DE SOM KRITISERAR människorna för att alltid vara girigt inriktade på saker i framtiden och lär oss att gripa efter nuets goda och vara nöjda med det, eftersom vi inte har något grepp om det som ska komma, ja till och med bra mycket mindre grepp om det än vad vi har om det förflutna – de rör vid den vanligaste av de mänskliga förvillelserna, om man nu vågar kalla det förvillelse när det gäller något som naturen själv leder oss till för att gagna sitt verks fortsättande varvid den inpräntar denna falska föreställning i oss – plus en hel del andra – eftersom den är mer angelägen om att vi ska handla än om att vi ska äga vetande. Vi är aldrig hemma, vi är alltid bortom. Fruktan, begär, hopp driver oss mot framtiden, berövar oss känsla och hänsyn för det som är och håller oss i stället upptagna med det som kommer att vara, till och med när vi själva inte är. ”En själ som oroar sig för framtiden är dömd till olycka.”1 Hos Platon anförs ofta föreskriften ”Sköt ditt och känn dig själv”. Vart och ett av de båda leden omfattar allmänt hela vår plikt och omfattar också det åtföljande ledet. Den som ska sköta sitt inser att det första han måste lära sig är att känna vad han är och vad som är eget för honom själv. Och den som känner sig själv tar inte längre en annans syssla för sin, han älskar sig själv och odlar sig själv framför allt annat, avvisar onödiga sysslor, onödiga tankar och företag. Liksom dårskapen inte är nöjd när den får vad den står efter nöjer sig visheten med det närvarande och är aldrig missnöjd med sig själv. Epikuros befriar sin vise från att föregripa framtiden och oroa sig för den.
Bland lagarna om avlidna tycks mig den mest välgrundad som påbjuder att furstarnas handlingar ska granskas efter deras död: furstarna är lagarnas jämlikar om också inte deras herrar; vad rättvisan inte har kunnat göra med deras huvuden är det rimligt att den gör med deras rykte och deras efterkommandes egendom, saker som vi ofta föredrar framför livet. En sådan sedvänja medför högst avsevärda fördelar för de folk där den tillämpas, och den bör önskas av alla goda furstar som har anledning att klaga över att man behandlar skurkars minne på samma sätt som deras eget. Vi är skyldiga alla kungar samma underkastelse och lydnad, för det gäller deras ämbete, men aktning och tillgivenhet är vi bara skyldiga att visa deras duglighet. Låt oss göra den eftergiften för samhällsordningens skull att vi tålmodigt står ut med dem när de inte är värda det, döljer deras fel och gynnar deras betydelselösa handlingar med vårt gillande när deras auktoritet behöver vårt stöd. Men så snart vårt mellanhavande med dem är slut finns det inget vettigt skäl att förvägra rättvisan och vår frihet ett uttryck för våra verkliga känslor. Framför allt finns det inget skäl att frånta goda undersåtar äran av att vördnadsfullt och troget ha tjänat en herre vars brister varit så välkända för dem och att därmed beröva eftervärlden ett så nyttigt exempel. De som på grund av någon privat tacksamhetsskuld orättmätigt hyllar minnet av en klandervärd furste bedriver privat rättskipning på den allmännas bekostnad. Livius säger helt riktigt att språket bland människor som har fostrats under kungavälde alltid är fyllt av tomma skrytsamheter och falska vittnesbörd eftersom var och en urskillningslöst upphöjer sin kung till högsta värde och suverän storhet. Man kan klandra själsstorheten hos de båda soldaterna som gav Nero rättframma svar mitt upp i ansiktet. Den ene blev tillfrågad av Nero varför han ville honom illa och svarade: ”Jag älskade dig när du var värd det, men nu när du har blivit modermördare, mordbrännare, skådespelare och kusk hatar jag dig som du förtjänar.” Den andre blev tillfrågad varför han ville döda honom och svarade: ”Därför att jag inte finner något annat botemedel mot dina ständiga illdåd.” Men de offentliga och enhälliga vittnesbörden som har avgetts efter hans död och som alltid kommer att avges om honom och alla liknande illgärningsmän och om hans tyranniska och skurkaktiga handlingar – vilken förnuftig människa kan klandra dem?
Jag gillar inte att man i en så helig statsordning som den spartanska hade en så hycklande ceremoni när kungarna dog. Då brukade alla bundsförvanter och grannar och alla heloter, män och kvinnor om varandra, skära sig i pannan som tecken på sorg och med skrik och klagorop visa att just den kungen var den bästa av alla de haft, vem han än hade varit: det beröm som hörde till förtjänsten knöt de i stället till rangen, och det som hörde till den högsta förtjänsten knöt de till den sista och lägsta. Aristoteles, som vrider och vänder på allt, granskar Solons ord om att ingen kan skattas lycklig före sin död och undersöker om en människa som har levat och dött på bästa sätt kan kallas lycklig om hans rykte skadas och det går illa för hans efterlevande. Så länge vi lever flyttar vi oss föregripande vart vi har lust, men när vi är utanför varat har vi ingen som helst förbindelse med det som är, så det vore bättre att säga till Solon att en människa aldrig är lycklig, eftersom hon är det först när hon inte längre är.
Ingen rycker sig alldeles loss med roten från livet,
omedvetet tror man att något av jaget ska stanna;
människan skiljer sig aldrig helt från den utslängda kroppen,
hävdar sin rätt över den.2
Bertrand Du Guesclin dog vid belägringen av slottet Randon nära Le Puy i Auvergne. När de belägrade sedan kapitulerade tvingades de lägga nycklarna på den dödes kropp. När Bartolomeo d’Alviano, general i venetianarnas armé, hade stupat i tjänsten under deras krig i Brescia och hans lik skulle föras tillbaka till Venedig genom Verona, som var fiendeland, ansåg de flesta i armén att man skulle be veronesarna om fri lejd. Men Teodoro Trivulzio gick emot och valde i stället att ta sig igenom området med våld och utsätta sig för stridens faror: det var inte rätt, sade han, att den som aldrig hade varit rädd för sina fiender när han levde skulle visa fruktan för dem när han var död. I ett närliggande fall påbjöd faktiskt de grekiska lagarna att den som bad fienden om att få ett lik utlämnat till begravning måste avsäga sig segern och låta bli att sätta upp segertecken: den som ombads fick därmed ett tecken på att han själv hade segrat. På det sättet förlorade Nikias sitt klara övertag över korinthierna, och på det sättet säkrade Agesilaos omvänt sitt mycket tvivelaktiga övertag över boioterna.
Dessa handlingar kan förefalla egendomliga om det inte i alla tider har varit godtagen sed att vi inte bara utsträcker vår omsorg om oss själva bortom detta livet, utan också tror att himlens gunster mycket ofta följer med ner i graven och fortsätter att verka i våra kvarlevor. På detta finns det så många exempel från gammal tid – för att nu inte tala om vår egen – att jag inte behöver utbreda mig om det. Kung Edvard I av England erfor under de långa krigen mellan honom och kung Robert av Skottland hur mycket hans personliga närvaro gynnade hans sak eftersom han alltid segrade när han själv var med; när han låg döende tvingade han sin son att svära en högtidlig ed på att han skulle koka faderns lik när han var avliden så att köttet lösgjordes från benen. Köttet skulle sedan begravas, men benen skulle sonen spara och bära med sig i armén var gång han krigade mot skottarna – som om ödet hade bestämt att segern hängde ihop med faderns lemmar.
Jan Žižka, som startade uppror i Böhmen för att försvara Wyclifs avvikelser, ville bli flådd efter sin död, och av huden skulle det göras en trumma att tas med i kriget mot hans fiender: han räknade med att detta skulle hjälpa till att bevara fördelar som han själv hade vunnit i krigen mot dem. När vissa indianer stred mot spanjorerna bar de på samma sätt med sig benen efter en av sina ledare på grund av den framgång denne hade rönt när han levde. Och när andra folk i samma världsdel går ut i krig bär de med sig liken efter tappra män som har dött i deras strider för att de ska ge dem framgång och uppmuntran. Människorna i mina första exempel vill bara ta med sig i graven det rykte som de har vunnit genom tidigare handlingar, men de senare vill också få med sig förmågan att handla. Kapten Bayards handlande är av högre halt: när han kände att han var dödligt sårad av ett bösskott i kroppen och råddes att dra sig ur striden svarade han att han inte tänkte börja vända ryggen åt fienden när livet gick mot sitt slut. Han stred så länge han orkade, och när han kände att han höll på att svimma och falla av hästen beordrade han sin tjänare att sätta honom vid foten av ett träd, men vänd så att han dog med ansiktet mot fienden, vilket han gjorde.
Jag måste tillägga det här exemplet, som är lika anmärkningsvärt i detta sammanhang som något av de föregående. Kejsar Maximilian, farfarsfar till den nuvarande kung Filip, var en furste rikt begåvad med stora egenskaper, däribland en enastående kroppslig skönhet, men till hans karaktärsdrag hörde att han aldrig lät någon kammartjänare bli så intim att han fick se honom på prevetet – alltså raka motsatsen till de furstar som gör pottstolen till en tron för att påskynda behandlingen av de viktigaste ärendena. Han gick och gömde sig när han skulle pinka och var lika noga som en jungfru med att låta varken läkare eller någon annan se de delar som man brukar hålla dolda. Jag, som är så fräck i mun, har ändå en släng av samma skamkänsla i mitt kynne: om inte nödvändigheten eller lusten absolut kräver det visar jag aldrig någon de lemmar och handlingar som vår sedvana bjuder att de ska vara dolda; här känner jag ett starkare tvång än vad jag anser passande för en man, särskilt en man med mitt yrke. Men Maximilian blev så skrupulös med detta att han uttryckligen skrev i testamentet att de skulle sätta på honom kalsonger när han var död. Han borde ha tillagt en kodicill om att han som satte på dem måste ha förbundna ögon. Att Kyros förbjöd sina barn och alla andra att se eller röra hans kropp när själen hade lämnat den vill jag förklara med hans speciella fromhet, för bland andra stora egenskaper visade både hans historiker och han själv under hela livet en enastående omsorg och vördnad för religionen.
Jag tyckte inte alls om följande historia som en storman berättade om en släkting till mig, en person som gjort sig ganska känd i både fred och krig. När han låg och dog på sitt slott vid mycket hög ålder, plågad av våldsamma smärtor av njursten, ägnade han sina sista timmar åt att med vildsint energi organisera sin egen begravning och dess hedersbevisningar och ceremonier, och alla adelsmän som besökte honom avtvingade han löftet att de skulle ställa upp i begravningsföljet. Till och med till den nämnde stormannen, som såg honom i hans sista stund, riktade han en enträgen bön att hans familj skulle beordras infinna sig, varvid han radade upp en mängd exempel och argument som skulle bevisa att en man i hans ställning måste vara med. Efter att ha frampressat ett sådant löfte och organiserat arrangemangen och sorgetågets ordning som han ville ha det tycktes han dö nöjd. Jag har aldrig hört på maken till ihållande fåfänga.
Den motsatta intresseinriktningen, som jag också kan ge exempel på i min släkt, tycks mig vara syskon till denna: i livets sista stund lägger man ner mödor och lidelse på att ordna sitt liktåg på ett alldeles särskilt och ovanligt sparsamt sätt så att det består av en tjänare och en lykta. Jag vet att en sådan inställning kan berömmas, liksom Marcus Aemilius Lepidus befallning när han förbjöd sina arvingar att hålla sådana ceremonier för honom som man brukade ordna i dylika fall. Är det verkligen måttfullhet och sparsamhet att undvika utgifter och nöjen som vi inte kan uppfatta att de görs och upplevs? Verkligen ett enkelt sätt att bättra sig, och billigt.
Om det vore nödvändigt att utfärda några regler om saken skulle jag mena att var och en ska rätta mun efter matsäcken, här som i alla andra handlingar i livet. Filosofen Lykon uppmanade mycket klokt sina vänner att de skulle lägga hans kropp där de tyckte var bäst och ordna begravningen så att den varken blev överdrivet slösaktig eller torftig. Själv tänker jag låta sedvanan helt och hållet bestämma över den här ceremonin, och jag anförtror mig helt åt första bästa som får uppgiften – de får bestämma. ”Allt det här bör vi strunta i för egen del, men inte försumma för de våra.”3 Och en from man har yttrat dessa fromma ord: ”Omsorgen om begravningen, gravplatsens tillstånd och processionen är mer en tröst för de levande än en hjälp för de döda.”4 Därför svarade Sokrates ”Som ni vill” när Kriton vid dödsögonblicket frågade honom hur han ville bli begravd. Om jag skulle engagera mig mer i frågan skulle jag tycka det var finast att härma dem som medan de ännu lever och andas njuter av det hedersamma arrangemanget vid sin begravning och gläder sig åt att se sin döda uppsyn i marmor. Lyckliga de som kan glädja och tillfredsställa sina sinnen med något som är otillgängligt för sinnena, och som kan leva på sin död!
Det är snudd på att jag grips av oförsonligt hat mot allt folkstyre, trots att detta tycks mig vara den naturligaste och skäligaste styrelseformen, när jag minns hur omänskligt orättvist det athenska folket var när de utan misskund avrättade de tappra kaptenerna utan att ens vilja lyssna på vad de hade att säga till sitt försvar. De hade besegrat spartanerna i sjöslaget vid Arginusiska öarna, det mest förbittrade och hårda slag som grekerna någonsin utkämpat med sin egen flotta. Efter segern hade kaptenerna utnyttjat de tillfällen som krigets lag erbjöd dem i stället för att stanna och plocka upp sina döda och begrava dem. Diomedons handlande gör avrättningen än mer avskyvärd. Han var en av de dödsdömda och var framstående både som militär och politiker, och efter att ha hört beslutet att de skulle avrättas trädde han fram för att tala. Nu hade han sin enda chans att bli hörd i lugn och ro, men i stället för att utnyttja tillfället till att försvara sin sak och avslöja hur uppenbart orättvist det grymma beslutet var visade han enbart omsorg om att hans domare skulle skyddas: han bad till gudarna att de skulle vända domen till deras fördel. Och för att han och hans kamrater inte skulle nedkalla gudarnas vrede över domarna därför att de själva inte hade uppfyllt löftena som de hade avgett som tack för sin lysande framgång berättade han för domarna vad de hade lovat. Och utan att säga något mer och utan att tveka gick han modigt till sin avrättning. Några år senare straffade ödet athenarna med samma mynt. Chabrias, högste befälhavare för deras flotta, fick övertag i slaget mot den spartanske amiralen Pollis vid ön Naxos men gick miste om den solklara segerfrukten, som var viktig för athenarnas intressen, just därför att han var rädd för att drabbas av samma olycka: för att inte gå miste om de få lik av egna soldater som låg och flöt i havet lät han en massa levande fiender segla undan – vilka senare lät athenarna betala dyrt för denna orimligt nogräknade hållning.
Frågar du om din grav och var du ska ligga som död?
Där de ofödda är. 5
Den här författaren ger en kropp utan själ förmågan att uppleva vila:
Han ska inte få en grav som hamn för kroppen
där den kan vila ut från olyckor
när mänskolivet slocknat ut, 6
på samma sätt som naturen visar oss att många döda ting fortfarande har hemliga förbindelser med livet: vinet förändras i vinkällarna efter vissa årstidsförändringar i dess stockar, och kött av vilt förändras i salttrågen efter det levande köttets lagar, enligt vad man säger.
1 Calamitosus est animus futuri anxius. Seneca, brev 98, 6. ↵
2 Quisquam / vix radicitus e vita se tollit et eicit / sed facit ipse sui quiddam super inscius ipse, / nec removet satis a proiecto corpore sese et / vindicat. Lucretius 3, 877–878, 882–883. ↵
3 Totus hic locus est contemnendus in nobis, non negligendus in nostris. Cicero, Samtal i Tusculum 1, 66, 108. ↵
4 Curatio funeris, conditio sepulturae, pompa exsequiarum magis sunt vivorum solatia quam subsidia mortuorum. Augustinus, Guds stad 1, 12. ↵
5 Quaeris qui iaceas post obitum loco? / Quo non nata iacent. Seneca, Trojanskorna 407–408. ↵
6 Neque sepulchrum qui recipiat habeat portum corporis / ubi remissa humana vita corpus requiescat a malis. Ennius 369–370, fragment ur dramat Thyestes, citerat av Cicero, Samtal i Tusculum 1, 44, 107. ↵