NÄR JAG IAKTTOG hur en målare i mitt hus arbetade fick jag lust att ta efter honom. Han väljer ut den finaste platsen i mitten på varje vägg, där anbringar han en bild som han utarbetar med hela sitt kunnande, tomrummet runtomkring fyller han med grotesker, fantasibilder utan annat behag än växlingsrikedomen och egendomligheten. Och sannerligen: vad är det här som jag skriver annat än grotesker och vanskapta kroppar, hopplockade av olika lemmar utan någon bestämd form och utan annan ordning, följd och proportion än en rent tillfällig?
Upptill ser man en underskön kvinna och nedtill en fiskstjärt.1
I det andra momentet håller jag jämna steg med min målare, men i den första och bättre delen kommer jag till korta, för min förmåga räcker inte så långt att jag vågar ta itu med en rikt utarbetad tavla, utsmyckad och formad enligt konstens regler. Därför bestämde jag mig för att låna en av Etienne de La Boétie, som kommer att göra heder åt hela det övriga arbetet. Det är en avhandling som han gav namnet Frivillig träldom, men folk som inte kände till den titeln har senare döpt om den och gett den det träffande namnet Mot en enda. Han skrev den i första sin ungdom som en stilövning mot tyrannerna och för att hylla friheten. Den har länge cirkulerat bland kloka män och fått mycket kraftigt och välförtjänt beröm, för det är en nobel skrift med all tänkbar substans. Ändå är detta långtifrån det bästa han kunde åstadkomma, och om han vid den mer framskridna ålder då jag lärde känna honom hade bestämt sig för att skriva ner sina idéer på samma sätt som jag skulle vi ha fått se många märkvärdiga saker som hade gjort vår tid nästan lika berömd som antiken, för när det gäller just den här sortens naturgåvor vet jag ingen som är hans like. Men nu efterlämnade han bara den här avhandlingen – också den av en slump; jag tror att han aldrig återsåg den när han hade lämnat den ifrån sig – och så några kommentarer till det genom våra inbördeskrig så berömda januariediktet vilka kanske ska finna sin plats någon annanstans. På gravens rand anförtrodde han i sitt testamente kärleksfullt sitt bibliotek och sina papper till mig, och detta är allt som jag har kunnat hitta i hans kvarlåtenskap förutom den lilla volym med arbeten av honom som jag har låtit offentliggöra. Jag känner en särskild förpliktelse gentemot den här avhandlingen eftersom den ledde till vårt första möte. Någon visade mig den långt innan jag träffade honom, och det var genom den som jag först lärde känna hans namn. Den banade alltså väg för denna vänskap mellan oss, som vi odlade så länge det var Guds vilja, en vänskap så hel och fullkomlig att man säkert inte kan läsa om någon liknande; mellan män i vår samtid finns det inte en tillstymmelse till något sådant. Det krävs så mycket slump för att kunna bygga en sådan vänskap att om den lyckas en gång på trehundra år är det bra. Det finns ingenting som naturen tycks ha styrt oss mer beslutsamt mot än ett samhälleligt liv. Och Aristoteles säger att goda lagstiftare har månat mer om vänskapen än om rättvisan. Vänskapen markerar samhällets yttersta fulländning, för allmänt gäller att alla de former av vänskap som ingås och utvecklas av begär efter njutning eller vinst och av offentliga eller privata behov är desto mindre sköna och ädla, och i desto mindre grad vänskaper, ju mer de blandar in andra motiv, syften och fördelar än vänskapen själv. Inte heller antikens fyra former av vänskap – den medfödda, den sociala, gästvänskapen och den erotiska – når upp till denna fullkomning, vare sig var för sig eller tillsammans. Det som barn visar sina fäder är snarare respekt. Vänskapen lever på ett ömsesidigt utbyte som inte kan äga rum mellan far och son eftersom de är så olika; kanske skulle vänskapen inkräkta på de naturliga förpliktelserna, för fädernas alla hemliga tankar kan inte förmedlas till barnen utan att det skapar en olämplig förtrolighet, och sådana goda råd och tillrättavisningar som det är en av vänskapens främsta plikter att ge kan inte barn ge sina fäder. Det har funnits folk där det var sed att sönerna dödade sina fäder och andra folk där fäderna dödade sina söner för att undanröja det hinder som de ibland kan utgöra för varandra: av naturen är den ene beroende av den andres undergång. Det har funnits filosofer som har föraktat naturliga släktband, till exempel Aristippos: när man envist hävdade att han var skyldig sina barn tillgivenhet eftersom de hade uppkommit ur honom började han spotta och sade att spottet också uppkom ur honom och att vi dessutom alstrar löss och maskar. Och när Plutarchos ville försona en man med hans bror svarade han: ”Jag bryr mig inte mer om honom därför att han har kommit ur samma hål som jag!” Det är sant att ordet bror är ett vackert ord, fyllt av kärlek, och därför slöt vi oss till varandra som bröder, han och jag. Men om man för ihop sina ägodelar och delar dem så att den enes rikedom blir den andres fattigdom, då mjukar det upp och försvagar brodersbandet på ett märkvärdigt sätt. Eftersom bröder måste gå fram samma väg och i samma takt är det oundvikligt att de ofta stöter samman och knuffas. Och varför skulle för övrigt den samstämmighet och affinitet som alstrar dessa sanna och fullkomliga vänskaper finnas mellan bröder? Far och son kan ha alldeles olika temperament, likaså bröder. Han kan vara min son, min frände, men ändå är han en knöl, en lymmel eller en dumskalle. Och i samma mån som det är fråga om vänskap som åläggs oss av lagen och naturen, i samma mån reduceras vårt eget val och vår frivilliga frihet, och vår frivilliga frihet skapar aldrig något som är mer genuint dess eget än tillgivenhet och vänskap. Det är inte det att jag inte till fullo har prövat vad släktband kan betyda; jag har haft den bäste far som nånsin har funnits, han var den mest överseende ända in i sin höga ålderdom, och jag tillhör en släkt som från generation till generation har varit berömd som ett mönster av broderlig sämja, och jag är
själv berömd som faderligt snäll mot bröder.2
Man kan inte jämföra vänskapen med känslan för kvinnor, även om den också är ett resultat av vårt fria val; kärleken till kvinnan tillhör inte samma kategori. Jag medger att den kärlekens glöd är livligare, mer brännande och häftigare
(för jag känner också gudinnan,
hon som i kärlekens kval blandar nåt bittert och ljuvt).3
Men det är en blint uppflammande och flyktig låga, ostadig och skiftande, en feberglöd som flammar upp och falnar och bara ansätter en del av oss. Vänskapen har en allmän, allomfattande värme, därtill dämpad och jämn, en beständig, fast värme, idel mjukhet och förfining utan allt bittert och vasst. Och framför allt: den sexuella kärleken är bara ett rasande begär efter det som undflyr oss, precis
som jägarn följer ivrigt harens spår
i hetta, köld, i berg, på havets strand
men struntar i den när den väl är fast
och bara jagar den som flyr i hast. 4
Så snart den sexuella kärleken kommer innanför vänskapens gränser, det vill säga när viljorna kommer överens, försvinner den och slocknar: njutningen förgör den, eftersom dess mål är kroppsligt och den kan mättas. Vänskapen kan tvärtom njutas i samma mån som den åtrås, för eftersom den är andlig är det blott när den njuts som den uppstår, närs och växer, och själen förädlas genom att vänskapen utövas. På ett plan långt under denna fullkomliga vänskap fick de där flyktiga känslorna förut plats hos mig, för att nu inte tala om hur de tog plats hos honom, vilket han bekänner till övermått i sina dikter. På så sätt vann båda dessa känslor insteg hos mig och lärde känna varandra, men de kunde aldrig mäta sig med varann: den ena flög stolt sin bana högt upp och blickade föraktfullt på den andra, som gjorde sina framstötar långt långt under den. Vad äktenskapet beträffar är det ett avtal där bara ingåendet är fritt – dess fortbestånd är tvång och boja och beror på andra saker än vår vilja – och ett avtal som i regel ingås med andra syften än vänskapen; och inom äktenskapet uppstår det tusen märkliga härvor som måste redas ut och som lätt kan bryta den levande tillgivenhetens tråd och störa dess lopp, medan det i vänskapen aldrig är fråga eller förhandling om något annat än vänskapen själv. Sanningen att säga tillkommer också det förhållandet att kvinnornas förmåga i regel inte räcker till för det ömsesidiga samspel som är ett sådant heligt förbunds amma: kvinnornas själar tycks heller inte ha den fasthet som krävs för att klara trycket av en så hård och bestående knut. Och hade det inte varit för detta, och om det vore möjligt att upprätta en sådan fri och frivillig förbindelse där inte bara själarna fick uppleva denna fullständiga njutning utan också kropparna fick del av föreningen, så att hela människan blev inbegripen, då skulle vänskapen sannerligen med säkerhet bli fullödigare och rikare. Men det finns ännu inget exempel på att kvinnokönet nånsin har nått därhän, och de antika filosofskolorna utestänger kvinnan från vänskapen.
Och den här tygellösa grekiska kärleken avvisas med rätta av seden hos oss. Eftersom den enligt bruket hos grekerna innebar stora nödvändiga skillnader i ålder och olikheter i tjänster mellan de älskande motsvarade den heller inte den fullkomliga förening och samstämmighet som vi här är ute efter. ”För vad är den så kallade vänskapskärleken för något? Varför är det aldrig någon som älskar en ful yngling eller en vacker åldring?”5 För inte ens den bild som Akademin ger av den kommer att motsäga mig, tror jag, om jag på dess vägnar säger så här: eftersom detta första vanvett, som Venus son väckte i den älskandes hjärta, gällde en blomstrande yngling, ett vanvett som enligt platonikerna fick leda till alla slags vilda och lidelsefulla handlingar som en måttlös glöd kan framkalla, så grundades detta vanvett enbart på yttre skönhet och på en falsk bild av kroppslig alstring. För det kunde omöjligt ha sin grund i själen, som ännu inte hade visat sig eftersom den inte var i den ålder då den knoppas utan fortfarande var på väg att födas. Om detta vanvett drabbade ett simpelt hjärta kunde det driva sin uppvaktning med hjälp av rikedomar, gåvor, hjälp i karriären och annat tarvligt kram som Akademin förkastade. Om det drabbade ett ädlare hjärta blev medlen också ädlare: då blev det undervisning i filosofi, vägledning i vördnad för religionen, i laglydnad och vilja att dö för sitt land: exempel på tapperhet, klokhet och rättrådighet. Den älskande lade sig vinn om att bli gillad genom sin själsliga behagfullhet och skönhet – den kroppsliga var sedan länge förvissnad – och hoppades att genom detta andliga umgänge kunna upprätta ett fastare och mer varaktigt förbund. När denna uppvaktning i tidens fullbordan nådde sitt mål (för platonikerna krävde aldrig att den älskande skulle lägga ner tid och visa urskillning i sitt företag, men det var just detta som de krävde av den älskade, eftersom han skulle bilda sig ett omdöme om en inre skönhet, som var svår att lära känna och dold för upptäckt) – då föddes hos den älskade ett begär till andligt avlande, ett begär som hade väckts av andlig skönhet. Det var denna andliga skönhet som nu var den viktigaste för den älskade; den kroppsliga skönheten var tillfällig och kom i andra hand för honom, men för den älskande var det tvärtom. Av den orsaken föredrog platonikerna den älskade och hävdade att gudarna också föredrog honom, och de kritiserade häftigt diktaren Aischylos för att han gav Achilleus älskarens roll i förhållandet mellan honom och Patroklos. Achilleus var ju i första sin ungdom, skägglös och blomstrande, och den skönaste av greker.
När en sådan allmän gemenskap hade uppstått och den ledande och värdigaste parten utförde sina plikter som den dominerande – då ansåg platonikerna att den gav frukter som var till stor nytta för både det privata och det offentliga livet, att den utgjorde en styrka för de länder som antog seden och att den var det viktigaste försvaret för rätt och frihet. Ett exempel på det är den samhällsnyttiga kärleken mellan Harmodios och Aristogeiton. Det är därför platonikerna kallar den helig och gudomlig. Som de ser saken är det bara tyrannernas våld och folkens feghet som är emot den. Kort sagt: det enda man kan vara överens med Akademin om är att det rörde sig om en kärlek som utmynnade i vänskap, vilket stämmer rätt bra med stoikernas definition av kärleken: ”Kärlek är ett försök att inleda vänskap utifrån ett betraktande av skönhet.”6 Men nu går jag tillbaka till min beskrivning av en mer rättvis och jämlik form av vänskap. ”Rent allmänt bör man ta ställning till vänskap först när karaktär och ålder har nått styrka och fasthet.”7 För övrigt är det som vi vanligen kallar vänner och vänskap inget annat än bekantskaper och förbindelser som ingås av en slump eller för någon fördel, varigenom våra själar får kontakt. Men i den vänskap som jag talar om blandas själarna och uppgår i varandra i en så fullständig sammansmältning att de utplånar sömmen som förenat dem så helt att denna inte längre syns. Söker någon tvinga mig att säga varför jag älskade honom känner jag att det inte kan uttryckas annat än med svaret: ”Därför att det var han, därför att det var jag.” Bortom allt jag kan tänka ut, bortom allt jag kan säga mer specifikt om vårt förhållande fanns det ett slags oförklarlig, ödesbestämd makt som åstadkom vår förening. Vi sökte varann innan vi hade setts, och det som vi hörde berättas om varandra påverkade vår tillgivenhet mer än innehållet kunde göra; jag tror att det var en befallning från himlen. Vi slöt oss till varandra genom våra namn. Och vid vårt första möte, som råkade äga rum vid en stor stadsfest med mycket folk, fann vi att vi var så intagna av varandra, kände varandra så väl och var så förbundna att vi från den stunden stod närmare varandra än någonting annat. Han skrev en utmärkt satir på latin, som finns utgiven, där han försvarar och förklarar detta omedelbara samförstånd som så snabbt nådde sin fullkomning. Det hade så kort tid på sig, det hade startat så sent – för vi var båda vuxna män, och han var några år äldre än jag – och hade ingen tid att förlora. Vårt samförstånd kunde inte följa de vanliga, lösa vänskapsförbindelsernas mönster, där det krävs så många försiktighetsåtgärder i form av långvarigt inledande umgänge. Vår vänskap hade ingen annan förebild än sig själv och kunde bara jämföras med sig själv. Det var inte en särskild omständighet, inte två, tre, fyra eller tusen, det var ett slags kvintessens av dem alla tillsammans som tog tag i hela min vilja och fick den att kasta sig in i hans och där gå förlorad, som tog tag i hela hans vilja och fick den att kasta sig in i min och där gå förlorad, med samma hunger, samma begär. Jag menar verkligen gå förlorad, för vi behöll ingenting för oss själva, inget som var hans eller mitt.
När de romerska konsulerna hade dömt Tiberius Gracchus och sedan åtalade alla som hade varit hans förtrogna frågade Laelius Gracchus närmaste vän Gaius Blossius hur mycket han hade varit beredd att göra för Gracchus. ”Allt”, svarade Blossius. ”Vad menar du med allt?” fortsatte Laelius. ”Tänk om han hade befallt dig att sätta eld på våra tempel?” ”Det skulle han aldrig ha befallt mig att göra”, svarade Blossius. ”Men om han hade gjort det?” envisades Laelius. ”Då skulle jag ha lytt”, blev svaret. Hade Blossius varit en så fullkomlig vän till Gracchus som historieböckerna säger hade han inte behövt utmana konsulerna med den där sista förhastade bekännelsen; han borde inte ha släppt sin fasta övertygelse om hur Gracchus vilja var funtad. Men de som fördömer hans svar som upproriskt fattar inte riktigt det här mysteriet. De räknar inte med att Blossius faktiskt hade Gracchus vilja i sin hand, eftersom han både hade makt över den och kände den. De var vänner mer än medborgare, mer varandras vänner än vänner eller fiender till sitt land, mer varandras vänner än vänner av ärelystnad och uppror. Eftersom de var fullständigt försvurna åt varandra behärskade de fullständigt tyglarna på varandras böjelser. Anta att detta tvåspann leddes av dygden och styrdes av förnuftet (eftersom det är alldeles omöjligt att sela ihop dem utan det): då är Blossius svar som det borde vara. Gick deras handlande isär var de varken varandras vänner enligt min måttstock eller vänner med sig själva. För resten låter svaret inte annorlunda än vad mitt skulle göra om någon frågade mig: ”Om din vilja befallde dig att döda din dotter, skulle du då ha gjort det?” och jag svarade ja, för det är alls inget vittnesbörd om att jag samtycker till att döda henne, eftersom jag inte tvivlar ett ögonblick på min vilja och lika litet tvivlar på en sådan väns vilja. All världens argument kan inte rubba mig ur min förvissning om min väns avsikter och omdömen: ingen av hans handlingar kunde framställas för mig, hur de än tedde sig, utan att jag genast såg motivet. Våra själar drog tillsammans i sådan sämja, de såg på varandra med sådan brinnande tillgivenhet, så blottade med samma tillgivenhet för varandra ända in till inälvorna att jag inte bara kände hans själ som min, utan säkert också skulle ha anförtrott mig åt honom mer beredvilligt än åt mig själv. Ingen får likställa dessa andra, alldagliga vänskapsförbindelser med denna. Sådana känner jag till lika bra som någon annan, också de mest fullkomliga i sitt slag. Men jag avråder från att blanda ihop måttstockarna, då blir det fel. I de här andra vänskapsförhållandena måste man gå fram med strama tyglar, klokt och försiktigt; knuten är inte gjord så att man slipper oroa sig. ”Älska din vän” (sade Chilon) ”som om du en dag måste hata honom; hata honom som om du en dag måste älska honom.” Föreskriften, som är så avskyvärd när det gäller denna suveräna och högsta form av vänskap, är hälsosam när man odlar vanliga, konventionella vänskapsförbindelser: om dem bör vi anföra något som Aristoteles gärna sade: ”Å, mina vänner, det finns inte något sådant som en vän!”
Tjänster och välgärningar håller andra vänskapsförbindelser vid liv, men i detta ädla umgänge förtjänar de inte ens att tas med i beräkningen eftersom våra viljor så fullständigt har smält samman. För på samma sätt som den vänskap som jag hyser till mig själv inte ökas det bittersta av den hjälp som jag ger mig själv när så behövs – vad stoikerna än må säga – och på samma sätt som jag inte blir tacksam när jag gör mig själv en tjänst – på samma sätt är föreningen mellan sådana vänner verkligen så fullkomlig att de förlorar känslan för den sortens plikter och grips av hat mot sådana ord som innebär uppdelning och skillnad och de bannlyser dem från sitt umgänge: ord som välgärning, förpliktelse, tacksamhet, bön, tack och liknande. Eftersom allt i praktiken är gemensamt dem emellan – viljor, tankar, omdömen, tillgångar, fruar, barn, heder och liv – och deras samhörighet bara är en själ i två kroppar enligt Aristoteles mycket träffande definition, kan de varken låna eller ge varandra något. Det är därför lagstiftarna förbjuder gåvor mellan man och hustru: de vill hedra äktenskapet genom att ge det en inbillad likhet med denna gudomliga förbindelse och vill därav dra slutsatsen att allt ska tillhöra var och en av dem och att de ingenting har som kan klyvas och delas mellan dem. Om den ene kunde ge den andre något i den vänskap som jag talar om skulle det vara mottagaren av välgärningen som ingav den andre tacksamhetsskuld. För eftersom båda mest av allt försöker göra något gott för den andre är det den som ger den andre en möjlighet och ett tillfälle som är givmild och skänker vännen den tillfredsställelsen att han får göra det han hetast önskar för honom. När filosofen Diogenes var utan pengar brukade han säga att han bad sina vänner om att få tillbaka pengarna, inte att få dem. Och för att visa hur det där fungerar i praktiken ska jag nämna ett exempel från antiken som är rätt märkligt.
Eudamidas i Korinth hade två vänner, Charixenos från Sikyon och Aretheus från Korinth. Eftersom han själv var fattig och de båda vännerna rika skrev han följande testamente när han låg på sitt yttersta: ”Till Aretheus testamenterar jag uppgiften att underhålla min mor och ta hand om henne när hon blir gammal, till Charixenos testamenterar jag uppgiften att gifta bort min dotter och ge henne största möjliga änkepeng, och om en av dem faller ifrån insätter jag den överlevande i hans ställe.” De som först läste testamentet skrattade, men när arvingarna själva upplystes om innehållet godtog de det med särskild glädje. Och när en av dem, Charixenos, dog fem dar senare och Aretheus insattes i hans ställe underhöll han samvetsgrant den avlidnes mor, och av de fem talenter som han ägde gav han två och en halv till sin enda dotters äktenskap och två och en halv till Eudamidas dotter för hennes äktenskap och firade deras bröllop på samma dag. Det här exemplet är heltäckande sånär som på en sak – antalet vänner: den fullkomliga vänskap som jag tänker på är nämligen odelbar, var och en hänger sig så helt åt sin vän att det inte blir något över att fördela till någon annan; tvärtom sörjer han över att han inte är två-, tre- eller fyrdubbel och att han inte har fler själar och fler viljor som han allihop kan skänka sitt föremål. Vanliga vänskapsförhållanden kan delas upp, hos en vän kan man älska skönheten, hos en annan det behagliga sättet, hos en tredje givmildheten, hos en fjärde den faderliga tillgivenheten, hos en femte broderskärleken och så vidare, men en vänskap som äger själen och suveränt styr över den kan omöjligt dubbleras. Om två vänner samtidigt bad om bistånd, vem skulle du då undsätta? Om de bad dig om motsatta tjänster, vad skulle du då välja? Om den ene under tysthetslöfte anförtrodde dig en sak som det vore nyttigt för den andre att veta, hur skulle du då reda upp det? Den enda och högsta vänskapen löser en från alla andra förpliktelser. En hemlighet som jag har svurit att inte avslöja för någon annan kan jag utan att bryta eden anförtro en som inte är en annan, utan är jag själv. Redan att fördubbla sig är ett ganska stort mirakel, och de som talar om att tredubbla sig inser inte hur speciell den högsta vänskapen är. Ingenting är det yttersta om det har sin like. Och den som förutsätter att av två vänner älskar jag den ene lika mycket som den andre och att de två älskar varandra och mig lika mycket som jag älskar dem – den som förutsätter detta mångfaldigar den mest enastående och enhetliga saken till ett brödraskap, trots att ett exempel på ett sådant är det mest sällsynta man kan finna här i världen. Resten av historien stämmer fint med det jag sade: Eudamidas ger sina vänner den stora nåden och favören att bli utnyttjade för hans behov. Han gör dem till arvtagare till sin egen frikostighet genom att ge dem en möjlighet att göra honom en tjänst. Och vänskapens kraft visar sig utan tvivel i mycket rikare mått i hans handlande än i Aretheus’. Det här är kort sagt erfarenheter som ingen kan föreställa sig som inte har upplevt dem, och högt och rent beundrar jag den unge soldaten som tillfrågades av Kyros hur mycket han begärde för hästen som han just hade vunnit en kapplöpning med: ville han byta den mot ett kungarike? ”Absolut inte, Sire”, svarade han, ”men jag byter gärna bort den mot en vän, om jag kunde hitta någon som var värdig en sådan förbindelse.” Om jag kunde hitta – det var bra sagt. För det är lätt att hitta män som är lämpade för en ytlig bekantskap. Men i en sån här vänskap, där man ger ut sig ur djupet av sitt hjärta och inte lämnar någon möda ospard, måste alla drivkrafter vara fullkomligt tydliga och säkra. I förbindelser med en enda anknytningspunkt behöver man bara se upp med de brister som gäller just den punkten. Det är ointressant vad min läkare eller min advokat har för religion, den frågan har ingenting att göra med vilka väntjänster de är skyldiga mig. Och i relationerna härhemma mellan mig och mina tjänare har jag samma inställning, jag struntar i om en lakej är kysk, jag vill veta om han är duktig; jag oroar mig mindre för en mulåsnedrivare som är begiven på spel än för en som är dum i huvudet, och mindre för en kock som svär än för en som inte kan laga mat. (Det är inte min sak att tala om för folk hur de ska bete sig, det finns det tillräckligt många andra som gör; jag säger bara hur jag själv beter mig:
Så här gör jag – gör själv vad som passar dig bäst.)8
Till umgänge vid bordet väljer jag någon som är rolig, inte en som är vis; till umgänge i sängen en skönhet, inte en god; till diskussion en kunnig även om han inte är rättskaffens, och så vidare.
En man som påträffades ridande på en käpphäst under lek med sina barn bad mannen som hade överraskat honom att inte säga något förrän han själv blev far, för mannen ansåg att den känsla som då skulle uppstå i iakttagarens själ skulle ge honom möjlighet att döma rättvist om hans beteende – och på samma sätt skulle jag helst vilja tala med människor som själva har prövat på det jag talar om, men eftersom jag vet hur långt från det alldagliga och hur sällsynt en sådan vänskap är förväntar jag mig inte att hitta någon kompetent bedömare. För till och med de resonemang i ämnet som vi har från antiken tycks mig svaga jämfört med min egen känsla. Här överträffar också resultaten filosofins föreskrifter.
Inget går upp mot en vän för mig när jag tänker förnuftigt. 9
Under antiken kallade Menandros en människa lycklig om han så bara hade fått möta skuggan av en vän. Visst gjorde han rätt i att säga så, särskilt om han hade smakat det själv. För om jag jämför hela mitt övriga liv – trots att jag med Guds nåd har levt ett behagligt och bekvämt liv utan tunga sorger bortsett från förlusten av en sådan vän, ett liv i sinnesro eftersom jag har nöjt mig med mina medfödda och ursprungliga tillgångar och inte stått efter andra; om jag alltså jämför hela mitt övriga liv med de fyra åren då jag fick njuta det behagliga umgänget och sällskapet med denne man så är det bara rök, bara mörk och dyster natt. Sedan den dagen då jag förlorade honom, en dag
som alltid är smärtsam och alltid
kommer att hedras av mig, ty så var er vilja, o gudar, 10
har jag fört en tynande tillvaro, och inte ens de glädjeämnen som bjuds kan trösta mig, i stället fördubblar de min sorg över att jag har förlorat honom. I allt var vi två halvor, nu tycker jag att jag bestjäl honom på hans del,
och jag får inte glädjas här, det är bestämt,
när inte han är här och gläder sig med mig.11
Jag var redan så inställd på och van vid att överallt vara en av två att jag nu tycker att jag inte är mer än halv.
När dödens kraft slog till och den först tog bort
en hälft utav min själ – varför stannar jag?
Mitt liv blev halvt, har inget värde
mer, och din död blev ruin för båda! 12
I varenda en av mina handlingar och tankar saknar jag honom, liksom han skulle ha saknat mig, för på samma sätt som han var mig oändligt överlägsen i alla andra färdigheter och dygder överträffade han mig också i vänskapens plikter.
Vem kan tygla sin gråt? Blygas för häftig sorg?
Han var älskad som få. 13
Ack, min broder är död!
Allt som var roligt och glatt för oss tog slut med din bortgång!
Glädjens källa var du – du och din kärlek till mig!
All min lycka förgick när du, min bror, mötte döden.
Hela vår själ är begravd här i jorden med dig.
Studier, andliga tidsfördriv – intresset har slocknat
i min själ. Det är slut. Du – min broder – är död.
Kan jag nu aldrig tala till dig eller höra dig svara,
aldrig få tilltal från dig? Aldrig få se dina drag?
Men jag ska älska dig evigt, och älska dig mera än livet. 14
Men låt oss höra en stund vad denne sextonårige pojke har att säga.
Eftersom jag sedermera har upptäckt att detta arbete redan har offentliggjorts, och för onda syften, av människor som försöker störa och ändra vårt styrelseskick utan att fråga sig om de därmed kommer att förbättra det, och eftersom de har fört samman detta verk med andra skrifter ur egen fatabur har jag frångått mitt beslut att placera det här. Och för att författarens rykte inte ska skadas bland dem som inte har fått möjlighet att närmare lära känna hans åsikter och handlingar vill jag tala om att han var pojke när han behandlade det här ämnet och att han bara gjorde det som en stilövning; ämnet är alldagligt och har tröskats i tusen böcker. Jag betvivlar inte alls att han menade det han skrev, för hans samvete var sådant att han inte ljög, inte ens när han skämtade. Jag vet också att han hellre hade velat födas i Venedig än i Sarlat, och det med rätta. Men han hade en överordnad grundsats inpräglad i själen: att han mycket sorgfälligt skulle lyda de lagar under vilka han hade fötts. En bättre medborgare har aldrig funnits, inte heller någon som så hängivet har slagit vakt om lugnet i sitt land, ingen som har varit mer fientlig mot sin tids oroligheter och nymodiga tankar. Han skulle långt hellre ha använt sina färdigheter till att släcka dem än till att ge dem ytterligare näring. Hans själ var formad efter andra tidsåldrar än vår.
Så i stället för detta allvarliga arbete tänker jag införa ett annat, som skrevs under samma livsperiod och som är gladare och mer lekfullt.
1 Desinit in piscem mulier formosa superne. Horatius, Ars poetica 4. ↵
2 et ipse / notus in fratres animi paterni. Horatius, Carmina 2, 2, 5–6. ↵
3 neque enim est dea nescia nostri / quae dulcem curis miscet amaritiem. Catullus 68, 17–18. ↵
4 Come segue la lepre il cacciatore / al freddo, al caldo, alla montagna, al lito, / ne più l’estima poi che presa vede, / et sol dietro a chi fugge affreta il piede. Ariosto, Den rasande Roland 10, 7, 5–8. ↵
5 Quis est enim iste amor amicitiae? Cur neque deformem adolescentem quisquam amat neque formosum senem? Cicero, Samtal i Tusculum 4, 33, 70. ↵
6 Amorem conatum esse amicitiae faciendae ex pulchritudinis specie. Cicero, Samtal i Tusculum 4, 34, 72. ↵
7 Omnino amicitiae corroboratis iam confirmatisque ingeniis et aetatibus iudicandae sunt. Cicero, Om vänskap 20, 74. ↵
8 Mihi sic usus est; tibi, ut opus est facto, face. Terentius, Självplågaren 80. ↵
9 Nil ego contulerim iucundo sanus amico. Horatius, Satirer 1, 5, 44. ↵
10 quem semper acerbum, / semper honoratum, sic di valuistis, habebo. Vergilius, Eneiden 5, 49–50. ↵
11 nec fas esse ulla me voluptate hic frui / decrevi, tantisper dum ille abest meus particeps. Terentius, Självplågaren 149–150. ↵
12 Illam meae si partem animae tulit / maturior vis, quid moror altera, / nec carus aeque nec superstes / integer? Ille dies utramque // duxit ruinam. Horatius, Carmina 2, 17, 5–9. ↵
13 Quis desiderio sit pudor aut modus / tam cari capitis? Horatius, Carmina 1, 24, 1–2. ↵
14 O misero frater adempte mihi! / Omnia tecum una perierunt gaudia nostra / quae tuus in vita dulcis alebat amor. / Tu mea, tu moriens fregisti commoda, frater, / tecum una tota est nostra sepulta anima, / cuius ego interitu tota de mente fugavi / haec studia atque omnes delicias animi. / Alloquar? audiero numquam tua verba loquentem? / Numquam ego te, vita frater amabilior, / aspiciam posthac? At certe semper amabo. Catullus 68, 20, 23–24, 21–22, 25–26; 65, 9–11. ↵