KAPITEL 51

OM ORDENS TOMHET

EN RETOR I förgången tid sade att det var hans yrke att få små saker att se stora ut och uppfattas så. En skomakare som kan göra stora skor åt en liten fot alltså. I Sparta hade de låtit prygla honom för att han gjorde en bedräglig och lögnaktig konst till sitt yrke. Och jag tror att Archidamos, som var kung i Sparta, blev förvånad över Thukydides svar när han frågade vem som var bäst i brottning, Perikles eller han: ”Det är svårt att säga”, sade Thukydides, ”för när jag har brottat ner Perikles övertygar han åskådarna om att han inte har bragts på fall och så vinner han.” De som maskerar kvinnor med smink gör mindre skada, för det är ingen större förlust att inte se dem i deras naturliga skick, men de andra syftar till att bedra inte bara våra ögon utan också vårt omdöme och att förvränga och fördärva tingens själva väsen. Stater som bevarat ett ordentligt och reglerat styre som Kreta och Sparta har inte skattat talare särskilt högt.

Ariston definierar klokt retoriken som konsten att övertyga folk. Sokrates och Platon kallade den konsten att lura och smickra, och de som bestrider denna definition i sin allmänna beskrivning av retoriken bekräftar samma definition överallt i sina enskilda föreskrifter. Muhammedanerna tillåter inte att deras barn undervisas i retorik därför att det är onyttigt. Hos athenarna hade retoriken mycket gott anseende, men när de märkte hur skadlig den var befallde de att dess viktigaste del – den som rör upp känslorna – skulle tas bort tillsammans med inledningarna och avslutningarna.

Retoriken är ett verktyg som har uppfunnits för att manipulera och hetsa en folkmassa eller en laglös samfällighet, och likt läkekonsten är den ett verktyg som bara används när en stat är sjuk: talarna strömmade till de stater där populasen, de okunniga, ja alla människor hade all makt och där det ständigt stormade som i Athen, på Rhodos och i Rom. Och i de staterna är det verkligen få personligheter som har strävat efter stort inflytande utan att ta vältaligheten till hjälp: Pompeius, Caesar, Crassus, Lucullus, Lentulus och Metellus använde retoriken som ett viktigt stöd för att ta sig upp till de höga maktpositionerna, som de också erövrade. De hade större hjälp av retoriken än av vapnen – tvärtemot vad som ansetts under bättre tider. För när Lucius Volumnius talade offentligt och stödde Quintus Fabius och Publius Decius i konsulsvalet sade han: ”Dessa män är födda till att föra krig, de är stora i handling men oskickliga i ordstrid. De har det rätta sinnelaget för att vara konsuler. Skarpsinniga, vältaliga och lärda män passar i stan: där kan de skipa rätt som pretorer.” Vältaligheten blomstrade som mest i Rom när förhållandena var som sämst och staten skakades av inbördeskrigens stormar – på samma sätt som det kraftigaste ogräset växer på fri och otämd mark. Därför verkar det som om samhällen under en monark har mindre behov än andra av vältalighet, för den dumhet och lättrogenhet som finns bland massan och gör den så lätt att manipulera och förvända genom öronen med hjälp av ordens ljuva välljud utan att den lyckas väga saker och ting och sedan se sanningen med förnuftets hjälp – denna lättrogenhet finner man inte lika ofta hos en enskild människa, som är lättare att skydda mot det här giftets verkan med en god uppfostran och goda råd. Varken från Makedonien eller från Persien har det kommit någon enda berömd talare.

Det sagda har föranletts av ett samtal som jag hade med en italienare som hade varit hovmästare hos kardinal Caraffa till hans död. Jag bad mannen berätta om sitt arbete. Med magistralt allvar höll han en oration för mig om konsten att bjuda på mat som om det var en viktig teologisk fråga han avhandlade. Han gjorde en uppdelning i olika sorters aptit, som han räknade upp: den som man känner före maten, den som man känner efter andra och tredje rätten; hur man bara stillar aptiten, hur man väcker den och retar den; han berättade hur man regerar i såsriket, först i allmänhet, sedan mer speciellt om ingrediensernas egenskaper och deras verkan; skillnaderna mellan olika sorters sallad efter årstiderna, vilken som ska värmas och vilken som ska serveras kall, hur man dekorerar och förskönar dem för att också göra dem behagliga att se på. Sedan kom han in på frågan i vilken ordning rätterna ska serveras och fyllde sin framställning med sköna och viktiga betraktelser:

viktigt är det förstås vilka rörelsemönster som används

när en höna skärs upp och när man trancherar en hare.1

Alltihop var uppblåst med svulstiga, praktfulla ord – precis samma ord som man använder när man diskuterar hur ett rike ska styras. Jag kom att tänka på den här mannen:

”För mycket salt! Det här är vidbränt! Ser äckligt ut!

Så här blev bra – kom det ihåg till nästa gång!”

Jag leder dem och ger dem råd så gott jag kan.

Till sist, Demea, får de putsa alla fat

tills de kan spegla sig; jag visar hur man gör. 2

Förvisso prisade grekerna själva den ordning och de arrangemang som gällde när Aemilius Paullus bjöd dem på festmåltid då han stod i begrepp att lämna Makedonien; men här diskuterar jag inte handlingar, jag diskuterar ord. Jag vet inte om andra reagerar som jag, men när jag hör våra arkitekter blåsa upp sig med fina ord som pilaster, arkitrav och kornisch i korinthisk eller dorisk stil och annat liknande på samma rotvälska kan jag inte förhindra att tankarna genast går till Apollidons slott – för att sedan upptäcka att det faktiskt är de olika delarna av min tarvliga köksdörr som det handlar om.

När du hör ord som metonymi, metafor, allegori och andra sådana från grammatiken tror du väl att man syftar på någon sällsynt utländsk språkform? Men det är termer som avser din kammarjungfrus pladder. Ett lurendrejeri av samma slag är det när man ger ämbetena i vår stat romarnas storslagna titlar trots att de franska ämbetena inte har någon likhet med de romerska i fråga om funktion och ännu mindre i fråga om myndighet och makt. Ett lurendrejeri är också det här bruket – som vår tid en dag kommer att klandras för enligt min åsikt – att vi på ett ovärdigt sätt ger vemsomhelst som vi tycker de mest gloriösa tillnamn, som man under antiken hedrade en eller två personligheter med på flera hundra år. Under allmänt samtycke fick Platon tillnamnet Den gudomlige, som ingen har vågat tävla med honom om; och nu har italienarna, som med rätta skryter om att de i allmänhet har ett livligare ingenium och ett klokare förstånd än andra samtida folk, nyligen gett Aretino samma namn. Bortsett från hans svulstiga stil som bubblar av sökta poänger, visserligen uppfinningsrika men långsökta och egenartade – ja bortsett från hans vältalighet, hur den nu må vara, kan jag inte se att det finns något hos Aretino som höjer honom över de samtida författarna i gemen; så mycket fattas det för att han ens ska närma sig det som ansågs gudomligt under antiken. Och tillnamnet Den store fäster vi vid furstar som inte höjer sig en tum över vanligt folks storhet.

1 nec minimo sane discrimine refert / quo gestu lepores et quo gallina secetur. Juvenalis 5, 123–124.

2 Hoc salsum est, hoc adustum est, hoc lautum est parum, / illud recte, iterum sic memento, sedulo / moneo quae possum pro mea sapientia. / Postremo tamquam in speculum in patinas, Demea, / inspicere iubeo, et maneo quid factu usus sit. Terentius, Bröderna 425–429.