Till Madame Diane de Foix, grevinna av Gurson
JAG HAR ALDRIG hört talas om en far som inte velat erkänna sin son, denne må ha varit hur puckelryggig och skabbig som helst. Det beror inte på att fadern inte ser sonens svagheter, om han inte är omtöcknad av kärlek; det beror på att pojken ändå är hans. Det är likadant med mig, jag ser bättre än någon annan att det här bara är fantasier av en man som i sin barndom blott har smakat den yttersta skorpan av vetenskapen och endast har behållit ett allmänt och vagt intryck av den: litet av varje och intet av allt, på det vanliga franska sättet. Jag vet kort sagt att det finns en medicinsk vetenskap, en juridisk och fyra delar i den matematiska, och jag vet på ett ungefär vad de går ut på. Och kanske vet jag också på vilket sätt vetenskaperna i allmänhet ger sig ut för att göra nytta i våra liv, men något som jag aldrig har gjort är att tränga djupare in i dem, bita ner naglarna vid studiet av Aristoteles, den moderna vetenskapens monark, eller ihärdigt ägna mig åt någon vetenskap. Det finns inget ämne där jag ens kan dra upp grunddragen. Och det finns inte det skolbarn på mellannivå som inte kan säga att han är mer lärd än jag, som inte ens kan förhöra honom på hans första läxa. Och om jag blir tvingad att förhöra honom måste jag på ett ganska tafatt sätt plocka ut något allmänt ämne som jag kan pröva hans medfödda omdöme på. En form av undervisning som är lika okänd för sådana elever som deras undervisning är okänd för mig. Jag har inte bedrivit nära umgänge med någon gedigen bok mer än Plutarchos och Seneca, men ur dem öser jag likt danaiderna och fyller på och häller ut hela tiden. En del av det fäster jag här på papperet, men nästan inget fastnar på mig själv. När det gäller böcker är historien mitt gebit, och så poesin, som jag har en särskild förkärlek för; det är nämligen som Kleanthes säger att på samma sätt som ljudet blir skarpare och mer klingande när det pressas ihop i trumpetens trånga rör tycks det mig att en sats kommer ut med mycket större kraft och drabbar mig med en mycket starkare stöt när den trycks ihop i poesins versfötter. Vad beträffar de naturliga färdigheter som finns i mig och som jag här gör en prövning av känner jag att de dignar under bördan: mina fattningsgåvor och mitt omdöme tar sig fram blott trevande, de vacklar och snubblar, och när jag har kommit så långt jag förmår är jag ändå inte alls nöjd. Jag ser fortfarande land längre bort, men otydligt och i ett töcken som jag inte kan genomtränga, och då det är min plan att utan urskillning tala om allt som kommer för mig och att enbart använda mina egna medfödda hjälpmedel och det händer – som det ofta gör – att jag hos de goda författarna slumpmässigt stöter på samma ämnen som jag själv har tänkt behandla, så som jag alldeles nyligen stötte på Plutarchos utredning om inbillningens kraft, och jag tycker att jag själv är så svag och ynklig, så tung och slö jämfört med dem, då grips jag av medlidande och förakt för mig själv. Ändå gläder det mig att mina åsikter ofta har den äran att de sammanfaller med deras och att jag åtminstone kan följa dem på avstånd och säga: ”Så sant!” Jag kan också berömma mig av något som inte alla kan: jag vet vilken oändlig skillnad det är mellan dem och mig. Ändå släpper jag ut mina infall precis så svaga och låga som jag har frambragt dem utan att försöka plåstra på och lappa över de brister som jag ser när jag jämför. Det krävs starka muskler för att hålla jämna steg med sådana människor. De omdömeslösa skribenter i vår tid som strör in hela avsnitt från antika författare i sina obetydliga arbeten för att ge sig själva ära åstadkommer motsatsen: den milsvida skillnaden i glans gör att deras egen andel ter sig så blek, färglös och ful att de tappar mer än de vinner.
Förr fanns det två motsatta uppfattningar. Filosofen Chrysippos blandade inte bara in enstaka passager från andra författare i sina böcker utan ryckte in hela verk: i en bok tog han med Euripides Medea, och Apollodoros sade att om man skar bort allt som var andras skulle Chrysippos sidor lysa vita. Epikuros däremot tog inte med ett enda citat i sina trehundra volymer.
Häromdan råkade jag på en sådan passage: jag hade släpat mig fram genom franska ord så blodlösa, kraftlösa och tomma på halt och mening att det verkligen bara var franska ord. Efter en lång och tröttsam vandring råkade jag på ett stycke som var sublimt, innehållsrikt och så upphöjt att det nådde molnen: om vägen hade burit gradvis uppför och backen varit lång hade det varit förklarligt, men nu var det en brant så tvär och rak att jag redan efter de sex första orden kände att jag flög i en annan värld; därifrån såg jag vilken avgrund jag kom ifrån, så låg och djup var den att jag aldrig mer vågat sänka mig ner i den. Om jag styrde ut en av mina egna utläggningar med så rikt byte skulle det avsnittet kasta ett alltför obarmhärtigt ljus på enfalden i de andra.
Att kritisera mina egna fel hos andra tycker jag inte är mer orimligt än att kritisera andras fel hos mig själv, vilket jag ofta gör. Man bör fördöma fel överallt och beröva dem varje fristad. Ändå vet jag ju hur fräckt jag själv hela tiden försöker röra mig på samma nivå som mina stölder och hålla jämna steg med dem, inte utan det lättsinniga hoppet att jag ska kunna föra domarna bakom ljuset så att de inte ser skillnaden. Men det beror lika mycket på mitt sätt att foga in dem som på min skapande förmåga och min styrka. Dessutom strider jag inte på bred front med dessa gamla mästare och aldrig i närkamp, utan med små, lätta utfall då och då. Jag går inte rakt på dem, jag bara nuddar, och jag går aldrig så långt som jag har tänkt. Kunde jag bjuda dem spetsen vore jag verkligen en dugande man, för jag angriper dem bara där de är som starkast.
Men att göra som jag har sett att somliga gör: att skydda sig med andras rustning så att man inte ens visar fingertopparna, och att utföra sitt planerade verk med hjälp av gamla skapelser som man har rafsat åt sig här och där, en smal sak för lärda när det gäller ett allmänt ämne – det är för det första orättfärdigt och fegt därför att man då försöker gömma lånen och göra dem till sin egendom: eftersom man inget eget har som är värt att visa upp sig med försöker man framträda med enbart lånta fjädrar. För det andra är det en stor dumhet att nöja sig med att vinna massans okunniga bifall med fusk och råka i vanrykte bland kloka människor vilkas beröm är det enda som räknas: de kloka rynkar på näsan åt sådana förskönande tillägg från andra. Intet är mig mera främmande. Jag låter andra komma till uttryck bara för att bättre uttrycka mig själv. Det jag nu har sagt gäller inte sådana kompilationer som inte ger sig ut för att vara något annat än kompilationer; förutom de gamla har jag läst några verkligt sinnrika från min egen tid, bland annat en som går under namnet Capilupi. Här är det fråga om snillen som kan visa sin begåvning i den här genren likaväl som i andra, till exempel Lipsius i hans lärda och mödosamt hopvävda Politica.
Hursomhelst – det jag menar är att hurdana de här dumheterna än må vara har jag aldrig avsett att dölja dem, lika litet som jag skulle försöka dölja ett porträtt av mig där jag är skallig och grånad och där målaren inte har framställt ett fulländat ansikte utan mitt eget. På samma sätt är detta mina stämningar och åsikter, jag presenterar dem som det jag själv tror, inte som sådant andra ska tro. Här syftar jag bara till att avslöja mig själv, kanske är jag en annan i morgon ifall jag lär mig något nytt som förändrar mig. Jag har ingen myndighet att bli trodd, önskar det heller inte, känner mig alltför olärd för att lära andra. Nu var det alltså någon som hade läst det förra kapitlet och som häromdan sade åt mig härhemma att jag borde bre ut mig något om ämnet barnuppfostran. Ja, Ers nåd, om jag hade någon kompetens i det ämnet skulle jag inte kunna använda den bättre än till att skänka den åt den lille man som hotar att snart göra en vacker sorti ur ert inre (ni har alltför ädel natur för att inte börja med en pojke). För eftersom jag bidrog så mycket till att ert äktenskap kom till stånd har jag ett berättigat intresse av storhet och välgång för allt som uppkommer av det, förutom att er gamla hävdvunna rätt till min uppvaktning förpliktigar mig starkt att önska ära, rikedom och framgång för allt som gäller er. Men sanningen att säga vet jag bara en sak: att det mänskliga vetandets största och viktigaste svårighet ligger på det område som har att göra med barnens fostran och undervisning. Det är som i jordbruket: arbetena före sådden är säkra och lätta, likaså själva sådden, men när det som man har sått börjar leva börjar också det svåra, för det finns många olika sätt att befordra dess växt. Likadant med människor: det är ingen konst att så dem, men när de är födda krävs det en annan omsorg förenad med oro och bekymmer för hur de ska läras upp och fostras. Tecknen på barnens böjelser är så svaga och dunkla vid denna späda ålder och löftena så osäkra och vilseledande att det är svårt att bilda sig ett säkert omdöme utifrån dem. Se på Kimon, Themistokles och tusen andra hur de gäckade sina löften. Björnungar och hundvalpar visar sina medfödda böjelser, men människor lägger sig genast till med vanor, åsikter och lagar och ändrar eller maskerar sig lätt. Ändå är det svårt att göra våld på naturliga böjelser. Därför händer det ofta när man väljer fel väg för barnen att man kastar bort arbete och en massa tid på att uppfostra dem till saker som de inte kan komma in i. Men i en sådan svår situation anser jag ändå att man ska vägleda dem till det bästa och mest fördelaktiga och inte bry sig särskilt mycket om de ytliga spådomar och förutsägelser som vi kan grunda på deras beteende som barn. I Staten tycker jag att Platon tillmäter sådana förutsägelser alltför stor betydelse.
Ers nåd! Kunskapen är en utomordentlig prydnad och ett underbart verktyg, särskilt för personer som lyckan har gett en så hög rang som ni. I usla och lågtstående människors händer kommer den faktiskt aldrig till rätt användning. Med mycket större stolthet ställer den sina medel till förfogande för den som vill föra ett krig, styra ett folk, vinna en furstes eller ett främmande folks vänskap än till den som vill konstruera ett dialektiskt resonemang, överklaga en dom eller skriva ut en massa piller. Därför tror jag inte, Ers nåd, att ni kommer att glömma detta när ni uppfostrar era barn, ni som själv har smakat kunskapens sötma och som tillhör en lärd släkt (vi har ju fortfarande skrifter i behåll av de gamla grevarna av Foix, som er man greven och ni själv härstammar från; och er farbror François de Candale författar hela tiden nya böcker som kommer att göra denna släktegenskap känd i många århundraden framåt), och därför ska jag bara meddela er en enda idé som går på tvärs mot den allmänna meningen. Det är allt jag kan bidra med till er tjänst i detta ämne.
Uppgiften för den privatlärare som ni ger er son – och resultatet av den lärarens uppfostran är helt beroende av hur ni väljer honom – omfattar många andra viktiga saker som jag inte tar upp här eftersom jag inte kan bidra med något av värde, och i det avseende som jag vågar ge honom råd ska han bara följa det så länge han själv tycker att det är förnuftigt. För en välboren pojke som söker lärdom, inte för vinnings skull (ett så avskyvärt syfte är ovärdigt musernas nåd och gunst, dessutom inbegriper det andra och skapar beroende till dem) och inte för de yttre fördelarnas skull, utan för att berika och pryda sitt inre eftersom han hellre vill bli en omdömesgill människa än en lärd, skulle jag också önska att man sorgfälligt valde ut en lärare som hellre hade ett välmöblerat huvud än ett välfyllt: båda sakerna bör krävas, men karaktär och insikt är viktigare än vetande, och han bör fullgöra sin uppgift på ett nytt sätt. Lärare skriker oss ständigt öronen fulla, som om de hällde vätska i en tratt, och då blir det vår enda uppgift att upprepa vad de säger till oss. Jag skulle önska att läraren ändrade på detta och att han redan från början lät eleven visa upp sina färdigheter, allt efter förutsättningarna hos den själ som han ansvarar för, och lät honom smaka på tingen, utvälja dem och skilja mellan dem av egen själskraft. Ibland bana vägen för honom, ibland låta honom bana den själv. Jag vill inte att läraren ensam ska tänka och tala, jag vill att han i sin tur ska lyssna till eleven och höra på när han talar. Sokrates och efter honom Arkesilaos lät sina lärjungar tala först, sedan talade de till dem. ”Auktoriteten hos dem som undervisar blir ofta ett hinder för dem som vill lära sig.”1 Det är bra om läraren låter eleven trava framför sig, så att han kan bedöma hans takt och bedöma hur mycket han själv bör slå av för att anpassa sig till pojkens krafter. Stämmer det inte förstör vi alltihop. Förmågan att hitta en sådan överensstämmelse och att välavvägt bevara den är en av de svåraste uppgifter jag vet, och det krävs en hög och mycket stark själ för att kunna rätta sina steg efter en gosses och leda dem. Själv går jag stadigare och säkrare uppför än nedför. Om man gör som det är brukligt hos oss och håller skola med många olika begåvningar av olika omfång och art med samma undervisning och likadan metod är det inte konstigt om det på sin höjd blir två eller tre i en hel barnaskock som får någon riktig behållning av undervisningen. Läraren ska inte kräva en ordagrann redovisning av läxans ord, utan en redovisning av dess innebörd och kärna. Han ska bedöma vilken nytta eleven har haft av undervisningen, inte efter minnets vittnesbörd utan efter elevens liv. Det som eleven har lärt sig ska han kunna visa läraren på hundra olika sätt och anpassa det till lika många olika ämnen för att läraren ska kunna se att eleven verkligen har fattat det och gjort det till sitt; framstegen ska läraren mäta med Platons pedagogiska principer. Spyr man upp maten i samma skick som man har svalt den är det ett tecken på dålig matsmältning: magen har inte skött sitt arbete om den inte har ändrat konsistensen och formen på det man har gett den att smälta. Vår själ kommer igång endast genom tillit till andras auktoritet, den binds och låses av lockelsen från andras föreställningar och blir slaviskt underkastad deras lära och den lärans auktoritet. Vi har fåtts att gå i ledband så länge att vi inte längre kan löpa fritt: vår kraft och vår frihet är utslocknad. ”De blir aldrig sina egna förmyndare.”2 I Pisa hade jag en gång ett förtroligt samtal med en man som visserligen är en bra person men en så inbiten aristoteliker att hans mest grundläggande dogm är att proberstenen och måttet för alla välgrundade föreställningar och för alla sanningar är om de överensstämmer med Aristoteles lära: allt som ligger utanför är tomma fantasier – Aristoteles har sett allt och sagt allt. Den ståndpunkten tolkades litet för allmänt och orimligt, så en gång fick han långvariga problem med inkvisitionen i Rom. Läraren måste få eleven att sålla allt och får aldrig lagra något i hans huvud bara därför att det har auktoritet och förtjänar tillit. Aristoteles principer ska inte vara hans rättesnöre, inte heller stoikernas eller epikuréernas. Eleven ska presenteras för dessa olika uppfattningar, sedan får han välja om han kan, annars får han förbli tvivlande:
Att tvivla är mig lika kärt som veta.3
För om han omfattar Xenofons och Platons åsikter med sitt eget omdöme är de inte längre deras åsikter utan hans. Den som bara följer en annan följer ingenting: han finner ingenting, ja han söker faktiskt ingenting. ”Vi lyder inte under någon kung, må var och en hävda sig själv.”4 Låt honom åtminstone veta att han vet. Han måste suga i sig deras tänkesätt, inte lära sig deras föreskrifter. Han får utan vidare glömma bort varifrån han har fått dem om han vill, bara han kan tillägna sig dem som sina. Sanning och förnuft är allas egendom och tillhör inte mera den som sade dem först än dem som sade dem senare. Uppfattningen är inte mera Platons än min eftersom han och jag uppfattar och bedömer saken på samma sätt. Bina plundrar blommorna än här än där, men av bytet gör de sedan honung, och honungen är helt och hållet deras: det är inte längre timjan eller mejram. På samma sätt ska eleven omvandla det som han har lånat av andra, smälta samman det och göra något av det som helt och hållet är hans eget verk, nämligen hans eget omdöme: hans uppfostran, hans eget arbete och hans studier syftar enbart till att utbilda detta omdöme. Han får gärna dölja allt han har fått hjälp med och bara visa upp vad han själv har gjort utav det. Folk som har roffat och lånat visar upp vad de har byggt och köpt, inte det de har tagit från andra. Man ser aldrig presenterna som en domare får, man ser bara de fina allianser och poster han har skaffat sina barn. Ingen offentliggör sina inkomster, alla sina förvärv.
Behållningen av våra studier är att vi blir bättre och visare av dem. Det är förståndet som hör och ser, brukade Epicharmos säga; det är förståndet som drar fördel av allt, ordnar allt, handlar, styr och ställer: alla andra ting är blinda, döva och själlösa. Men vi gör förståndet trälsinnat och fegt om vi inte ger det en frihet att göra något på egen hand. Vem har nånsin frågat sin elev vad han anser om retoriken och grammatiken i en eller annan sats av Cicero? Man bankar in dem i skallen på oss med fjäderdräkt och allt, precis som orakelsvar där det är bokstäverna och stavelserna som är sakens kärna. Att veta utantill är inte att veta, det är att bevara vad man lämnat till förvaring hos minnet. Det som man vet på det rätta sättet, det förfogar man över utan att snegla på förebilden eller titta i hans bok. Det rena bokvetandet är ett bedrövligt vetande! Jag vill att det ska tjäna som prydnad, inte som grundval – vilket ligger i linje med Platon när han säger att fasthet, pålitlighet och uppriktighet är den sanna filosofin och att andra färdigheter som riktar in sig på annat bara är smink. Jag skulle vilja veta hur Palvallo och Pompeo, min tids stora dansare, skulle kunna lära ut luftsprång genom att bara låta oss titta på och utan att vi reser oss ur stolarna – på samma sätt som de där lärarna söker uppfostra vårt förstånd utan att sätta det i rörelse; jag skulle vilja veta hur man lär oss hantera en häst, en lans, en luta eller vår egen röst utan att öva oss – på samma sätt som de där lärarna söker lära oss att döma väl och tala väl utan att öva oss i att tala eller döma. Nej, för en sådan undervisning som jag tänker på kan allt som vi fäster blicken på tjäna som tillfredsställande lärobok: en pages retsamheter, en betjänts dumhet, en replik vid bordet – allt är ämnen som kan lära en något nytt. Därför är umgänge med människor och resor till främmande länder något utomordentligt nyttigt, inte bara för att man ska kunna berätta (som det nu är på modet i vår franska adel) hur många fot Santa Rotonda är eller hur rikt utstyrda signora Livias underkläder är eller rapportera – som andra gör – hur mycket längre eller bredare Neros ansikte är i någon gammal ruin än på ett mynt i samma skick, utan först och främst för att man ska kunna redogöra för karaktärsdragen och sederna hos dessa folk och gnugga och slipa vår hjärna mot andras, så jag skulle vilja att man började låta eleven resa redan i späda barnaår, och då i första hand – för att slå två flugor i en smäll – till de grannländer där språket ligger längst från vårt eget och är omöjligt för vår tunga att klara om man inte börjar öva den tidigt.
Dessutom är det en allmän uppfattning att det är oförnuftigt att uppfostra ett barn i föräldrarnas sköte. Den naturliga kärleken gör även de klokaste föräldrar för veka och slappa. De kan varken bestraffa barnet för dess fel eller låta det fostras så hårdhänt och farofyllt som det bör. De står inte ut med att se sonen komma hem svettig och dammig från övningarna, dricka heta och kalla drycker, rida på en motspänstig häst, gå en match mot en hård motståndare med floretten i hand eller avlossa sitt första skott med bössan. Det kan inte hjälpas: ska man göra en riktig man av pojken är det utan tvivel nödvändigt att inte skona honom i ungdomen, och då måste man ofta bryta mot läkekonstens regler:
så fyll hans liv med hot och låt himlen bli
hans tak.5
Det räcker inte med att man härdar hans själ, man måste också härda hans muskler. Själen belastas för hårt om den inte får bistånd, den får för mycket att göra om den ensam ska sköta två uppgifter. Jag vet hur min egen själ får träla i sällskap med en spröd och känslig kropp som stöder sig så tungt mot själen. Och när jag läser märker jag ofta att mina läromästare ger exempel på högsinthet och mod som för det mesta har mer att göra med tjock hud och kraftig benstomme. Jag har sett män, kvinnor och barn så skapta att ett kok stryk bekommer dem mindre än en näsknäpp bekommer mig; de säger inte ett ord och rör inte en min när de blir slagna. När atleter kan mäta sig med filosofer i uthållighet beror det snarare på muskel- än på själsstyrka. Vänjer man sig vid att tåla möda vänjer man sig vid att tåla smärta: ”Arbete ger smärtan hård hud.”6 Eleven måste härdas att klara plågsamma och hårda övningar för att stå rustad mot plågsamma och hårda saker som vrickningar, kolik, bränning, ja till och med fängelse och tortyr. Han kan nämligen fortfarande utsättas för de två sista, som i dessa tider drabbar både goda och onda. Det upplever vi nu. Den som bekämpar lagarna hotar hederligt folk med piska och rep.
Dessutom bryter och blockerar föräldrarnas närvaro lärarens auktoritet, och den auktoriteten bör vara oinskränkt. Aktningen för sonen i hemmiljön och hans eget medvetande om husets rikedomar och storhet skapar enligt min åsikt också betydande svårigheter i den åldern. I den skola som umgänget med människor utgör har jag ofta iakttagit det felet att vi i stället för att lära känna andra bara strävar efter att göra oss själva kända: vi strävar mer efter att kursa våra egna varor än efter att skaffa nya. Tystnad och måttfullhet är mycket nyttiga egenskaper i umgänget med andra. Pojken bör tränas att vara diskret, att vara sparsam med sitt vetande när han har förvärvat det och att inte göra affär av dumheter och osanningar som yttras i hans närvaro, för det är ohyfsat och oförskämt att angripa allt som inte faller oss på läppen. Han bör nöja sig med att rätta sig själv, inte synas klandra andra för sådant som han själv vägrar göra, och han bör aldrig gå emot gängse skick och bruk. ”Man kan vara vis utan att bravera, utan att väcka illvilja.”7 Han måste undvika dessa obelevade och auktoritära miner och denna barnsliga äregirighet att verka finare genom att vara annorlunda, och han måste undvika att skaffa sig rykte som en alldeles speciellt värdefull människa genom att slå ner på fel och lägga sig till med nymodigheter, som om detta vore något riktigt svårt. På samma sätt som det bara är stora poeter som får ta sig konstnärliga friheter är det bara tillåtet för stora och lysande andar att ta sig friheter utöver det vanliga. ”Om Sokrates och Aristippos gjorde något som var mot skick och bruk ska han inte tro att han själv har rätt att göra detsamma, för det var tack vare sina stora och gudomliga förtjänster som de erövrade denna frihet.”8 Pojken ska läras att gå i diskussion eller tvist enbart när han möter en motståndare som är värdig en match; inte ens då får han använda alla grepp som kan gagna honom, utan bara dem som kan gagna honom mest. Man måste lära honom att noggrant välja och sålla sina argument, att alltid vilja hålla sig till saken och därmed fatta sig kort. Framför allt måste han läras att ge sig och sträcka vapen för sanningen så snart han ser den, vare sig den föds i motståndarens händer eller inom honom själv genom att han ändrar sig. För han ska inte ställas i en kateder för att framsäga en föreskriven roll, han är inte försvuren åt någon sak annat än om han själv gillar den, inte heller ska han välja ett yrke där friheten att ångra sig och erkänna fel säljs ut mot kontant betalning. ”Inte heller tvingas han av någon nödvändighet att försvara alla föreskrifter och påbud.”9 Om läraren är som jag, då utvecklar han pojkens vilja att vara sin furstes mycket trogne, tillgivne och modige tjänare, men läraren måste kyla av pojkens lust att fästa sig vid fursten av andra skäl än plikten mot det allmänna. Bortsett från att personliga band inskränker vår frihet på många andra sätt blir en lejd och köpt mans omdöme antingen mindre opartiskt och mindre fritt, eller också beskylls han för att vara dum och otacksam. En ren hovman får varken ha rätt eller lust att säga eller tänka annat än förmånliga saker om en herre som har valt ut honom bland tusentals undersåtar för att uppfostra och hjälpa honom med egen hand. En sådan gunst och fördel bryter rimligt nog ner hans uppriktighet och bländar honom. Därför märker vi också att den sortens människor regelmässigt för ett språk som skiljer sig från allt annat som talas i en stat och att det blir opålitligt i sådana ämnen. Pojkens rättsmedvetande och dygd ska lysa igenom i hans tal och vägledas blott av förnuftet. Han måste fås att förstå, att om han upptäcker ett fel i sitt eget resonemang och erkänner det, även om det bara är han som har märkt det, är detta ett utslag av gott omdöme och uppriktighet, som är de viktigaste egenskaperna han eftersträvar; att halsstarrighet och motsägelselust är tarvliga egenskaper, mer märkbara hos mer lågtstående själar; att detta att tänka om, ändra sig och överge en dålig ståndpunkt när man är som mest i tagen är sällsynta, starka och filosofiska egenskaper.
När han är i sällskap med andra måste man lära honom att ha ögonen med sig, för jag har märkt att de främsta platserna ofta intas av de mindre kompetenta och att stora rikedomar sällan förenas med stor kompetens. Jag har varit med om att man vid övre bordsändan har samtalat om en väggbonads skönhet eller om malvasirens smak samtidigt som många goda infall har gått till spillo vid den nedre.
Han bör loda djupet hos alla han möter: en oxdrivare, en murare, en vägfarare; allt måste han tillgodogöra sig, ta från var och en vad denne har att bjuda, för allt kan komma till nytta, även andras dumhet och svaghet kan han lära sig av. Om han iakttar andras behag och seder kommer han att skapa ett begär hos sig själv efter goda seder och ett förakt för dåliga. Må man ingjuta i hans sinne en ädel och nyfiken lust att sätta sig in i allt: allt som är märkligt omkring honom ska han se: en byggnad, en källa, en människa, ett gammalt slagfält, en plats där Caesar eller Karl den store har passerat:
var vår jord har stelnat av is eller spruckit av värme
och vilken vind som bäst för till Italiens kust.10
Han bör orientera sig om olika furstars seder, tillgångar och allianser. Sådant är mycket roligt att lära sig och mycket nyttigt att veta. I det här umgänget med människor inbegriper jag också – och i första hand – de gestalter som bara lever i böckernas minne. Genom historiska skildringar kan han umgås med dessa stora personligheter från de bästa århundradena. Det beror på den enskildes inställning om det blir ett meningslöst studium eller ett av oskattbart värde, och enligt Platon är detta det enda studium som spartanerna behöll. Vilken nytta kan han inte få av att läsa vår Plutarchos levnadsteckningar. Men min handledare måste komma ihåg vad syftet är med hans uppdrag; han ska inte så mycket klämma i eleven vid vilken tidpunkt Karthago förstördes som att förklara vilken karaktär Hannibal och Scipio hade, inte så mycket var Marcellus dog som varför det var ovärdigt hans uppgift att han dog där han dog. Han ska inte så mycket lära honom de historiska händelserna, utan lära honom att bilda sig ett omdöme om dem. Enligt min uppfattning finns det inget ämne som våra intellekt inte kan bearbeta på många olika sätt. Hos Livius har jag läst hundra saker som någon annan inte har läst. Plutarchos har läst hundra utöver de hundra som jag kunde läsa – kanske rentav utöver dem som författaren har lagt in. För somliga är detta ett rent språkstudium, för andra är det en filosofisk dissektion med vars hjälp man kan tränga in i de mest fördolda delarna av vår natur. Hos Plutarchos finns det många utförliga resonemang som är mycket värda att ta del av, för jag tycker att han är en mästare i den genren, men det finns tusen resonemang som han bara snuddar vid: han pekar bara åt vilket håll vi kan gå om vi har lust, och ibland nöjer han sig med en enda stöt mot hjärtpunkten i en fråga. De resonemangen får vi själva lyfta fram och visa upp till beskådan. Till exempel hans påstående att Asiens invånare är slavar under en enda man därför att det fanns en enda stavelse som de inte kunde uttala, nämligen nej. Kanske var det det som gav La Boétie ämnet och impulsen till hans Frivillig träldom. Bara detta att Plutarchos vaskar fram en obetydlig handling i en mans liv eller i ett ord som förefaller betydelselöst är värt en hel utredning. Det är synd att kloka män så gärna är kortfattade: visserligen vinner de då i anseende, men det blir vi som förlorar. Plutarchos vill hellre att vi ska berömma honom för hans omdöme än för hans kunskaper: han vill hellre att vi är hungriga än mätta på honom. Han visste att man kan säga för mycket också om bra ämnen, och han visste att Anaxandridas gjorde rätt när han förebrådde en man som höll ett tal till de spartanska eforerna som visserligen var bra men för långt: ”Främling, du säger det som ska sägas, men du säger det inte på det sätt som det ska sägas!” De som har en spinkig kropp gör den större med stoppningar, de som har ett magert ämne blåser upp det med ord.
Umgänge med folk ger underbar klarhet åt människans omdöme. Vi är alla inlåsta och hoptryckta i oss själva och ser inte längre än näsan räcker. Någon frågade Sokrates varifrån han kom, han svarade inte ”Från Athen” utan ”Från världen”. Hans föreställningsförmåga var rikare, mer vidsträckt, och kunde omfatta hela universum som sin stad; han ställde sina kunskaper, sin vänskap och sin tillgivenhet till hela människosläktets förfogande, i motsats till oss, som bara ser det vi har under foten. När frosten skadar vingårdarna i min by drar min präst slutsatsen att Gud har slagit människosläktet med sin vrede och tror att kannibalerna redan har fått tippen. Och när man ser våra inbördeskrig, vem utropar inte då att jorden är uppochner och att domedagen tar oss om strupen, utan att tänka på att det har hänt många värre saker och att man samtidigt har det fint på tiotusen andra platser i världen. Själv förbluffas jag över att dessa krig är så milda och skonsamma med tanke på den tygellöshet som förekommer ostraffat. När det haglar på en själv tycker man att det stormar på hela halvklotet. En man från Savojen sade att om den där dumbommen som var kung i Frankrike hade skött sina kort litet bättre hade han kunnat bli hovmästare hos hertigen av Savojen. Han kunde inte föreställa sig att någon stod högre än hans egen herre. Utan att märka det gör vi alla samma fel, vilket får svåra konsekvenser och gör stor skada. Men den som kan föreställa sig den stora bilden av vår moder Natur i hela hennes majestät som en tavla, den som läser den allmänna, ständiga växlingen i hennes ansikte, den som uppfattar inte bara sig själv utan ett helt kungarike som en prick gjord med en mycket fin nål i den tavlan – bara han kan se saker och ting i deras rätta proportioner. Denna stora värld, vilken somliga gör ännu större genom att betrakta vår värld som en art av ett helt släkte – denna stora värld är den spegel som vi måste titta i för att lära känna oss själva ur rätt synvinkel. Det är kort sagt den som jag vill ska vara pojkens lärobok. Detta att det finns så många olika temperament, så många olika filosofiska skolor, omdömen, åsikter, lagar och sedvänjor lär oss att döma förnuftigt om våra egna och lär vårt omdöme att inse sin ofullkomlighet och sin naturliga svaghet – ett omfattande pensum! Alla dessa revolutioner, alla dessa växlingar i en stats öde lär oss att inte göra så stort väsen av vårt eget öde. Alla dessa namn, segrar och erövringar som ligger begravda i glömska drar löje över våra försök att göra våra namn odödliga genom att tillfångata tio beridna bågskyttar eller erövra ett hönshus som inte är känt för något annat än att det har erövrats. Skrytsamheten och arrogansen i så många utländska uppvisningar av prakt, det uppblåst majestätiska draget hos så många kungahov och adelskretsar ger oss en fast och säker blick, så att den tål glansen från våra egna utan att blinka. När så många miljoner människor har begravts före oss fattar vi själva mod, vi känner ingen fruktan när vi kommer i så gott sällskap i den andra världen. Och så vidare. Pythagoras sade att vårt liv liknar den stora folksamlingen vid de olympiska spelen: somliga tränar kroppen för att vinna ära i spelen, andra kommer dit med varor för att sälja och tjäna pengar. Sedan finns det några, och de är inte de sämsta, som inte söker annat utbyte än att se hur och varför alla saker görs, och att vara åskådare till de andra människornas liv för att kunna bedöma sitt eget och förbättra det.
Till exemplen kan det vara lämpligt att knyta alla de nyttigaste argumenten från filosofin, som bör vara de mänskliga handlingarnas prövosten och rättesnöre. Eleven bör få veta
vad man har rätt att önska och vad ett
nypräglat mynt har för värde, hur mycket du lämpligen offrar
för din släkt och ditt fosterland och vad Gud har för avsikt
just med dig – vilken plats han bestämt för dig här i livet;
vad vi människor är, vilket liv vi föddes att leva; 11
vad det innebär att veta och inte veta, vad studiernas syfte bör vara, vad tapperhet, behärskning och rättrådighet är, vad det är för skillnad mellan ärelystnad och girighet, mellan tygellöshet och frihet, på vilka tecken man känner igen sann och varaktig tillfredsställelse, i vilken grad man bör frukta döden, smärtan och skammen,
vad som är bästa sättet att fly och att möta en prövning,12
vilka drivfjädrar som sätter igång oss och vad som orsakar så många olika sinnestillstånd i oss. Jag anser nämligen att de första lektionerna som man bör vattna hans förstånd med bör vara sådana som formar hans karaktär och omdöme och som lär honom att känna sig själv, dö väl och leva väl. Låt oss bland de fria konsterna börja med den som gör oss fria. Förvisso är de nyttiga allihop på det ena eller andra sättet när det gäller att lära oss leva vårt liv och göra något av det, liksom allt annat också är av viss nytta för detta. Men låt oss välja den konst som gör det direkt och uttryckligt! Om vi kunde hålla våra livsbehov inom deras rätta, naturliga gränser skulle vi finna att vi inte har något bruk för de flesta vetenskaperna som är i bruk, och att det även bland dem som vi har bruk för finns fullkomligt obrukbara sträckor och djup som vi gör bäst i att låta vara: i enlighet med vad Sokrates lärde bör vi begränsa våra studier på dessa områden när de upphör att vara nyttiga.
Våga vara vis, sätt igång! Den som uppskjuter stunden
då han ska börja leva förståndigt liknar en bonde
stående vid en fors som väntar tills vattnet tar slut, men
floden – den flyter och fortsätter flyta i eviga tider.13
Det är mycket dumt att lära våra barn
kraften hos Fiskarnas stjärnbild och modiga Lejonets tecken,
Stenbockens kraft när den dykt ner i Hesperias hav 14
och att lära dem stjärntydning och åttonde sfärens rörelse innan de känner sin egen:
Vad bryr mig väl Plejader?
Och vad Bootes stjärnbild? 15
Anaximenes skrev till Pythagoras: ”Hur kan jag intressera mig för stjärnornas hemlighet när jag hela tiden har död och slaveri för ögonen?” För på den tiden förberedde perserkungen ett krig mot hans land. Var och en borde fråga sig själv: ”Här ansätts jag av ärelystnad, girighet, dumdristighet och vidskepelse, och när jag har sådana livsfarliga fiender i mitt inre, hur ska jag då kunna bekymra mig om hur världen rör sig?” När man har lärt eleven det som kan göra honom klokare och bättre ska man förklara för honom vad logik, fysik, geometri och retorik går ut på, och eftersom omdömet redan är väl utvecklat bemästrar han då snabbt den vetenskap som han väljer. Han ska undervisas dels genom samtal, dels genom böcker; än kan läraren ge honom utdrag ur just den författare som kan gagna undervisningen, än kan han ge honom märgen och inkråmet färdigtuggat. Och om läraren själv inte är så förtrogen med böcker att han kan hitta alla de fina ställena som kan tjäna hans syfte kan han assisteras av en lärd man som förser honom med det nödvändiga materialet, vilket läraren sedan portionerar ut till sin lärjunge. Och vem kan betvivla att den undervisningen blir lättare och naturligare än Gazas? Hans föreskrifter är invecklade och tråkiga, hans ord är tomma och blodlösa – ingenting att ta på, inget som sätter igång tankarna. Men i den här sortens undervisning får själen något att bita i och livnära sig på. Dess frukt är ojämförligt mycket större, och ändå mognar den tidigare. Det är bra konstigt att förhållandena i vår tid är sådana att filosofi även för intelligenta människor är ett tomt och fantomartat begrepp utan nytta och värde i både teori och praktik. Jag tror att det är ordklyverierna som har blockerat vägen till filosofin. Det är alldeles fel att utmåla filosofin för barnen som något otillgängligt, något som visar upp ett surmulet, rynkat och hemskt ansikte. Vem har maskerat filosofin för mig med detta falska, bleka och ruskiga anlete? Det finns inget gladare, muntrare, festligare – mera fullifan, hade jag sånär sagt. Fest och glädje är vad den förkunnar. En dyster och kylslagen min visar att där håller den inte hus. När Demetrios grammatikern stötte på en grupp filosofer som satt i templet i Delfi sade han: ”Jag kanske tar fel, men av era fridfulla och glada ansikten att döma dryftar ni inte någon allvarligare fråga.” En av dem, Herakleon från Megara, svarade: ”Det är de som undersöker om βάλλω [ballō, jag kastar] skrivs med två λ i futurum och de som söker härledningen av komparativformerna χεῖρον [cheiron, sämre] och βέλτιον [beltion, bättre] och av superlativformerna χείριστον [cheiriston, sämst] och βέλτιστον [beltiston, bäst] som ska rynka pannan när de diskuterar sitt fackområde. Filosofins frågor brukar däremot glädja dem som sysslar med dem och pigga upp dem, inte göra dem griniga och sura.”
Hemliga kval i själen röjs om din kropp är en sjuklings.
Likaså hemlig glädje, för ansiktets drag visar alltid
spår av det ena såväl som det andra.16
Den själ som härbärgerar filosofin bör genom sin friskhet också göra kroppen frisk; den bör låta sin ro och lycka lysa igenom också i det yttre, bör forma den yttre hållningen efter sin mall och följaktligen utrusta den med en behagfull stolthet, ett aktivt och livfullt sätt och ett förnöjsamt och godlynt uttryck. Det tydligaste uttrycket för vishet är en ständig glädje: vishetens tillstånd påminner om tillståndet bortom månen: evig klarhet. Det är Baroco och Baralipton som gör sina tjänare smutsiga och sotiga, inte filosofin – den känner de bara genom hörsägen. För visst har jag rätt – filosofin strävar efter att stilla själens stormar och lära oss att skratta åt hunger och febrar, inte med hjälp av några påhittade epicykler utan med hjälp av naturliga och påtagliga förnuftsskäl. Filosofins mål är dygden, men dygden står inte – som skolfilosofin påstår – på toppen av ett tvärbrant, skrovligt och otillgängligt berg. De som har närmat sig dygden säger tvärtom att den hör hemma på en vacker, fruktbar och blomstrande äng varifrån den tydligt ser allt under sig, men den som hittar kan ta sig dit på skuggiga, gräsbevuxna och ljuvligt blommande vägar: en behaglig färd uppför en lätt sluttning, jämn som himlavalvet. Men eftersom de inte har stiftat bekantskap med denna högsta dygd, skön, segerrik och kärleksfull, lika hänförande som modig, en svuren och oförsonlig fiende till bitterhet, missnöje, fruktan och tvång och som vägleds av naturen och har lyckan och vällusten som följeslagare – eftersom de inte har stiftat bekantskap med denna dygd har de i sin svaghet tänkt ut denna enfaldiga, trista, gnatiga, griniga, hotande och sura bild och placerat den på en avsides klippa bland törnen: ett spöke att skrämma folk med.
Min lärare, som vet att han måste fylla sin lärjunges vilja med lika mycket kärlek som vördnad för dygden, om inte mer, ska tala om för honom att diktarna är människor som alla andra och få honom att verkligen känna att gudarna har gjort vägen till Venus boningar mödosammare än den till Pallas. Och när sinnena börjar vakna hos eleven och han ställs inför valet att njuta Bradamantes gunst eller Angelicas – den ena har en naturlig, kraftfull och ädel skönhet, manlig men inte karlavulen, den andra har en mjuk, affekterad, veklig och konstlad skönhet; den ena är förklädd till pojke med glänsande hjälm, den andra är klädd som flicka med pärlsmyckad huva – då kommer läraren att tycka att eleven är manlig också i kärlek om han gör ett helt annat val än vad den där effeminerade herden från Frygien gjorde. Då kommer han att lära pojken något nytt: att den sanna dygdens höga värde ligger i att den är så lätt, nyttig och behaglig att utöva, så helt utan ansträngning att barn kan utöva den lika lätt som vuxna, enkla själar lika lätt som skarpsinniga. Dygdens redskap är måtta, inte tvång. Sokrates, dygdens favorit nummer ett, avstår medvetet från ansträngningen för att i stället falla in i dygdens naturliga, enkla rörelse. Dygden är den moder som när alla mänskliga njutningar. Genom att göra dessa till något rätt och riktigt ger hon dem trygghet och renhet. Genom att styra dem håller hon dem levande och åtråvärda. Genom att skära bort dem som hon förvägrar oss skärper hon vår uppskattning av dem som hon låter oss behålla, och i rikt mått låter hon oss behålla alla de njutningar som naturen bjuder oss: moderligt bjuder hon dem tills vi blir mätta, men inte så att vi blir dästa och storknar (om vi nu inte råkar hävda att den måttlighet som hejdar drinkaren innan han blir redlös, frossaren innan han får förstoppning eller horkarlen innan han tappar håret är en fiende till våra njutningar). Om den vanliga lyckan fattas dygden höjer hon sig över den eller klarar sig utan den och smider sig en annan lycka, som är helt hennes egen och inte är flytande och obeständig. Dygden kan konsten att vara rik, mäktig och lärd och sova på parfymerade bolstrar. Hon älskar livet, äran och hälsan. Men det är hennes egen särskilda uppgift att kunna nyttja dessa tillgångar med måtta och kunna mista dem med bevarad fattning, en uppgift mycket mer ädel än sträng, och om man inte klarar den blir varje levnadslopp onaturligt, oroligt kastande, förvrängt, och då kan man med full rätt förknippa den med de där stenblocken, törnena och spökena. Om eleven är så egendomligt funtad att han hellre hör på en påhittad historia än på en redogörelse för en fin resa eller ett klokt samtal när han kan förstå dem; om han vänder sig bort när trumvirvlarna väcker den ungdomliga ivern till liv hos hans kamrater och han själv i stället lyssnar till signalen som kallar honom till gyckelspel; om han inte tycker det är roligare och behagligare att komma hem nerdammad och segerrik från en strid än att komma från bollspelet eller dansen med ett pris i handen, då vet jag inget annat botemedel än att man gör honom till sockerbagare i någon god stad även om han är son till en hertig, allt enligt Platons föreskrift att barnen inte ska placeras efter faderns färdigheter utan efter sina egna själars. Eftersom filosofin lär oss att leva och eftersom barndomen har sitt att lära av den precis som de andra åldrarna, varför bibringar man då inte barnen någon filosofi?
Leran är fuktig och mjuk, det är nu den genast ska drejas,
nu ska den raskt och flinkt bli formad på snurrande hjulet. 17
Man lär oss leva när livet är slut. Hundra studenter drar på sig syfilis innan de hinner fram till Aristoteles lära om måttlighet. Cicero sade att även om han fick leva två människoliv skulle han inte ta sig tid att studera de lyriska poeterna. Och de här ordklyvarna finner jag ännu mer sorgligt onyttiga. Vår unge elev har mycket mera bråttom: bara de första femton sexton åren av sitt liv får han ägna åt sin skolutbildning, resten ska ägnas åt handling. En så kort tid bör vi bara ägna åt sådan utbildning som är nödvändig, annat är missbruk. Bort med dialektikens alla krångliga spetsfundigheter, dem kan vårt liv inte bli bättre av, ta fram filosofins lättfattliga lärdomar, försök välja bland dem och använda dem när de är relevanta, de är lättare att begripa än en berättelse av Boccaccio. Det klarar ett barn när han har lämnat amman, mycket lättare än han kan lära sig läsa och skriva. Filosofin har lärdomar för människan både när hon är nyfödd och när hon är gammal och svag. Jag håller med Plutarchos om att Aristoteles mindre sysselsatte sin store lärjunge med konsten att konstruera syllogismer och med geometrins principer än med att lära honom goda föreskrifter och tapperhet, hjältemod, storsinthet, måtta och självtillit att intet frukta. Och så rustad skickades han ut – fortfarande en pojke – att erövra världsherravälde med bara 30 000 fotsoldater, 4 000 hästar och 42 000 silvermynt. De andra konsterna och vetenskaperna skattade Alexander visserligen högt, säger Plutarchos, och han prisade deras förträfflighet och skönhet, men hur stor glädje de än gav honom lät han sig knappast lockas att vilja utöva dem.
Unga och gamla, sök här ett säkert mål för ert sinne,
samla förråd inför åldrandets plåga.18
Det är också vad Epikuros säger i början av brevet till Menoikeus: ”Det ska inte bära emot för den yngste att filosofera, och en som är äldre ska heller inte tröttna på att göra det.” Den som anser något annat tycks antingen mena att det ännu inte är tid att leva lyckligt, eller att det inte längre är tid för det. Fördenskull menar jag inte att pojken ska hållas inlåst, jag vill inte att han ska utlämnas åt en rasande skolmästares vrede och melankoliska lynne: jag vill inte att hans sinne ska brytas ner, jag vill inte att han ska underkastas tortyr och slava som en bärare, vilket andra barn får göra fjorton femton timmar om dagen. Och om han genom sin enstöriga och melankoliska läggning fördjupar sig i böckerna med alltför omåttlig iver anser jag det olämpligt att uppmuntra honom, sådant gör barn oförmögna till umgänge med andra och leder bort dem från bättre sysselsättningar. Och hur många människor har jag inte sett i mina dar som blivit fördummade av sin övermaga traktan efter lärdom! Karneades blev så insnöad att han inte längre hade tid att klippa håret och naglarna. Inte heller vill jag att hans höviska uppträdande ska förstöras av andras obelevade och barbariska maner. Om det franska levnadsvettet hette det förr att det vann insteg tidigt men inte höll i sig särskilt länge. Och än i dag är det faktiskt så att det inte finns något mer belevat än franska barn; men i regel sviker de förväntningarna och utmärker sig inte alls när de sedan blir vuxna. Jag har hört förståndiga människor säga att det är de här kollegierna som de skickas till som gör dem så förråade, och dem finns det ju gott om.
För vår elev är det likgiltigt om han studerar i en kammare eller i en trädgård, om han gör det vid bordet eller i sängen, om han är ensam eller har sällskap, om det är morgon eller kväll, alla tider är samma för honom, alla platser är lika bra att studera på, ty filosofin, som utvecklar omdöme och karaktär, blir hans främsta studium, och filosofin har det privilegiet att den kan komma in överallt. Talaren Isokrates blev ombedd vid en fest att tala om sin konst, och alla tyckte att han gjorde rätt när han svarade: ”Det här är inte rätta tillfället för sånt som jag kan, och sånt som det nu är rätta tillfället för kan inte jag.” Det vore nämligen malplacerat att komma med högstämda deklamationer och retoriska debatter när folk har samlats för att skratta och ha trevligt. Detsamma kunde man säga om alla de andra vetenskaperna. Men alla visa män är överens om att den del av filosofin som handlar om människan och hennes plikter och uppgifter inte bör hållas utanför gästabud och idrottsspel, eftersom den är så behaglig att ha att göra med. Och när Platon bjuder in filosofin till sitt gästabud ser vi också hur behagligt den underhåller gästerna, väl avpassat till tidpunkten och platsen, trots att det är några av hans mest upphöjda och hälsobringande tankar som här uttrycks.
Alla gynnar den lika, fattigt folk som förmöget,
alla skadar den lika, gammal som ung, om den vansköts.19
Därför kommer vår elev utan tvivel att få mindre ledig tid än de andra, men på samma sätt som de steg som vi tar när vi vankar i en pelargång inte tröttar oss lika mycket som stegen mot ett på förhand fixerat mål fast de förra är tre gånger så många, på samma sätt kommer vår undervisning att gå in utan att märkas eftersom den äger rum som av en slump, utan att vara bunden till tid och plats, och tränger in i alla våra handlingar. Även lek och idrott blir en viktig del av studierna: löpning, brottning, musik, dans, jakt, hantering av hästar och vapen. Jag vill att hans yttre maner, hans umgängesvett och hans förmåga att föra sig ska utvecklas i takt med hans själ. Det är inte en själ och en kropp som man fostrar, det är en människa, och människan får inte delas i två. Och som Platon säger får man inte fostra den ena utan den andra, man måste styra båda samtidigt likt ett par hästar som är selade till samma tistelstång. Och att döma av hans yttranden verkar det väl som om han ägnar mer tid och omsorg åt kroppsövningarna och menar att själen övas med kroppen, inte tvärtom?
För övrigt bör denna uppfostran utövas med sträng mildhet, inte som nu då man i stället för att locka barnen till bokliga studier verkligen bjuder dem enbart på skräck och grymhet. Bort med våldet och styrkan! Enligt min åsikt finns det inget som fördummar och förvirrar en ädel natur så effektivt. Vill ni att pojken ska frukta skam och straff så härda honom inte mot det, härda honom mot svett och kyla, mot vind, sol och faror som han måste trotsa; vänj honom av med känslighet och vekhet i fråga om kläder och sovplats, mat och dryck, vänj honom att tåla allt, gör honom inte till en gullgosse och en liten fröken, utan till en sund och stark pojke. Som barn, vuxen och gammal har jag alltid trott och ansett detta. Den hårda disciplinen vid de flesta av våra skolor är en av de saker som jag alltid har ogillat. Deras misstag hade kanske ställt till med mindre skada om man hade varit böjd att visa överseende. Men nu är skolorna veritabla fängelser för ungdomar. Genom att straffa de unga gör man dem tygellösa innan de alls har varit det. Gå dit nån gång under skoltid och ni hör inget annat än skrik av barn som misshandlas och av lärare som skummar av vrede. Vilket sätt att väcka lusten till studier hos dessa späda och ängsliga själar, att leda dem med skräckinjagande min och piska i handen! Det är en orättfärdig och djupt skadlig metod. Härtill kommer också som Quintilianus alldeles riktigt påpekar att ett sådant tyranniskt regemente får farliga följder, särskilt för den bestraffningsmetod som vi utövar. Det vore oändligt mycket lämpligare att klassrummen beströddes med blommor och blad än med blodiga stumpar av riset! Själv skulle jag sätta upp bilder av Glädjen och Fröjden, av Flora och gracerna, så som Speusippos gjorde i sin skola. Där eleverna har sitt gagn bör de också ha sin glädje. Man bör sockra den mat som är nyttig för barnen och göra den mat bitter som är skadlig. Det är märkligt vad Platon i Lagarna visar sig mån om ungdomens glädje och förströelse i sin stat, och hur ofta han uppehåller sig vid deras löptävlingar, idrotter, sånger, hopp och danser; uppgiften att leda och beskydda dem gavs i gammal tid till gudarna själva, säger han: till Apollon, muserna och Minerva. Han fördjupar sig i tusen föreskrifter för sina idrottsanläggningar, men bokliga studier intresserar han sig mycket litet för och poesin tycks han bara anbefalla för musikens skull. Allt i vårt uppträdande som är främmande och säreget bör undvikas eftersom det skadar umgänget med andra. Vem skulle inte chockeras över Alexanders hovmästare Demofon, som var så funtad att han svettades i skugga och hackade tänder i sol? Jag vet människor som skyr lukten av äpplen mer än bösskott, andra som blir rädda för en mus, andra som spyr när de ser grädde och andra som spyr när ett fjäderbolster skakas; och Germanicus stod inte ut med att se en tupp eller höra en sådan gala. Kanske finns det någon fördold egenskap bakom, men jag anser att man kan utrota sådant bara man börjar tidigt. Uppfostran har åstadkommit en sak med mig själv, fast med möda, det är sant: jag kan inta all slags mat och dryck utom öl. Medan kroppen ännu är smidig bör man därför anpassa den efter alla olika seder och bruk, och förutsatt att man kan hålla en ung mans aptit och vilja i schack kan man göra honom anpassningsbar till alla folk och klasser, till och med till hopp över skaklarna och utsvävningar, om så skulle vara. Hans aktiviteter ska följa skick och bruk. Han ska kunna göra allt, men bara tycka om att göra sådant som är gott. Inte ens filosoferna finner det berömvärt av Kallisthenes att han föll i onåd hos sin herre Alexander den store därför att han inte ville supa ikapp med honom. Eleven måste kunna skratta, skoja och slå sig lös med sin furste. Också i utsvävningarna vill jag att han ska överträffa sina kamrater i styrka och fasthet, och att han ska avstå från att göra ont, inte därför att han inte orkar eller inte kan, utan därför att han inte vill. ”Det är stor skillnad om någon inte vill göra något ont eller om han inte kan göra det.”20
En gång tänkte jag hedra en adelsman, som var lika främmande för utsvävningar som någon annan i Frankrike, när jag i fint sällskap frågade honom hur många gånger i livet han hade druckit sig full i Tyskland för att sköta kungens affärer. Han tog frågan som den var menad och svarade att det hade han gjort tre gånger, och så berättade han om det. Jag vet folk som har saknat den förmågan och därför råkat i stora svårigheter i kontakter med detta folk. Med stor beundran har jag ofta iakttagit Alkibiades underbara förmåga att med lätthet omvandla sig till de mest skilda levnadssätt utan att skada sin hälsa: än överträffade han perserna i vräkighet och lyx, än överträffade han spartanerna i stränghet och sparsamhet; lika asketisk som han var i Sparta, lika njutningslysten var han i Jonien.
Oavsett ställning och börs: Aristippos var alltid så formbar. 21
Så skulle jag gärna vilja forma min elev,
och all min beundran
går till den man som först går klädd i de uslaste trasor,
sedan går motsatt väg, förmår att gå den med stil och
utan all dissonans kan spela två motsatta roller.22
Detta är mina läror. Den som utför dem i praktiken får ut mer av dem än den som bara pluggar in dem. Att se honom handla är att höra honom tala, att höra honom tala är att se honom handla. ”Gud förbjude”, säger någon hos Platon, ”att filosoferandet ska vara att lära sig en massa olika saker och att syssla med yrkeskonster.” ”Denna den högsta av alla konster, läran om att leva rätt, har de förvärvat mer genom sina liv än genom sina skrifter.”23 När Leon, furste i Fleius, frågade Herakleides Pontikos vilken vetenskap eller konst han sysslade med svarade han: ”Jag förstår mig varken på konst eller på vetenskap, jag är filosof.” Man klandrade Diogenes för att han som var så okunnig befattade sig med filosofin. ”Just därför har jag desto större rätt att befatta mig med den”, svarade han. Hegesias bad Diogenes läsa någon bok för honom. ”Du är rolig du”, svarade han, ”du föredrar riktiga, naturliga fikon framför målade. Varför föredrar du då inte riktiga, naturliga handlingar framför skrivna?”
Vår elev ska inte framsäga det som han har lärt sig, han ska göra det. Han ska upprepa det i sina handlingar. Då får man se om han är klok i det han företar sig, om han är god och rättrådig i sitt uppträdande, omdömesgill och behaglig i sitt tal, stark när han är sjuk, måttfull i lek och spel, behärskad i njutningar, ordentlig med pengar, likgiltig i fråga om smak för mat och dryck som kött eller fisk, vin eller vatten, och om han ”använder det han kan, inte för att skryta med sin lärdom utan för att följa det som ett rättesnöre för sitt liv, och om han lyder sig själv och följer sina egna påbud”.24 Den sanna spegeln för våra tankar är vårt sätt att leva. När Zeuxidamos tillfrågades varför spartanerna inte skrev ner sina regler om tapperhet och lät sina ungdomar läsa dem svarade han att det var därför att de ville vänja de unga vid handlingar, inte vid ord. Jämför med en av våra latinskolepojkar som i femton-sextonårsåldern har lagt ner lika många år på att bara lära sig tala. Världen är bara pladder, och jag har aldrig mött en människa som snarare pratat mindre än mer än han borde; ändå går halva livet åt till att lära sig det. Fyra fem år använder man till att få oss att förstå orden och sy ihop dem till satser, lika många år till att disponera dem till stora block i fyra eller fem delar, ytterligare minst fem år till att snabbt blanda och fläta ihop dem på ett finurligt sätt. Låt oss överlåta detta på människor som har det som sitt särskilda yrke.
En dag när jag var på väg till Orléans mötte jag på slätten hitom Cléry två lärare som var på väg till Bordeaux och gick med ungefär femti stegs mellanrum. Längre bort och bakom dem fick jag se en trupp med en officer i spetsen som var numera framlidne greven de La Rochefoucauld. En av mina män frågade den förste läraren vem adelsmannen var som kom efter honom. Läraren hade inte sett följet som kom efter, trodde att mannen menade kollegan och svarade skämtsamt: ”Han är ingen adelsman! Han är grammatiker, och själv är jag logiker.” Men vi försöker ju tvärtom fostra barnet till en adelsman, inte till en grammatiker eller logiker, och för oss får de gärna missbruka sin tid, vi har annat att göra. Om vår elev får rejält med material kommer orden att följa bara alltför lätt, och vill orden inte följa får han dra fram dem. Jag hör folk be om ursäkt för att de inte kan uttrycka sig och låtsas som om de har huvudet fullt med en massa fina saker, som de dock inte kan lägga fram eftersom de saknar vältalighet. Dumheter! Vill ni höra hur jag anser att det hänger ihop? Det är skuggbilder som uppkommer ur några formlösa föreställningar som de inte kan reda ut och sortera inom sig och följaktligen inte heller kan visa upp. De begriper ännu inte sig själva. Se hur de stammar lätt när de ska till att föda! Då ser ni att det inte är födslovärkar utan avlandets vedermödor som pågår och att allt de gör är att de försöker slicka fram denna ofullkomliga materia. Själv anser jag – och Sokrates är helt bestämd på den punkten – att den som har en klar och levande föreställning i huvudet, han kan också frambringa den, till och med på Bergamodialekt eller med miner om han är stum:
Lär dig att se varje sak – och orden fogar sig villigt.25
En annan författare sade det lika poetiskt fast på prosa: ”När sakerna har fångat själen tränger orden på.”26 Och en annan: ”Sakerna själva rycker med sig orden.”27 Vår elev kan varken ablativ, konjunktiv, substantiv eller grammatik, men det kan inte hans tjänare heller och inte en fiskmadam på Petit pont och ändå kan de prata omkull en om man ger dem chansen, och kanske bryter de inte mer mot språkets regler än den lärdaste magister i Frankrike. Han kan ingen retorik och vet inte hur man i inledningen vinner den ”välvillige läsarens” bevågenhet – och han ger tusan i att lära sig det. Allt sådant skönmåleri utplånas verkligen i en handvändning av glansen från en enkel och naturlig sanning. De eleganta retoriska greppen är bara till för att underhålla vanligt folk, som inte kan smälta kraftigare mat, vilket Aper visar så tydligt hos Tacitus. Sändebuden från Samos for till kung Kleomenes i Sparta och hade förberett sig på att hålla ett långt och stiligt tal för att få kungen att inleda krig mot tyrannen Polykrates. Efter att ha låtit dem tala till punkt svarade Kleomenes: ”Inledningen och avslutningen minns jag inte längre och följaktligen heller inte mittpartiet, och vad slutorden beträffar tänker jag inte göra något.” Det var ett bra svar tycker jag, och där fick pratmakarna stå med lång näsa. Och vad sägs om det här? Athenarna skulle välja mellan två byggmästare för en stor anläggning. Den förste var mer raffinerad, framträdde med ett flott förberett tal om uppgiften och vann folkets gunst. Men den andre sade bara ett par ord: ”Athenare! Vad den här mannen har sagt ska jag göra.”
När Cicero var som mest vältalig var det många som greps av beundran, men Cato bara skrattade. ”Det är en rolig konsul vi har!” sade han. Både i förväg och efteråt är det bra med en nyttig sentens eller en kvick replik. Passar det inte till det som kommer före eller efter har det ändå ett värde i sig. Jag tillhör inte dem som anser att bra rytm gör en bra dikt; en poet får gärna göra en kort stavelse lång om han vill, det kvittar. Om idéerna är lyckliga, om tanken och omdömet har gjort bra ifrån sig säger jag att här har vi en god poet men en dålig versifikatör.
Väderkornet är fint men versens byggnad är klumpig.28
Ta bort alla sömmar och versmått från diktarens verk, säger Horatius –
slopa meter och rytm, sätt det första ordet på slutet,
infoga det som var slutet före inledningsorden,
diktarens lemmar finner du även när han är styckad 29 –
så kommer diktaren ändå inte att förneka sig, även brottstyckena blir vackra. Så här svarade Menandros när man retade honom för att dagen närmade sig då han hade lovat att ha en komedi färdig och han ännu inte hade börjat: ”Pjäsen är färdigbyggd, det enda som återstår är att sätta dit verserna.” Han hade ämnet och materialet disponerat i huvudet och tyckte inte att resten var så mycket att tala om. Sedan Ronsard och Du Bellay har skänkt glans åt vår franska poesi gör minsta lilla novis som jag känner till ungefär som de: blåser upp orden och lånar deras rytmer. ”Det låter mer än det säger.”30 För gemene man har det aldrig funnits så många poeter. Men lika lätt som det är för dem att imitera de storas rytmer, lika svårt misslyckas de med att efterbilda Ronsards målande beskrivningar och Du Bellays subtila tankar. Visst – men vad gör vår elev om han ansätts hårt med sofistiskt skarpsinniga slutledningar som den här: av skinka blir man törstig, dryck släcker törst, alltså släcker skinka törst. Låt honom skratta åt alltihop, det är klokare att skratta än att svara. Han kan gärna låna det här roliga motdraget av Aristippos: ”Varför skulle jag lösa upp knuten när den ger mig så mycket besvär redan när den är åtdragen?” När någon prövade sina dialektiska tricks mot Kleanthes sade Chrysippos: ”De där konsterna kan du roa barnen med – rubba inte en vuxen mans allvarliga tankar med sånt!” Om sådana stupida hårklyverier – sådana ”vridna och krångliga sofismer”31 – får vår elev att tro att lögn är sanning är det farligt, men om de inte har någon verkan och de bara får honom att skratta förstår jag inte varför han måste se upp. Det finns människor som är så dumma att de gör en omväg på en kvarts lieue för att kuta efter ett träffande ord ”eller inte anpassar orden till sakerna, utan drar in saker utifrån som orden ska passa till”.32 Eller som en annan författare säger: ”vilka av skönheten hos ett ord som de gillar lockas att skriva något som de inte hade tänkt skriva”.33 Jag vränger mycket hellre till ett fint citat för att sy det på mitt resonemang än jag vränger tråden i min tankegång för att kunna ta in citatet. Tvärtom är det orden som ska tjäna och följa, och om inte franskan klarar uppgiften får gasconskan träda till. Jag vill att ämnena ska dominera och fylla lyssnarens föreställning så att han inte minns orden. Det tal jag älskar är enkelt och naturligt, likadant på papperet som i munnen, ett saftigt och spänstigt tal, kort och koncist, hellre hårt och brutalt än vekt och välkammat –
ett enda språk har effekt: det som kan drabba med kraft 34 –
hellre svårbegripligt än långtråkigt, utan all förkonstling, oregelbundet, osammanhängande och djärvt, där varje liten bit bildar ett eget helt, inte skolmästaraktigt, inte munkspråk, inte advokatspråk, hellre då militäriskt, som Suetonius kallar Julius Caesars språk fast jag inte riktigt begriper varför. Jag har ofta efterbildat vår ungdoms vårdslösa sätt att klä sig: kappan snett över bröstet, manteln över ena axeln och en nedhasad strumpa uttrycker stolt förakt för utländskt bjäfs och likgiltighet för förkonstling. Men vårdslösheten kommer ännu bättre till sin rätt i språket. All förkonstling vanpryder en hovman, särskilt i Frankrike där vi är så fria och glättiga. Och i ett kungadöme bör alla adelsmän uppfostras som hovmän. Därför är det bara bra att vi drar litet åt det naturliga och nonchalanta.
Jag gillar inte tyger där man ser sömmar och fogar, och på samma sätt ska man inte kunna räkna benen och ådrorna i en vacker kropp. ”Det tal som lägger sig vinn om sanning bör vara rättframt och enkelt.”35 ”Vem talar sorgfälligt annat än den som vill tala affekterat?”36 Vältaligheten skadar ämnet om den drar till sig vår uppmärksamhet. På samma sätt som det är barnsligt att vilja utmärka sig med något speciellt och ovanligt sätt att klä sig är det en skolmästaraktig och barnslig ambition att söka efter nya fraser och okända ord i språket. Jag önskar att jag enbart kunde använda de ord som används i hallarna i Paris! Aristofanes grammatikern fattade inget av detta när han klandrade Epikuros för att han använde så enkla ord och för att han enbart eftersträvade klarhet med sin talekonst. Att ta efter ett sätt att tala är lätt, det kan ett helt folk göra. Att ta efter omdöme och tänkesätt går inte lika fort. De flesta läsare tror alldeles felaktigt att de har fått likadana kroppar bara för att de har fått tag i likadana kläder. Styrka och muskler kan man inte låna; prydnader och kappa kan man låna. De flesta av dem jag umgås med talar som mina essayer, men om de tänker likadant som de vet jag inte. Platon säger att athenarna lägger sig vinn om fyllighet och elegans när de talar, spartanerna om korthet och kretensarna om mer substans i tankarna än på tungan, och de sista är bäst. Zenon sade att han hade två sorters lärjungar: de som var hans favoriter och som han kallade φιλολόγους [filologous], ivriga att lära sig saker, och så de andra, som han kallade λογοφίλους [logofilous] och som bara brydde sig om språket. Det betyder inte att det inte är fint och bra att kunna uttrycka sig väl, men så fint som det påstås är det inte, och det förargar mig att vi ska ägna hela livet åt detta. Jag skulle först och främst vilja kunna mitt eget språk ordentligt, sedan mina grannars som jag har mest att göra med. Grekiska och latin är utan tvivel en stor och härlig prydnad, men alltför dyrköpt. Här ska jag berätta om ett sätt att skaffa denna prydnad som är billigare än vanligt, ett sätt som har prövats på mig själv. Den som vill kan ju använda exemplet.
Min salig far hade letat på alla upptänkliga sätt bland lärda och kloka män för att hitta en särskilt bra undervisningsform och blev upplyst om nackdelen med den metod som var i bruk. Folk sade honom att det var den enorma tiden som vi lägger ner på att lära oss dessa språk – som inte kostade grekerna och romarna nånting alls att lära – som var den enda orsaken till att vi aldrig kunde uppnå samma själsstorhet och kunskapsnivå som de. Nu tror jag inte att detta är den enda orsaken. Men i alla fall – lösningen som min far kom på var att han anförtrodde mig åt en tysk medan jag ännu var ett dibarn och innan min tungas band hade lösts för första gången. Tysken, vilken sedermera dog som en berömd läkare i Frankrike, var helt okunnig om vårt språk men mycket väl bevandrad i latin. Min far hade skickat efter honom enkom för detta, han var dyr i drift och han hade ständigt hand om mig. Med honom anställdes två andra män med mindre kunskaper att ta hand om mig och hjälpa den förste. Dessa tre talade uteslutande latin med mig. Vad det övriga huset beträffar var det en helig princip att varken min far eller min mor, varken betjänter eller kammarjungfrur i min närvaro fick säga något annat än de latinska ord som de alla hade lärt sig för att prata med mig. Det var märkvärdigt vilket utbyte alla fick av detta. Mina föräldrar lärde sig tillräckligt mycket latin för att förstå språket och tillägnade sig så pass mycket att de kunde använda det i nödfall, detsamma gjorde de tjänare som hade mest hand om mig. Vi latiniserade kort sagt så mycket att det spreds till våra byar runtomkring, där det än i dag förekommer flera latinska beteckningar på hantverkare och redskap som har slagit rot genom att användas. Själv var jag över sex år innan jag förstod mer franska eller Périgordmål än arabiska. Och utan konst, utan bok, utan grammatik och läxor, utan piska och utan tårar hade jag lärt mig ett latin lika rent som det min skolmästare kunde, för jag hade ingen möjlighet att blanda ihop det med något eller förvanska det. Om de som prov ville ge mig en översättningsuppgift precis som i skolorna kunde de inte ge mig en fransk text; de fick ge mig en text på dåligt latin som jag fick rätta. Och mina senare privatlärare Nicolas Grouchy, som har skrivit Om romarnas valförsamlingar 37, Guillaume Guérente, som har kommenterat Aristoteles, den store skotske diktaren George Buchanan och Marc Antoine Muret, känd i Frankrike och Italien som sin tids bäste talare, har ofta sagt mig att som barn behärskade jag latinet så lätt och ledigt att de drog sig för att börja samtala med mig. Buchanan, som jag senare träffade i salig marskalk de Brissacs tjänst, berättade för mig att han höll på att skriva om barnuppfostran och att han tog mig som exempel, för på den tiden hade han hand om greven av Brissac, som senare visade sig så tapper och duktig.
Vad beträffar grekiskan, som jag nästan inte alls förstår, planerade min far att jag skulle lära mig den på konstlad väg men enligt en ny metod som byggde på lek och övningar. Vi spelade boll med våra böjningsmönster på samma sätt som andra lär sig aritmetik och geometri på spelbräde. Ett av de råd som min far hade fått var nämligen att han skulle ge mig smak för vetande och plikt av egen drift och utan tvång på min vilja, och att han skulle lyfta min själ med mildhet och frihet, utan stränghet och tvång. Han var så extremt noga med detta, att eftersom somliga anser att barnens ömtåliga hjärnor störs om man väcker dem abrupt på morgnarna och häftigt och våldsamt rycker dem ur sömnen, som de sjunker ner i mycket djupare än vi, så lät han väcka mig med tonerna från ett instrument. Jag hade alltid någon som gjorde detta åt mig.
Exemplet räcker för att döma om resten, och det räcker också för att visa min gode fars klokhet och tillgivenhet. Han kan inte lastas för att han inte kunde skörda några frukter som motsvarade denna utsökta odling. Orsakerna till detta är två. För det första den ofruktbara och olämpliga jordmånen. För även om jag var fullständigt frisk och samtidigt behaglig och medgörlig till min läggning var jag så trög, lat och dåsig att det inte gick att rycka upp mig ur lättjan, inte ens för lek. Det jag såg såg jag klart, och under detta tunga temperament närde jag djärva fantasier och brådmogna åsikter. Mitt intellekt arbetade sakta och gick aldrig längre än det leddes: jag var sävlig i uppfattningen och hade till råga på allt ett otroligt dåligt minne. Inte så konstigt att min far inte fick fram något av värde ur detta. För det andra gjorde den gode mannen likadant som människor när de drivs av en rasande längtan efter att bli friska: de följer alla möjliga och omöjliga råd. Han var livrädd för att misslyckas med något som låg honom så varmt om hjärtat och lät sig dras med av den allmänna meningen, vilken är som tranor och alltid följer dem som flyger framför. Han anpassade sig efter skick och bruk eftersom han inte längre var omgiven av de män som hade gett honom idéerna till den första delen av min uppfostran – dem hade han nämligen hämtat i Italien – och när jag var omkring sex år skickade han mig till skolan i Guyenne, som hade sin storhetstid vid den tiden och var den bästa i Frankrike. Där ägnade han all tänkbar omsorg åt att välja ut skickliga privatlärare åt mig och ordna allt annat som hörde till min uppfostran, varvid han såg till att jag fick flera särskilda arrangemang som stred mot den vanliga i skolorna. Men ändå var det ju en skola. Mitt latin blev genast sämre, och sedan dess förlorade jag all färdighet i språket av brist på övning. Det enda jag fick ut av min okonventionella uppfostran var att jag genast fick hoppa över de första klasserna, så när jag slutade vid tretton års ålder hade jag avverkat min kurs, som det kallas, och sanningen att säga utan det minsta utbyte som jag nu kan föra upp på plussidan.
Smak för böcker fick jag första gången av det nöje som Ovidius Metamorfoser beredde mig. För när jag var sju åtta år avstod jag från alla andra nöjen för att läsa dem. Språket var ju mitt modersmål och det var den lättaste boken jag visste, innehållet passade också bäst till min ringa ålder, för Lancelot du Lac, Amadis och Huon från Bordeaux och annat sådant skräp som barn kastar bort tiden på visste jag inte ens namnet på och än i dag vet jag inte vad de handlar om – så strikt var min skolning. Därför blev jag mer släpphänt med att läsa mina andra läxor. Här föll det sig så turligt att jag fick att göra med en förståndig privatlärare. Han var listig nog att se genom fingrarna med mitt lättsinne och annat liknande. På det sättet drog jag igenom Vergilius Eneid i ett svep och sedan Terentius, Plautus och italienska komedier som alla var lockande med sitt roliga innehåll. Hade han varit dum nog att försöka hindra mig tror jag inte att jag hade fört med mig något annat från skolan än ett hat till böcker – precis som nästan hela vår adel. Han skötte det mycket skickligt. Genom att låtsas som om han ingenting märkte eggade han min aptit och lät mig sluka dessa böcker bara i smyg och höll mig vänligt till de andra, föreskrivna studierna. De viktigaste egenskaperna som min far sökte hos dem som han anförtrodde mig åt var nämligen godlynthet och ett fördragsamt sinne. Min egen karaktär hade heller inga andra fel än tröghet och lättja. Risken var inte att jag skulle göra något ont, utan att jag inte skulle göra något alls. Ingen förutspådde att jag skulle bli en dålig människa, däremot en onyttig. Man förutsåg lättja, inte elakhet. Så blev det ju också, det inser jag nu. Klagomålen som ringer i mina öron säger att jag är lat, likgiltig för vänskapens, släktskapets och det offentliga livets förpliktelser, alldeles för inåtvänd. De mest förolämpande lyder inte: ”Varför tog han det? Varför betalade han inte?” utan: ”Varför efterskänker han inte skulden? Varför ger han inte bort något?” Jag skulle ta det som smicker om man bara efterlyste sådana handlingar av mig som går utöver det man måste. Men kritikerna är orättvisa om de av mig kräver saker som jag inte är skyldig och kräver detta mycket strängare än de av sig själva kräver det de är skyldiga. När de absolut fordrar sådant av mig förstör de glädjen för mig med en frivillig handling och förstör den tacksamhet som jag då hade förtjänat. En aktiv välgärning av min hand borde nämligen väga tyngre eftersom jag då inte står i skuld till någon. Jag kan förfoga desto friare över mina tillgångar ju mer de är mina, och över mig själv desto friare ju mer jag är min. Fast om jag vore en stor lovsjungare av mina handlingar skulle jag kanske kunna tillbakavisa de här beskyllningarna, och till somliga kritiker skulle jag då kunna säga att de inte är upprörda över att jag inte gör tillräckligt, utan över att jag skulle kunna göra mycket mer än jag gör.
Men samtidigt var min själ i full aktivitet på egen hand, den avgav säkra och frimodiga omdömen om saker och ting som den kände till och smälte dem för sig själv, utan att meddela sig med någon. Bland annat tror jag faktiskt att den aldrig hade kunnat ge efter för styrka och våld. Ska jag föra upp ännu en färdighet jag hade som barn? Jag kunde kontrollera ansiktets uttryck, smidigt ändra rösten och rörelserna och anpassa mig till de roller som jag spelade. För innan jag hade åldern inne –
vid denna tid hade tolfte året knappt hunnit börja 38 –
spelade jag huvudrollerna i Buchanans, Guérentes och Murets latinska tragedier, som högtidligen uppfördes vid vår skola i Guyenne. I den funktionen liksom i alla andra inom ämbetet var vår rektor Andreas Goveanus den ojämförligt bäste i Frankrike, och mig betraktade man som den främste skådespelaren. Detta är en övning som jag starkt rekommenderar för unga adelsmän; sedermera har jag sett våra prinsar personligt engagerade i detta på ett hedervärt och berömvärt sätt efter förebild hos några av de gamle. I Grekland kunde nämligen högättade rentav göra skådespeleriet till yrke: ”Han avslöjade saken för tragediskådespelaren Ariston. Denne var framstående i fråga om både börd och förmögenhet, och hans konst försämrade inte hans ställning eftersom inget sådant är vanhedrande bland grekerna.”39
Jag har alltid ansett det omdömeslöst att fördöma sådana förströelser och ansett det orättvist att förbjuda dugliga skådespelare tillträde till våra städer och förvägra folket dessa offentliga nöjen. Om samhällen är väl styrda strävar de efter att föra samman medborgarna och samla dem till lek och kroppsövningar likaväl som till allvarliga gudstjänster. Och dessutom kan man inte ge dem några mer välordnade tidsfördriv än dem som äger rum i allas närvaro och i myndighetens egen åsyn. Jag tycker det är vettigt om fursten av och till tar av sina egna pengar och bjuder folket på sådant som ett uttryck för faderlig tillgivenhet och godhet, och om det i folkrika städer funnes platser avsedda och inrättade för teaterföreställningar skulle det locka bort folk från onda gärningar i det fördolda.
För att nu återgå till mitt ämne finns det inget bättre sätt än att väcka aptiten och kärleken – annars producerar man bara åsnor som släpar på ett lass böcker. Med piskslag ger man dem ränseln full med vetande, men om vetandet ska göra någon nytta ska man inte bara härbärgera det hos sig, man måste gifta sig med det.
1 Obest plerumque iis, qui discere volunt, auctoritas eorum qui docent. Cicero, De natura deorum 1, 5, 10. ↵
2 Nunquam tutelae suae fiunt. Seneca, brev 33, 10. ↵
3 Che non men che saper dubbiar m’aggrada. Dante, Inferno 11, 93. ↵
4 Non sumus sub rege, sibi quisque se vindicet. Seneca, brev 33, 4. ↵
5 vitamque sub dio et trepidis agat / in rebus. Horatius, Carmina 3, 2, 5–6. ↵
6 labor callum obducit dolori. Cicero, Samtal i Tusculum 2, 15, 36. ↵
7 Licet sapere sine pompa, sine invidia. Seneca, brev 103, 5. ↵
8 Si quid Socrates et Aristippus contra morem et consuetudinem fecerunt, idem sibi ne arbitretur licere: magnis enim illi et divinis bonis hanc licentiam assequebantur. Cicero, De officiis 1, 41, 148. ↵
9 Neque, ut omnia quae praescripta et imperata sint defendat, necessitate ulla cogitur. Cicero, Academica 2, 3, 8. ↵
10 quae tellus sit lenta gelu, quae putris ab aestu, / ventus in Italiam quis bene vela ferat. Propertius 4, 3, 39–40. ↵
11 quid fas optare, quid asper / utile nummus habet, patriaeque carisque propinquis / quantum elargiri deceat, quem te deus esse / iussit et humana qua parte locatus es in re, / quid sumus aut quidnam victuri gignimur. Persius 3, 69–72, 67. ↵
12 et quo quemque modo fugiatque feratque laborem. Vergilius, Eneiden 3, 459. ↵
13 Sapere aude, / incipe. Vivendi qui recte prorogat horam, / rusticus exspectat dum defluat amnis, at ille / labitur et labetur in omne volubilis aevum. Horatius, Epistlar 1, 2, 40–43. ↵
14 quid moveant Pisces animosque signa Leonis, / lotus et Hesperia quid Capricornus aqua. Propertius 4, 1, 85–86. ↵
15 Tί Πλειάδεσσι κἀμοί; / Τί δ’ ἀστράσι Вοώτεω; Anacreontea 4, 10–11 Campbell. ↵
16 Deprendas animi tormenta latentis in aegro / corpore, deprendas et gaudia; sumit utrumque / inde habitum facies. Juvenalis 9, 18–20. ↵
17 Udum et molle lutum est, nunc nunc properandus et acri / fingendus sine fine rota. Persius 3, 23–24. ↵
18 Petite hinc, iuvenesque senesque, / finem animo certum miserisque viatica canis. Persius 5, 64–65. ↵
19 Aeque pauperibus prodest, locupletibus aeque, / et neglecta aeque pueris senibusque nocebat. Horatius, Epistlar 1, 1, 25–26. ↵
20 Multum interest utrum peccare quis nolit aut nesciat. Seneca, brev 90, 46. ↵
21 Omnis Aristippum decuit color et status et res. Horatius, Epistlar 1, 17, 23. ↵
22 quem duplici panno patientia velat / mirabor, vitae via si conversa decebit / personamque feret non inconcinnus utramque. Horatius, Epistlar 1, 17, 25–26, 29. ↵
23 Hanc amplissimam omnium artium, bene vivendi disciplinam, vita magis quam litteris persecuti sunt. Cicero, Samtal i Tusculum 4, 3, 5. ↵
24 qui disciplinam suam, non ostentationem scientiae sed legem vitae putet, quique obtemperet ipse sibi et decretis pareat. Cicero, Samtal i Tusculum 2, 4, 11. ↵
25 Verbaque praevisam rem non invita sequentur. Horatius, Ars poetica 311. ↵
26 Cum res animum occupavere verba ambiunt. Seneca den äldre, Controversiae 7, förord, 3. ↵
27 Ipsae res verba rapiunt. Cicero, De finibus 3, 5, 19. ↵
28 Emunctae naris, durus componere versus. Horatius, Satirer 1, 4, 8. ↵
29 tempora certa modosque et quod prius ordine verbum est / posterius facias, praeponens ultima primis, / invenias etiam disiecti membra poetae. Horatius, Satirer 1, 4, 58–59, 62. ↵
30 Sonat plus quam valet. Seneca, brev 40, 5. ↵
31 contorta et aculeata sophismata. Cicero, Academica 2, 24, 75. ↵
32 aut qui non verba rebus aptant, sed res extrinsecus arcessunt, quibus verba conveniant. Quintilianus 8, 3, 30. ↵
33 qui alicuius verbi decore placentis vocentur ad id quod non proposuerant scribere. Seneca, brev 59, 5. ↵
34 Haec demum sapiet dictio quae feriet. Inskrift på Lucanus grav, Anthologia Latina 668, 7. ↵
35 Quae veritati operam dat oratio, incomposita sit et simplex. Seneca, brev 40, 4. ↵
36 Quis accurate loquitur nisi qui vult putide loqui? Seneca, brev 75, 1. ↵
37 De comitiis Romanorum. ↵
38 Alter ab undecimo tum me vix ceperat annus. Vergilius, Bucolica 8, 39. ↵
39 Aristoni tragico actori rem aperit. Huic et genus et fortuna honesta erant nec ars, quia nihil tale apud Graecos pudori est, ea deformabat. Livius 24, 24, 2–3. ↵