungen Agis III år 331. – roligt att läsa om hur Sokrates gör narr av Hippias: I Platons dialog Den större Hippias 282 c–286 c. Hippias är en av de ledande sofisterna.
  25. ↵ Timur Lang (Timur Lenk, Tamerlan, 1336–1405): Centralasiatisk furste och erövrare.
  26. ↵ Karl VIII: Fransk kung 1483–1498, intog Neapel 1495.

KAPITEL 25

I tidigare upplagor var detta kapitel 26. Montaignes idéer om uppfostran behandlas i Christer Hedin, Mänsklig mognad. Etik och pedagogik enligt Michel de Montaigne, 2004.

  1. ↵ Diane de Foix: Charlotte-Diane de Foix (c1542–1587), som kapitlet är dedicerat till, tillhörde den ledande släkten i Guyenne, som Montaignes familj stod i beroendeförhållande till – jämför s 167: ”er gamla hävdvunna rätt till min uppvaktning”. Gurson låg alldeles i närheten av Montaigne. Den 8 mars 1579 gifte Diane sig med sin släkting Louis de Foix, greve av Gurson och äldste son till markisen av Trans, Montaignes beskyddare, som Montaigne själv representerade när äktenskapskontraktet undertecknades. Om Louis de Foix’ besvär med potensen på bröllopsnatten har Montaigne berättat i kap 20 (s 100). Diane dog den 24 maj 1587 och hennes man dödades den 29 juli 1586 tillsammans med sina två bröder i slaget vid Montcrabeau (jämför s 325: ”tre vuxna söners död […] på en enda dag”). Diane födde sonen Frédéric 1580 och det är dennes förestående födelse som Montaigne refererar till i texten.
  2. ↵ fyra delar i den matematiska: aritmetik, geometri, astronomi och musik, det som kallades quadrivium.
  3. ↵ Kleanthes (c331–c232 f Kr): Ledande stoisk filosof. Hela trumpet-liknelsen är nästan ordagrant hämtad från Seneca, med den typiska avvikelsen att Montaigne har lagt in ett ”tycks det mig” och ett ytterligare ”mig” (drabbar mig).
  4. ↵ Filosofen Chrysippos: Efterträdde Kleanthes som stoikernas ledare c207 f Kr. – Apollodoros: Från Athen, troligen epikuré. – Epikuros (341–270 f Kr): Grekisk filosof.
  5. ↵ Capilupi: Lelio Capilupi (1497–1560), italiensk humanist från Mantua, låg bakom en samling Centones ex Virgilio de vita monachorum, uppbyggd av verscitat från Vergilius, som drev med kyrkans män. De gamla kompilationer som Montaigne nämner är i första hand cento-verk av Ausonius och Proba, uppbyggda på likartat sätt. – Lipsius: Justus Lipsius (1547–1606), känd humanist och nystoisk filosof som Montaigne stod i kontakt med. Lipsius Politica utkom 1589 och författaren skickade ett exemplar till Montaigne. Om Lipsius, se Bo Lindberg, Stoicism och stat. Justus Lipsius och den politiska humanismen, 2001.
  6. ↵ Det är som i jordbruket: Hela parallellen mellan jordbruk och barnuppfostran är hämtad från den pseudoplatonska dialogen Theages (121 b–c). – Kimon (c510–c450): Ledande politiker i Athen. Themistokles (c524–459): Athensk politiker, ledde motståndet mot perserna 480. – I Staten tycker jag att Platon: Staten 415 a–c, 423 c. 168. ni … som tillhör en lärd släkt: Till den mycket förnäma släkten Foix hörde en trubadur på 1200-talet liksom även Gaston III Fébus (1331–1391), författare till en känd bok om jakt. – er farbror François de Candale: Dianes far Frédéric de Foix-Candale (död 1571) hade en yngre bror François (1511–1594), biskop och teolog, som översatte Eukleides till latin och Hermes Trismegistos till franska.
  7. ↵ Arkesilaos (312–241 f Kr): Grekisk filosof, ledare för den Andra eller Nya Akademin, som hade en markerat skeptisk inriktning.
  8. ↵ I Pisa hade jag en gång ett förtroligt samtal: Montaigne skildrar sitt möte sommaren 1581 med Girolamo Borro (1512–1592) i resedagboken (dansk övers av Bjørn Bredal: Italiensrejse. Dagbog 1580–81, 2005). Borro hade undervisat i Paris och fängslades av inkvisitionen 1559, på nytt 1583, anklagad för att tro på själens förgänglighet. Borro skänkte Montaigne en av sina böcker, den ”om havets ebb och flod på folkspråk”.
  9. ↵ Epicharmos (5–400-talet f Kr): Komediförfattare som också tillskrivs filosofiska sentenser.
  10. ↵ Platon när han säger att fasthet: Brev 10 358 c. – Palvallo och Pompeo: Lodovico Palvallo (förfranskat Paluel) och Pompeo Diobono, italienska dansmästare som knöts till det franska hovet på 1550-talet.
  11. ↵ Santa Rotonda: Pantheon i Rom, som omvandlades till kristen kyrka år 600. – signora Livia: Troligen namn på en kurtisan. – Nero: s 16.
  12. ↵ Aristippos: s 158.
  13. ↵ inte heller ska han välja ett yrke där friheten att ångra sig och erkänna fel säljs ut: Advokatyrket, där advokaten inte kan gå emot klienten som betalar honom.
  14. ↵ malvasir: Sött starkvin.
  15. ↵ och enligt Platon är detta det enda studium: Platon, Den större Hippias 285 d–e. – Marcellus … ovärdigt … att han dog där han dog: Marcus Claudius Marcellus, ”Roms svärd”, härförare mot Hannibal, dödades i ett bakhåll nära Venusia 208 f Kr.
  16. ↵ La Boétie: s 216. – Anaxandridas: Spartan citerad av Plutarchos. (Montaigne skriver Alexandridas.)
  17. ↵ fått tippen: Tippen är en sjukdom hos höns som yttrar sig i att tungspetsen hårdnar så att djuret inte kan dricka.
  18. ↵ Denna stora värld, vilken somliga gör ännu större: Epikuréerna trodde på existensen av många världar.
  19. ↵ eller erövra ett hönshus: Jämför kommentar till s 58 (Montmorencys erövring av ett hönshus).
  20. ↵ Låt oss bland de fria konsterna: De sju artes liberales: trivium (grammatik, retorik, dialektik) + quadrivium (aritmetik, geometri, astronomi, musik).
  21. ↵ i enlighet med vad Sokrates lärde: Platon, Euthydemos 280 b–d.
  22. ↵ åttonde sfärens rörelse: I den gamla kosmologin var den åttonde sfären (av nio) den där fixstjärnorna var fästade. – Bootes: Stjärnbilden Björnvaktaren. Det grekiska citatet finns också hos Gellius (19, 9, 6). – Anaximenes: Från Miletos (500-talet f Kr), grekisk filosof.
  23. ↵ naturligare än Gazas: Theodoros Gaza (c1400–1478), bysantinsk språkman som undervisade i grekiska i Italien, översatte Aristoteles och år 1495 utgav en grekisk språklära, översatt av Erasmus 1521. Montaignes exemplar finns bevarat.
  24. ↵ Demetrios grammatikern: Demetrios från Tarsos (1 årh f Kr).
  25. ↵ Baroco, Baralipton: Minnesord från den skolastiska logiken som betecknar två av nitton olika slutledningar.
  26. ↵ Pallas: Pallas Athena, på latin Minerva, lärdomens gudinna. – Bradamantes … Angelicas: Hjältinnor med motsatta karaktärer i Ariostos Den rasande Roland (1516–1521). – den där effeminerade herden från Frygien: Paris från Troja, som valde skönhetens gudinna Afrodite framför Hera och Athena.
  27. ↵ horkarlen innan han tappar håret: Att könssjukdom ledde till håravfall trodde man allmänt vid denna tid.
  28. ↵ allt enligt Platons föreskrift: Staten 415 b–c. – Cicero sade: Enligt Seneca, brev 49, 5.
  29. ↵ Boccaccio: Giovanni Boccaccio (1313–1375), författaren till Decamerone (övers av Paul Enoksson, 1–2, 2007).
  30. ↵ Det är också vad Epikuros säger i början av brevet till Menoikeus: Brevet börjar: ”Ingen har lov att i sin ungdom dröja med filosofien, och ingen har heller lov att, när åldern är inne, tröttna på den” (övers av Ivar Harrie i John Landquist [utg], De filosofiska mästerverken I, Grekiska tänkare, 1932).
  31. ↵ umgänge med andra: På franska conversation civile, vilket direkt refererar till italienaren Stefano Guazzos bok Civil conversazione (1580), som Montaigne läste efter 1582 och citerar s 62. – Karneades (214–129 f Kr): Grekisk filosof, radikaliserade den skeptiska inriktning i Andra Akademin som påbörjats av Arkesilaos (s 169), varför Karneades Akademi ibland kallas den Nya.
  32. ↵ Och som Platon säger: Timaios 88 b, Lagarna 789 a–792 a, 809 e–810 c.
  33. ↵ Quintilianus (f c30 e Kr): Romersk lärare i retorik (övers i urval av Bengt Ellenberger: Den fulländade talaren, 2002, s 27).
  34. ↵ Speusippos: s 78. – Platon i Lagarna: 797 a–c.
  35. ↵ Germanicus: s 66. Plutarchos påstår att han hade sådan allergi.
  36. ↵ Han ska kunna göra allt, men bara tycka om att göra sådant som är gott: Denna mening kritiserades av kyrkans censorer i Rom enligt Montaignes resedagbok. – En gång tänkte jag hedra en adelsman: När Rousseau återger denna historia i Émile (bok 4) skriver han: ”Montaigne berättar, att han en gång tillfrågade seigneur de Langey”, alltså Guillaume Du Bellay, men denna identifiering bekräftas inte av någon Montaignekommentator.
  37. ↵ ”Gud förbjude”, säger någon hos Platon: Rivalerna 123 a. – ”Denna den högsta av alla konster …”: I citatet talar Cicero om filosofer som inte efterlämnat några skrifter. – Herakleides Pontikos (c390–310 f Kr): Grekisk filosof, lärjunge till Platon. Montaigne har missförstått episoden, som återges av Cicero: Herakleides berättar att Leon har ställt sin fråga till Pythagoras, som ger det citerade svaret. – Diogenes (300-talet f Kr): Kynikern. – Hegesias: Från Sinope, kallad Kloios (Hundhalsbandet), lärjunge till Diogenes.
  38. ↵ Zeuxidamos: Spartansk ledare på 400-talet f Kr.
  39. ↵ greven de La Rochefoucauld: François III de La Rochefoucauld, far till den François som Montaigne åsyftar i kap 22 (s 115) och morbror till Diane de Foix. Han var protestant och mördades under Bartolomeinatten 1572.
  40. ↵ de försöker slicka fram denna ofullkomliga materia: Uttrycket återkommer flera gånger hos Montaigne och syftar på särskilt björnhonans behandling av sina nyfödda ungar. – Bergamodialekt: Dialekt från Norditalien som på Montaignes tid användes i commedia del’arte.
  41. ↵ Petit pont: Bro i Paris. – vinner den ”välvillige läsarens” bevågenhet: Det retoriska grepp som kallas captatio benevolentiae och som syftar till att väcka välvilja hos läsaren/åhöraren. – Aper: Marcus Aper i Tacitus Samtal om talarna. (Montaigne skriver Afer.) – Kleomenes: Kleomenes I, kung i Sparta c519–490 f Kr. Polykrates: Tyrann på Samos.
  42. ↵ Cato: den yngre (95–46 f Kr).
  43. ↵ slopa meter och rytm: Montaigne vränger innebörden i Horatiusdikten, där poeten drar upp skiljelinjen mellan episk dikt och satirisk: enligt Horatius är det i satiren som ordföljden är mindre viktig. Den ”styckade” diktaren syftar förstås på Orfeus som sönderslets av menader. – Menandros (342–c290 f Kr): Grekisk komediförfattare.
  44. ↵ Ronsard: Pierre de Ronsard (1524–1585), fransk diktare. – Du Bellay, Joachim (s 146).
  45. ↵ militäriskt, som Suetonius kallar Julius Caesars språk fast jag inte riktigt begriper varför: I de gamla editionerna av Suetonius stod det att Caesar var lysande ”i fråga om militärisk vältalighet”, vilket onekligen är förbryllande; de moderna upplagorna har den korrektare texten ”i fråga om militärkonst och vältalighet”.
  46. ↵ Aristofanes grammatikern: Aristofanes från Bysans (c257–180 f Kr), chef för biblioteket i Alexandria och stor textgranskare. – Platon säger att athenarna: Lagarna 641 e. – Zenon: Zenon från Kition (333–262 f Kr), stoicismens grundare.
  47. ↵ Tysken: Montaignes latinlärare ska ha hetat Horstanus. – min mor: Antoinette de Louppes de Villeneuve (1511–1601), gift med Pierre Eyquem 1529.
  48. ↵ Nicolas Grouchy (1509–1572): Lärare i filosofi vid Montaignes skola Collège de Guyenne i Bordeaux 1542–1547. Han var specialist på Ramus dialektik och översatte flera verk av Aristoteles. Det latinska verket som Montaigne nämner utkom 1555. – Guillaume Guérente: Undervisade i samma skola. – George Buchanan (1506–1582): Skotsk humanist, var lärare där i retorik 1539–543 och 1545–1547. Framstående diktare på latin. Som Montaigne nämner var han privatlärare för Timoléon de Cossé-Brissac, greve, senare hertig, som stupade 24 år gammal vid den s 30 nämnda belägringen av Mussidan 1569. Han var son till marskalken Charles de Cossé-Brissac (1505–1563), som också nämns. – Marc Antoine Muret (1526–1585): Humanist och berömd textkritiker, undervisade i Bordeaux från 1846. Han ”höll lärda föreläsningar redan vid 18 års ålder, men måste lämna Frankrike för sedlighetsbrott [han dömdes till bålet för sodomi och pederasti] och mottogs då väl i Italien, hvarest han sedan 1563 i Rom föreläste öfver antika författare och juridik” (NF). Montaigne kan också ha följt hans undervisning i Paris i början av 1550-talet. Sedan träffade han honom i Rom i mars 1581. Muret var en av tidens skickligaste poeter på latin och en stor specialist på Catullus.
  49. ↵ skolan i Guyenne: Collège de Guyenne i Bordeaux, grundad 1533, där de tidigare nämnda humanisterna undervisade.
  50. ↵ Lancelot du Lac: Roman i den bretonska berättelsecykeln om Graal, ofta omtryckt. – Amadis: Amadis de Gaule: En imitation av romanerna om riddarna kring det runda bordet, en fransk översättning av Herberay des Essarts från spanska utgavs 1540 och blev mycket populär. – Huon från Bordeaux: Chanson de geste från 1100-talet.
  51. ↵ Men kritikerna är orättvisa om de av mig kräver: Detta något dunkla avsnitt är från åren efter 1588 och syftar troligast, inte på Montaignes fögderi som borgmästare utan på hans dispositioner av de tillgångar som tillföll huset genom hustruns hemgift.
  52. ↵ latinska tragedier: Buchanan översatte Euripides Alkestis och Medea till latin; de uppfördes i Bordeaux 1545–1547 respektive 1543. Han skrev också latinska tragedier med bibliska motiv. Muret skrev ett latinskt drama om Julius Caesar. Vad Guérente författade i den vägen är okänt. – Andreas Goveanus: Eller Andreas de Gouveia (1497–1548): Portugisisk humanist och rektor för skolan i Guyenne 1534–1547. Kallades sedan av Portugals kung att starta ett lärosäte i Coimbra i Portugal, dit han flyttade med Guérente.
  53. ↵ tragediskådespelaren Ariston: Grekisk skådespelare i Syrakusa vid 200-talets slut. Poängen är att det var otänkbart för en högättad romare att spela teater. – Jag tycker det är vettigt om fursten: Voltaire citerar detta Montaignes försvar för teatern i förordet till L’Ecossaise.

KAPITEL 26

I tidigare upplagor var detta kapitel 27.

  1. ↵ Chilon: En av Greklands sju vise. – Froissart: Jean Froissart (c1337–c1400), den store krönikören (urval och övers av Lorenz von Numers: Krönika, 1961). – greven av Foix: Gaston III Fébus (1331–1391), som nämndes som författare till en bok om jakt i kommentaren till s 168. Froissart skriver (III, 17): ”År 1385 gick greven av Foix till sina rum och kunde sedan meddela att en stor slakt på soldater från Béarn just ägt rum i Portugal.” Juberoth: slaget vid Aljubarotta den 14 augusti 1385, där Johan I av Portugal besegrade Johan I av Kastilien, som också hade franska trupper som allierade. – påven Honorius: Honorius III var påve 1216–1227. Filip II August, segraren i slaget vid Bouvines 1214 (s 339), blev fransk kung 1180 och dog i Mantes ett par mil väster om Paris den 14 juli 1223. – Domitianus: Kejsare 81–96 e Kr, hans ståthållare i Germanien Lucius Antonius Saturninus startade där en revolt som krossades år 89. – Plinius: den äldre (23–79 e Kr), encyklopedisk författare. – Bouchet: Jean Bouchet, utgav 1557 Annales d’Aquitaine. – Hilarius: Dog c367, var biskop i Poitiers; återkommer s 263f.

KAPITEL 27

I tidigare upplagor var detta kapitel 28.
Det franska ordet för vänskap är amitié. ”Men i renässansfranskan omfattar amitié många kärleksfulla relationer, från en faders kärlek till sitt barn […], till en läkares eller en advokats väntjänster, till den äktenskapliga kärlek som Montaigne hyste till sin hustru och till den mest sällsynta formen av bestående vänskap som […] Montaigne delade med La Boétie. […] Sedan antiken hade filosofin klassat kärleken mellan könen som åtminstone primärt en angelägenhet för den andra och lägre delen av människan, nämligen kroppen; somliga renässansplatoniker försökte modifiera denna skarpa tudelning mellan själslig kärlek och kroppslig. Mycket skrevs om parfaite amitié, en ’fullkomlig’ kärleksrelation som kunde uppstå mellan en man och en kvinna där den fysiska kärleken hänvisades till en vital men sekundär plats. Montaigne underskattar inte den sexuella kärlekens roll […] men trots klassiska föredömen undrar han om inte en helt sexuell kärlek tillsammans med en helt själs-centrerad amitié kunde förena en enastående man med en enastående kvinna. Om den kunde detta skulle den dra in hela individen, kropp och själ. Det skulle verkligen vara ’fullkomlig kärlek’, parfaite amitié. Den manliga homosexuella kärleken, som från Sokrates tid hävdade att den gjorde just detta, stör inte eller intresserar inte Montaigne: han avfärdar den med att den ’avvisas med rätta av seden hos oss’ och ser den som en parodi på heterosexuell kärlek. Men den filosofiska homosexualiteten visar, mutatis mutandis, vad kärleken mellan en man och en kvinna idealiskt sett skulle kunna vara: ett äktenskap mellan kroppar och själar” (Screech).

  1. ↵ Etienne de La Boétie (1530–1563): Född i Sarlat, Montaignes bäste vän och liksom han verksam vid parlamentsdomstolen i Bordeaux. De möttes 1559. La Boéties Frivillig träldom utgavs på svenska 1954 (övers av Arne Häggqvist). Utdrag ur Montaignes brev till sin far om La Boétie finns i Jean Starobinski, Montaigne i rörelse, övers av J Stolpe, 1994.
  2. ↵ januariediktet: Utfärdades av Karl IX den 17 januari 1562 och gav protestanterna vissa rättigheter: de fick utöva sin religion i hemmen och utanför städerna. Montaigne tryckte aldrig La Boéties lilla skrift om ediktet, som länge var försvunnen och publicerades först 1917 (men äktheten är omdiskuterad). – den lilla volym … som jag har låtit offentliggöra: Montaigne publicerade La Boéties översättningar av Xenofon och Plutarchos 1571 och en samling franska dikter av honom samma år.
  3. ↵ Aristoteles säger: Nikomachiska etiken, bok 8.
  4. ↵ vår frivilliga frihet: Uttrycket bildar förstås en medveten kontrast till den av La Boétie beskrivna frivilliga träldomen.
  5. ↵ och de antika filosofskolorna utestänger kvinnan från vänskapen: Ingen antik filosofisk text utesluter vänskap mellan man och kvinna eller mellan kvinnor, men det finns heller ingen som diskuterar ämnet, och alla mytiska och exemplariska vänpar som beskrivs är manliga. – Och den här tygellösa grekiska kärleken: Den homosexuella kärleken mellan äldre män och ynglingar som beskrivs hos Platon. – Akademin: Platons skola, där den nämnda kärleken uppmuntrades. Den följande beskrivningen följer nära Platons Gästabudet.
  6. ↵ de kritiserade häftigt diktaren Aischylos: Faidros kritik av Aischylos förlorade drama Myrmidonerna i Platons Gästabudet 180 a–b.
  7. ↵ Harmodios och Aristogeiton: Enligt legenden två älskande män som mördade tyrannen Hipparchos på 500-talet f Kr. Platon hyllar dem i Gästabudet 182 c.
  8. ↵ ”Därför att det var han, därför att det var jag.” Satsen bildar en alexandrin. – Han skrev en utmärkt satir på latin: Dikten ”Ad Michaelem Montanum”, som ingår i Montaignes utgåva av La Boéties översättningar (1571) och citeras s 317. – för vi var båda vuxna män: 1557 var Montaigne 24, La Boétie 27 år.
  9. ↵ Tiberius Gracchus: En av graccherna, folktribun 133 f Kr, verkade för en radikal jordbruksreform, blev ihjälslagen samma år tillsammans med ett par hundra anhängare. Gaius Blossius: Vän och lärare (stoiker) till Gracchus; for till Asien efter det beskrivna förhöret och begick där självmord. – Laelius: Gaius Laelius den yngre (Sapiens), filosofiskt bildad talare och politiker, nära vän med Scipio den yngre; aktiv i undersökningarna mot Gracchus anhängare. Han förekommer ofta i Ciceros skrifter som ett föredöme i vänskap. Montaignes främsta källa är Plutarchos biografi över graccherna (övers av Hugo Bergstedt i Levnadsteckningar, 1947).
  10. ↵ Eudamidas i Korinth: Historia från Lukianos Toxaris eller Om vänskap.
  11. ↵ En man som påträffades ridande på en käpphäst: Kung Agesilaos i Sparta enligt en anekdot hos Plutarchos.
  12. ↵ Eftersom jag sedermera har upptäckt att detta arbete redan har offentliggjorts: La Boéties Frivillig träldom var först vida spridd i manuskript. Sedan trycktes två fragment i en protestantisk pamflett 1574, hela texten 1577 i ett större protestantiskt verk och sedan hela texten i en egen volym samma år. – hade velat födas i Venedig: Som var republik. – och det med rätta: Tillägget är gjort efter Montaignes eget besök i Venedig i november 1580. – Sarlat: Stad i Périgord i södra Frankrike. La Boéties hus finns kvar och är numera museum.

KAPITEL 28

I tidigare upplagor var detta kapitel 29.

  1. ↵ fru de Gramont: Diane de Louvigni (1554–1621) var släkt med den mäktiga ätten Foix och var gift 1567–1580 med Philibert, greve av Gramont och Guissen (eller Guiche), en vän till Montaigne som stupade vid belägringen av La Fère den 6 augusti 1580. Diane var officiell älskarinna till Henrik av Navarra 1580–1591 och brukade kallas Corisande d’Andoins efter en gestalt i den populära riddarromanen Amadis de Gaule. Hon var musikalisk och spelade luta. Om hennes liv, se R Ritter, Cette grande Corisande, 1936.
  2. ↵ det som jag nyligen lät trycka: Montaigne utgav ett antal dikter på franska av La Boétie 1571. Den samlingen dedicerade han till grevinnan de Gramonts avlägsna släkting Paul de Foix (1528–1584), som bl a var Karl IX:s ambassadör i Venedig och Rom. – han skrev dem till sin tillkommande: De 25 sonetterna i den av Montaigne utgivna samlingen är riktade till Marguerite de Carle som blev La Boéties hustru.
  3. ↵ De tjugonio sonetterna … har sedermera tryckts: Den kursiverade slutraden är skriven av Marie de Gournay. Man antar att hon syftar på en upplaga som trycktes i Bordeaux 1593; man känner titeln men inget exemplar finns bevarat. De 29 sonetterna fanns med i alla upplagor av Essayer som trycktes under Montaignes livstid, men i Bordeauxexemplaret strök han allihop och ersatte dem med raden ”Dessa dikter finns att läsa på annat håll”, en rad som Marie de Gournay i sin tur bytte ut mot den kursiverade.

KAPITEL 29

I tidigare upplagor var detta kapitel 30.

  1. ↵ De som säger att man aldrig kan gå till övermått i dygd: Stoikerna. – ”Ha inte för höga tankar …”: Paulus, Romarbrevet 12:3. – Jag har sett en storman: Henrik III, som var fransk kung 1574–1589.
  2. ↵ Pausanias mor: Pausanias, den spartanske fältherren som ledde de grekiska styrkorna mot perserna i det segerrika slaget vid Plataiai 479 f Kr (s 54), anklagades senare för förräderi och flydde då in i Athenatemplet på Spartas akropol, där han blev inmurad och dog. Enligt Diodoros från Sicilien var det hans mor som då lade den första stenen. – diktatorn Postumius: Aulus Postumius Tubertus, romersk diktator 432 eller 431 f Kr. – Kallikles: Platon, Gorgias 486 b–c.
  3. ↵ den helige Thomas: Thomas av Aquino (1225–1274).
  4. ↵ För Platon är detta mord: Samlag utan barnavel fördöms av Athenaren i Platons Lagarna 838 d–839 e.
  5. ↵ Zenobia: Härskade i Palmyra i nuvarande Syrien 267–272 e Kr, hennes man hette Septimius Odaenathus (mördad 266). – Från en diktare … har Platon lånat den här historien: Staten 390 b–c, där skildringen av Zeus och Heras (på latin: Jupiters och Junos) kärlek i Homeros Iliaden 14, 294 ff kritiseras.
  6. ↵ Epameinondas, Pelopidas: s 7. – När Sofokles var pretor: Pretor är förstås en romersk titel, Sofokles och Perikles var strateger samtidigt år 441–440 f Kr i Athen. – kejsar Aelius Verus: Lucius Aelius Verus (101–138 e Kr) adopterades av kejsar Hadrianus, var designerad att efterträda honom men dog dessförinnan.
  7. ↵ Och vår gamla kyrkohistoria: Eusebios, Kyrkohistoria 4, 17 (övers av Ivar A Heikel, 1937). Kvinnan har blivit kristen och tar därför avstånd från lastbarheten.
  8. ↵ Gallio: Lucius Junius Gallio, talare och senator, landsförvisades enligt Tacitus av Tiberius 32 e Kr. Montaigne har förbättrat Tacitus historia.
  9. ↵ Murat: Murat II, osmansk sultan 1421–1451, son till Mehmet I, sultan 1403–1421. – Och i de här nya länderna: Uppgifterna från nya världen är från Lopez de Gomaras Histoire générale des Indes.
  10. ↵ När den mexikanske kungens: Montezuma II (1466–1520), den aztekiske kungen som dödades av Hernán Cortez, spansk erövrare (1485–1547).

KAPITEL 30

I tidigare upplagor var detta kapitel 31. Kapitlet diskuteras i Claude Lévi-Strauss, Lodjurets historia, övers av J Stolpe, 1992, kap ”Montaigne läst på nytt”. Se också Christer Lindberg, Den gode och den onde vilden, 1998.

  1. ↵ Pyrrhos (319–272 f Kr): Kung i Epirus. – Flamininus: Titus Quinctius Flamininus, romersk konsul 198 f Kr, besegrade den makedonske kungen Filip V vid Kynoskefalai 197. Publius Sulpicius Galba: Romersk militär under Flamininus. – Villegagnon: Nicolas Durand, sieur de Villegagnon (1510–1571), viceamiral och erövrare, landsteg vid Guanabaraviken vid nuvarande Rio de Janeiro 1555. Han hade farit ut på uppdrag av Henrik II för att skaffa Frankrike ett fotfäste i nya världen. Grundade där Fort Coligny i november 1555. Det blev kortvarigt, fortet erövrades av portugisiska flottan 1560. När Montaigne skrev det här kapitlet hade han bland annat läst böcker av två deltagare i Villegagnons expedition, André Thevet och Jean de Léry. En annan viktig källa är Gomara.
  2. ↵ Platon låter Solon berätta: Berättelsen om Atlantis står i Platons dialoger Timaios och Kritias.
  3. ↵ min bror, sieur d’Arsac: Thomas Eyquem de Montaigne, sieur de Beauregard et d’Arsac (1534–1602).
  4. ↵ Aristoteles … den lilla boken om oerhörda under: Skriften Om märkliga berättelser man hört är inte av Aristoteles fast den går under hans namn, den består mest av utdrag från Theofrastos.
  5. ↵ skapas enligt Platon av antingen naturen: Se Lagarna 888 e. – Lykurgos och Platon: De nämns här därför att de båda är lagstiftare, Lykurgos i Sparta, Platon i Lagarna.
  6. ↵ Det här är ett folk, skulle jag säga till Platon, där det inte finns någon som helst handel: Stycket återkommer nästan ordagrant i Shakespeares Stormen (Gonzalo i akt 2, scen 1).
  7. ↵ Suidas: Ett grekiskt lexikon från 900-talet. På Montaignes tid trodde man att dess författare hette Suidas, numera anser man att det anonyma verkets titel är Souda, Fästningen. – I stället för bröd använder de ett vitt ämne: maniok.
  8. ↵ Caesar belägrade dem i Alesia: Nuvarande Alise-Ste Reine. År 52 f Kr. – vasconerna: Folk på Iberiska halvön, både basker och gascognare räknar härkomst från dem.
  9. ↵ Salamis, Plataiai, Mykale: Grekiska segrar över perserna 480, 479 och 479 f Kr. Sicilien: Spartansk seger över athenarna 414–413 f Kr. – Thermopylepasset: Persisk seger mot greker 480 trots Leonidas heroiska motstånd. – kapten Ischolaos: Spartan som stupade i strid mot arkadier och athenare 370.
  10. ↵ Lea, Rakel: Gav sina slavflickor till Jakob för att han skulle få barn (1 Mos 30: 3–12). Sara: Gav Abraham sin slavflicka (1 Mos 16:2). Jakobs hustrur: Skrivfel, Lea och Rakel är ju redan nämnda. – Deiotarus (död 40 f Kr): Tetrark i Galatien i Mindre Asien, allierad med Rom.
  11. ↵ Förutom krigssången: Om sångerna från nya världen hos Montaigne, se Tore Wretö, Folkvisans upptäckare. Receptionsstudier från Montaigne och Schefferus till Herder, 1984.
  12. ↵ Anakreon: Grekisk diktare (500-talet f Kr). – Tre män … var i Rouen samtidigt som salig kung Karl IX: Under första hugenottkriget, då det protestantiska Rouen hade intagits av de katolska kungliga trupperna under Guise i september-oktober 1562 och då Montaigne följde med hovet dit. Karl IX var kung 1560–1574. – var beredda att lyda ett barn: Karl IX var vid tillfället tolv år gammal.

KAPITEL 31

I tidigare upplagor var detta kapitel 32.

  1. ↵ säger Platon: Kritias 107 a.
  2. ↵ La Roche-L’Abeille: I Limousin. I slaget där den 25 juni 1569 besegrade protestanterna under Colignys ledning de katolska styrkorna, som leddes av hertigen av Anjou, den blivande Henrik III.
  3. ↵ Moncontour: Nära Loudun. I slaget där den 3 oktober 1569 blev utgången den motsatta (över femtusen hugenotter dödades), jämför s 368. – Jarnac: Nära Cognac. I slaget där den 13 mars 1569 besegrade hertigen av Anjou protestanterna som leddes av Condé. Här stupade en av protestanternas främsta ledare, Antoine de Bourbon. I dessa tre slag förklarade båda parter sina nederlag med att de faderligt straffats av Gud. – don Juan av Österrike (1547–1578): Son till Karl V, ledde Spaniens, påvens och Venedigs förenade flotta i slaget vid Lepanto den 7 oktober 1571 där turkarna besegrades. Men den oövervinneliga spanska armadan skingrades och besegrades 1588, ”ett nederlag som över hela det protestantiska Europa förklarades med att Gud hade ingripit på den sanna religionens sida” (Screech). – Arius och hans påve Leo: ”Montaigne tog denna historia från 1500-talskrönikören Jean Bouchets Annales d’Aquitaine. På tal om sankt Hilarius av Poitiers berättar Bouchet hur två av dennes fiender, Arius (år 341; enligt modernare uppfattning 336) och hans efterföljare motpåven Leo (år 364) gick en mirakulös och förödmjukande död till mötes på nästan identiskt sätt såsom Montaigne beskriver. Denne Leos exakta identitet är fortfarande en gåta, liksom den var det på Bouchets tid” (Frame). Arius: Areios, presbyter i Alexandria, ledde en kättersk rörelse, arianismen, som förnekade Kristi gudomlighet. Hans död skildras av en samtida på samma sätt som Montaigne beskriver den, men det ansågs allmänt att han hade blivit förgiftad av sina motståndare. – Heliogabalus: Kejsare 218–225. – Irenaeus: Martyr. Valerianus (kejsare 253–259) förföljde de kristna, och när ett av hans offer, Concordia, kastades i kloakerna lyftes hennes lik upp av Irenaeus och Abundius, vilka som straff för detta dränktes på samma ställe. Som helgon och martyrer firas dessa två, som i övrigt är okända, den 26 augusti.
  4. ↵ Augustinus bevisar: i Guds stad 1, 8.

KAPITEL 32

I tidigare upplagor var detta kapitel 33.

  1. ↵ ”Så skönt att dö…”: I den grekiska Menandrosraden har Montaigne hoppat över den bestämda artikeln to före verbet, vilket gör att metern (sex jamber) haltar.
  2. ↵ ett ställe hos Seneca: Brev 22, som delvis översätts i det följande. Senecas brev är alla riktade till Gaius Lucilius Junior (övers i urval av Bertil Cavallin: Breven till Lucilius, 1979). – kejsaren: Nero. – Epikuros (341–270 f Kr). Idomeneus: Vän till denne. I Diogenes Laertios biografi citeras ett stycke ur ett brev till Idomeneus som Epikuros skrev när han var dödligt sjuk. Där säger han bland annat att ”detta är en lycklig dag, och den sista i mitt liv”. – Hilarius: Biskop och kyrkofader (död 367 eller 368), jämför s 213. Berättelsen om Hilarius är från Jean Bouchet (s 213). – det arianska kätteriet: se kap 31. Hilarius brev till Abra anses numera oäkta.

KAPITEL 33

I tidigare upplagor var detta kapitel 34.

  1. ↵ Hertigen av Valentinois: Cesare Borgia (1476–1507), som 1498 utnämndes till hertig av Valentinois av den franske kungen Ludvig VII. Borgias far Alexander VI dog 1503, samtidigt insjuknade sonen. Fördriven från Rom begav sig Cesare sedan till Neapel där han fängslades 1504 och sedan satt som fånge i Sevilla i två år. Flydde 1506, stupade i krig 1507. Hans far Alexander VI, Rodrigo Borgia (1430–1503), var påve 1492–1503 och var enligt NF ”utan tvifvel den lastbaraste och mest karaktärslöse af alla dem, som burit den påfliga tiaran”. Troligen blev han inte förgiftad utan dog i malaria. – Adriano av Corneto: Adriano Castellesi da Corneto (c1461–c1522; Corneto heter numera Tarquinia). Utnämndes av Alexander VI till kardinal 1503. Den beskrivna måltiden ägde rum i augusti samma år och även kardinalen blev sjuk. Han avsattes 1517 som inblandad i ett mordförsök på påven Leo X. Från Guicciardini.
  2. ↵ Seigneur d’Estrées: Jean d’Estrées (1486–1571), markis av Coeuvres, hög fransk militär, skapade det franska artilleriet. – hertigen av Vendôme: François I, hertig (död 1537). – seigneur de Licques: Jacques II de Récourt, baron de Licques (c1461–1541), gift med Isabelle de Fouquesolles. – hertigen av Aerschot: Philippe de Croÿ (1496–1549), markis, senare hertig av Aerschot. – Saint-Omer: Skärmytslingen ägde rum i januari–februari 1525. Saint-Omer ligger i nordvästligaste Frankrike. Från Du Bellay.
  3. ↵ Konstantin … grundade: Konstantin den store, född 274, det östromerska rikets grundare, var kejsare 306–337 och Konstantinopel invigdes den 11 maj 330. – avslutades … av Konstantin: Konstantin XI Dragases, född 1405, den siste bysantinske kejsaren, inledde sin regering 1448 och stupade den 29 maj 1453 när turkarna stormade Konstantinopel. Hans mor hette inte Helena utan Irene Drakosa. – kung Klodvig: Klodvig I, det frankiska rikets grundare, kung 481–511, intog Angoulême 507. Montaignes källa för denna och följande episod är den i texten nämnde Jean Bouchet (Annales d’Aquitaine, 1557). – kung Robert: Robert I den fromme, fransk kung 996–1031. – sankt Aignan: Aignan (Anianus) var biskop i Orléans och ledde stadens motstånd mot Attila 451; död c453. Hans dag är den 17 november. – kapten Renzo: Lorenzo dell’Anguillara, Lorenzo Orsini, kallad Renzo di Ceri (1475–1536), kondottiär. Arona, stad vid Lago Maggiore, belägrades av franska styrkor 1523. – Jason i Ferai: Jason, tyrann i Ferai i Thessalien från c380 till sin död 370 f Kr. Källan är Plinius. Denne berättar också om Protogenes, grekisk målare på 300-talet f Kr.
  4. ↵ Drottning Isabella av England (1292–1358): Dotter till franske kungen Filip den sköne, gift 1308 med Englands kung Edvard II (1284–1327) och mor till Edvard III (1312–1377). Isabella ledde 1326 en resning mot sin man som ledde till att sonen blev kung; hon styrde själv under dennes minderårighet. Från Froissart.
  5. ↵ Timoleon: Härförare från Korinth, död c334 f Kr. Timoleon störtade Dionysios II i Syrakusa och slog också karthagerna. Montaigne följer mycket nära sin källa, Plutarchos biografi över Timoleon (övers av Ivar Harrie i Levnadsteckningar, 1947). – Hiketas: Furste i Leontinoi på Sicilien, samarbetade med karthagerna för att själv bli tyrann i Syrakusa.
  6. ↵ Egnatius: Det andra triumviratet, bestående av Octavianus (= Augustus), Antonius och Lepidus, som bildades 43 f Kr, genomförde samma år omfattande proskriptioner, vilka far och son Egnatius drabbades av (jämför anekdoten om triumvirernas förföljelse av Aponius s 145). De är i övrigt okända. Från Appianos romerska historia.

KAPITEL 34

I tidigare upplagor var detta kapitel 35.

  1. ↵ Min salig far: Pierre Eyquem de Montaigne (1495–1568), köpman, militär i franska armén i Italien, borgmästare i Bordeaux 1554–1556.
  2. ↵ Lilio Gregorio Giraldo (1479–1552): Italiensk humanist och diktare, förlorade sitt bibliotek vid Roms skövling 1527, återvände till sin hemstad Ferrara där han dog sjuk och utfattig. Montaigne ägde hans bok om olika folks gudar. – Sébastien Castellion (1515–1563), humanist och protestantisk dissident, fördrevs av Calvin från Genève 1553 när han protesterade mot Miguel Servets avrättning. Översatte bland annat Xenofon till franska (en översättning som Montaigne läste) och Bibeln till både latin och franska; professor i grekiska i Basel där han dog hårt skuldsatt.
  3. ↵ Jag är dum, tycker jag, som har struntat i det. Men Montaigne hade en (bevarad) bok där han skrev upp alla viktiga händelser. Dessutom förde han en dagbok över sin stora utlandsresa 1580–1581, också den bevarad.

KAPITEL 35

I tidigare upplagor var detta kapitel 36.

  1. ↵ enligt den Heliga skrift: Predikaren 9:3: ”Det är ett ont som sker under solen, att alla går samma öden till mötes.” Jämför Bok 2, s 175.
  2. ↵ En person såg att en av tiggarna här: Den som såg och frågade var Florimond de Raemond (1540–1602), vilken efterträdde Montaigne som domare i Bordeaux.
  3. ↵ narren hos hertigen av Florens: Historien finns i G-F Poggio-Bracciolinis satiriska Facetiae (1470), där den handlar om en rik och en fattig. – Kung Masinissa (c240–148 f Kr): Numidisk furste som först stred med karthagerna mot Rom och sedan bytte sida. – Severus: Kejsare 193–211 e Kr. – Kung Agesilaos: s 18. – En venetianare som nyligen: Gasparo Balbi, Viaggio dell’Indie orientali, 1590. – Pegu: Stad i nuvarande Burma, i sekler centrum för Mon-kungadömet, efter 1539 säte för Taungoo-dynastin.
  4. ↵ Och Platon kommer med ett märkligt råd: Lagarna 942 d. – Den man som polackerna valde till kung efter vår: Den franske hertigen av Anjou var kung i Polen 1573–1574. År 1574 efterträdde han som Henrik III sin bror Karl IX som fransk kung och härskade till 1589. Som kung i Polen efterträddes han av Stefan IV Bathory. – Varro (116–27 f Kr): Romersk författare och polyhistor. – kapten Martin Du Bellay: s 58. Han var i Luxemburg i november–december 1543.
  5. ↵ Maiotisträsken: Azovska sjön. Mithradates: Mithradates VI Eupator (120–63 f Kr), härskare i Pontos. Jämför s 111. – Placentia: Nuvarande Piacenza. Striden stod vid floden Trebbia under andra puniska kriget. – Grekernas återtåg från Babylon: År 400 f Kr, skildrat av Xenofon i Anabasis. – Alexander såg ett folk: Folket som Alexander den store mötte levde i Hindukush i nuvarande Afghanistan. Orden ”det kan vi också se” är ett tillägg i 1595 års upplaga, med oklar syftning. – kungen av Mexiko: Montezuma II (s 241).

KAPITEL 36

I tidigare upplagor var detta kapitel 37.
Cato den yngre, Marcus Porcius Cato Uticensis (95–46 f Kr), var romersk politiker. När Caesar hade besegrat Pompeius i slaget vid Farsalos 48 f Kr samlade Cato motståndet mot Caesar i Nordafrika, men i slaget där vid Thapsus år 46 blev Cato besegrad och begick då självmord hellre än att falla i fiendens händer, en handling som gjorde honom till förebild för kommande martyrer och till det stora dygdemönstret för stoiskt inriktade tänkare långt fram i tiden.

  1. ↵ feuillanternas: En sträng religiös orden som utgått från cistercienserna och bildats 1577 av Jean de La Barrière. De första medlemmarna slog sig ner i Bordeaux. Montaigne begravdes av feuillanterna och hans änka tog en av deras ledare som andlig vägledare och anförtrodde åt honom Bordeauxexemplaret, det tryckta exemplaret från 1588 av Essayer med Montaignes egna tillägg i kanterna. Hustruns brev till sina andliga vägledare bland feuillanterna utgavs 1878 (Lettres inédites de Françoise de La Chassaigne). – kapucinernas: En förgrening från franciskanorden bildad 1525 av Matteo di Baschi. Denna orden etablerades i Frankrike 1574. Kapucinerna fanns inte i Bordeaux på Montaignes tid men han kan ha mött representanter i Paris 1588.
  2. ↵ Poteidaia: Montaigne misstar sig, han menar slaget vid Plataiai 479 f Kr (s 255). – Thermopyle: s 255. Anekdoten om Aristodemos är från Herodotos, bok 7.
  3. ↵ Det vanvett som stinger den som kan tränga in i poesin: Beskrivningen av det poetiska vanvettet och liknelsen med magneten har Montaigne tagit från Platons dialog Ion, dock med den skillnaden att Platon där beskriver det poetiska vanvettet som gudomligt.

KAPITEL 37

I tidigare upplagor var detta kapitel 38.

  1. ↵ Antigonos: Den makedonske kungen Antigonos II Gonatas (c320–239 f Kr) besegrade Pyrrhos år 272. Antigonos son hette Alkyoneus: ”När denne fick tag i [Pyrrhos] huvud red han till sin far och kastade det framför honom där han satt med sina vänner. Men när Antigonos såg huvudet och kände igen det körde han bort sin son, slog honom med staven och kallade honom ogudaktig och barbarisk; sedan täckte han huvudet med manteln och brast i gråt” (Plutarchos, Pyrrhos 34, 4).
  2. ↵ hertig René av Lorraine: René II (1451–1508) besegrade Karl den djärve, hertig av Burgund (1433–1477), vid Nancy 1477. – greven av Montfort: Johan IV den tappre (1341–1439), greve av Montfort och hertig av Bretagne, besegrade Karl av Blois (död 1364) i slaget vid Auray i Bretagne den 29 september 1364.
  3. ↵ Pompeius: Besegrades av Caesar 48 f Kr. Pompeius hade varit gift med Julia, en dotter till Caesar, som därför kallas svärfar i det följande Lucanuscitatet. Scenen med Caesar som tar emot Pompeius huvud förekommer i den dikt av Petrarca som här citeras.
  4. ↵ min fru: s 114. – När Nero tog avsked av sin mor: Nero (kejsare 54–68) lät mörda sin mor Agrippina år 59. Från Tacitus.
  5. ↵ Artabanos … Xerxes: Artabanos var bror till Dareios I och därmed farbror till Xerxes, som härskade över perserriket 486–465 f Kr.
  6. ↵ Timoleon (s 267) lät mörda sin tyranniske bror Timofanes.

KAPITEL 38

I tidigare upplagor var detta kapitel 39. Den främsta inspirationskällan till avsnittet är Seneca; åtskilliga formuleringar och partier är direkt påverkade av eller rentav överflyttade från hans skrifter, utan att detta här redovisas. En intressant analys av kapitlet finns i Arne Melberg, Försök att läsa Montaigne, 2000, s 30–32.

  1. ↵ Bias: En av Greklands sju vise. – Predikaren: 7:28 lyder i vår bibel: ”Något sökte jag ständigt förgäves: / en enda människa fann jag bland tusen, / men aldrig var det en kvinna.” Men i den latinska Vulgatatexten, som Montaigne läste, är texten en annan (7:29): ”inte en enda fann jag bland tusen”. – så många som Thebes / portar: Thebe i Boiotien hade sju portar och Nilen lika många mynningar.
  2. ↵ Albuquerque: Alfonso d’Albuquerque (1453–1515), Goas erövrare, styrde över de portugisiska besittningarna i Indien som vicekung. kung Emanuel: Emanuel I (den store), kung i Portugal 1495–1523. Från Osório.
  3. ↵ Charondas: s 60. – Antisthenes (c455–c360 f Kr): Lärjunge till Sokrates, grundare av den kyniska skolan.
  4. ↵ Stilpon: Från Megara (c380–300 f Kr), grekisk filosof. Demetrios I Poliorketes (336–283 f Kr): Makedonsk erövrare. – Nola: I Campanien i Italien. Paulinus (353–431), född i Bordeaux, var biskop i Nola från 409, diktare och brevskrivare. Från Augustinus Guds stad (1, 10).
  5. ↵ är du på enslig ort – var då en mängd för dig själv: Ett typiskt exempel på hur Montaigne kan omfunktionera ett latinskt citat. Tibullus skriver till sin älskade: in solis tu mihi turba locis, ”på ensliga platser är du en hel mängd för mig”. Montaigne ändrar tu mihi (du för mig) till sis tibi (var för dig själv) och förvandlar en kärleksförklaring till ett levnadsråd.
  6. ↵ Plautus: Romersk komediförfattare (c250–c180 f Kr).
  7. ↵ Thales: s 94.
  8. ↵ Sokrates säger att de unga: Misstag av Montaigne, yttrandet ska enligt Stobaios ha fällts av Aristoxenos, Aristoteleslärjunge, musikteoretiker m m.
  9. ↵ förstöra ögonen: Montaigne tänker på Demokritos, se s 296 och 327 och Bok 2, s 54 och 385.
  10. ↵ filosofen Arkesilaos: s 169.
  11. ↵ som Sallustius säger: Romersk historiker (86–35 f Kr). Ur hans skrift om Catilina (övers av Bertil Cavallin: Catilina. Jugurtha, 1969, s 23: ”ovärdiga sysslor för en fri man”). – vilket Kyros sysslade med enligt Xenofon: Xenofon, Ledarskap, övers av Sture Linnér, 2004, s 56. Avser Kyros den yngre, ”som gjorde uppror mot sin äldre bror, kung Artaxerxes II, men stupade i det avgörande slaget vid Kunaxa 401 och alltså aldrig var kung”. – Demokritos (född c460 f Kr): Grekisk filosof. – Plinius den yngre (61–113 e Kr): Den äldres systerson, författare, brevskrivare. Montaigne sammanfattar hans brev 1, 3, riktat till Caninius (inte Cornelius) Rufus (övers av Axel Mattsson: Plinius den yngres brev, 1983).
  12. ↵ filistas: Förvrängning av file¯tas, grekiska för tjuvar, rånare.
  13. ↵ Låt oss då jämföra dem med två filosofers råd: Med Epikuros, som skriver till Idomeneus (s 263), och Seneca, som skriver till Lucilius (s 263).
  14. ↵ Cato: den yngre, se kap 36. Fokion (300-talet f Kr): Athensk general, kallad den gode, känd för sin omutlighet. Aristeides (död c467 f Kr): Kallad den rättrådige, athensk statsman. De två sistnämnda biograferas av Plutarchos, som också gör en jämförelse mellan Fokion och Cato den yngre (och en mellan Aristeides och Cato den äldre).

KAPITEL 39

I tidigare upplagor var detta kapitel 40. Avsnittet fortsätter det förra och utgångspunkten är fortfarande kontrasten mellan paret Epikuros & Seneca och paret Cicero & Plinius den yngre, men författaren skjuter nu in sig på Ciceros orimliga pretention på att vinna odödlighet enbart med sina vackra ord. Cicero stod högt som stilistiskt föredöme under renässansen, före Montaigne hade Erasmus förlöjligat dem som apade efter honom, men nu går Montaignes skott mot den förebildlige själv, djärvt nog, även om redan Plutarchos hade påtalat hans äregirighet.

  1. ↵ Plinius’ … morbroderns: Plinius den yngre var systerson till Plinius den äldre. – de helt öppet uppmanar sin tids historiker: Det stämmer faktiskt, Cicero uppmanade Lucceius och Plinius uppmanade Tacitus att putsa upp minnet av deras gärningar. – två romerska konsuler: Cicero var konsul 63 f Kr, Plinius den yngre 100 e Kr. 302f. Scipio och Laelius … Terentius. Scipio den yngre (c185–129), romersk härförare som raserade Karthago, centralfigur i den kulturellt viktiga scipionska kretsen i Rom, där också hans nära vän Gaius Laelius (s 225) ingick. Komediförfattaren Terentius (c190–c159 f Kr) var enligt vissa källor en frigiven slav från Afrika (Karthago). I inledningen till komedin Bröderna tackar han de två förstnämnda för deras stöd, och på Montaignes tid trodde många (numera ingen) att de två var de verkliga författarna till Terentius komedier, jämför Bok 3, s 476.
  2. ↵ Kyros … jordbruk: Kyros den yngre, se s 296. – Karl den store (742–814), romersk kejsare. – personer vilka har till yrke att skriva … inte vill vidkännas sin utbildning: ”Här kan man tänka på J Faye d’Espeisses (1544–1590), advokat vid Parisparlamentet och framstående talare, hängivet tjänande Henrik III, som förklarade att det var bortkastad tid att odla konsten att skriva, eller på Justus Lipsius (1547–1606), som övergav den ciceronianska vältaligheten och i sin korrespondens anlade en rå och låtsat vårdslös stil som på latin kom nära den stil som Montaigne odlade på franska” (P). – Demosthenes (384–322 f Kr): Athensk talare och antimakedonsk politiker. Filip: Filip II, makedonsk kung 359–336, far till Alexander den store.
  3. ↵ Driva processer blir andras sak: Ett av de mest berömda partierna i Vergilius Eneiden, där det augusteiska Roms ledarroll förkunnas. Montaigne har ändrat den tredje raden i citatet Tu regere imperio populos, Romane (Du, romare, skall härska över folken) till hic regere imperio populos sciat (han, kungen, skall kunna härska över folken).
  4. ↵ Ifikrates (c413–353 f Kr): Athensk general som stred mot thebanen Epameinondas, jämför s 66. – Antisthenes: s 287 (”Ofta är det så, att vi finna behag i det utförda arbetet, men ringakta mästaren. […] Det var därför som Antisthenes, när han hörde talas om att Ismenias var en god flöjtblåsare, genmälde: ’Låt så vara! Men han är nog en dålig människa, ty annars skulle han inte vara en god flöjtblåsare’ ” (Plutarchos, Perikles, övers av Carl Theander).
  5. ↵ För att skriva brev hade jag behövt det jag hade förr: en fast vänskapsförbindelse: Montaigne tänker förstås på sin vänskap med Etienne de La Boétie, se kap 27.
  6. ↵ Annibale Caro (1507–1566): Sekreterare hos hertigarna av Parma, Vergiliusöversättare, berömd för sin stil. Efter hans död publicerades hans Lettere familiari omfattande flera hundra brev i blandade ämnen (1572–1575).

KAPITEL 40

I tidigare upplagor var detta kapitel 14.

  1. ↵ Ett gammalt grekiskt tänkespråk: Epiktetos, Handbok i livets konst 5: ”Icke tingen är det, som förskräcka människorna, utan deras föreställningar om tingen” (övers av Nino Runeberg, 1955).
  2. ↵ Lysimachos (c355–281 f Kr): Härskare i Thrakien, Makedonien och Mindre Asien. Theodoros: Från Kyrene, kallad Gudsförnekaren, filosof (300-talet f Kr). Anekdot från Cicero. – spansk fluga: På latin cantharis, en speciell skalbagge som i torkat skick har använts medicinskt och som i större doser är dödligt giftig.
  3. ↵ ”Fram med repet, hon linkar!”: Ett klassiskt folksägenmotiv (ATU nr 1367), belagt sedan medeltiden, känt också från Bohuslän och Halland. I en halländsk variant lyder förbrytarens replik: ”Nej, en vass näsa å en blek kinn, där bor faen in. Klipp av!” Se Bengt af Klintberg, The Types of the Swedish Folk Legend, 2010 (Y 92).
  4. ↵ Ludvig XI: Fransk kung 1461–1483. Arras i nuvarande departementet Pas-de-Calais tillhörde Burgund och intogs av Ludvig 1477.
  5. ↵ Narsinga: Narsinga och Bisnagar var portugisernas benämningar på Vijayanagar (”Segerstaden”), ett mäktigt hinduiskt rike i södra Indien, grundat ca 1340, med en praktfull huvudstad med likalydande namn vars ruiner ännu kan ses (vid Hampi i delstaten Karnataka). Riket besegrades av omgivande muslimska stater 1565 och gick under helt i början av 1600-talet. Vijayanagar var tidvis i allians med Portugal och flera portugisiska resenärer beskrev huvudstaden, som var en av dåtidens största. Montaignes källa är Osório. Sati, änkebränning, var vanligt, särskilt i de högre skikten, men när Montaigne skriver att sati ”än i dag” förekommer är det alltså knappast korrekt eftersom huvudstaden vid denna tid låg i ruiner.
  6. ↵ Xanthos: Grekisk stad i Lykien i Mindre Asien, erövrades och förstördes fullständigt av Brutus, en av Caesars mördare (85–42 f Kr). – den stolta ed som Grekland svor: Före slaget vid Plataiai 479 f Kr. Den började med orden: ”Jag skall icke sätta mitt liv högre än friheten.” – Johan II av Portugal: Den fullkomlige, regerade 1481–1495. Efterträddes av Emanuel I, kung 1495–1523. Berättelsen om judarnas fördrivning kommer från Jerónimo Osório (1506–1580), som namnges i texten. Montaignes mor tillhörde eventuellt en iberisk judisk släkt (säkra uppgifter saknas).
  7. ↵ staden Castelnaudary: I nuvarande departementet Aude i sydvästra Frankrike. Var ett centrum för de kätterska katharerna (albigenserna) på 1200-talet. Det kättarbål som här nämns brann sannolikt 1211. De grymma förföljelserna mot katharerna nådde en avgörande punkt med erövringen av Montségur 1244, men in på 1300-talet levde grupper av katharer kvar, särskilt i högländerna, se Emmanuel Le Roy Ladurie, Montaillou, en fransk by 1294–1324, övers av J Stolpe, 1980.
  8. ↵ Jag har upplevt hur en av mina nära vänner: René de Valzargues, sieur de Ceré, protestantisk kapten som stupade när hertigen av Mayenne intog Brouage i nuvarande departementet Charente-Maritime den 3 augusti 1577. – sade en antik författare: vad ska vi inte frukta: Seneca. – Pyrrhon: Skeptisk grekisk filosof (c360–c270 f Kr). Historien om grisen återkommer i Bok 2, s 222.
  9. ↵ att förnuftet har getts oss för att vi ska torteras? Montaigne formulerade om några ord i Predikaren 1:13 och ristade dem på latin i en bjälke; i svensk översättning lyder de: ”Gud gav människan begäret att veta för att hon skulle pinas.” Tanken diskuteras grundligt i essayverkets längsta avsnitt, kapitel 12 i Bok 2.
  10. ↵ Aristippos: s 158. Hieronymos: Från Rhodos (200-talet f Kr), grekisk filosof i den aristoteliska traditionen. – Poseidonios (c135–c50 f Kr): Grekisk filosof och naturforskare. Exemplet återkommer i Bok 2, s 221.
  11. ↵ aloesaft: Saften från aloeväxten används medicinskt och har bitter smak. Graves: Välkänt vindistrikt i Bordeauxområdet.
  12. ↵ Jag medger att smärtan … jag, som gudskelov inte har haft: Montaignes känningar av njurstenslidandet, som han beskriver utförligt i Bok 2, kap 37, ska ha börjat när han var 45 år, alltså 1578.
  13. ↵ Platon är rädd att vår grymma koppling: Faidon 83 c–e.
  14. ↵ Barnafödandets smärtor anser … Gud själv: T ex 1 Mos 3:16, Jes 13:8, Joh 16:21. – de schweiziska kvinnorna: De schweiziska legosoldaterna i den franska armén hade fruarna med sig. – de här falska egyptiskorna: Romer.
  15. ↵ Sabinus vackra och ädla hustru: Gallern Sabinus gjorde uppror mot romarna och kejsar Vespasianus, spred ut ryktet att han var död för att undkomma förföljelserna men höll sig gömd i en grotta i nio år med hjälp av sin hustru Eponina, som där födde barn.
  16. ↵ Scaevola: Legendarisk romarhjälte som stred 507 f Kr mot Porsenna, etruskisk kung.
  17. ↵ Men den mannen var filosof: Troligen avses filosofen Anaxarchos från Abdera, som den cypriotiske tyrannen Nikokreon lät tortera och hacka i bitar 323 f Kr. Enligt en version bet Anaxarchos av sig tungan och spottade den i ansiktet på tyrannen. Jämför Bok 2, s 24.
  18. ↵ Vår kung: Henrik III, som var kung i Polen 1573–1574 och sedan fransk kung 1574–1589. När Henrik lämnade Polen hade en polsk överste kammarherre stuckit en dolk i armen och sugit upp blodet som ett tecken på lojalitet. – riksständerna i Blois: Som Henrik III ledde mellan den 16 oktober 1558 och den 16 januari 1589. Montaigne deltog alldeles i början, men inte när Henrik av Guise blev mördad. – upplevde jag hur en flicka i Picardie: Marie de Gournay, som ombesörjde 1595 års upplaga av Essayer och som Montaigne hade lärt känna våren 1588 och besökte i hemmet i Picardie på hösten, se förordet.
  19. ↵ Ludvig den helige: Ludvig IX, fransk kung 1226–1270. Ett mycket trovärdigt vittne: Jean de Joinville (1225–c1317) i sin historik över Ludvig den helige, som trycktes första gången 1547. – Guillaume X, hertig av Guyenne (1099–1156): Enligt uppgift spred han ut att han var död 1137 och ägnade resterande år åt botövningar. Hans dotter Alienor (Eleonora) av Akvitanien (c1122–1204) var först gift med Ludvig VI och drottning av Frankrike, sedan gift med Henrik Plantagenet och drottning av England; hon var mor till Rikard Lejonhjärta. – Greve Foulques: Foulques III av Anjou (död 1040) gjorde enligt legenden bot för att sona mordet på greven av Maine.
  20. ↵ Quintus Maximus: Quintus Fabius Maximus Cunctator, ”Roms sköld”, ledande i kampen mot Karthago, död 203. Hans son Quintus Fabius Maximus, konsul 213, dog 207, alltså före fadern, som höll ett berömt liktal. – Marcus Cato: Cato den äldre (234–149 f Kr), se s 404. Hans son Marcus Porcius Cato Licinianus var utsedd pretor när han dog 152. – Lucius Paullus: Lucius Aemilius Paullus Macedonicus, född c228 f Kr, besegrade den makedonske kungen Perseus i slaget vid Pydna den 22 juni 168, se s 69. Han dog 160. Av hans två söner i andra giftet dog den ene fjorton år gammal fem dagar före faderns stora triumftåg genom Rom år 167, den andre tolv år gammal tre dagar därefter, vilket utförligt skildras i Plutarchos biografi. – när tre vuxna söners död drabbade honom på en enda dag: Germain-Gaston de Foix, markis av Trans, vars söner Louis, Gaston och François-Fébus stupade i slaget vid Moncrabeau den 26 juli 1586. Alla tre var vänner till Montaigne, jämför kommentar till s 162 och Bok 3, kap 8. – ett par tre barn har jag förlorat i späd ålder: Montaignes hustru födde sex döttrar mellan 1570 och 1583 som alla dog i späd ålder utom Léonor, född 1571.
  21. ↵ Teres, Sitalkes far: Båda var kungar i Odrysien, ett stort rike i Thrakien i norra Grekland. Sitalkes dog 424 f Kr. – När Cato var konsul: Cato den äldre, se ovan. Han var konsul år 195 f Kr. – Kardinal Borromeo: Carlo Borromeo (1538–1584), ärkebiskop i Milano.
  22. ↵ Han som förstörde sina ögon: Filosofen Demokritos från Abdera, född c460 f Kr, som enligt en osäker legend brände sönder sina ögon med en spegel. Jämför s 294 och Bok 2, s 54 och 385. En av dem som gripits av hat till könsorganen och kastrerat sig ska ha varit Origenes. – Och när Thales tillfrågades: Montaigne har fått anekdoten om bakfoten, hos Diogenes Laertios lyder den så här: ”Tillfrågad varför han inte skaffade sig egna barn svarade han: ’Därtill är jag för barnkär’ ” (övers av Gert Cervin i Albert Wifstrand [utg], Försokratiker, 1954).
  23. ↵ För att bli fattig kastade en man sina pengar i havet: Aristippos (s 158). I Horatius version av anekdoten kastar han pengarna i libyska öknen (Satirer 2, 3, 99).
  24. ↵ ”Var och en är sin egen lyckas smed”: Sallustius citerar denna berömda rad från Appius Claudius Caecus, censor 312, konsul 307 och 296 f Kr, som vid sidan av sina politiska insatser (via Appia m m) var en av de allra tidigaste författarna i Rom.
  25. ↵ Platon rangordnar: i Lagarna 631 c. – Dionysios den yngre: Nej, den äldre (s 67).
  26. ↵ glädjen över en resa som drog stora summor: Montaignes långa utlandsresa 1580–1581 som förde honom till Rom.
  27. ↵ Feraulas: Persisk storman på 500-talet f Kr i kretsen kring Kyros II.
  28. ↵ en gammal präst: Antoine Prévôt de Sansac, ärkebiskop i Bordeaux, död 1591.
  29. ↵ Precis som studier är tortyr för en slöfock: Hela stycket är en lätt parafras på Seneca, brev 71, 23–24.
  30. ↵ Ingen har ont en längre tid om han inte själv vill det: Citat från Quintilianus, i tidigare versioner citerat på latin.

KAPITEL 41

Från och med detta avsnitt är kapitelnumreringen återigen identisk med den i tidigare upplagor.

  1. ↵ Och äran, som med ljuvlig röst förtrollar: Tassos dikt var alldeles ny när Montaigne citerade den, se Bok 2, kommentar till s 224.
  2. ↵ För det är som Cicero säger: Pro Archia 11, 26, Samtal i Tusculum 1, 15, 34–35.
  3. ↵ Lutatius Catulus: Konsul 102 f Kr, nära lierad med Marius innan han blev dennes bittra fiende. Stred i Podalen mot kimbrerna, ett germanskt folk som trängt söderut. – Karl V: Spansk kung och tysk-romersk kejsare (1500–1558). Antonio de Leyva: s 49. Episod från Du Bellay. Karl V ryckte in i Provence i maj 1536, jämför s 374.
  4. ↵ Brasidas: Spartansk general av legendarisk tapperhet, stupad i strid mot Athen vid Amfipolis i Thrakien år 422 f Kr. – slaget vid Crécy: Slag under hundraårskriget den 26 augusti 1346 där Frankrikes Filip VI besegrades av Englands Edvard III (1312–1377). – prinsen av Wales: Edvard, Svarte prinsen (1330–1376), den föregåendes son (s 5).
  5. ↵ Scipio: Den yngre (c185–129), son till den s 325 omtalade Lucius Aemilius Paullus; raserade Karthago. – Laelius (185–115): Dennes nära vän (jämför s 225, 302). Ett legendariskt vänpar. – Theopompos: Kung i Sparta på 700-talet f Kr.
  6. ↵ kronvasallsvärdighet: På 1200-talet fanns det tolv kronvasaller i Frankrike (Montaignes ord är pairs), sex världsliga och sex kyrkliga. – biskopen av Beauvais: Philippe de Dreux (1158–1217), känd krigare som två gånger deltagit i korståg, suttit fängslad i Bagdad m m. – slaget vid Bouvines: Söndagen den 27 juli 1214, se Georges Duby, Söndagen vid Bouvines, övers av J Stolpe, 1990. – Filip II August: Fransk kung 1180–1223. – William av Salisbury: Willliam Longsword, earl av Salisbury (död 1226), oäkta son till Henrik II och halvbror till Rikard Lejonhjärta och Johan utan land, deltog på kung Ottos förlorande sida mot Filip II August vid Bouvines. – Jean de Nesle (död 1239): Från Brügge i Flandern, korsriddare, stred på den franska sidan i slaget. – biskopen gärna slog ner fiender men inte tillfogade dem några sår: Poängen är att en präst inte får åstadkomma blodvite och – som i den avslutande anekdoten – inte heller får tillfogas sådant.

KAPITEL 42

  1. ↵ Plutarchos säger nånstans: I skriften Om att djur, som saknar intelligens, använder intelligens, övers av Sven-Tage Teodorsson i Plutarchos, Djurens rätt och vegetarism, 2007, s 125: ”Jag tror nämligen inte, att det är så stort avstånd mellan djur och djur som det är mellan människa och människa när det gäller att tänka logiskt och att minnas” (992 e). – Epameinondas: s 71.
  2. ↵ Som en antik författare så roligt säger: Seneca, brev 76, 32. Brevet parafraseras i fortsättningen.
  3. ↵ Är det likgiltigt för den om livet svinner genom munnen eller genom strupen: Om man dör en naturlig död eller en våldsam.
  4. ↵ Diktaren Hermodotos: Montaigne skriver av misstag Hermodoros. Antigonos: Antigonos I Monofthalmos (c380–301 f Kr): General hos Alexander den store och sedan satrap i Asien (s 29). – Må han jagas av flickor! I Persius dikt är det en mormor eller en moster som yttrar denna önskan om ett nyfött gossebarn.
  5. ↵ allt som kallas gott enligt Platon: Lagarna 661 d.
  6. ↵ Seleukos: Seleukos I Nikator, seleukidrikets grundare som härskade 312–281 f Kr.
  7. ↵ Kyros: Kyros II. – Xenofon … Hieron: Xenofons skrift Hieron är en dialog mellan Hieron, tyrann i Syrakusa 478–467 f Kr, och diktaren Simonides (556–468 f Kr), där man bland annat diskuterar skillnaden mellan en kung och en vanlig människa. Dansk övers av Ivar Gjørup i tidskriften Aigis nr 1 2001.
  8. ↵ som sultanen i sin seralj … den förfader till honom: Förfadern med de många falkenerarna är Beyazit I, som var osmansk sultan 1481–1512.
  9. ↵ I Gorgias definierar faktiskt Platon: Gorgias 469 c.
  10. ↵ Kung Alfonso: Alfonso XI, kung av León och Kastilien, död 1350. – erövrat Casale: Denna norditalienska stad intogs 1534 av Charles de Cossé, marskalk av Brissac, se s 204. – försvarat Siena: Det gjorde Blaise de Monluc 1555 (bok 2, s 89).
  11. ↵ Kejsar Julianus: Julianus Avfällingen, kejsare 355–363. – Diocletianus: Kejsare 284–305. Hans ovilja att regera blev legendarisk. Han drog sig tillbaka till sin födelsestad Salona i Dalmatien i nuvarande Kroatien.
  12. ↵ Anacharsis (500-talet f Kr): Legendomspunnen skythisk vismanf. – Pyrrhos: Kung i Epirus (s 27). Episoden med Kineas hade tidigare använts i ett känt avsnitt i Rabelais Gargantua (kap 33). Pascal använder den, och i modern tid har den bl a utnyttjats av Simone de Beauvoir (Pyrrhus et Cinéas, 1944). – Sen går jag in i Gallien och Spanien: i Plutarchos Pyrrhosbiografi (14, 4), där anekdoten är hämtad, står det Sicilien.

KAPITEL 43

Flera franska kungar lagstiftade på 1500-talet mot överdriven lyx, så exempelvis Henrik III vid den ekonomiska krisen 1577, då det gällde att hejda importen av italienskt siden. 1583 lät han fängsla tretti kvinnor i Paris som burit överdrivet lyxig klädsel. Flera franska författare skrev dessa år skrifter mot lyx, en av dem var den kände boktryckaren Henri Estienne (1578). Montaigne har läst om Zaleukos lagar hos den grekiske historikern Diodoros från Sicilien.

  1. ↵ sorg efter kung Henrik II: Han dog 1559 och den officiella sorgen pågick i ett år.
  2. ↵ Zaleukos: Legendarisk, sträng lagstiftare för de syditaliska lokrerna på 600-talet.
  3. ↵ på den här seden att vi står med hatten i hand: Enligt det nya bruket skulle man stå med blottat huvud inte bara när man var alldeles nära kungen, utan även när han fanns i environgerna. Det var Henrik III som införde detaljerade regler om detta och liknande bruk 1578, 1582 och 1585 med inspiration från den spanske kungen Filip II, till stor upprördhet bland de franska adelsmännen.
  4. ↵ I Lagarna säger Platon: 797 b–c.

KAPITEL 44

  1. ↵ det rasande slaget mot Dareios: Slaget vid Issos i november 333 f Kr, där Alexander den store besegrade perserkungen Dareios III. – kejsar Otho: Blev kejsare 69 e Kr, begick självmord samma år inför ett hotande militärt nederlag. – den store Cato: den yngre, begick självmord efter slaget vid Thapsus 46 f Kr. Utica ligger i Nordafrika. – Metellus: Quintus Caecilius Metellus Nepos, folktribun 62 f Kr, skildrad av Plutarchos, var allierad med Pompeius. Konfrontationen med Cato ägde rum när han var folktribun. Catilinas uppror ägde rum samma år.
  2. ↵ Sextus Pompeius: Son till den store Pompeius, behärskade västra Medelhavet med en stor flotta. Drabbade samman sommaren 36 f Kr med Augustus i ett sjöslag mellan Mylai och Naulochos på Siciliens nordkust där han blev besegrad. – Marcus Antonius: Triumviren (82–30 f Kr). – Agrippa: Marcus Vipsanius Agrippa (död 12 f Kr), Augustus fältherre och vän, gifte sig med Augustus dotter Julia. – Marius den yngre: Adoptivson till den kände Marius, besegrades av Sulla i Praeneste 82 f Kr, begick då självmord.
  3. ↵ Perseus av Makedonien: s 27. – Hos Herodotos finns det folk där människorna sover och vakar ett halvår i taget: Men Herodotos tillägger (4, 25): ”något som jag för min del har svårt att tro.” – Epimenides: Legendarisk helig man och schaman som ansågs ha levat på 600-talet f Kr. Sades ha blivit över 150 år gammal och påstods ha fått sin själ att lämna kroppen och röra sig fritt medan kroppen förblev sovande i ett femtital år.

KAPITEL 45

Slaget vid Dreux (nuvarande departementet Eure-et-Loir) ägde rum den 19 december 1562. Det var den första regelrätta militära drabbningen i religionskriget. Protestanterna leddes av Louis de Condé och Gaspard Coligny, katolikerna av ett triumvirat: konnetabeln Anne de Montmorency (1493–1567), François de Lorraine, hertig av Guise (1519–1563), och Jacques de Saint-André. Mellan Montmorency och Guise rådde stark fiendskap. Efter Henrik II:s död i juli 1559 kämpade François de Lorraine tillsammans med sin bror Charles, kardinal, för att bli änkedrottningen Katarina av Medicis närmaste allierade och för att driva bort Montmorency från allt inflytande över henne och den unge Frans II. När Montaigne talar om att ”inga särskilda händelser” får styra en deltagare i ett slag, ”hur mycket de än betyder för honom”, är det en anspelning på denna offentligt kända fiendskap. I slaget blev Montmorencys son dödad. Själv blev han sårad i käken och tillfångatagen varvid Guise övertog det högsta befälet (Guise blev mördad året efter). Även Saint-André blev fånge. Den ene av protestanternas ledare, Louis de Condé, rönte samma öde. Slaget slutade med seger för katolikerna.

  1. ↵ Machanidas: I slaget vid Mantineia 207 f Kr stod den spartanske tyrannen Machanidas mot den grekiske fältherren Filopoimen (c253–182 f Kr), som representerade det acheiska förbundet: genom sin seger tvingade Filopoimen Sparta att ingå i denna allians mot Makedonien och Rom. – Agesilaos: I slaget vid Koroneia i Boiotien år 394 f Kr besegrade den spartanske kungen Agesilaos thebanerna (”boioterna”).

KAPITEL 46

I denna blandade diskussion om olika namnfrågor använder Montaigne sex gånger det latinska ordet Item, ävenledes, jämväl, likaså, som förr användes i juridiska skrivelser för att anföra nya omständigheter och argument. Jag har låtit det stå oöversatt för att markera den skämtsamt högtravande effekten.

  1. ↵ om det inte funnes lika grova [ordlekar] hos självaste Platon: I Platons dialog Kratylos, som handlar om språk, vimlar det av halsbrytande etymologier.
  2. ↵ Henrik, hertig av Normandie: Henrik II var engelsk kung 1154–1189. Hans son Henrik, som gjorde uppror mot fadern, dog 1183. Middagen som nämns avåts 1173. – kejsar Getas: Geta var romersk kejsare 211–212.
  3. ↵ kung Henrik II: Fransk kung 1547–1559. Han var gift med Katarina av Medici. – Sokrates tycker: Platon, Kratylos 392 c. – Mariakyrkan Notre-Dame-la-Grande: Montaigne har gjort om historien, som han hämtat ur Jean Bouchets Annales d’Aquitaine: där handlar det om att man byter namn på kyrkan från Saint-Nicolas till det uppgivna namnet (som fortfarande är det giltiga).
  4. ↵ Metusalem: Protestanterna på 1500-talet tog gärna gamla bibliska förnamn. – Dom Grumedan: Alla tre namnen är ur Amadis de Gaule (s 206). – Jacques Amyot: Plutarchosöversättaren (s 133).
  5. ↵ av en av mina vänner: Bertrand Baylens de Poyane, ståthållare i Bordeaux och hårdför katolsk ledare under Montaignes ämbetstid.
  6. ↵ Guesquin osv: Den frejdade krigaren under hundraårskriget, konnetabeln Bertrand Du Guesclin (c1320–1380) fick sitt namn stavat på en rad olika sätt i skrifterna. – Lukianos: Den grekiske författaren Lukianos (200-talet e Kr) har bland annat författat en skrift med titeln Konsonanternas rättegång där bokstaven S anklagar T för olaga intrång (s övergick till t i vissa grekiska dialekter, t ex i ordet thalassa > thalatta).
  7. ↵ Nicolas Denisot (1515–1559): Målare, poet och vän till Ronsard, döpte om sig till Comte d’Alsinois genom att kasta om bokstäverna i sitt namn. – Suetonius: Latinets lenis och tranquillus betyder ungefär samma sak (lugn, stilla). Historikern Suetonius Tranquillus, som har skrivit om de första romerska kejsarna, ska enligt en anekdot ha bytt namn på det angivna sättet. – Pierre du Terrail hade också namnet Bayard (se s 19). – Antoine Escalin: Baron de La Garde, kallad kapten Paulin, militär, galärchef 1544, död 1578.
  8. ↵ Pompeius den store: s 8 (han blev mycket riktigt halshuggen).
  9. ↵ Tror du den avlidnes själ …: I detta citat ur Eneiden uppmanar Anna drottning Dido att inte förnöta sin ungdom med att begråta sin döde man. – Genom de råd som jag givit …: Cicero, som citerar denna versrad, uppger att den utgör första raden i en inskrift på Epameinondas staty i Thebe. – Scipio Africanus: Scipio den äldre, Hannibals besegrare. – Maiotiska träsken: Azovska sjön.

KAPITEL 47

  1. ↵ överallt har man lov att säga sin mening: Citatet är från Aineias stora monolog till Achilleus i Iliadens tjugonde sång: kämparna skryter om sin härkomst, Aineias vill få slut på käftandet och avslutar sin harang med orden: ”Dock, låt oss längre ej tala härom och som jollrande piltar / spilla vår tid, då i mitten vi stå av den brinnande striden. / … / Tungan löper så lätt på de dödlige, tankar så många / trängas i själen, och rymden är vid för de flygande orden” (Lagerlöf). Ordet för rymd är nomós, betesmark, fält. Montaigne, vars insikter i grekiska inte på långt när var lika omfattande som hans latinkunskaper, läser nómos, lag, sed (ett ord som inte förekommer hos Homeros), tolkar tydligen uttrycket entha kai entha (både här och där = överallt) som ”i båda riktningarna” = både för och emot, och får därmed fram innebörden att man har rätt att tala för och emot en sak.
  2. ↵ framstöten vid Moncontour: Hertigen av Anjou, den blivande Henrik III, besegrade protestanterna, som leddes av Coligny, vid Moncontour nära Loudun den 3 oktober 1569, men i stället för att förfölja de slagna drog Anjou vidare och belägrade Niort. Jämför s 261. – kungen av Spanien … Saint-Quentin: Filip II belägrade och intog i augusti 1557 Saint-Quentin (i nuvarande departementet Aisne i Picardie). Colignys franska styrkor led ett svårt nederlag (2 500 döda, över 5 000 fångar) och Filip II dröjde sig kvar för att förstöra staden i stället för att fortsätta direkt mot Paris.
  3. ↵ Orikos: På latin Oricum, stad i Epirus (nuvarande Albanien). Caesar belägrade här Pompeius, denne bröt sig ut och tvingade Caesars trupper att retirera men drog sig sedan tillbaka utan att fullfölja anfallet. Caesar besegrade sedan Pompeius vid Farsalos år 48 f Kr. – Marius och Sulla: Gaius Marius (c153–86 f Kr) och Lucius Cornelius Sulla (c138–78 f Kr) besegrade år 90 de norditaliska marserna i bundsförvantkriget.
  4. ↵ greven av Foix: Under Gaston de Foix, hertig av Nemours (1489–1512), besegrade de franska styrkorna de spanska i slaget vid Ravenna den 11 april 1512. Gaston de Foix kastade sig oförsiktigt rakt in bland de flyende spanjorerna med en handfull män och de blev alla nedgjorda. Slaget var bara en tillfällig fransk framgång; i augusti samma år tvingades de dra sig tillbaka. – greven av Enghien: François de Bourbon-Vendôme, greve av Enghien (1519–1546), ledde de franska styrkorna till seger vid Ceresole i Piemonte den 14 april 1544. Frestad att med en handfull män förfölja de flyende spanjorerna avråddes han av en officer med hänvisning till Gaston de Foix’ öde, enligt bröderna Du Bellay.
  5. ↵ ”När nödvändigheten provoceras …”: Det latinska tal mot Catilina som här citeras är ett anonymt, fiktivt övningstal från augusteisk tid som tidigare tillskrevs talaren Porcius Latro. Montaigne fann citatet i Lipsius Politica. – Farax: I slaget vid Mantineia i Arkadien på Peloponnesos år 418 f Kr besegrade spartanerna under Farax de grekiska allierade under det peloponnesiska kriget. Den spartanske kungen, som Farax avrådde från att förfölja argiverna, var Agis II (kung c427–401). – Klodomir: Frankisk kung 511–524 och son till Klodvig I, besegrade den burgundiske kungen Godomar i slaget vid Vézerance (nuvarande departementet Isère) den 25 juni 524. – Sertorius (c126–73 f Kr): Romersk fältherre. Filopoimen: s 310. Brutus: Romersk politiker (85–42), en av Caesars mördare.
  6. ↵ romarna … när de kämpade mot samniterna: Samniterna var ett italiskt folk som i olika omgångar krigade mot Rom, här avses andra samnitkriget 326–304 f Kr. Livius berättar att samniternas rustningar var av guld och silver. – Antiochos: Antiochos III den store (c242–187 f Kr), syrisk kung som besegrades av romarna 190 f Kr.
  7. ↵ Vitellius: Kejsare år 69. Otho: Kejsare samma år. Episod från slaget vid Placentia (nuvarande Piacenza) i Norditalien detta år.
  8. ↵ Pyrrhos: Publius Valerius Laevinus ledde de romerska styrkorna mot Pyrrhos, kung i Epirus, i slaget vid Herakleia väster om Tarent i Syditalien år 280 f Kr, där romarna blev slagna. Pyrrhos och hans officer Megakles (Montaigne skriver Demogacles) bytte rustningar och Megakles blev dödad. – Lucullus: s 152.
  9. ↵ Agis: Agis IV, kung i Sparta 244–241 f Kr. Agesilaos: s 18. Gylippos: Spartansk fältherre (400-talet f Kr). – slaget vid Farsalos: I Thessalien där Caesar besegrade Pompeius 48 f Kr.
  10. ↵ I det motbjudande slaget mellan två persiska bröder: Slaget vid Kunaxa 401 f Kr, där Kyros den yngre slogs mot sin bror Artaxerxes II Mnemon.
  11. ↵ När kejsar Karl V invaderade Provence: I maj 1536, som repressalie för fransmännens härjningar i Norditalien. Det följande långa avsnittet är en sammanfattning av bröderna Du Bellays redogörelse för Frans I:s överväganden.
  12. ↵ Scipio: den äldre (236–184 f Kr), besegrade Hannibal i slaget vid Zama i Nordafrika på hösten 202. – När athenarna … for till Sicilien: Den katastrofala flottexpeditionen under Nikias 413 f Kr. – Agathokles (c360–c289): Tyrann och kung i Syrakusa, angrep Karthago på afrikansk mark och led ett förkrossande nederlag vid Himera 311, även om Montaigne tycks se mer positivt på hans öde. – De fyra exemplen på olika taktik som Montaigne här anför (från Scipio till och med Agathokles) förekommer alla i Macchiavellis Republiken. Diskurser (övers av Paul Enoksson, 2008), kap II:12, ”Om det är bättre att gå i krig eller att avvakta, då man befarar ett anfall”, där Montaigne har hämtat dem.
  13. ↵ säger Timaios hos Platon: Timaios 34 c.

KAPITEL 48

  1. ↵ Artybios … Onesilos: Episod från det joniska upproret mot perserna på 400-talet f Kr (Herodotos, bok 5). Onesilos var kung i Salamis, den största staden på Cypern. – slaget vid Fornova: Franske kungen Karl VIII hade erövrat Neapel och sökte lägga under sig hela Italien. I slaget vid Fornova (i Emilien, sydväst om Parma) den 6 juli 1495 mötte han en italiensk koalition under ledning av markisen av Mantua men slog sig igenom trots kraftigt numerärt underläge.
  2. ↵ Mamlukerna: Ursprungligen slavsoldater som användes av kaliferna men som tillskansade sig egen makt i Egypten, där de styrde fram till osmanernas erövring 1517.
  3. ↵ Platon rekommenderar ridning: Lagarna 789 d. – Hos Xenofon kan man läsa om en lag: Hos perserna, införd av Kyros II. – Trogus: Pompeius Trogus, romersk historiker på Augustus tid, hans verk är känt genom en sammanfattning av Justinus, som levde någon gång mellan andra och fjärde seklet e Kr.
  4. ↵ särskilt under kriget mot engelsmännen: Hundraårskriget 1338–1453. – Chrysanthas: Persisk general på Kyros II:s tid.
  5. ↵ Men pistoler ska jag tala utförligare om: Se Bok 2, kap 9.
  6. ↵ Våra galliska släktingar i Asien: Geterna i Mindre Asien. Det var en allmän uppfattning att gallerna var ättlingar till trojanerna. Montaigne kan också ha tänkt på galaterna. – de tiotusen grekerna: Kyros den yngres grekiska legotrupp, vars vedermödor beskrivs av Xenofon. Folket med de kraftiga bågarna är karducherna (Anabasis 4, 2, 28).
  7. ↵ Monstrelet berättar att Pol: Enguerrand de Monstrelet (c1400–1453), fransk krönikör vars Chroniques tar vid där Froissarts slutar. – Om svenskarna skriver Caesar: Montaigne har läst fel, det handlar inte om svenskar utan om sveber, schwabarnas förfäder.
  8. ↵ Kung Alfonso: Alfonso XI av Kastilien och León, regerade 1312–1350, instiftade Bandets riddarorden 1332. – Guevaras brev: Antonio de Guevara (1480–1545), spansk författare. Hans Epistolas familiares (1539–1545) kallades också De gyllene breven när de snabbt översattes till olika språk (om Guevara jämför Bok 2, s 19). – Hovmannen: från 1528 av Baldassare Castiglione (1478–1529; övers av Paul Enoksson: Boken om hovmannen, 2003). – Johannes Presbyter: Eller Johannes Prästen, apokryfisk gestalt i medeltida legender, främst omtalad som kristen härskare i Etiopien. Legenden om honom blev särskilt känd genom Mandevilles reseberättelse på 1300-talet.
  9. ↵ När kretensarna belägrades av Metellus: Lucius Caecilius Metellus Creticus, konsul 69 f Kr, underkuvade kretensarna efter tre års krig.
  10. ↵ Quintus Fabius Maximus Rullianus (Montaigne skriver Rutilianus): Stred i andra samnitkriget 326–304 f Kr. – Quintus Fulvius Flaccus: Pretor i Hispanien 182 f Kr, utkämpade hårda strider mot keltibererna där 181–180. Son till Fulvius (Bok 2, s 39).
  11. ↵ kejsar Beyazit: Beyazit I, osmansk sultan 1389–1403. Timur Lang (Timur Lenk, Tamerlan, 1336–1405): Centralasiatisk furste och erövrare. – Kroisos: s 69.
  12. ↵ När spartanerna hade besegrat athenarna på Sicilien: 413 f Kr.
  13. ↵ monsieur de Carnavalet: François de Kernevenoy eller Carnavalet, bretonsk adelsman och hovstallmästare vid franska hovet (1520–1571). Ronsard ägnade honom en dikt. – Jag såg en gång en man rida i full galopp: Det var den 8 oktober 1581 i Diocletianus termer i Rom, Montaigne skildrar händelsen i sin resedagbok.
  14. ↵ fursten av Sulmona: Charles de Lannoy (död 1527), vicekung av Neapel, hovstallmästare hos Karl V. Det var han som tillfångatog Frans I vid Pavia 1525.

KAPITEL 49

  1. ↵ Fabricius eller Laelius: Typiska dygdemönster från det republikanska Rom. Gaius Fabricius Luscinus var konsul 282 f Kr och skickades som sändebud och förhandlare till Pyrrhos 279, varvid han uppträdde exemplariskt rakryggat och bland annat tillbakavisade det förslag att man skulle förgifta Pyrrhos som Montaigne nämner s 27. Laelius den yngre var nära vän till Scipio den yngre och ingick i hans filosofiska krets.
  2. ↵ slåss med svärd och kappa: Om denna beväpning vid dueller, se kommentar till Bok 2, s 527.
  3. ↵ Krates bror filosofen Pasikles: Krates från Thebe var en kynisk filosof på 300-talet. I Diogenes Laertios text, där Montaigne har hämtat anekdoten, vidrör Pasikles den andres höfter.
  4. ↵ Oppius: En av Caesars närmaste medarbetare (död c30 f Kr) – Flamininus: Titus Quinctius Flamininus, konsul 198 f Kr, besegrade den makedonske kungen Filip V i slaget vid Kynoskefalai 197. – Sidonius Apollinaris: Född i Lyon c430 e Kr, biskop i nuvarande Clermont-Ferrand, diktare på latin. Det som Montaigne refererar ur en av hans dikter är en kritisk skildring av frankernas frisyrer.
  5. ↵ ”kung Nikomedes säng”: Nikomedes III var kung i Bithynien på Mindre Asiens nordkust och testamenterade sitt land till Rom vid sin död c74 f Kr. Det gick ihärdiga rykten om att Caesar hade ett erotiskt förhållande med kungen; enligt Suetonius kallades Caesar därför också ”Bithyniens drottning”.

KAPITEL 50

  1. ↵ I de Prövningar av det [omdömet] som jag här gör: Ordet för Prövningar är Essais, alltså titeln på verket. I tidigare upplagor stod ordet med liten begynnelsebokstav så som det gör på så många andra ställen, men 1595 har utgivaren satt det med stor bokstav, uppenbarligen för att dra innebörden från det mera öppna begreppet prövningar och lyfta fram själva boktiteln. Se förordet.
  2. ↵ slaget vid Farsalos: s 373.
  3. ↵ Diogenes: Den kända historien om kynikern Diogenes från Sinope som inte visar Alexander den store någon respekt finns i Plutarchos Alexanderbiografi (kap 14). – Timon: Från Athen, levde på 400-talet f Kr och blev mest känd genom Lukianos skrift Timon eller Människohataren (övers av Hans Hult i Lukianos, Valda skrifter, 1915).
  4. ↵ Statilius: Epikuré, anhängare till Cato den yngre och sedan till Brutus, dödad vid Filippi 42 f Kr. – Hegesias: Hegesias från Kyrene, filosof i den kyreneiska skolan (200-talet f Kr), hedonist, kallad Dödsövertalaren. – Theodoros: s 310.

KAPITEL 51

  1. ↵ En retor i förgången tid: Montaigne syftar på Platons dialog Faidros 267 a–b, där Sokrates säger: ”Och Teisias och Gorgias […] kan […] få små saker att framstå som stora och stora som små.” – Archidamos: Archidamos II, kung i Sparta 476–427 f Kr. Thukydides: Inte historikern utan en aristokratledare som var motståndare till Perikles.
  2. ↵ Ariston: Ariston den yngre (100-talets början f Kr), lärjunge till peripatetikern Kritolaos; yttrandet (fr 1 Wehrli) återges av Quintilianus (2, 15, 19) och lyder: ”Talekonst är en färdighet att se och handla i politiska frågor med ett språk som övertygar folk.” Quintilianus uppfattar det som en föraktfull definition, eftersom talekonsten enligt Ariston kan övertyga ”folk” men inte bildade människor. – Sokrates och Platon kallade den konsten att lura och smickra: Platon, Gorgias 463 b. – Crassus: Marcus Licinius Crassus (115–53 f Kr): Konsul och triumvir. Lucullus: s 152. Lentulus: Publius Cornelius Lentulus Spinther: Konsul 57 f Kr. Metellus: Quintus Caecilius Metellus Nepos: s 357. – Lucius Volumnius: Quintus Fabius Maximus Rullianus och Publius Decius Mus var konsuler 308 f Kr, Lucius Volumnius året efter.
  3. ↵ kardinal Caraffa: Carlo Caraffa (1516–1561), brorson till påven Paulus IV, förvisades från Rom av sin farbror och avrättades i fängelse.
  4. ↵ Aemilius Paullus: s 81. – Apollidons slott: Ett praktfullt drömslott i riddarromanen Amadis de Gaule (s 206).
  5. ↵ Ett lurendrejeri av samma slag är det när man ger ämbetena i vår stat romarnas storslagna titlar: Parisparlamentets ledamöter kallades till exempel senatorer.
  6. ↵ Aretino: Pietro Aretino (1492–1556), italiensk författare och satiriker, ibland kallad il divino, den gudomlige. I dag mest känd för sina erotiska dialoger (övers av F Luzio: Samtal, 1938, 2008).

KAPITEL 52

  1. ↵ Atilius Regulus: Konsul 267 f Kr, kämpade mot karthagerna i Nordafrika. – Cato den äldre: Marcus Porcius Cato Censorius (234–149 f Kr). – Scipio Aemilianus: Scipio den yngre (c185–129). – Tiberius Gracchus: s 225. Enligt Plutarchos fick Gracchus extra låg ersättning när han var folktribun 133 f Kr som en hämnd för att han hade genomfört en jordreform som missgynnade de rika.

KAPITEL 53

  1. ↵ För när han såg att det mesta: Lucretiuscitatet handlar om Epikuros, och ”kärlet självt”, som omtalas, är människohjärtat.

KAPITEL 54

  1. ↵ mannen som ägnade sin tid åt att räkna ut: Filosofen Xenokrates, som efterträdde Platons systerson Speusippos som ledare för Akademin. Den ”otroliga siffra” som han kom fram till var etthundra miljoner tvåhundratusen, ett på tok för lågt tal. Svenskans 29 bokstäver kan kombineras på 29! olika sätt (29! utläses ”29 fakultet” och är = 29 * 28 * 27 … * 3 * 2 * 1. Resultatet blir ett tal med ett trettital nollor).
  2. ↵ Dubbelvikta dukar: Dubbla med frans var ett kungligt privilegium från 1400-talet, dubbla utan frans var för hertigar och prinsar, grevar fick nöja sig med enkel duk.
  3. ↵ Sánchez, den tolfte kungen av Navarra: García Sánchez II el Tremblón (Skakaren), kung av Pamplona och greve av Aragon mellan 994 och 1000 eller 1004 (enligt andra räknesätt har han nummer III, IV eller V). – Aristoteles säger: Pseudo-Aristoteles, Om sällsamma ting man hört 50, 834 a 7–12, där det sägs att ”keltiskt tenn” smälter mycket fortare än bly.
  4. ↵ på samma sätt som det [vetandet] raserar och förstör den förra sorten: Montaigne syftar på den gamla föreställningen om den ”lärda okunnigheten” som utvecklats av Augustinus och Cusanus. – Sådana människor följer den första …: ”I likhet med många av sina samtida som var fiender till reformationen syftar Montaigne här på protestanterna, som förespråkade alla troendes direkta tillgång till Skriften och fördömde katolikernas underkastelse under kyrkofädernas och prästhierarkins tolkning” (P).

KAPITEL 55

  1. ↵ De skythiska kvinnorna lever i det djupaste barbari: Från Herodotos skildring av skythernas seder och bruk i fjärde boken: ”Deras kvinnor brukar mot en vass sten gnida sönder bitar av cypress-, ceder- och rökelseträd, varefter de häller vatten ovanpå. Därpå stryker de denna tjocka smet över hela kroppen och ansiktet. Dels skänker detta dem en god vällukt, dels blir de också, då de nästa dag tar bort smeten, fina och glänsande” (övers av Claes Lindskog). Som synes är orden ”när de går till männen” Montaignes eget tillägg.
  2. ↵ För jag handskarna eller näsduken till mustaschen sitter lukten i: Både handskar och näsduk var alltså starkt parfymerade.
  3. ↵ den tunisiske kungen: Mulay Hasan, som var kung av Tunis sedan 1533 och som besökte Neapel 1543, där han togs emot av Pietro de Toledo för att sedan sammanträffa med Karl V i Genua (jämför Bok 2, s 81). Från den italienske historikern Paolo Giovio.
  4. ↵ Venedig: Montaigne besökte staden på sin stora resa 1580–1581 och återger sina intryck i resedagboken.

KAPITEL 56

Det här kapitlet har blivit föremål för en specialundersökning, där sju olika versioner av texten presenteras var för sig, kommenteras och analyseras ner till minsta kommatecken och där den teologiska bakgrunden till Montaignes resonemang redovisas: Montaigne, Essais I,56 ”Des prières”, Édition annotée des sept premiers états du texte avec étude de genèse et commentaire par Alain Legros, Genève 2003.

När Montaigne kom till Rom på sin långa utlandsresa beslagtogs hans böcker och kyrkan utsatte det medhavda exemplaret av hans tryckta Essayer för en närgången granskning. Flera månader senare inkallades Montaigne till ett samtal och presenterades en lista med påpekanden. En av synpunkterna var att han i alltför hög grad använde ordet fortune, slump, öde. Det hela utmynnade inte i några förbud eller ålägganden om ändringar; författaren uppmanades bara att ta till sig den förda diskussionen. Montaigne ändrade aldrig något. Men det är uppenbart att kyrkans granskning har satt djupa spår i just det här kapitlet, märk särskilt den långa inledningen (ett senare tillägg) om arten av Montaignes skriverier och om hans egna pretentioner med dem. En utförlig diskussion om saken finns i den anförda boken av Legros, se också Malcolm Smith, Montaigne and the Roman Censors, Genève 1981.

  1. ↵ en bestämd bön, ord för ord dikterad ur Guds mun: Fadervår är den enda bönen som finns fixerad i evangelietexten (Matt 6:9–13, Luk 11:2–4). Katoliker läste den alltid på latin.
  2. ↵ I Lagarna räknar Platon: 885 b, 888 b–d.
  3. ↵ sanktonisk huva: Juvenalis skriver Santonico cucullo, santonisk huva, alltså sådan huva som bärs av santonerna i det galliska landskap som i dagens Frankrike kallas Saintonge. Men Montaigne ändrar till sanctonico, ”sanktonisk”, vilket associerar till sanctus, helig, och får läsaren att tänka på skenheliga kristna munkar.
  4. ↵ till och med när jag gäspar: Gäspandet uppfattades enligt gammal folktro som ett förebud om snar död, därför korstecknet.
  5. ↵ Hur många yrken och sysslor finns det inte som är helt accepterade: I ett sedermera struket tillägg nämner Montaigne bland annat ockrare. – Och vad ska vi säga om mannen som avlade bekännelse för mig: Arnaud du Ferrier (1505–1585), som var franske kungens sändebud vid tridentinska mötet och sedan i Venedig och som sent omsider gick över till protestanterna och blev kansler hos Henrik av Navarra. Montaigne kände honom väl och hade träffat honom i Venedig.
  6. ↵ att dela de risker och svårigheter, som det nya företaget innebar: Det nya företaget är förstås reformationen. – de heliga, gudomliga psalmer … i Davids bok: Davids bok = Psaltaren. Calvin rekommenderade starkt psalmsång, och protestanterna Clément Marot och Théodore de Bèze utgav 1562 franska tolkningar av 150 psalmer; de flesta blev tonsatta. Psalmsjungandet blev ett särmärke för protestanterna.
  7. ↵ ”Vi lyfter våra hjärtan”: Orden inleder den katolska mässan, församlingen reser sig och förblir stående under de inledande ceremonierna.
  8. ↵ Jag tror också att denna frihet för alla och envar att sprida [Bibeln] till så många olika slags språk: På tridentinska mötet hade man på 1540-talet fört hårda diskussioner för och emot bibelöversättning. Inget uttryckligt förbud klubbades, men man förordade sträng kontroll, och senare förbjöd katolska kyrkan all bibelläsning på folkspråk som inte sanktionerats uppifrån. – Baskien och Bretagne: Nya testamentet utgavs på baskiska 1571. På bretonska fanns bara en katekes från 1576.
  9. ↵ En av våra grekiska historiker: Här börjar ett långt avsnitt som Montaigne mer eller mindre ordagrant har översatt från Justus Lipsius latinska skrift Adversus dialogistam liber de una religione, 1590, där Lipsius citerar tre olika sengrekiska författare i latinsk översättning. Den förste är den bysantinske historikern Nikeforos Gregoras (1295–c1359).
  10. ↵ En annan man: Den grekiske kyrkohistorikern Sozomenos (VII, 12), som levde på 400-talet e Kr. Theodosius den store var romersk kejsare 379–395 e Kr och kristen, och mannen som gav honom råd var Sisinius, sedermera biskop. – När kejsar Andronikos: Andronikos I Komnenos var kejsare i Bysans 1183–1185. Episoden är från våren 1184 och berättas av den bysantinske historikern Niketas Choniates (c1155–1215) i hans kejsarhistoria (331, 4–18 van Dieten). Lipsius har felöversatt den grekiska texten och Montaigne har övertagit felet och lagt till ett eget: Andronikos klandrar de båda stormännen biskop Euthymios Malakes och Johannes Kinnamos för att de grälar om Jesusordet ”Fadern är större än jag” (Joh 14:28). De befinner sig i kungens tält (inte slott) i Lopadion (som är en plats, inte en person) och kejsaren hotar att kasta sig själv (inte de två) i floden Rhyndakos om de inte slutar.
  11. ↵ den första av Platons lagar: Lagarna 634 d–e.
  12. ↵ En biskop har skrivit: Jerónimo Osório i sin latinska krönika över Portugals historia under kung Emanuel. Ön som avses är Sokotra, som ligger 22 mil öster om Afrikas horn och som intogs av portugisen Tristan da Cunha 1506. Under antiken kallades ön Dioskorides. Montaigne har idylliserat Osórios bild på ett påfallande sätt: biskopen är öppet föraktfull. – Euripides tragedi Melanippe: Tragedin Den visa Melanippe är förlorad, Montaigne återger ett fragment (fr 480 Kannicht) som citeras av Plutarchos. Montaigne citerar det i Amyots rimmade franska översättning. Euripides formulering om guden möttes av kritiska busvisslingar vid framförandet och enligt Plutarchos ändrade han då texten till: ”O Jupiter, som han med rätta kallas” (men Euripides skrev förstås inte Jupiter utan Zeus).
  13. ↵ säger Chrysostomos: Den grekiske kyrkofadern Johannes Chrysostomos (c347–407), biskop i Antiokia och Konstantinopel, i sin predikan över Första korintierbrevet.
  14. ↵ Jag har för mig att det finns ett ställe hos Xenofon: Montaigne tänker nog på Hågkomster om Sokrates 1, 3, 3, där Sokrates säger att böner bör formuleras på ett blygsamt sätt (Xenofon-Platon, Sokrates på fest och i vardagslag, övers av Ebbe Linde, 1985, s 144).
  15. ↵ Drottning Margareta av Navarra: Margareta (1492–1549) skriver om sin bror, den blivande Frans I, och hans älskarinna Jeanne Le Coq, och berättelsen finns i Margareta av Navarra, Heptameron, övers av Holger Petersen Dyggve, 1954, s 250–256.
  16. ↵ Du vackra Laverna! Laverna är tjuvarnas gudinna. – Gudarna straffade Oidipus strängt: Oidipus söner Polyneikes och Eteokles dödade varandra i strid om Thebe.
  17. ↵ säger Platon: Lagarna 717 a. – vreda larer: Larer eller penater var det privata hemmets och härdens skyddsgudar hos romarna.

KAPITEL 57

  1. ↵ de hävdar att en man inte kan förvalta sin egendom förrän han är tjugofem: Detta var myndighetsåldern för kungens alla undersåtar (medan kungen sedan 1374 blev myndig vid tretton). – Augustus sänkte … inte behövde vara mer än tretti: Montaigne misstar sig, Augustus sänkte med fem år från tjugofem till tjugo. – Servius Tullius: Roms sjätte kung, levde på 500-talet f Kr.
  2. ↵ Scipios: Scipio den äldre var 33 år när han krossade karthagerna i slaget vid Zama 202 f Kr; han blev 52 år gammal. Hannibal var 64 när han dog och 31 när han besegrade romarna i slaget vid Cannae 216 f Kr.